Hur klara härlig stämning utan slaveri?

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

Förnyelse vs. förkunnelse

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Så har Sverige gjorts fattigare och otryggare

Alla måste läsa Marika Lindgren Åsbrinks inlägg om det som hänt med a-kassan och vad det betyder för framtiden. Notera särskilt den oerhört tydliga vidgningen av de sociala klyftorna när det gäller a-kassan. Förutom att göra Sverige fattigare och mer otryggt, har den medvetna, från radikalt högerhåll betraktat framgångsrika politiken lett till att a-kassans roll som inkomstförsäkring totalt urholkats. Där kan vi verkligen snacka om en politik för utanförskap: folk föses ut ur de gemensamma försäkringssystemen och in i socialbidragssystemet som ska vara den yttersta garanten när det gått snett - ett behovsprövat stöd som ges enligt andra principer än a-kassa eller sjukpenning, när andra möjligheter är uttömda. Det är ett systemskifte: med rekordfart tillbaka mot en fattigvårdsmodell med arbetsplikt, förbi uppbyggnaden och utvecklandet av de breda samhälleliga välfärdssystemen. Diagrammen nedan är hennes (statistiken från SCB, IAF, USK, länkar finns i inlägget):

Marika Lindgren Åsbrink guidar i sifferjungeln

Läs inlägget «Användbara siffror i valrörelsen», som belyser regeringens misslyckande med jobbpolitiken. Diagrammet nedan är därifrån.

Grillen brinner

Som bekant är arbetarrörelsens och vänsterns mäktigaste motståndare i valrörelser inte högerpartierna, utan det penningstarka organiserade kapitalet som bland annat uppträder under namn som ”Svenskt Näringsliv”. I denna regi ordnades nyligen bland annat en ”grillning” av olika partier för att komma fram till vilka som var bäst på högerpolitik. Här kan man se Clara Lindblom från Ung Vänster och Vänsterpartiet göra ett grymt bra framträdande i grillningen. Kolla in, inklusive eftersnacket.


[Del 2][Eftersnack]

Lönesäkning som generallösning

Man blir ju lite trött, det blir man. ”Fackets avtal stoppar de unga”, skriver Nils-Eric Sandberg, mannen som i tre decennier gav den buttra marknadsfundamentalismen ett ansikte på DN:s ledarsida, på DN Debatt. Detta påstående baserar han som väntat inte på förhållanden i verkligheten, utan på det han kallar ekonomisk teori, vilket i verkligheten är en uppsättning dogmer ur vilka man kan härleda självklara men felaktiga ekonomiska ”analyser”.

Sandberg skriver:

Den centrala ekonomiska teorin, grunden för all analys, utgår från ett samband mellan pris och efterfrågan. Det vore underligt om denna generella regel inte ska gälla på den viktigaste marknaden, den för arbete. Om den gäller bestäms efterfrågan på arbete av priset. Ju högre pris – det vill säga ju högre avtalsbestämda löner – desto mindre efterfrågan. Och desto högre arbetslöshet.

Jaha. Det är ju glasklart. Så fungerar det i den ”teorin”. Men alltså inte i verkligheten – som Sandberg inte förefaller vara särskilt intresserad av i sin artikel.

Det är ju till exempel inte så att länder där lönenivåerna är höga, generellt också har högre arbetslöshet. Snarare tvärtom.

När det gäller ungdomar är det dessutom så att de i allmänhet redan har lägre löner på arbetsmarknaden. De har likafullt högre arbetslöshet. Det enda Sandberg då kommer på är att de, liksom invandrare, och alla andra som för tillfället har det svårare på arbetsmarknaden, ska få lägre lön.

En som tålmodigt försöker förklara tomheten i Sandbergs resonemang är Samuel Engblom på TCO. Läs hans inlägg: Priset inte avgörande för ungdomsarbetslösheten.

Han nämner bland annat det totalt misslyckade försöket med generellt sänkt arbetsgivaravgift för unga. Det är en dyr reform som urholkar statskassan, men som knappt har gett några nya jobb alls. Däremot har det varit en mycket stor subvention rakt ned i fickorna på ägarna i företag som redan anställer unga – McDonalds beräknas ha tjänat 200 miljoner rakt av på sänkningen.

