Stiglitz om finansiellt hyckleri

'It would be a catastrophe if countries were to develop the idea that somehow withdrawing from the global system was right and that building the foundation for a market economy was wrong.'
USA:s finansminister Lawrence Summers, 9 September 1998.

Joseph Stiglitz skriver en kolumn om finansiell stabilitet och kriser, och drar fram lärdomar från Asienkrisen i slutet av 1990-talet. Stiglitz är verkligen ingen marxist. Han går inte bakom kapitalismens maskineri. Men han är ofta en intelligent betraktare av den faktiska ekonomin – i skarp kontrast till den majoritet av det nationalekonomiska prästerskapet, som i princip inte förmår säga något alls av värde om reellt existerande ekonomiska förhållanden.

Stiglitz skriver i sin kolumn om hur ”rekommendationerna” från IMF och Världsbanken lade grunden för den finansiella kris som drabbade de asiatiska länderna i slutet av 90-talet. Två länder som stretade emot och lät bli – Kina och Indien – klarade sig nästan helt oskadda och har kunnat fortsätta att uppvisa en mycket stark tillväxt. Men, som Stiglitz också berör, så handlade det knappast om allmänna missbedömningar från IMF:s sida, utan om tydliga intressen. Som till exempel:

In South Korea, the IMF urged the sale of the country’s banks to American investors, even though Koreans had managed their own economy impressively for four decades, with higher growth, more stability, and without the systemic scandals that have marked US financial markets with such frequency.

In some cases, US firms bought the banks, held on to them until Korea recovered, and then resold them, reaping billions in capital gains. In its rush to have westerners buy the banks, the IMF forgot one detail: to ensure that South Korea could recapture at least a fraction of those gains through taxation. Whether US investors had greater expertise in banking in emerging markets may be debatable; that they had greater expertise in tax avoidance is not.

IMF och Världsbanken är viktiga organisationer för att genomföra den “globalisering” av finansiella marknader som behövs för att USA:s helt ohållbara ekonomiska läge, med bland annat kraftiga dubbla budget- och bytesbalansunderskott, ska bestå. Härigenom sugs helt enkelt resurser ständigt upp i hela världsekonomin och medieras – inte minst genom amerikanska investmentbanker som tjänar gott på kriser och kollapser i periferin – till det parasitärt överkonsumerande skikt av svinrika i USA..

Läs alltså gärna Stiglitz krönika.

Men för den som vill fördjupa sig och läsa något med ett större helhetsgrepp vill jag mycket varmt rekommendera Robert Wades och Frank Venerosos artikel från 1998: The Gathering World Slump and the Battle Over Capital Controls. Man behöver kanske en skrivare och en portion tålamod. Men det är en lysande och lärorik redogörelse för Asienkrisen – en redogörelse som ger en god infallsvinkel på utvecklingen också därefter.