Eurokrisen som den europeiska socialdemokratins kris

I min krönika i norska Dagsavisen skriver jag om hur marknadsfundamentalisterna styr vidare i EU – utan parlamentarisk opposition:

Finansherrene må samtidig være fornøyde med at så mange europeere nå er blitt forledet til å se på grekerne som utakknemlige og bråkete, i stedet for å legge skylden der den hører hjemme. Faktum tåler å gjentas: Grekerne jobber mer enn alle andre i Europa. Samtidig har de lave lønner. Det gjelder også i offentlig sektor, hvis størrelse er mindre enn EU-gjennomsnittet. Allerede før krisen lå grekerne på topp i EU når det gjelder arbeidende fattige. Arbeidsledighetstrygden ligger under fattigdomsgrensen. Nå har også den nye grunnpensjonen havnet der, og den kommer trolig til å senkes ytterligere. Det er altså i denne situasjonen at grekerne – de av dem som savner fete utenlandske kontoer og politiske kontakter – skal skvises ytterligere, i tiår framover, for at bankene skal gli unna riskene ved sin egen långivning.

Läs gärna hela.

Hur klara härlig stämning utan slaveri?

Idag skriver Paulina Neuding, chefredaktör för högerradikala Neo och kolumist på Svenska Dagbladets ledarsida, om varför det vore bra om invandrare fick ännu lägre löner än idag. Som argument anförs följande rörande exempel från en kämpande akademiker:

– När jag bodde i Schweiz kunde jag inte få min bil tvättad för hand, utan var tvungen att köra den genom en automatisk biltvätt som riskerar att repa den. I London är det aldrig något problem – där är det vanligt att nyanlända ryssar tvättar folks bilar som sitt första jobb i England.

Neuding understryker att detta förfärliga förtryck också förekommer i Sverige:

I Sverige är skillnaden mot exempelvis England och USA slående i detta avseende: Där möter man den lågkvalificerade invandrade arbetskraften överallt – i butiker, nagelsalonger, tvättinrättningar, restauranger och butiker

Det är kul att just exemplet biltvätt tas upp just i SvD just idag. Där kan vi nämligen även läsa artikeln ”Slavlika förhållanden på biltvättar”, som handlar om att ”många biltvättar har börjat utnyttja personer som vistas illegalt i Sverige som svart arbetskraft”. Dynamiken är igång alltså.

Intressant också att just Schweiz, England och USA nämns. Arbetslösheten i Schweiz är (OECD-siffror för 2010; 25-64 år) 3,9 procent. I Storbritannien 5,9 procent och i superduperlandet USA med låga ingångslöner 8,3 procent.

Men vad är väl lite siffror mot avsaknaden av fler invandrare på nagelsalonger?

För den som vill läsa lite mer om denna problemställning, rekommenderar jag LO:s några år gamla rapport: ”Vem vinner på lägre löner?”.

Eller, lite kortare, min krönika ”Etnisk lønn” i Dagsavisen förra året. Till exempel:

Gjennom slik etnifisert lønnsdannelse, er tanken, kan innvandrere få inn ”en fot” og eventuelt heve sine inntekter senere. Men atter en gang har tanken svak empirisk støtte. OECD- statistikk viser at inntektsbevegeligheten for lavtlønte er negativt korrelert med hvor mange som har lave lønner. Det betyr at i land med en stor lavtlønnssektor, som USA og Storbritannia, er risikoen for å bli værende i en lavtlønnsjobb større. Andelen fattige blant dem som bor i husholdninger der minst en jobber er dessuten over 12 % i USA – under 2 % i Norge. Risikoen er altså svært stor for at man blir stående med foten presset i en dør, i stedet for å komme inn.

3 x lästips

Tre grejer på nätet som inte bör missas:

1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:

Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.

3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:

Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?

Den auktoritära nyliberalismen

Det norska förlaget ResPublica har kommit ut med antologin Troen på markedet. Den innehåller texter om nyliberalismens intellektuella fixstjärnor som Friedrich Hayek och Ludwig von Mises, men också David Ricardo och Adam Smith, som författarna menar har blivit lite orättvist utnyttjade i uppbyggandet av den nyliberala tankevärlden.

Tidningen Klassekampen körde i lördags i sitt bokmagasin två olika recensioner av boken. En från högerns tankesmedja Civita (Timbros lillasyster) och en från Manifest Analyse. Den sistnämnda recensionen är skriven av undertecknad och kan läsas här. Jag skriver om den röda tråden i den reellt existerande nyliberalismen: närheten till det auktoritära.

I dette tankeuniverset oppfattes det som en spesielt farlig trussel at de forfordelte forsøker å forandre samfunnet, og gjennom det sine egne livsvilkår, kollektivt. Det som hos nyliberalerne presenteres som et abstrakt ideal om den ypperste frihet, er i virkeligheten en svært konkret situasjon, der den som i dag er rikt og mektig skal få beholde nettopp sin rikdom og sin makt, uten å forstyrres. Og for å nå og bevare denne tilstanden, er det nærliggende å sikte mot en reindyrket autoritær statsmakt.

Läs gärna hela.

Mer om antologin här. Ett utdrag från texten om Hayek finns här.

