Marika Lindgren Åsbrink: Högern och vetenskapen

Högerns ansträngda förhållande till fakta och forskning om samhälleliga förhållanden är väl känt. Det visar sig i stort och smått, från det ilskna avfärdandet av tre decenniers socialmedicinsk forskning om ojämlikhet, sammanställd i boken The spirit level, till allmänt felaktiga och märkliga påståenden om tillstånden i socialförsäkringssystemen eller effekterna av jobbpolitiken.

Detta är, som jag har skrivit om flera gånger tidigare, en anledning till att nationalekonomin i sin mest sterila, verklighetsfrånvända tappning, gärna uppskattas i nämnda kretsar.

Detta i ordets sämsta bemärkelse ideologiska förhållningssätt har sällan kommit så gott till uttryck som i den samlade högerkommentariatets reaktioner på SNS' mycket försiktigt hållna rapport om privatiseringarnas effekter. Det är chock och hån och ursinne.

I ett lysande inlägg går Marika Lindgren Åsbrink, som deltog på det seminarium där rapporten lades fram, igenom flera av kommentarerna. Det är mycket intressant läsning.

Det är inte utan att det känns lite obehagligt, denna kompakta ovilja att ta till sig forskningsresultat som inte stämmer helt överens med den egna ideologiska övertygelsen. Särskilt obehagligt blir det när Peje Emilsson [grundare av "Kunskapsskolan"] börjar ropa på att SNS ska korrigera vad han menar är felaktigheter, det vill säga: rätta till forskningen så att den bättre passar Peje Emilssons smak.

Rekommenderar starkt!

Beprövad erfarenhet på export

Igår rapporterade DN att Anders Borg nu ska sälja in den svenska ”jobbpolitiken” i hela EU. Tillsammans med kollegorna har de snackat sig i trance med mantran som ”Det behövs reformer för att öka flexibiliteten på arbetsmarknaden” samt pop-versionen ”Det måste löna sig att arbeta”. Borg rapporteras ”se gröna skott” samt ”vänta på blommor”.

Idag rapporterar DN mer om den svenska ”jobbpolitiken”, som alltså ska prånglas till hela EU. Sverige hör till de sämsta länderna i EU när det gäller att tackla arbetslösheten. Utvecklingen på arbetsmarknaden går sämre än EU-genomsnittet. När det gäller ökningstakten i antalet arbetslösa tar Sverige bronsmedalj efter Danmark och Irland.

Det är det som är det fina med EU-samarbetet: att sådant som har stabilt stöd i ”vetenskap och beprövad erfarenhet”, som Anders Borg brukar säga, med lagar, direktiv och domstolsbeslut kan överföras till hela EU. Sådant borde irländarna fatta, som röstade fel i folkomröstningen om Lissabon-fördraget, och idag får möjligheten att göra rätt.


[Relaterade blogginlägg från förr: Evidensbaserat fiasko; Några ord om jämviktsarbetslöshet]

Anyone for Tennis?

Man skulle kunna tänka sig att Per Svenssons anmälan av senaste numret av tidskriften Tvärdrag är en slags avancerad självrefererande iscensättelse av den borgerliga tanke- och mediehegemonin. Men det förefaller osannolikt.

Mer troligt är att Per Svensson som aktiv grindvakt i och utövare av samma hegemoni, inte förmår se fundamentala drag hos den, men med starka instinkter reagerar när den utpekas och analyseras.

Det som är intressant med det imponerande fullmatade numret av Tvärdrag, är att den ordentligt och från flera olika vinklar tar tag i nyliberalismen som sammanhängande materiellt och ideologiskt fenomen. Det handlar med andra ord om den (sen)moderna kapitalismen som konkret verklighet, till skillnad från det Per Svensson gärna hade velat läsa – någon slags fåtöljfilosofisk kritik mot liberalismen som ädel idé, värd att pennfajtas för.

Och så står han där, lite nervöst överlägsen, i en slags parallell verklighet där ordet liberal är ”ett av politikens och kulturdebattens mest omtyckta och gemenskapsframkallande skällsord”, och undrar varför inte de unga socialisterna vill vara med och leka. Well, om man är på en stängd stadion samt utövar en annan sport, kan det hända att man tror det är frågan om ”Walk Over”.