Engblom lyfter också fram utbildning. Till det kan läggas en anmärkning om Danmark, som länge har lyfts fram som ett föregångsland när det gäller ungdomar och arbete. Visst finns det bra grejer att lära sig av Danmark, men i hallelujastämningen som lätt uppstår, också på vänsterkanten, glömmer man bort att Danmark också har präglats av låg andel universitetsstuderande ungdomar, och en hög andel ungdomar som känner sig tvungna att jobba medan de studerar, vilket inte nödvändigtvis bidrar positivt till studierna. Nu varnar till exempel Arbejderbevægelsens Erhvervsråd för att det finns ett strukturellt problem i dansk ekonomi med brist på utbildad arbetskraft (inte bara universitetsutbildad) vilket riskerar att göra Danmark fattigare.

Jag vill i det här sammanhanget också rekommendera en några år gammal LO-rapport som är mycket bra: Vem vinner på lägre löner? Här pekar man dels på att resonemangen om de skadligt höga minstalönerna inte stämmer, dels på att lägre löner inte är en ”fot in” utan snarare något kletigt som man riskerar att fastna i.

Nils-Eric Sandbergs abstrakta dogmer kan förstås, med lika dåligt resultat, appliceras också på arbetsmarknader i andra länder. Så sker också. Jag skrev en krönika nyligen om den norska debatten – där högerns tankesmedja argumenterar på samma sätt, när det gäller invandrarnas deltagande på arbetsmarknaden. Läs gärna: Etnisk lønn.

Ska man göra något åt arbetslösheten är det tre typer av åtgärder som behövs:

1. Fler måste anställas – det finns till att börja med stora behov som det offentliga kan se till att uppfylla genom framför allt stöd till kommuner och landsting
2. Fler måste utbildas på rätt sätt – man behöver stärka yrkesutbildningarna
3. Fler måste kunna bli kvar på sina jobb – ungdomar är extremt hårt utsatta för osäkra anställningar. Hålen i arbetsrätten, framför allt när det gäller allmän visstidsanställning och vikariat som inte är vikariat, måste täppas till, genom såväl avtal som lag.

Högerns lösningar går på alla dessa punkter i rakt motsatt riktning. De lär därför fortsätta att hålla sig till sina världsfrånvända teorier. Det är viktigt att de förhindras från att basera konkret politik på dem.

Från tragedi till fars, till, ja, något ännu konstigare

Centerns ungdomsförbund har alltså hittat på en person som skulle hitta på lösningar på arbetsmarknadspolitiken. Detta ingår alltså i CUF:s kampanj för att visa att arbetsmarknaden är "ett jävla skämt". Kul. Ung Vänster har en bra kommentar här. Badlands Hyena som vanligt lysande: Låtsaskompis erbjöds jobb på bordell.

Och så har vi det här, som väl talar för sig själv:

Känns som jobb

Efter succén med jobb-coacher lanseras nu starta-eget-coacher. Det är «ett sätt arbeta med positiva åtgärder för att ge kurage åt människor»

SVT Debatt, om jobben

Tisdagens SVT Debatt där jag var med kan ses här. De första femton minuterna är det diskussion mellan Maud Olofsson och Maria Wetterstrand. Sen är det fler som deltar.

Artikeln jag skrev med anledning av debatten kan läsas här: Kris efter fyra år utan jobbpolitik.

Och apropå jobb och ungdomsarbetslöshet. Läs Ung Vänsterordföranden Ida Gabrielssons artikel i Aftonbladet: Vi är inte lata - vi är utnyttjade.

Kris efter fyra år utan jobbpolitik

"Vi gick ju till val på den här frågan om jobben och jag vet att vi kommer att bli bedömda på den 2010", sade arbetsmarknadsminister Sven Otto Littorin i Ekot, december 2006. Här måste man för ovanlighetens skulle ge Littorin rätt.

Jag har skrivit på SVT Debatt om krisen efter fyra år utan jobbpolitik.

Ska också vara med i programmet klockan 20.30 ikväll.