Ingen kommer undan jobbpolitiken

Jag har skrivit ledare i veckans Flamman:

En ideologiskt fastlåst ekonomisk politik satte Sverige på kurs mot evig massarbetslöshet. Än i dag, snart tjugo år efter 90-talskrisen har vi inte återhämtat oss.

... är ingressen. Läs gärna!

Stora värden – välfärdsindustrin kartlagd

Det råder ”huggsexa om den svenska välfärden bland de kritstrecksrandiga investerarna i London City”, rapporterade Affärsvärlden för ett tag sedan. En avgörande anledning till det lär vara att stat, kommuner och landsting årligen slussar 50 miljarder skattekronor till privata aktörer.

Nu kan vi avslöja hur skattemedel blir till enorma vinster i de privata bolag som driver skattefinansierad vård- och skolverksamhet. Förra året kunde de 15 största räkna hem drygt två miljarder kronor, en vinstökning med nästan 30 procent jämfört med 2008. Med hela denna sektor inräknad hamnar vinsten på minst tre miljarder kronor. Och ofta är bolagen skrivna i skatteparadis – Triton har valt Jersey och EQT Guernsey – med obefintlig insyn.

Kent Wernes granskning är gedigen och viktig. Detta är och kommer att vara en avgörande politisk fråga de närmaste åren, oavsett riksdagsmajoriteter. Med en högerregering kommer dock de som sitter på politiska beslutspositioner att vara aktivt och entydigt lierade med dem som önskar kalasa på gemensamma resurser – få vinsterna medan räkningar och risker skickas till allmänheten; vrida välfärden från behovsstyrning till marknadskontroll.

Ojämlikhet och kris x 3

I veckans nummer av Klassekampen har jag skrivit om extrema chefsbonusar, och om det självklara men i mainstreamekonomisk debatt sällan diskuterade faktum, att fördelningen av inkomster och förmögenheter inte bara är ett utfall av ekonomins funktionssätt utan också fundamentalt bestämmande för vad som görs och hur det görs.

Tre amerikanske forskere presenterte nylig en undersøkelse om sammenhengen mellom høye lederlønninger og det de kaller «meanness» i organisasjoner (altså å drive på en «slem» eller uetisk måte). Selskaper med høye lederlønninger og bonuser er signifikant mer tilbøyelige til for eksempel å ha en fagforeningsfiendtlig virksomhet, bryte med arbeidsmiljøbestemmelser og underfinansiere pensjonsforpliktelsene sine i betydelig grad (i USA er pensjoner sterkt knyttet til bedriften). Resultatene gjelder også når man kontrollerer for andre faktorer, som størrelsen på bedriften. Forskerne har også utført et enkelt eksperiment, der den som får spille sjef i en spill får ulik informasjon om sin egen og de ansattes lønn. Ved store lønnsforskjeller var sjefene betydelig mer tilbøyelige å sparke sine ansatte når de fikk den muligheten.

Dette er ikke noe særlig overraskende resultat. Som forskerne påpeker, finnes det en omfattende litteratur om hva som skjer ved stor maktasymmetri i profesjonelle relasjoner. For eksempel øker disposisjonen for at overordnede overser individuelle ulikheter hos underordnede og betrakter dem mer stereotypt. Samtidig er det nettopp denne maktasymmetrien de store lønnsforskjellene bidrar til.

Läs gärna hela.

I krönikan nämner jag som hastigast att den allt skevare inkomstfördelningen varit en starkt bidragande faktor till den ekonomiska krisens förlopp. Också detta har varit eller är åtminstone ganska uppenbart, men bland ekonomer är det först nu som några fler börjar få upp ögonen. En bra redogörelse återfinns i artikeln ”How soaring inequality fuelled the crash – The other case against inequality”, av Stewart Lansley.

Han beskriver de mekanismer varigenom de dramatiskt vidgade klyftorna, där de allra rikaste kraftigt har dragit ifrån, har påverkat makroekonomiska faktorer. Ojämlikhet påverkar den effektiva köpkraften negativt och har kompenserats genom växande låneberg. Ojämlikhet har också bidragit till finansiell uppbyggnad och i dess spår systemrisk. Den har även ökat efterfrågan på parasitär, välståndsförstörande finansiell akrobatverksamhet. Den har bidragit till korruption och destruktiva reformer i kapitalismens periferiländer i beroendeställning. Och den har via finansialiseringen bidragit till underutveckling i många andra delar av realekonomin.

Lansey påpekar likheterna med det sena 20-talet:

A similar mechanism was at work in the build-up to the great recession with, in the United States, a great surge in the distribution of wealth and in the volume of speculative loans during the 1920s. As Professor Robert Wade of the London School of Economics has pointed out, ‘90 per cent of taxpayers had lower disposable income in 1929 than in 1922 while the top 1 per cent increased their disposable income by 63 per cent and corporate profits rose by 62 per cent... rising profits went into real estate and stock markets. The stock market boomed – until October 1929

[…]

The global distribution of wealth today is almost as uneven as it was in the 1920s. And its speculative element and impact has been accentuated by both greater leveraging and the rise of an avalanche of footloose capital owned by the world’s nomadic super-rich. The combined wealth of the world’s richest 1000 people is almost twice as much as the world’s poorest 2.5 billion.

Läs hela!