Tvärdrag kan man prenumerera på här. En av artiklarna från senaste numret kan läsas fritt här.

Kollaps

Petter Nilsson samlar på incidenter av intellektuell implosion som resultat av hans inlägg om demokrati häromdagen. Om det inte vore så att de idéer de citerade representerar - och i flera fall de själva - hade stort inflytande i samhället, hade det bara varit bizarrohumor. Nu finns det all anledning att dra rocken lite närmare kroppen när man ställer den fråga Petter gör: Vad hände med liberalismen?

En intervju som bör bli stilbildande

I senaste numret av Dagens Arbete finns det flera artiklar om Sverigedemokraterna. En av dem är en intervju med Per Björklund, partiets arbetsmarknadspolitiske talesman. Den långa versionen av intervjun, som finns på nätet, är exceptionellt läsvärd. Läs den noga! Här kommer några av Sverigedemokraternas avgörande karaktärsdrag fram i ljuset och för dem som är verkligt intresserade av att möta högerextremismen i denna nypopulistiska och över hela Europa framgångsrika skepnad, visar intervjun en värdefull ingång.

Liksom andra fascistiskt inspirerade partier har Sverigedemokraterna inte någon egentlig bundenhet till enskilda politiska ställningstaganden. Partiet kan raskt skifta åsikt och kritisera respektive stödja olika saker när det passar sig. Men man gör detta utifrån en reaktionär utgångspunkt, som med nödvändighet har nära till antifacklighet och kvinnoförakt.

Sd är ett extremt högerparti som måste framställa sig som något helt annat för att nå framgångar bland arbetarväljare. Ingången är att skapa en bild av antielitism och att alltid återkomma till sin lögnaktiga diskussion om flyktingpolitiken och om ”hotet” från ”massinvandringen”. Där spelar det nämligen ingen roll vad som sker i verkligheten – det viktiga är att man skapar en suggestiv bild som går att måla vidare på.

Det är därför som en strategi om att ”ta debatten” med Sd om de frågor partiet med en dåres envishet surrar kring, är dömd att misslyckas. Det finns nämligen ingen sådan ”debatt” som går att ”vinna”. Sd:s själva syfte är att få ut sin propaganda och etablera sin dagordning – att föra bort samtalet från ekonomisk-politiska konflikter och in i ett vardagsrasistiskt kraftfält där alla verkligt upplevda problem alltid kan projiceras på någon annan. Om en lögnaktig siffra som Sd upprepar avslöjas, är det sällan något problem för partiet – det har bara upprepats två gånger istället för en, och dessutom utifrån just den utgångspunkt de önskar sig. Bingo!

Det finns med andra ord ingen som helst anledning att ge Sd nya arenor. Självklart ska däremot fascistiska rörelser alltid mötas där de finns. Inte minst gäller det arbetsplatserna. Bland annat därför är Anna Tibergs fantastiskt avklädande intervju med den arbetsmarknadspolitiske talesmannen så bra. När Björklund inte är så framgångsrik i sina försök att återföra frågorna till flyktingar, invandrare och kultur – då är han en simpel taltratt för avgrundshögern; en som vill slå mot facket och hålla kvinnor hemma.

Återigen: ta dig tid och läs hela intervjun!

Och för övrigt kan man läsa detta som en fortsättning på det förra inlägget om Norge också. När det gäller Frp – som lyckats väl med just det som Sd försöker med – är socialdemokratins och vänsterns ansvar tydligt. De som röstar på Frp är i stor utsträckning människor som vill ha minskade orättvisor, större arbetarinflytande och en starkare välfärd. De röstar ändå på ett parti som går längst i rakt motsatt riktning. Varför? För att de inte kan identifiera sig med partierna på vänsterkanten, som inte heller genom sitt politiska arbete varit tillräckligt bra på att bryta av mot högern och aktivera de centrala konfliktlinjerna i politiken. Detta utnyttjas till max av populisthögern: debatten kommer att handla om värdefrågor, och Frp lyckas framställa ”politikerna” och facken som överhet - roffiga rederimagnater lämnas i fred. De applåderar Frp.

Om detta har Magnus Marsdal skrivit den alldeles lysande, välgrundade och tankeväckande boken Frp-koden. Den går utmärkt att läsa på norska, men jag tror att den snart kommer på svenska också.