Dags för klarspråk om sysselsättningsstatisiken

Och den här grafen bygger på officiell statistik från SCB och återfinns i den utmärkta rapporten Dags för klarspråk, sammanställd av Anders Utbult på folkbildningssajten Alliansfritt Sverige. Rapporten går snabbt att läsa och är mycket pedagogisk. Kolla in den! Den gör dig bättre förberedd för att skära igenom fluffet runt sysselsättningsstatistik såsom den nu ofta missbrukas i valrörelsen.


Passar samtidigt på att påminna om:
- En annan Alliansfritt-rapport om sysselsättningsstatistiken: Så förvränger Reinfeldt sanningen.
- Professor Bertil Holmlunds totalsågning av ”Utanförskapet” som statistiskt mått.
- På denna blogg 2006: 1,5 miljoner (om borgarnas statistikanvändning före valet)
- På denna blogg 2005: Hatten av för Aktuellt-spin (om mediernas statistikanvändning före valet – på borgarnas medvetet förvirrande premisser)

Centerpartiet tar ställning mot verkligheten

Det är en lätt surrealistisk upplevelse att läsa Maud Olofssons spärrpanikartikel i dag, där man på DN Debatt upprepar förslag om att med statligt tryck införa organiserad lönedumpning för ungdomar på arbetsmarknaden. Artikeln bygger på en beställd opinionsundersökning med fundamentalt galen frågeställning. 9 av 10 ungdomar kan tänka sig att ha en lägre ingångslön på sitt första jobb. Andelen ungdomar som idag har lägre ingångslön på sitt första jobb är idag närmare 10 av 10. Detta regleras i stor utsträckning av – tadam – kollektivavtal. Nu tror jag inte att Centerpartiets nyvunna nyliberalism är särskilt känslig för fakta eller annat som kommer från verkligheten, men det kan ändå vara skoj att påminna om en del saker. Josefin Brink svarade på ett liknande Centerutspel redan för några veckor sedan:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs gärna hela.

I verkligheten är det också så att turordningsreglerna inte har någon avgörande påverkan på ungdomars arbetslöshet. Att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden beror på att det finns för få jobb – en bieffekt av bland annat centerpartiets nuvarande ekonomiska politik – och att ungdomar förlorar sina jobb beror bland annat på osäkra anställningsformer – som Centerpartiet vill ha mer av.

Vidare förhåller det sig så i verkligheten, att länder med högre skatter inte har lägre sysselsättning generellt.

I verkligheten är det också så, att låga löner förvärrar krisen – som ligger till grund för att alltför få får jobb.

Slutligen kan nämnas att mycket låga löner i unga år – alltså det som Centerpartiet föreslår – tenderar att vara något annat än ”en fot in” på arbetsmarknaden. Snarare blir det gärna en tung hand som håller ner, något LO diskuterat i exempelvis den här rapporten.

Men sånt är förstås marginalanteckningar om man har en religiös tro på sina marknadsmodeller och ett genomcyniskt förhållningssätt till maktutövning och propaganda.

Det är ett gott skäl att önska Centerpartiet ut ur riksdagen vid valet 2010. Men det tyngsta skälet är förstås att deras politik skapar misär och ungdomsarbetslöshet.

Revision

Inför valet 2006 hittade högeralliansen som bekant på begreppet ”utanförskapet” för att – i brist på jobbpolitik – sprida vanföreställningar och misstro kring arbetslöshetsstatiken i Sverige. Det fungerade utmärkt. En bra grej med utanförskapsbegreppet var att det inte fanns någon hållbar och internationellt jämförbar statistisk definition. Man kunde därför göra egna, orimliga jämförelser och siffersätta det lite som man ville – samt justera lite över tid.

Efter att utanförskapsdiskursen bidrog till att högern vann regeringsmakten har alliansen haft en del problem med att anpassa sina utspel till den statistik som man nu själv ansvarar för. Situationen har blivit desto mer prekär när den fantastiska jobbpolitiken bidragit till en kraftig ökning av den öppna arbetslösheten, den breda arbetslösheten, ungdomsarbetslösheten, utanförskapet, ja, allt möjligt dåligt oavsett rubricering.