Slutligen vill jag tipsa om en utmärkt artikel av den franske ekonomen Gérard Dumenil. Den är från Le Monde Diplomatique, här i norsk översättning. Han skriver om ”de bortskämda löntagarna” under nyliberalismen. Det återknyter till det ämne jag tar upp i den förstnämnda krönikan – elitens löner och bonusar.

Han drar mer tydligt politiska slutsatser av situationen och betonar snarare skillnaderna mellan situationen idag och 1929. Vilka sociala allianser är möjliga och troliga i dagens krissituation? Man behöver inte köpa prognoserna fullt ut, men analysen är mycket läsvärd. Och bilden som framträder viktig att ha klart för sig: inte bara har överklassen stuckit iväg med massor av pengar genom bisarra finansiella aktiviteter – de har också deformerat och pajat ekonomin mer allmänt.

Från tragedi till fars, till, ja, något ännu konstigare

Centerns ungdomsförbund har alltså hittat på en person som skulle hitta på lösningar på arbetsmarknadspolitiken. Detta ingår alltså i CUF:s kampanj för att visa att arbetsmarknaden är "ett jävla skämt". Kul. Ung Vänster har en bra kommentar här. Badlands Hyena som vanligt lysande: Låtsaskompis erbjöds jobb på bordell.

Och så har vi det här, som väl talar för sig själv:

Globaliserad depressionspolitik

[Den här krönikan publicerades i Klassekampen igår, där på norska, i översättning av Lars Nygaard]


När finanskrisen var ung, prövade sig ledande västerländska politiker på ett slags «asymmetrisk keynesianism», för att låna en term av ekonomerna i «EuroMemorandum Group» Enorma summor allokerades för att rädda ruttna värdepapper i finansinstitutioner, medan satsningarna på att hålla uppe efterfrågan i realekonomin och rädda arbetstillfällen, var mer blygsamma (Norge har dock varit bättre i det avseendet än de flesta andra länder). Asymmetrin var också geografisk. I periferin påtvingades drakoniska nedskärningar, med snabba resultat: I Lettland har BNP fallit med närmare 20 procent under 2009. Arbetslösheten nådde 20,4 procent första kvartalet 2010. Att rädda svenska storbankers tillgångar blev betydligt viktigare än att rädda lettiska sjukhus.

Nu rullar krisen in över fler länders realekonomier – och då är det depressionspolitik à la 1920-talet som gäller igen. De stora fattigdomsskapande nedskärningar som annonserats i Grekland och Spanien följs bland andra upp av Tyskland, som fått sitt största krispaket sedan kriget. 90 miljarder kronor ska skäras nästa år, 250 miljarder 2014. I Storbritannien har högerregeringen redan lovat att pensioner, bidrag och löner i offentlig sektor kommer att sänkas. I USA riskerar många långtidsarbetslösa att förlora understöd.


Regeringar runt om i världen drar nu alltså in köpkraft. I ett läge med redan hög arbetslöshet, och med svagt kapacitetsutnyttjande i många sektorer, betyder det risk för dramatiska realekonomiska problem. Särskilt stor är risken för att miljoner fler slängs ut i arbetslöshet, många långvarigt.

Den prisbelönte amerikanske ekonomen Paul Krugman har oroligt uppmärksammat den «nya» vändningen i ekonomisk politik, i både Europa och USA. «It’s basically incredible that this is happening,» skriver Krugman. Och han har förstås rätt. Men också fel. För denna vändning är fullt logisk, om man ser att den ekonomisk-politiska hegemonin inte direkt vuxit fram ur «best practice», men snarare samhälleliga maktförhållanden.


Krisåtgärderna är visserligen destruktiva för övergripande ekonomiska resultat – men de står i överensstämmelse med en central premiss: att den ekonomiska politiken inte ska rubba rådande maktförhållanden och fördelningsmönster. De som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, garanteras nu sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt.

De länder som nu planerar hårda indragningar har i flera avseenden haft olika ekonomisk situation. Tyskland har ett stort handelsöverskott, Grekland underskott. Storbritannien hade budgetunderskott när krisen slog ut i blom, Spanien överskott. Ändå är det samma gamla nedskärningspaket som prackas på alla. Det beror just på att politiken svarar mot övernationella kapitalintressen. «Den som tror att översyn av utgifter bara handlar om att spara pengar, missar poängen,» säger en anonym källa i det brittiska finansdepartementet till Financial Times: «Det här är ett en-gång-per-generation-tillfälle att transformera hur det offentliga fungerar».


Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande är Västvärldens ekonomier i akut behov av att man bygger ut den skattefinansierade välfärden, sätter igång stora offentliga investeringar i infrastruktur och forskning, moderniserar arbetsmarknaden genom bättre anställningsförhållanden, och minskar de stora inkomst- och förmögenhetsklyftor som drivit fram sociala och finansiella problem. I detta läge planeras åtgärdspaket som innebär raka motsatsen.


«Velferdsstatene i Europa vil måtte akseptere innskrenkninger, både i offentlige utgifter og i velferdstilbud. Verken streiker eller andre protester vil endre dette» slår Aftenposten fast på ledarplats (9. juni). Borgerna i Star Trek skulle ha sagt det mer kortfattat: «Resistance is futile»

Denna syn på ekonomisk politik som administration av oundvikligheter har satt ödesdigra spår också i socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier. De avgörande beslut om framtidens resursfördelning och samhällsorganisation som nu fattas, återspeglas i alltför liten utsträckning i Västvärldens partipolitiska strider. Det riskerar att ställa den parlamentariska vänstern vid sidan av tidens huvudströmmar. I så fall blir kollapsen i praktiken en fördjupad kris för socialdemokratin och vänstern.

