De andras kön

Jag publicerar här min ledarkrönika (”Fokus”) i dagens Klassekampen. Denna gång ska jag göra ett undantag och lägga upp den både på norska och svenska. Så får ni som vill en liten språkövning också. Översättningen är gjord på redaktionen.


De andres kjønn

I sin banebrytende bok «Orientalismen» fra 1978 viser Edward Said hvordan et europeisk blikk skaper «Orienten» - et mystisk sted, fundamentalt annerledes. Bildet skapes gjennom et hierarki: Det er den som står utenfor og titter ned som definerer.

Den vestlige rasismens fremste nåtidige uttrykksform er fobien for – og hetsen mot – arabere og islam. Koloniseringen av Afrika og Orienten broderte ett sett kostymer til de koloniserte, mens den oljedrevne «krigen mot terror» genererer delvis nye bilder. Men spillets grunntema er uforandret - det skaper ideologi av ulike maktforhold, for erobring og kontroll.

Orienten er kjønnet. Mens menn betraktes «med noe som ligner forakt og redsel», gir Orientens kvinner, som «skapninger av den mektige mannens fantasi, [...] uttrykk for en grenseløs sensualisme, de er mer eller mindre dumme og framfor alt er de villige».

Det karakteristiske ved de orientalskes verden er at den er statisk: «Selve muligheten til utvikling, forvandling, menneskelig bevegelighet – i ordets dypeste forstand – frakjennes Orienten og de orientalske». Her er kontinuiteten til vår tids rasisme total. Retorikken omkring hvordan muslimer og arabere forholder seg til verden generelt og til kjønnsrelasjoner spesielt bunner i at «de andres» standpunkter er essensielle - de kan ikke endres. En grunnforutsetning for frigjøring er da utmelding - og dermed blir for eksempel en tøybit som det avtatte sløret til et symbol på en frigitt fanges innmeldingssøknad i sivilisasjonens lyse fellesskap.

Kvinnekampens historie er en historie om kamp for samfunnsforandring; om å forandre livsvilkårene for kvinner som gruppe, slik at deres individuelle frihet kan bli større. Det er en kamp som har gitt resultater. Vitterlig er selvutslettende livsvalg i nære relasjoner, patriarkalske kleskoder, utestengning fra innflytelse i kafésamtaler eller styrerom, diskriminerende lønnsnivå og sosialt «irettesettende» vold eller trusler om vold fortsatt hverdagskost også i et samfunn som det norske. Men det er åpenbart at mye har forandret seg sammenlignet med for ti eller 100 år siden. Samfunnet er annerledes – og dermed også de menneskene som lever og virker i det.

Det rasistiske blikket på kjønnsrelasjoner er blindt for at «annengjorte» kvinner både vil og kan forandre sine egne samfunnsmessige vilkår. Dette står i skarp motsetning til en grunnleggende feministisk innsikt, om at patriarkatets forminskende og fornedrende mekanismer skjærer gjennom hver eneste del av den menneskelige tilværelsen; at den rådende kjønnsmaktsordningen påvirker så vel trikken i Oslo som talibanstyrte områder. I stedet framstilles kvinneundertrykkelsen som noe fremmed; noe importert. Den svenske regjeringen presenterte for en tid siden et initiativ rettet mot «vold i patriarkalske miljøer». Det rimelige spørsmålet å stille seg blir da når alle andre miljøer enn innvandrermiljøene som pekes ut eller antydes, sluttet å være patriarkalske.

Man kan ikke skape frigjøring fra patriarkalsk undertrykkelse med rasistisk fargede briller - det burde være selvinnlysende, om det ikke hadde vært for den harske lukta av kolonialisme som sprer seg fra krigsskueplassene og forpester lufta også på hjemmebane. Den virkeligheten som møter millioner av mennesker i Europa i dag er ekskludering og tiltagende rasistisk hets. Progressive krefter må møte dette med kamp mot diskriminerende behandling på arbeids- og boligmarkedet. Men minst like viktig er det å møte avhumaniseringen og demoniseringen av muslimer.