PS. Kolla också in exempelvis vänsterpartiets utmärkta rapport Nolltoleras mot rasism.

Regeringen benchmarkar sig svettig

Regeringen har presenterat en rapport: ”Sveriges företagande och konkurrenskraft – internationell benchmarking”. Den är helt otrolig. ”Rapporten visar tydligt att Sverige haft en låg sysselsättningstillväxt i den privata tjänstesektorn i jämförelse med andra EU-länder”, skriver regeringen i sitt pressmeddelande, och kommer genast till den häpnadsväckande slutsatsen:

Vi vet att regeringens politik för att bryta utanförskapet genom bland annat sänkta arbetsgivaravgifter i tjänstesektorn är rätt väg för att utveckla Sverige.

Regeringen har alltså konstaterat att det fortfarande finns en förhållandevis stark offentlig välfärdssektor i Sverige och vill nu verka för att bryta upp detta förhållande. I rapporten sägs detta ännu tydligare:

Det är viktigt att stimulera en utveckling som bidrar till att sysselsättningen i den privata tjänstesektorn expanderar i relation till den offentliga verksamheten.

Med andra ord menar regeringen att det är bättre med hembiträden än fler anställda i skolan, äldreomsorgen och på biblioteken, eller för all del att en anställd på ett privat vårdhem är viktigare än samma person inom den offentliga vården.

Det verkliga logiska haveriet kommer av att regeringen försöker skapa ett stöd för denna ekonomiskt och civilisatoriskt bakåtsträvande politik genom ”benchmarking”. Man radar alltså upp ett antal länder, konstaterar att på andra ställen är det ibland mer som regeringen skulle vilja att det var i Sverige, och så säger man att eftersom det är så, då måste vi anstränga oss mer för att det ska bli som regeringen vill. Cirkelresonemang is the shit!

I rapporten redovisas också en rad andra indikatorer där det är uppenbart att Sverige står sig väl.

Men kan man möjligen misstänka att det finns ett samband mellan å ena sidan hög sysselsättningsgrad, låg långtidsarbetslöshet, hög utträdelseålder från arbetsmarknaden, stark kompetensutveckling och god satsning på utbildningssystemet, vilket ses som positivt och å andra sidan hög ”skattekil på löneinkomst”, hög ”marginaleffekt vid övergång från arbetslöshet till arbete” och höga värden på ”anställningsskyddets strikthet” vilka alltså listas som problem nödvändiga att åtgärda. Men genom att på så sätt ta in verkliga socioekonomiska förhållanden, skulle hela rapportens grundvalar rasa, varför man klokt nog låter bli.

Det är hyfsat uppenbart att den nordiska välfärdsmodellen, med relativt höga skatter och relativt hög omfördelning (”skattekilar” och ”marginaleffekter”) har gett mycket goda sociala och ekonomiska resultat. Det är denna som högerregeringen angriper på olika sätt – till exempel genom stridsrop om ”företagande” och ”entreprenörskap”; under vilka man döljer det faktum att udden riktas mot allmänt tillgängliga, högkvalitativa välfärdstjänster, och mot en arbetsmarknad där det råder full sysselsättning och där många fler får möjligheten att utveckla sina löner och arbetsvillkor. Låt mig citera en omfattande undersökning från förra året som jämfört olika välfärdsmodeller med avseende på en rad indikatorer:

Tax cuts are disastrous for the well-being of a nation’s citizens.

Findings from this study show that high-tax countries have been more successful in achieving their social objectives than low-tax countries. Interestingly, they have done so with no economic penalty. On the majority of social measures we examine, high-tax countries rank significantly above low-tax countries. On a number of the economic indicators we examine, low-tax countries rank above high-tax countries, but the difference is almost never significant.

We examine 50 indicators that are commonly used to measure a country’s social progress. On over half of these indicators (29), the outcomes in high-tax Nordic countries are significantly better than those in low-tax Anglo-American countries, and on most of the remaining indicators (13), social outcomes are somewhat better in Nordic countries.