Alliansen tar nu därför till ett nytt grepp. Det är att skriva om de från början oanvändbara siffrorna bakåt i tiden, och det rejält. Alliansfritt Sverige visar hur dokument från vallrörelsen raderats och siffrorna om vad som gällde 2006 har justerats uppåt med cirka tre hundra tusen.

Som PR-grepp förtjänar detta att belönas med en ärligt imponerad applåd. Som politisk åtgärd förtjänar det att bidra till mångas beslutsamhet att fetslänga högern av regeringstaburetterna.


PS. Jag har skrivit om borgarnas siffertrixande flera gånger förut. Läs gärna!
• Ut med utanförskapet (juli 2008)
• 1,2 miljoner människor gick plötsligt till jobbet en vanlig dag (september 2006)
• 1,5 miljoner (mars 2006)
• Hatten av för Aktuellt-spin (mars 2005)

Josefin Brink och Ida Gabrielsson om Centerns lönesänkningsförslag

Centerpartiet har föreslagit att staten ska hjälpa till att sänka lönerna för en grupp som redan har sämre löner och arbetsvillkor, nämligen ungdomar. Josefin Brink skriver om det i en artikel i Aftonbladet:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs hela!

Att den typen av faktauppgifter om den reellt existerande arbetsmarkanden skulle rubba centerpartisterna i sin nyvunna klockartro på marknadsmodeller är förstås inte troligt. Det blir ännu tydligare om man tittar på det här inslaget med Ung Vänsters Ida Gabrielsson, som tålmodigt plockar isär Cuf:s ordförande Magnus Andersson i en debatt på SVT Morgon (inslaget börjar drygt två minuter in). Det är ganska underhållande, särskilt när Andersson mot slutet tar oss med till sina egna fantasier om femårsplaner och ungdomars längtan till osäkra anställningar.

Beprövad erfarenhet på export

Igår rapporterade DN att Anders Borg nu ska sälja in den svenska ”jobbpolitiken” i hela EU. Tillsammans med kollegorna har de snackat sig i trance med mantran som ”Det behövs reformer för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden” samt pop-versionen ”Det måste löna sig att arbeta”. Borg rapporteras ”se gröna skott” samt ”vänta på blommor”.

Idag rapporterar DN mer om den svenska ”jobbpolitiken”, som alltså ska prånglas till hela EU. Sverige hör till de sämsta länderna i EU när det gäller att tackla arbetslösheten. Utvecklingen på arbetsmarknaden går sämre än EU-genomsnittet. När det gäller ökningstakten i antalet arbetslösa tar Sverige bronsmedalj efter Danmark och Irland.

Det är det som är det fina med EU-samarbetet: att sådant som har stabilt stöd i ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som Anders Borg brukar säga, med lagar, direktiv och domstolsbeslut kan överföras till hela EU. Sådant borde irländarna fatta, som röstade fel i folkomröstningen om Lissabon-fördraget, och idag får möjligheten att göra rätt.


[Relaterade blogginlägg från förr: Evidensbaserat fiasko; Några ord om jämviktsarbetslöshet]

Dynamiska effekter

De dynamiska effekterna av drygt 80 miljarder i skattesänkningar låter inte vänta på sig särskilt länge. För första gången har förgångslandet Sverige nu högre arbetslöshet än EU-genomsnittet. (Förutom 200 miljarder i underskott utan att ha genomfört några aktiva satsningar då.)

Nya tider, ny statistik

Under hela valrörelsen ägnade sig SVT:s nyhetsredaktion åt att i tandem med högern misstänkliggöra SCB:s fullt öppet redovisade arbetslöshetsstatistik. Bland annat gjorde man stor sak av faktum att Sverige i den officiella arbetslöshetsstatistiken inte räknade heltidsstuderande som söker jobb som arbetslösa – även om man tydligt påpekade detta, och även redovisade denna siffra separat. Det var vekt och fusk och korruption tyckte högern i opposition. (Se gärna några blogginlägg jag skrev före valet – det hjälper till att fräscha upp minnet: här, här, här, här och här)