Helt spesielt gjelder det dem som er besjelet av kampen mot kjønnsurettferdighet, og av feministisk solidaritet. Kvinner har naturligvis vidt forskjellige livsvilkår, men også felles erfaringer. Erfaringer som kan organiseres til samfunnsomveltende virksomhet. Å bygge fellesskap på stigmatisering og nedvurdering er derimot som å bygge sandslott i en vanndam. Det blir bare grisete.



De andras kön

I sin banbrytande bok Orientalism från 1978, visar Edward Said hur en europeisk blick skapar ”Orienten” – en mystisk plats, fundamentalt annorlunda. Bilden skapas hierarkiskt: det är den som står ovanför och tittar ned, som definierar.

Den västerländska rasismens främsta nutida uttrycksform är fobin inför – och hetsen mot – araber och Islam. Koloniseringen av Afrika och Orienten broderade vissa scenkläder åt de koloniserade, medan det oljedrivna ”Kriget mot terrorn” genererar delvis nya bilder. Men spelets grundtema är oförändrat – det skapar ideologi av ojämlika maktförhållanden; för erövring och kontroll.

Orienten är könad. Medan männen betraktas ”med något som liknar förakt och fasa”, ger Orientens kvinnor, som ”skapelser av den mäktige mannens fantasi, [...] uttryck för en gränslös sensualism, de är mer eller mindre dumma och framför allt är de villiga”.

Karaktäristiskt för orientalens värld, är att den är statisk: ”Själva möjligheten till utveckling, omvandling, mänsklig rörlighet – i ordets djupaste bemärkelse – frånkänns Orienten och orientalerna”. Här är kontinuiteten med vår tids rasism total. Retoriken kring muslimers och arabers förhållningssätt till världen i allmänhet och könsrelationer i synnerhet utgår från att ”de andras” ståndpunkter är essentiella – inte kan ändras. En grundförtsättning för frigörelse är då utträdet – så laddas till exempel en tygbit som den avtagna slöjan, till en fritagen fånges inträdesansökan i civilsationens ljusa gemenskap.

Kvinnokampens historia är en historia om strid för samhällsförändring; om att förändra livsvillkoren för kvinnor som grupp, så att den individuella friheten kan bli större. Det är en kamp som har gett resultat. Visserligen är självutplånande livsval i nära relationer, patriarkala klädkoder, uteslutning från inflytande i kafésamtal och styrelserum, diskriminerande lönesättning, socialt ”tillrättavisande” våld eller hot om våld, sådant som ännu är vardagsmat också i ett samhälle som det norska. Men det är uppenbart att mycket har förändrats jämfört med 10 eller 100 år sedan. Samhället är annorlunda – och därmed också de människor som lever och verkar i det.

Det rasistiskt färgade synsättet på könsrelationer är dock blind för att ”andrafierade” kvinnor både vill och kan förändra sina egna samhälleliga villkor. Den står i skarp motsättning till en grundläggande feministisk insikt, om att patriarkatets förminskande och förnedrande mekanismer skär in i varje del av mänsklig tillvaro; att den rådande könsmaktsordningen påverkar såväl trikken i Oslo som talibanstyrda områden. Istället uppmålas kvinnoförtrycket som något främmande; något importerat. Den svenska regeringen satte för en tid igång ett arbete riktat mot ”våld i patriarkala miljöer”. Den rimliga frågan att ställa sig blir då när alla andra miljöer än de invandrarmiljöer som pekas ut eller antyds, slutade att vara patriarkala.

Man kan inte skapa befrielse från patriarkalt förtryck genom rasistiskt dimmiga glasögon – det skulle ha varit en självklarhet, om det inte vore så att den härskna doften av kolonialism reser sig från krigsskådeplatserna och förpestar luften också på hemmaplan. Den verklighet som möter miljoner människor i Europa idag är exkludering och tilltagande rasistisk hets. Progressiva krafter måste möta den med kamp mot diskriminerade behandling på arbets- och bostadsmarknaden. Men minst lika viktigt är att möta avhumaniseringen och demoniseringen av muslimer och araber.

Alldeles särskilt gäller det dem som är besjälade av att bekämpa könsorättvisor, och av feministisk solidaritet. Kvinnor har naturligtvis vitt skilda livsvillkor, men också gemensamma erfarenheter. Erfarenheter som kan organiseras till omvälvande verksamhet. Att bygga gemenskap på stigmatisering och nedvärdering är dock som att bygga sandslott i en vattenpöl. Det blir bara kletigt.