För övrigt har jag roat mig med att i all hast plotta ländernas placering när det gäller andel företagare i arbetskraften mot rankningen när det gäller BNP/capita. Sambandet är alltså relativt tydligt – i rikare länder är andelen företagare i arbetskraften generellt sett lägre. Innan en massa muppar går i taket här så vill jag påpeka att jag inte drar en massa långtgående slutsatser av en sådan enkel plottning. Det handlar bara om att väcka den självklara men negligerade frågan om varför vi rent allmänt ska ha fler företagare i arbetskraften och vad det är för företag.

Det som förenar små företag är blott att de är små. De kan vara dynamiska förverkliganden av goda idéer, eller så kan de vara ett tecken på att något står fel till i ekonomin – till exempel att invandrare diskrimineras på arbetsmarknaden, eller att den offentliga välfärden nedmonteras.

Om man lägger ner ett högteknologiskt företag med 100 anställda, varpå 50 personer blir arbetslösa medan 50 börjar jobba med överklassnära tjänster i egen regi, har andelen företagare i arbetskraften ökat. Är det bra?

(Någon med mer tid skulle kanske kunna ta sig tid att göra en i nationalekonomkretsar så populär regressionsanalys. Jag är ganska övertygad om att man skulle kunna få fram ett resultat möjlig att beskriva i termer av att ”för varje x nya småföretagare sjunker landets bnp/capita med y kronor”).

Några äldre relaterade tips:
På bloggen: Galet om småföretag
Approximation: Entreprenörer, innovatörer, rektorer
Inga-Lisa Sangregorio: Bra att kvinnor inte startar småföretag

Pilgrimsresa

Sakine Madon – verklighetsoberoende ”liberal” – gör fan(t)a(s)tiska observationer om den amerikanska modellen vid sin ankomst till Washington:

Det har gatt nagra dagar sedan jag kom till DC. Det ar verkligen intressant hur saker och ting fungerar. Overallt manniskor med olika bakgrund som arbetar tillsammans. Jag pratade med en man fran deras motsvarighet till migrationsverk som namnde det sjalvklara: ”well...people do not come here for welfare shopping”.

Well, I guess not. USA:s ockupation av Irak har till exempel tagit livet av över en miljon potentiellt välfärdsshoppande människor, gjort runt 2 miljoner till internflyktingar och drivit ungefär 2 miljoner ytterligare ut ur landet. Av dessa hade 466 personer fått asyl i USA i februari och antalet beräknades kunna uppgå till sju tusen så småningom.

Mexikanska fackföreningar som tillsammans med kollegor i USA följer situationen för mexikanska arbetare i Washington kan för övrigt understryka hur fint det kan vara när människor med olika bakgrund arbetar tillsammans:

Wages of warehouse and field workers have fallen below poverty levels […] Workers face high exposure to dangerous chemicals, safety hazards, and unsanitary conditions in fields and warehouses.

Och här är en annan aspekt av hur bristen på välfärdsshopping kan öka integrationen och minska diskrimineringen. Diagrammet visar löner i USA 2004, för olika grupper, i procent av lönerna för vita män. (Källa)


Det känns tryggt att vi har beresta "liberaler" som kommer att kämpa för mer av den amerikanska modellen och faktiskt redan nått vissa framgångar.

We all live in a yellow mobster car

”Först och främst måste facket bli en organisation som arbetsgivare och arbetstagare vill vara medlemmar i”.

Sofia Appelgren uppvisar expertkunskaper om arbetsmarknadens part(er).

Missa inte Daniel Olssons artikel om nästa våg i de ideologiska maffiametoderna mot svensk fackföreningsrörelse.

Work is the curse of the drinking classes

Genom en sedelärande historia om Arbetslinjen, riktad till små barn och intellektuellt nedsunkade Stureplansbrats, berättar Hanne Kjöller att om man dödar den rikaste tiondelen av befolkningen, så kommer alkoholkonsumtionen att sjunka.


Hur historien förhåller sig till det här är oklart.


Också Badlands Hyena kommenterar.
Relaterat: Dagens diagram.

Ett helt annat diagram nedan, från Dagens Industri.

Integritet, sa Bull

Amen vad skönt! Vi är sedan några år tillbaka inne i en integritetsdevalveringsbonanza av guds nåde. Det övervakas, buggas, registersamkörs, avlyssnas, uppgiftslagras som aldrig förr. Det finns inga gränser som inte kan passeras – ty behöver en gräns passeras, kan man alltid dra fram det berömda du-har-inget-att-vara-orolig-för-om-du-har-rent-mjöl-i-påsen-kortet. Ingen jävel har kommit på idén att istället minska på övervakningen, buggningen, registersamkörningen, avlyssningen, uppgiftslagringen. För hur skulle det se ut liksom.