I rovstatens garn

Så sakteliga har en del offentligt intresse börjat riktas mot den fullständigt skandalösa upphandlingen runt bygget av nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm, där det passionerade moderatledda högerstyret är mycket mån om att snabbt binda upp landstinget till en överdimensionerad miljardpumpning av skattepengar till privata företag (SvD, AB, DN, Alliansfritt 1, 2).

För några veckor sedan presenterade regeringen sitt råd för mer vinstslöseri, döpt till ”välfärdsutvecklingsrådet”. Rådet leds alltså företrädare för privata intressen som ska få sina vinster garanterade av skattepengar medan den offentliga välfärden urholkas. Flera av vårdjättarna har säte i skatteparadis. Dit förs ironiskt nog skattepengar som annars skulle ha kunnat användas till förbättrad service.

Förfaringssättet är som 2007, då utförsäljningsminister Mats Odell tillsatte en grupp där där representanter för storkapitalet mot en ersättning ska hjälpa regeringen i överförandet av viktiga statliga företag från gemensamt ägo, till storkapitalet.

Detta är tre exempel som belyser en djupgående tendens av statsorganiserat privat rofferi, som är karaktäristiskt för den samtida nyliberalismen – den som strukturerar viktiga maktrelationer i vår tid, också efter att marknadsfundamentalismens retoriska glans drastiskt avtagit.

Som vanligt har USA varit ett föregångsland. Förra året skrev jag en bokessä baserad på James K. Galbraiths «The Predator State – How Conservatives Abandoned the Free Market and Why Liberals Should Too» (Free Press, 2008) och Thomas Franks «The Wrecking Crew – How Consveratives Rule« (Metropolitan Books, 2008). Den publicerades i Klassekampens bokmagasin och i Tvärdrag 3/2009. Den är relevant också för att sätta vad den svenska regeringen gör i ett större perspektiv. Jag pulicerar den i sin helhet nedan, och som pdf här.


I ROVSTATENS GARN

“We Are All Socialists Now”, skrek tidningen Newsweek ut i februari 2009 på sin framsida, när statsintervention i ekonomin plötsligt gått från synd till dygd. Situationen illustreras av en blå hand som skakar en röd.

Men det faktum att stater pumpar in pengar i ekonomin ger inte automatiskt den ”Big Goverment” som Ronald Reagan skrämde väljarna med. Än mindre köper det socialism. Dikotomin mellan stat och marknad har länge varit ett centralt budskap i marknadsfundamentalistiska predikningar. Den var falsk medan Reagan log och larmade sig till valsegrar, och den har inte blivit mer sann i dessa bailout-dagar. När vi sitter i det frisläppta finanskapitalets konkursbo, är det nyttigt att notera och analysera hur marknadsförespråkarna snarare aktivt använt staten för att berika sig.


Den reellt existerande kapitalismen har alltid varit beroende av statens maktinstrument och regleringar, men också av den offentligt genererade efterfrågan. Det har dock stått en dragkamp om hur denna intervention ska organiseras.

De västerländska ekonomiernas utveckling efter andra världskriget kan grovt delas in i två faser. De dryga tre decennierna efter kriget flyttade folkliga krafter fram sina positioner. Det innebar en stark ekonomisk tillväxt och samtidigt en rättvisare fördelning av samhällets resurser och stora sociala framsteg. I Europa systematiserades en del av detta tryck i olika välfärdsmodeller med varierande men generellt sett växande samhälleligt, solidariskt ansvar. Också i USA blev institutionerna från Franklin D. Roosevelts New Deal på 190-talet kvar, och det offentligas roll var fortsatt stor under åren med genombrott för masskonsumtionen.

Från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har vi sett en reträtt på många områden – en process som har varit sammanvävd med å ena sidan sviktande realekonomiska resultat och å andra sidan växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Skatterna har planat ut eller sänkts. Välfärdssystem och infrastruktur har pressats genom budgetrestriktioner, privatiseringar och outsourcing.


I allt detta har statens roll inte upphört. På många sätt har den inte heller blivit mindre, utan transformerats. Det är denna transformation som såväl James K. Galbraiths bok The Predator State, Rovstaten, och Thomas Franks The Wrecking Crew, Demoleringsgruppen, tar sig för.

Och bägge ser den speglas i vattenmassorna över New Orleans sensommaren 2005.


“Det framstod som omedelbart tydligt att Katrina var det amerikanska systemets Tjernobyl”, skriver Galbraith i förordet till sin bok, Oförmågan att genom rudimentära säkerhetsåtgärder förhindra den massiva förstörelse som orkanen skapade, och det efterföljande misslyckandet med att ge de hundratusentals flyende och hemlösa hjälp, blottlade en systemisk ruttenhet.