Idag kunde man dock i ett inslag i Rapport få höra att ungdomsarbetslösheten i Sverige minsann inte är så illa som det verkar i EU-sammanhang, eftersom många av dem som räknas som arbetslösa, egentligen studerar på heltid men också söker jobb. Dessutom fick arbetsmarknadsminister Littorin ensam få förklara att det gäller att få en bredare förståelse av statistiken för att kunna anvisa riktiga åtgärder. Det är förvisso riktigt. Men när andra försökte påpeka just exakt detta före valet, ansågs det också vara vekt och fusk och korruption – något som en representant för högern alltid bjöds in för att påpeka under pustande och stönande.

Det som inte heller framkom i inslaget, var att hur man än räknade så var arbetslösheten i Sverige före valet inte låg, men lägre än i de flesta andra jämförbara länder - samt sjunkande. Och hur man än räknar nu, så har arbetslösheten i Sverige stigit mycket kraftigt.

Istället fick vi oss lite fri television till livs.


(Angående borgarnas syn på arbetslöshetsstatistiken efter valet, se också det här inlägget)

Centerbuskis

DN nyss:


Hörde på TV-nyheterna att Maud Olofssons recept för att lösa problemen med den massarbetslöshet och avindustrialisering hennes politik drivit fram är att vi måste få en "bäverekonomi". Sökning på Google just nu returnerar dessvärre: "Menade du rövarekonomi?"

Kapitulation och varningsklocka

Har skrivit på SVT Opinion om Metalls avtal där man går med på sänkta löner under avtalsperioden (eller i princip ett steg närmare ”konjunkturanpassad arbetstid” på arbetsgivarens villkor).

Som jag skriver i artikeln så har jag stor förståelse för oron inom Metall. Men jag tror likväl att avtalet är ett misstag – som försvagar hela den fackliga rörelsens förhandlingspositioner och som ytterligare undergräver den svenska modellen.

Och så kan vi ju påminna oss om att högern avfärdade konstaterandet om att deras politik skulle leda till lönesänkningar, som ”skrämselpropaganda”.

Läs gärna artikeln.

Ut med utanförskapet!

Bertil Holmlunds totalsågning av regeringens ”statistik” om ”utanförskapet” är koncis och fullständigt nedgörande. Det är ett faktum att själva grundstenen i regeringens valretorik – minns de ”1,5 miljoner” som ”inte gick till jobbet en vanlig dag” – var fiktiv. Och det är än mer allvarligt att Sverige nu har en regering som laborerar med ett påhittat mått, som inte bara saknar internationell jämförbarhet och vettig policyrelevans, utan dessutom genom sin definition öppnar för perversa indikationer: alltså exempelvis att färre personer i arbetskraften kan leda till sjunkande ”utanförskap”, eller en försämrad arbetlöshetsersättning automatiskt uppvisar minskat ”utanförskap” – varpå regeringen genom ett cirkelresonemang kan hävda att den egna politiken fungerar!

Det kan dock i sammanhanget vara värt att påminna sig om, att huvudparten av det Holmlund påpekar redan var känt i valrörelsen. (Inte allt kunde, alliansen laborerade ju med ett antal mer eller mindre diffusa mått, som man först efter valet har satt och igång och preciserat). Så här skrev till exempel eder ödmjuke bloggare i mars 2005 (om ett inslag i Aktuellt) och i mars 2006 (om borgarnas 1,5-miljonersbluff).

Poängen är inte att säga vad var det jag sa. Detta är ingen raketforskning, utan hyfsat uppenbara saker baserade på offentligt tillgängligt material, och det var väldigt många som försökte påpeka hur det låg till. Ändå var borgarnas lögner helt dominerande i valdebatten och även efteråt.

Till det bidrog givetvis den närmast totala borgerliga mediehegemonin på opinionsbildande plats, samt okunniga och ängsliga journalister agerande i flock. Bägge dessa faktorer är fortsatt giltiga. Kanske blir det lite svårare att köra exakt samma trick nästa val. Men det finns ingenting som säger att borgerligheten inte skulle vilja och kunna köra ett liknande.