Men nu slår nya arbetarregeringen till igen. Efter att de länge förtryckta skattekverulerande mångmiljonärerna beslutats slippa betala skatt på sina tokväxande förmögenheter, uppstod det lilla problemet att statistiken över förmögenhetsutvecklingen i samhället skulle försvinna. Tanken var nu att Skatteverket ändå skulle samla in sådana uppgifter. Men – då förenade sig proletärer i alla stater till folkliga protester:

Svenskt näringsliv, Företagarna och stora borgerliga tidningar som Dagens Nyheter har varit mycket kritiska till förslaget och i helgen spädde nye folkpartiledaren Jan Björklund på motståndet. […] Den här kritiken har nu regeringen tagit till sig, säger Ingemar Hansson.

Amen vad skönt! När nu enorma värden ska överföras till de rikaste i samhället – de som på senare tid har fått se sina förmögenheter skjuta i höjden – kan det förstås vara praktiskt att detta inte syns så bra i statistiken. Ingemar Hansson, som ”uppskattats för sin förmåga att förklara komplicerade ekonomiska frågor på ett pedagogiskt sätt”, har hittat ännu ett pedagogiskt grepp:

Vi vill värna de enskildas integritet.

Amen vad skönt! Då vet vi vilka som är enskilda. Inte sjukskrivna som ska flänga ut och in på sina liv. Inte alla som blir filmade av övervakningskameror en miljon gånger om dagen i sina bostadsområden. Inte den som snart kan få påhälsning av Internetleverantörer, Hollywoodpolis och Antiterrorsquads för att ha delat med sig musik till andra. Men miljonärer – de är enskilda.

Anders Borg är också en härlig kille:

Vi vill slå vakt om skattesystemets legitimitet

Amen vad skönt! Här har regeringen bedrivit landsomfattande kampanj för att det är helt okej att köpa svart svarta hemtjänster, och dragit till med lite godtyckliga ändringar hit och dit. Men om människor fortsatt får uppge storleken på sin förmögenhet – då hotas skattesystemets legitimitet. Hos de enskilda. Dem med integritet.

Amen vad skönt med en regering som står på vanligt folk sida, ser vanligt folks problem. Allting känns ärligt och härligt liksom.

För den som ändå vill veta lite mer om hur förmögenhetsutvecklingen i Sverige har sett ut på senare tid, innan den statistiken blir svårare att få ta på, kan ändå ta en titt på dessa inlägg på bloggen: Återtåg; Samhällskontrakt – privat och offentligt; Snuskigt. Ulla Andersson (v) kommenterar förslaget här.

Två lysande

Obs. De här två texterna måste alla läsa idag:

1. Pierre Gilly skriver en superb krönika om en regering med orwellskt språkbruk och ett systematiskt förakt för fakta: Sniglar i regeringen.

2. Josefin Brink har läst en liten skrift från Almega (Hemmets hjältar - en vit bok om hemservicebranschen) och skriver så bra så bra om en debatt med bisarrt förvridna perspektiv: Satirens dödgrävare eller så blev vd:n dement

Men Maud visar en mer storslaget visionär sida också i boken, och drar en anekdot från en resa till USA, där hon bland annat diskuterade hemservice. "Då fick jag klart för mig att där kan man till och med få hjälp med att sätta in sina foton i album. En märklig företeelse i svenska ögon, men nog så lärorik om hur attityder kan förändras när möjligheter skapas."

Sug på den en stund. Låt det sjunka in. Det är här någonstans jag på allvar börjar frukta för satirens framtid.

[…]

Åsa Keller, vd, för framgångssagan Homemaid presenteras som en kvinna som "med sin livssituation är ett exempel på en av de viktigaste målgrupperna för hemservicebranschen". Hon berättar själv: "Det var först när jag blev vd för bolaget som jag verkligen förstod hur svårt det kan vara att få vardagen att gå ihop". Hon köper själv hemservice (nu alltså till rabatterat pris, min trista anmärkning), eftersom "Jag prioriterar att umgås med min familj när jag är ledig".