“Det var strax efter det att orkanen Katrina hade förstört New Orelans som jag började fatta det”, skriver Thomas Frank i sin tur. Han erkänner att allt tal om hur den styrande Republikanska eliten berikade sig själva genom en statsapparat som tjuvkopplats ihop med privata affärsintressen, kanske hade verkat överdrivet tidigare. Men Katrina blåste bort tvivlen. Medan den nykonservativa klicken spridit myter om ”Government” som ohjälpligt korrupt och inkompetent,,hade de i själva verket byggt om systemet som ”en spegelbild av sin mardröm, i tusenfaldig uppförstoring”.


Kretsen kring Bush hade med andra ord organiserat fram korruption och inkompetens. Det var till exempel känt att fördämningarna runt New Orleans behövde förstärkas, och vad som skulle hända om det inte skedde. Men det offentliga saknade planering och tillgängliga resurser för att genomföra det. Det federala katastroforganet FEMA hade omvandlats till en katastrof i sig själv: Det blev en enhet under det jätteliga ”Department of Holmeland Security”, och baserade nu huvudsakligen sin verksamhet på upphandlingsförfarande. Fram till 2006 hade två tredjedelar av topptjänstemännen övergått till företag som byrån outsourcade arbetet till! Trots att man visste att stormen var på väg, var en (1) av de sex tusen anställda i byrån stationerad i New Orleans. Det var denna prioritering gjord under chefen och Bush-vännen Michael Brown, som presidenten, när Katrina var ett faktum, hyllade med frasen ”Brownie, you’re doing a heck of a job”. Brown avgick likväl, medan det öppnades ett nytt kapitel i skandalen. Kontrakten för undsättning och återuppbyggnad har gått till bolag med nära kopplingar till Bushadministrationen. Över hundra miljarder dollar har spenderats. En ansenlig del har gått i fickorna på de privata bolagen, medan tusentals ännu är hemlösa. Flera kasinon är dock återuppbyggda.

Att världens rikaste och mäktigaste land plötsligt framstod som fattigt och maktlöst, är en extrem illustration av det som James K. Galbraiths far, den legendariske ekonomen John Kenneth Galbraith kallade ”private affluence, public squalor”; offentlig nöd mitt i det privata överflödet. Tendensen är inneboende i den moderna kapitalismen. Men Ronald Reagans administration blev en politisk motor för att materialisera den.


I The Predator State tecknar Galbraith konturerna av Reagans proklamerade policygrepp. Frimarknadstänkandets store fadersfigur Milton Friedmans monetarism (åter)introducerades. Kort uttryckt innebar det att centralbanken skulle hålla hårt i mängden utställda pengar för att på så sätt bekämpa inflationen och undandra sig försök att smörja ekonomin med en aktiv penningpolitik. Finanspolitiken skulle inriktas på ekonomins utbudssida, inte på att påverka efterfrågan. Det innebar bland annat fokus på skattesänkningar och avregleringar – sådant som skulle få marknaden att fungera mer enligt läroboksmodellerna. Statsbudgeten skulle trimmas till balans. Det skulle ske genom nedskärningar i ”onödiga” offentliga utgifter, samtidigt som skattesänkningarna skulle bekosta sig själva genom ”dynamiska effekter” – alltså att sänkta skattesatser skulle leda till så mycket ökad ekonomisk aktivitet att de skulle finansiera sig själva och mer därtill. Och så skulle det råda frihandel, ty det leder enligt modellerna till ökat välstånd för alla.


Detta ramverk för den marknadsliberala föreställningsvärlden är lätt igenkännlig – och ännu dominerande – i all västerländsk politisk debatt. Men det har inte mycket med verkligheten att göra. I föregångslandet USA blir kontrasterna särskilt tydliga. Den hårda monetaristiska linjen övergavs snabbt. Reagan förde en slags ”krigskeynesiansk” politik, där den efterfrågan staten skapade var avgörande för ekonomins utveckling. Istället för budget i balans skaffade samma administration fram rekordunderskott – senare toppade av Bush senior och junior. Och predikningar om frihandel för andra har inte hindrat USA:s regering från olika typer av protektionistiska grepp.

Men idén om marknaden, alltid sammanpackad med honnörsord som effektivitet, valfrihet och välståndsökning, och ständigt missionerad av en mäktig krets ekonomer och tankesmeder, har inte varit betydelselös. Tvärtom har den varit avgörande för att motivera en reaktionär omfördelning av pengar och makt. Och för att mystifiera ekonomin, och därmed sätta hämsko på tänkande och diskussion kring alternativ. Det märks, om inte annat, i den än så länge förvånansvärt försiktiga och andefattiga debatten runt dagens stora kris.


Medan Galbraith i sin bok börjar med den marknadsliberala idévärlden, närmar sig Frank – kanske mest känd för att ha försökt knäcka Bush-koden i What’s the Matter With Kansas – systemhaveriet från Washington. I The Wrecking Crew följer han organisatörer och fixare i den nykonservativa revolutionen i USA. Många av dem ägnade sig på 1970-talet åt bisarr antikommunistisk alarmism och sedan gärna åt ideologiskt motiverat, aktivt stöd till Apartheidregimen i Sydafrika och till reaktionära våldsgrupper i tredje världen. Efter Sovjetunionens fall blev dock renodlad laissez-faire det verkliga evangeliet for de amerikanska nykonservativa. Projektet underlättade inte bara för tre högerradikala presidenter att komma till makten, och ledde till att Republikanerna fick in folk i kongress och statsorgan. Det ändrade också dagordningen för det politiska livet. Flera tunga tankesmedjor som var premissleverantörer till Reagans politik och som än idag spelar en viktig roll i debatt och policyskapande, är frukterna av denna omorganisering. Arbetet med att förstöra progressiva krafters maktbaser genom att angripa fackföreningsrörelsen, radikala universitetsmiljöer och civilrättsorganisationer har förts med krigets metaforer och taktik. Och under stridsropet ”defund the left” har försörjningslinjerna för progressiv politik bombarderats.


