Regeringen benchmarkar sig svettig

Regeringen har presenterat en rapport: ”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationell benchmarking”. Den är helt otrolig. ”Rapporten visar tydligt att Sverige haft en låg sysselsättningstillväxt i den privata tjänstesektorn i jämförelse med andra EU-länder”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande, och kommer genast till den häpnadsväckande slutsatsen:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Regeringen har alltså konstaterat att det fortfarande finns en förhållandevis stark offentlig välfärdssektor i Sverige och vill nu verka för att bryta upp detta förhållande. I rapporten sägs detta ännu tydligare:

Det är viktigt att stimulera en utveckling som bidrar till att sysselsättningen i den privata tjänstesektorn expanderar i relation till den offentliga verksamheten.

Med andra ord menar regeringen att det är bättre med hembiträden än fler anställda i skolan, äldreomsorgen och på biblioteken, eller för all del att en anställd på ett privat vårdhem är viktigare än samma person inom den offentliga vården.

Det verkliga logiska haveriet kommer av att regeringen försöker skapa ett stöd för denna ekonomiskt och civilisatoriskt bakåtsträvande politik genom ”benchmarking”. Man radar alltså upp ett antal länder, konstaterar att på andra ställen är det ibland mer som regeringen skulle vilja att det var i Sverige, och så säger man att eftersom det är så, då måste vi anstränga oss mer för att det ska bli som regeringen vill. Cirkelresonemang is the shit!

I rapporten redovisas också en rad andra indikatorer där det är uppenbart att Sverige står sig väl.

Men kan man möjligen misstänka att det finns ett samband mellan å ena sidan hög sysselsättningsgrad, låg långtidsarbetslöshet, hög utträdelseålder från arbetsmarknaden, stark kompetensutveckling och god satsning på utbildningssystemet, vilket ses som positivt och å andra sidan hög ”skattekil på löneinkomst”, hög ”marginaleffekt vid övergång från arbetslöshet till arbete” och höga värden på ”anställningsskyddets strikthet” vilka alltså listas som problem nödvändiga att åtgärda. Men genom att på så sätt ta in verkliga socioekonomiska förhållanden, skulle hela rapportens grundvalar rasa, varför man klokt nog låter bli.

Det är hyfsat uppenbart att den nordiska välfärdsmodellen, med relativt höga skatter och relativt hög omfördelning (”skattekilar” och ”marginaleffekter”) har gett mycket goda sociala och ekonomiska resultat. Det är denna som högerregeringen angriper på olika sätt – till exempel genom stridsrop om ”företagande” och ”entreprenörskap”; under vilka man döljer det faktum att udden riktas mot allmänt tillgängliga, högkvalitativa välfärdstjänster, och mot en arbetsmarknad där det råder full sysselsättning och där många fler får möjligheten att utveckla sina löner och arbetsvillkor. Låt mig citera en omfattande undersökning från förra året som jämfört olika välfärdsmodeller med avseende på en rad indikatorer:

Tax cuts are disastrous for the well-being of a nation’s citizens.

Findings from this study show that high-tax countries have been more successful in achieving their social objectives than low-tax countries. Interestingly, they have done so with no economic penalty. On the majority of social measures we examine, high-tax countries rank significantly above low-tax countries. On a number of the economic indicators we examine, low-tax countries rank above high-tax countries, but the difference is almost never significant.

We examine 50 indicators that are commonly used to measure a country’s social progress. On over half of these indicators (29), the outcomes in high-tax Nordic countries are significantly better than those in low-tax Anglo-American countries, and on most of the remaining indicators (13), social outcomes are somewhat better in Nordic countries.

För övrigt har jag roat mig med att i all hast plotta ländernas placering när det gäller andel företagare i arbetskraften mot rankningen när det gäller BNP/capita. Sambandet är alltså relativt tydligt – i rikare länder är andelen företagare i arbetskraften generellt sett lägre. Innan en massa muppar går i taket här så vill jag påpeka att jag inte drar en massa långtgående slutsatser av en sådan enkel plottning. Det handlar bara om att väcka den självklara men negligerade frågan om varför vi rent allmänt ska ha fler företagare i arbetskraften och vad det är för företag.

Det som förenar små företag är blott att de är små. De kan vara dynamiska förverkliganden av goda idéer, eller så kan de vara ett tecken på att något står fel till i ekonomin – till exempel att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden, eller att den offentliga välfärden nedmonteras.

Om man lägger ner ett högteknologiskt företag med 100 anställda, varpå 50 personer blir arbetslösa medan 50 börjar jobba med överklassnära tjänster i egen regi, har andelen företagare i arbetskraften ökat. Är det bra?

(Någon med mer tid skulle kanske kunna ta sig tid att göra en i nationalekonomkretsar så populär regressionsanalys. Jag är ganska övertygad om att man skulle kunna få fram ett resultat möjlig att beskriva i termer av att ”för varje x nya småföretagare sjunker landets bnp/capita med y kronor”).

Några äldre relaterade tips:
På bloggen: Galet om småföretag
Approximation: Entreprenörer, innovatörer, rektorer
Inga-Lisa Sangregorio: Bra att kvinnor inte startar småföretag