Dels har denna förhandlingsmodell skapat en mycket märklig bild av vad som är ”utrymmet” för löneökningar – en som sopat undan så gott som varje rest av diskussionen om höjda löner på vinsternas bekostnad och mycket konkret har lett till att den genomsnittliga löneutvecklingen knappast motsvarat de samhälleliga produktivitetsökningarna. Suspenderad klasskamp. Dels har det inneburit att arbetarrörelsen gått och småskjutit sig i foten. Att binda fast avtalen när parterna i industrin kommit överens innebär att man tar ifrån andra viktiga fackliga organisationer initiativkraft och möjlighet att flexibelt utnyttja tryck från medlemmar och samhällsopinion. Och det aldrig finns ”utrymme” för de grupper som har låga löner att gå högre än industriavtalet, så kan de inkomstklyftor som vuxit sig stora aldrig minska – vilket försvagar solidariteten och den fackliga kampens möjligheter. Extra kännbart blir det när andra grupper utanför LO sticker iväg samtidigt som man pekar mot LO och kräver ”ansvar”.
I årets avtalsrörelse lyckades LO bryta lite grann mot den utvecklingen genom en samordnad låglönesatsning och jämställdhetspott. Det var mycket viktigt och gav konkret resultat, även om det finns mycket mer att göra. De nios artikel riktar sig tydligt mot IF Metall, vars ledning inte gillade arrangemanget och efteråt gett mer högljutt uttryck för kritiken.
Intressant är också att de nio i sin korta artikel hinner beröra den övergripande samhällsutvecklingen och flagga för viktiga förändringar som nu – då regeringen knappast kommer att verka för dem med lagstöd – behöver tas in i kollektivavtalen:
Under den senaste tiden har arbetsgivarna i termer av globalisering och allmänna krav på flexibilitet sökt utvidga arbetsledningsrätten, öka arbetsgivarens möjligheter att ensidigt fatta beslut om lönesättning, arbetstider, arbetsmiljö, integritet samt över fördelningen av arbetsuppgifter och utbildning.Därmed är detta också – i alla fall potentiellt – en mycket god insats för att vitalisera den politiska processen. Borgerligheten har alltid ett uppenbart intresse av att reducera den politiska diskussionen till vad som händer vid valen – de styr ju ändå det mesta utanför. Men politik händer jämt. Och de breda dragen i samhällsutvecklingen voteras det inte om i riksdagen. Ett fackligt samordningsarbete som börjar nu och siktar mot en tuffare avtalsrörelse 2010 kan i alla fall bli ett av många små startskott för att arbetarrörelsen ska kunna sätta mer av dagordningen.
För att bryta utvecklingen krävs en starkare samverkan mellan oss.
[Debattartikeln. Kort artikel i DN. Kommentarer i LO-tidningen: LO-förbunden som trotsar industrin; Nu hotas de tidigare ohotade. Relaterat: Josefin Brinks tidigare kommentar om Sacos utspel mot LO:s jämställdhetspott]
7 kommentarer:
Äntligen!
Det här är tyvärr helt fel post att kommentera på men hittar inte den gamla. Saxat från fokus nya lista (makthavare.se) om Kristina Axén-Olin:
"Hon har också föreslagit kemisk kastrering av våldtäktsmän."
När könsstrukturssnacket blir för luddigt...
Bra, men en detalj bara.
Och om man uppnår samma procentuella lönelyft i branscher med höga och låga löner, så innebär det att inkomstklyftorna fortsätter att växa
Tvärtom är det väl så att med samma absoluta lönelyft så skulle inkomstklyftorna till slut försvinna, relativt sett (eller snarare bli oändligt små). Med samma procentuella lönelyft blir klyftorna konstanta.
Njae, *tvärtom* kan man inte säga. Har man samma procentuella lönelyft så får ju höginkomsttagarna många fler kronor. Men du har rätt i att det var lite klumpigt formulerat, poängen var just att man inte kan minska löneskillnaderna om man inte kan göra satsningar som innebär att låglönegrupper emellanåt får *mer*. Ordet klyftor förvirrar lite i sammanhanget, så jag ändrar formuleringen.
Kort samanfattning:
Facket vill öka inflationen och urholka Sveriges kunkurrenskraft. Nominella lönekningar kommer då att inte betyda ett dyft.
Jo det är ju intressant, men vad säger Mona och Wanja, är de med på tåget? Det är några år kvar till 2010 och det lär väl också inverka vilka konjunkturer som då gäller.
Det enda sättet att få konsumtionsutrymme privat eller offentligt för den breda massan är att få en rimlig del när det skall göras upp om mervärdet i produktionen, att tro att man kan komma sen med skatter och sånt är dömt att misslyckas. Så har marginalskatter och liknade också mest varit symboliskt, förhandlar man sig inte till sin del vid källan har tåget gått. Så har det ju också från den demokratiska arbetarrörelsens start fungerat, man förhandlar till sig en rimlig del av mervärdet och kan sen beskatta sig själv för gemensamma saker som sjukvård, äldrevård etc.
Det som avtalssekreterarna i nio av LO:s medlemsförbund skriver i förra veckans LO-tidningen hör till det mest intressanta som har hänt politiskt i år.
Och härigenom utmanas konkret delar av den ordning som har gällt på svensk arbetsmarknad
Och detta utspel har inget att göra med att hittills i år har 100.000 LO medlemmar lämnat föreningen?
En omvändelse under galgen hos de välavlönade LO-tjänstemännen?
Om nu inte den nya given skulle vända trenden kan säkert många av dem precis som den förre store arbetarledaren, och många andra, säkert ta tjänst hos näringslivseliten som konsulter, man har säkert kompetens som skulle kunna uppskattas där.
Skicka en kommentar