Ett bärande element i arbetet med att omdana staten, har varit att propagera ideologiskt för ”marknadisering” av såväl den politiska processen som de offentliga verksamheterna. Det innebär konkret en explosion av lobbyister och deras makt, samt outsourcing, som i New Orleans, som i Irak, men också i alla möjliga vardagliga sammanhang där medborgarna förväntar sig offentliga lösningar. Lobbyisterna fixar en deal där ansvaret förblir politiskt, medan profiterna kanaliseras privat.

President George W. Bushs tidiga utfästelse om att ”Government should be market-based”, har i detta sammanhang långa anor. Frank citerar en Homer Ferguson, som i en artikel 1928 skrev att ”the best public servant is the worst one”. Ferguson hade varit chef för USA:s handelskammare. När han skrev sin artikel hade han övergått till att bli vapenhandlare, och levde som sådan gott på att leverera produkter till staten. Här argumenterade han alltså öppet för inkompetens hos upphandlaren. En ”thourougly first-rate man” i det offentligas tjänst, riskerade dock att ”äta hål i våra friheter”. Denna inneboende korrupta tillnärmning till frihet ackompanjerade marknadsliberalismens glansdagar under mellankrigstiden.


Svaret på den misär som detta åsamkade människor förändrade samtidigt delvis statens roll i ekonomin. Det som karaktäriserade en del av de grepp som togs för att möta depressionen, de planerade krigsekonomierna och välfärdssystemens tillväxt de första decennierna efter kriget, var att de offentliga ingreppen i ekonomin även kanaliserade en massdemokratisk kraft, och begränsade kapitalets godtycke – kapitalets makt.

Som Galbraith påpekar så var till exempel Roosevelt hatad av 30-talets oligarker, inte för att han fick till ekonomisk återhämtning, utan för att han i den processen förstörde en del av den existerande sociala maktordningen. Även om samhället blomstrade, så skulle deras egen roll i det minska. Med Reaganomics kunde man komma runt det problemet. Man kunde “köra budgetunderskottet genom snarare än runt de redan förmögna”. Under Reagan ledde de stora statliga injektionerna i ekonomin till den sociala ordningens förstärkning. Pengarna gick helt enkelt rakt i fickorna på de rika.

Galbraith pekar exempelvis på studier som visar att det byråkratiska slöseriet i det amerikanska hälsoförsäkringssystemet idag kan kosta uppemot ofattbara 350 miljarder dollar årligen. USA är det land i världen där ojämförligt mest pengar per capita går till hälso- och sjukvård. Men folkhälsoresultaten är mediokra till usla. Systemet slussar enorma offentliga pengar genom privata företag. Staten pumpar även in pengar i läkemedelsföretagen genom Medicare, den statligt organiserade hälsoförsäkringen för pensionärer. Betecknande nog är regeringen genom lag förbjuden att förhandla om mängdrabatter på mediciner i systemet.


Men även om situationen i USA i flera avseenden har varit extrem, så är tendenserna i högsta grad relevanta också för europeisk del – inklusive norsk. Genombrottet för New Public Management och för upphandlingsprocesser inom offentliga verksamheter har varit också ett europeiskt fenomen. Kapitalet har fått smak på de stora pengarna inom sjukvård och utbildning och är knappast mätt. Pensionssparandet har i varierande grad knutits till börserna, gött mäklare och bidragit till finansiell instabilitet. Marknadsliberalismens esoteriska ande har inkarnerats i mängder av politiska beslut i de europeiska välfärdsstaterna – och närmast övertydligt i EU:s fördrag och domslut.

Resultatet är handfast och kvardröjande. Även om reallönerna i de flesta europeiska länder inte fallit som de har gjort för många arbetare i USA, så har de halkat efter i relation till vinstökningar. Klyftorna har trendmässigt ökat sedan 1980-talet och påminner på många håll om förkrigstidens nivåer. Den kroniska underfinansieringen av offentliga välfärdstjänster har varit ett stående tema.


Och precis som före den stora trettiotalskrisen har stora skillnader i inkomster och förmögenheter bidragit till spekulationssuget, samtidigt som de ekonomiska eliternas hårdnande grepp om statens funktioner lett till självdestruktiva avregleringar.

Men innan trettiotalskrisen kulminerade och så småningom övergick i en ekonomisk guldålder, hann det som bekant ske dramatiska saker med såväl stater, kapital som relationen dem emellan. Betraktar man de bredare utvecklingslinjerna idag finns många skrämmande och sammanhängande tendenser. Dels kan vi se yttre former för expansion och krishantering med hjälp av krig och ockupationer. Dels kan vi se inre former för disciplinering och avledning, som repressiv kontroll, statssponsrad paranoia och främlingsfientlighet, i dag huvudsakligen i form av islamofobi och ”kriget mot terrorn”. Det tunna skikt som tjänat gott på att låta Rovstaten, iklädd en uppsättning marknadsmyter, plundra gemensamma resurser och fördela dem uppåt, har historiskt visat sig berett att omfamna, eller åtminstone tolerera ännu brutalare krafter som fyller samma funktion. Svaret på det hotet måste inte vara alla blir socialister. Men det hjälper om fler är det.

