En intervju som bör bli stilbildande

I senaste numret av Dagens Arbete finns det flera artiklar om Sverigedemokraterna. En av dem är en intervju med Per Björklund, partiets arbetsmarknadspolitiske talesman. Den långa versionen av intervjun, som finns på nätet, är exceptionellt läsvärd. Läs den noga! Här kommer några av Sverigedemokraternas avgörande karaktärsdrag fram i ljuset och för dem som är verkligt intresserade av att möta högerextremismen i denna nypopulistiska och över hela Europa framgångsrika skepnad, visar intervjun en värdefull ingång.

Liksom andra fascistiskt inspirerade partier har Sverigedemokraterna inte någon egentlig bundenhet till enskilda politiska ställningstaganden. Partiet kan raskt skifta åsikt och kritisera respektive stödja olika saker när det passar sig. Men man gör detta utifrån en reaktionär utgångspunkt, som med nödvändighet har nära till antifacklighet och kvinnoförakt.

Sd är ett extremt högerparti som måste framställa sig som något helt annat för att nå framgångar bland arbetarväljare. Ingången är att skapa en bild av antielitism och att alltid återkomma till sin lögnaktiga diskussion om flyktingpolitiken och om ”hotet” från ”massinvandringen”. Där spelar det nämligen ingen roll vad som sker i verkligheten – det viktiga är att man skapar en suggestiv bild som går att måla vidare på.

Det är därför som en strategi om att ”ta debatten” med Sd om de frågor partiet med en dåres envishet surrar kring, är dömd att misslyckas. Det finns nämligen ingen sådan ”debatt” som går att ”vinna”. Sd:s själva syfte är att få ut sin propaganda och etablera sin dagordning – att föra bort samtalet från ekonomisk-politiska konflikter och in i ett vardagsrasistiskt kraftfält där alla verkligt upplevda problem alltid kan projiceras på någon annan. Om en lögnaktig siffra som Sd upprepar avslöjas, är det sällan något problem för partiet – det har bara upprepats två gånger istället för en, och dessutom utifrån just den utgångspunkt de önskar sig. Bingo!

Det finns med andra ord ingen som helst anledning att ge Sd nya arenor. Självklart ska däremot fascistiska rörelser alltid mötas där de finns. Inte minst gäller det arbetsplatserna. Bland annat därför är Anna Tibergs fantastiskt avklädande intervju med den arbetsmarknadspolitiske talesmannen så bra. När Björklund inte är så framgångsrik i sina försök att återföra frågorna till flyktingar, invandrare och kultur – då är han en simpel taltratt för avgrundshögern; en som vill slå mot facket och hålla kvinnor hemma.

Återigen: ta dig tid och läs hela intervjun!

Och för övrigt kan man läsa detta som en fortsättning på det förra inlägget om Norge också. När det gäller Frp – som lyckats väl med just det som Sd försöker med – är socialdemokratins och vänsterns ansvar tydligt. De som röstar på Frp är i stor utsträckning människor som vill ha minskade orättvisor, större arbetarinflytande och en starkare välfärd. De röstar ändå på ett parti som går längst i rakt motsatt riktning. Varför? För att de inte kan identifiera sig med partierna på vänsterkanten, som inte heller genom sitt politiska arbete varit tillräckligt bra på att bryta av mot högern och aktivera de centrala konfliktlinjerna i politiken. Detta utnyttjas till max av populisthögern: debatten kommer att handla om värdefrågor, och Frp lyckas framställa ”politikerna” och facken som överhet - roffiga rederimagnater lämnas i fred. De applåderar Frp.

Om detta har Magnus Marsdal skrivit den alldeles lysande, välgrundade och tankeväckande boken Frp-koden. Den går utmärkt att läsa på norska, men jag tror att den snart kommer på svenska också.


PS. Kolla också in exempelvis vänsterpartiets utmärkta rapport Nolltoleras mot rasism.