Från grönt till blått till brunt

Ordföranden i Centerns ungdomsförbund hatar uppenbarligen inte bara facket utan också den grundlagsfästa mötesfriheten. «Socialister i olaglig demonstration» är rubriken på hans inlägg, där han alltså demonstrerar att han inte förstår att man än så länge inte måste ha tillstånd av staten för att få demonstrera i Sverige, inte ens om man bedöms vara mer i facket.


Läs också Alliansfritt: En juridiklektion med CUF.

Misshandlad infrastruktur

Nej, det är naturligtvis inte snön som är den grundläggande förklaringen till kaoset i svensk tågtrafik. Det är decennier av personalnedskärningar, verksamhetsuppstyckningar, underinvesteringar och ekonomistiska suboptimeringar. Det är kort sagt ett av de mest uppenbara utslagen av den marknadsfundamentalistiska rötan i statsförvaltning och offentlig infrastruktur som vi ser i vinter.

Utan ett helhetstänkande är det en fullt rimlig ”effektivisering” av Banverket att skära ned på beredskapen, liksom det är fullt rimligt för SJ att satsa inte bry sig om snöröjning utan räkna med att Banverket ska sköta de tjänster man köper av dem på en forcerad pseudomarknad.

De kostnader som åsamkas hela samhället för att kollektivtrafiken nationellt och lokalt bryter samman hamnar utanför respektive upphandla(n)de enhets resultaträkning och finns således inte. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som i ekonomistisk vokabulär betecknas rationell.

Läs Peter Kadhammar i Aftonbladet om Banverkets bantning, Jöran Fagerlunds kommentarer om ansvaret för kaoset och läs framför allt Dan Gunnemark på Motvallsbloggen:

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11 skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Läs hela!

Uppdatering: Ingemar E. L. Göransson skriver också väldigt bra om nyliberalismen och kollektivtrafikens haveri. Han reflekterar över skillnaden mellan årets vinter och 1977 när södra och mellersta Sverige drabbades av tungt snöfall:

Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.

Läs!


[DN][DN][AB][AB][GP]

Nya Centerpartiet på fyra och en halv minut

Klasshat i vår tid, hallå:



PS. Jonas Pettersson arbetar som pressekreterare på Centerns riksdagskasli.

00-talet: Islamofobi, tortyr och högerpopulism

På SVT Opinion har jag försökt sammanfatta 00-talet:

Det började med ett terrorangrepp i New York. Och det klingade ut med en hetsomgärdad folkomröstning i Schweiz, med udden riktad mot en utsatt minoritet. En gäll signal om genombrott för chauvinistiskt och rasistiskt motiverad särlagstiftning.

Under tiden växte de ekonomiska klyftorna i Västvärlden. Välfärdssystem monterades ned av regeringar i regnbågens alla färger. De rika och mäktiga kapade åt sig mer pengar och makt. De fortsatte därmed att undergräva förutsättningarna för modern produktion och allmän välfärd. Och så körde de det globala finansiella systemet i väggen. Och använde vanligt folk som krockkudde.

De där två trådarna är sammantvinnade genom 00-talet. Intimt och olycksbådande. Det utgör delar av en och samma utvecklingstendens.

Läs gärna hela!

Olle Svenning om Fälldin och Centerns tragedi

Missa inte:

Fälldin byggde högskola och universitet för ungdomar i norr. Dagens center vill hyra ut unga människor till särskilt låga löner och utan anställningsskydd. I Frankrike demonstrerade miljontals ungdomar mot den sortens politik.

Centerns sociala perspektiv har krympt från glesbygd och norrlandskommunen till, symboliskt, Stureplan. En plats, minnesvärd endast tack vare sin utmärkta bokhandel. Den får mig att associera till Fälldins generation: moralkonservativ, tveklöst, men också kulturellt bildad. I dag representerar oftast Fredrick Federley Centerns offentlighet.

Läs hela!

Dubai

Sverige borde göra som Dubai, konstaterar som Badlands Hyena.

Emiratet joinar andra tigrar som Irland, Island och Lettland.

Centerpartiet tar ställning mot verkligheten

Det är en lätt surrealistisk upplevelse att läsa Maud Olofssons spärrpanikartikel i dag, där man på DN Debatt upprepar förslag om att med statligt tryck införa organiserad lönedumpning för ungdomar på arbetsmarknaden. Artikeln bygger på en beställd opinionsundersökning med fundamentalt galen frågeställning. 9 av 10 ungdomar kan tänka sig att ha en lägre ingångslön på sitt första jobb. Andelen ungdomar som idag har lägre ingångslön på sitt första jobb är idag närmare 10 av 10. Detta regleras i stor utsträckning av – tadam – kollektivavtal. Nu tror jag inte att Centerpartiets nyvunna nyliberalism är särskilt känslig för fakta eller annat som kommer från verkligheten, men det kan ändå vara skoj att påminna om en del saker. Josefin Brink svarade på ett liknande Centerutspel redan för några veckor sedan:

Centerpartiet tycks utgå från att 19-20-åringar och nyutexaminerade har samma löner som äldre och mer erfarna kollegor, och att det är därför unga har svårt att få jobb. Det är fel. Unga har redan lägre löner än äldre; i alla kollektivavtal på den svenska arbetsmarknaden är lönen för den som saknar arbetslivserfarenhet lägre än lönen för den som jobbat ett antal år. Hänsyn är alltså redan tagen till att den som är helt ny på ett jobb inte är fullärd.

Vad centerpartiet föreslår är alltså att ytterligare ett steg under den lägsta lönen ska införas, men bara för ungdomar. Hur mycket lägre lön unga ska ha framgår inte av den artikel där förslaget presenteras i dagens Aftonbladet, men Annie Johanssons uttalanden avslöjar en hel del. Enligt Johansson kan det handla om att en heltidslön på 15 000 kronor i månaden ska reduceras till knappt 10 000 kr i månaden, vilket ger 8 700 kronor kvar efter skatt. Unga ska alltså förlora en tredjedel av lönen jämfört med dagens nivå!

Läs gärna hela.

I verkligheten är det också så att turordningsreglerna inte har någon avgörande påverkan på ungdomars arbetslöshet. Att ungdomar inte kommer in på arbetsmarknaden beror på att det finns för få jobb – en bieffekt av bland annat centerpartiets nuvarande ekonomiska politik – och att ungdomar förlorar sina jobb beror bland annat på osäkra anställningsformer – som Centerpartiet vill ha mer av.

Vidare förhåller det sig så i verkligheten, att länder med högre skatter inte har lägre sysselsättning generellt.

I verkligheten är det också så, att låga löner förvärrar krisen – som ligger till grund för att alltför få får jobb.

Slutligen kan nämnas att mycket låga löner i unga år – alltså det som Centerpartiet föreslår – tenderar att vara något annat än ”en fot in” på arbetsmarknaden. Snarare blir det gärna en tung hand som håller ner, något LO diskuterat i exempelvis den här rapporten.

Men sånt är förstås marginalanteckningar om man har en religiös tro på sina marknadsmodeller och ett genomcyniskt förhållningssätt till maktutövning och propaganda.

Det är ett gott skäl att önska Centerpartiet ut ur riksdagen vid valet 2010. Men det tyngsta skälet är förstås att deras politik skapar misär och ungdomsarbetslöshet.

Lite mer om nyliberalism. Nu om Reagan.

Utanför USA är det väl främst bland nyliberala extremister som man fått för sig – och propagerar för – att Reagans ekonomiska politik hade positiva effekter. Men det är ändå bra att Paul Krugman gör en insats för att skingra den mytbildning som finns

Amerikansk ekonomi efter Reagan har inte upplevt högre BNP-tillväxt tillväxt, inte högre BNP-tillväxt per capita, och inte snabbare produktivitetstillväxt.

3 x reellt existerande nyliberalism

1. Efter vederbörliga utrensningar är nu utförsäljningen av Apoteket igång. Det är stora vinster att göra på människor i utsatt situation, varför det har varit frågan om en lukrativ affär. Patienternas pengar kanaliseras nu till dem som behöver det bäst: en handfull riskkapitalbolag.

2. På temat överföring av gemensamma resurser till privata entreprenörer, kan så sammanfattar Alliansfritt Sverige den hittills mest aktiva delen av regeringens jobbpolitik: coacherna, med pikanta inslag av skattesmitare, sektledare och allmänna handelsresande i humbug. Det är dyrt, härligt och väldigt privatiserat.

3. I ett helt annat land, Egypten, har man länge hört till de duktigaste i klassen när det gäller implementeringen av direktiv om nyliberala ”reformer”. Landet har också varit gott ägnat för det, då politisk opposition hårdhänt undertrycks. Resultaten har varit över förväntan: fattigdom och klyftor har exploderat.

Timothy Mitchell argues that neoliberalism's triumph is its double-thinking: it encourages the most exuberant dreams of private accumulation and yet aggressively narrows public discussion so that "the collective well-being of the nation is depicted only in terms of how it is adjusted in gross to the discipline of monetary and fiscal balance sheets". Nowhere is that truer than in Egypt, a doublethink society where the ruling National Democratic Party can use its annual conference (held last weekend) to congratulate itself on wearing a western-tailored economic straitjacket while millions struggle to meet their basic daily needs.

Läs hela!

Tillväxtfrämjande åtgärder

Från USA meddelas följande slutresultat för Bush-åren:

The typical American household made less money last year than the typical household made a full decade ago. [...] In the four decades that the Census Bureau has been tracking household income, there has never before been a full decade in which median income failed to rise. (The previous record was seven years, ending in 1985.) Other Census data suggest that it also never happened between the late 1940s and the late 1960s. So it doesn’t seem to have happened since at least the 1930s. [...]

What’s going on here? It’s a combination of two trends. One, economic growth in the current decade has been slower than in any decade since before World War II. Two, inequality has risen sharply, so much of the bounty from our growth has gone to a relatively small slice of the population.

Härifrån. Länk till statistiken här.