Andreas Malms replik

Oj då. Hade visst missat Andreas Malms replik till de ”liberaler” som svarat på hans briljanta artikelserie i DN, med inslag av halsbrytande usla analogier och häpnadsväckande strutsbeteende. Mycket av det som Malm säger borde vara fullkomligt självklart. Att det ens måste påpekas för borgerliga debattörer med intellektuella pretentioner, säger något om allvaret i situationen:

Islamofobin är på väg att etableras som den dominerande formen av rasism i västvärlden, på fält efter fält: ideologiproduktion, lagstiftning, polisförföljelser, organiserad extremhöger, strukturell diskriminering, våldshandlingar från stater och enskilda.

[…]

Nästan löjeväckande blir blindheten när Carl Rudbeck skriver: ”Den som läser dessa tre artiklar kan få intrycket att Europa har blivit en krigszon där muslimer hunsas av organiserade islamofober. Men för de flesta av oss ser verkligheten inte ut så.” Nej, just det. För de flesta av oss som heter Carl, Torbjörn eller Andreas ser verkligheten inte ut så.

Läs hela!

Den nya liberalismens Särimner

Jag hinner och orkar inte kommentera folkpartiets senaste om-det-är-slut-på-andra-idéer-pröva-hets-mot-muslimer/”muslimer”-utspel. Det är inte mycket mer att säga än att spekulation i stämningar – och underblåsandet av desamma – är själva poängen med utspelet; inte förslagen, som i sig kan variera på ett spektrum mellan meningslöst och kontraproduktivt.

Men Helena Duroj skriver mer, från ett reellt skolperspektiv. Läs: Liberala tvångslagar.

Bakom stormen utspelar sig ett större drama

I Aftonbladet har Åsa Linderborg tagit sig an Maciej Zaremba, nogsamt och skarpt, så att det inte blir mycket kvar av hans stort uppslagna argumentation kring den gastkramande kränkningshysterins pågående vansinne runt om i landet. Linderborg tar ett helhetsgrepp – hon visar att Zarembas sliriga retorik helt säkert kan undvika att blotta uppenbara öppningar; men slutresultatet blir likaväl falskt. Det finns mycket som Zaremba påstår, som inte är direkt falskt. Men den bild som han etablerar och befäster, den är just det: falsk.

Man kan säga att Zaremba är något viktigt på spåren när han hävdar att begreppet kränkt har blivit ett vapen för den enskilda individen som ersatt den kollektiva ilskan. Det är resultatet, en draksådd, av en postmodern identitetspolitik som Zaremba angriper från höger men som man lika gärna kan attackera från vänster. Men han är ute efter något annat.

[…]

Den oförvägne sanningssägaren är den borne opportunisten. Han formulerar sig i trygg förvissning om att det han skriver landar mjukt hos en tyst men privilegierad opinion som tycker att nu, nu får det fan i mig vara slut på daltet. [Mina kurs.]

Att Zaremba är något viktigt på spåren är alltså något som Linderborg också explicit nämner. Det blir därför lite märkligt att läsa exempelvis Katrine Kielos avfärdande av Linderborg i Dagens Arena. I övrigt skriver Kielos också om något oerhört viktigt – om orättvisornas privatisering och de kollektiva lösningsmodellernas upplösning. Precis som Kielos skriver, finns det all anledning att kritiskt titta på utvecklingen i USA. Just denna varning utvecklade också Josefin Brink häromdagen: Zaremba skördar högersådden. Men sådana påpekanden och analyser står inte i motsättning till det som Linderborg plockar fram. När hon plockar isär Zaremba, är det den tendesiösa blicken hon karvar fram: det är syftet.

Det går inte att på ett meningsfullt sätt diskutera Zarembas artikelserie, utan att ta in det sammanhang som Linderborg gör; vem Zaremba kittlar och hur hans metod går igen. Titta på vilka som verkligen gått i spinn över Zarembas artiklar – över den stämning de suggererar! Det är just dem som Linderborg sätter sökljuset på i slutet av citatet ovan.

Det är för övrigt upplysande att jämföra den här diskussionen med den absurda uppståndelsen kring Andreas Malms lysande artikelserie om islamofobi. Eller snarare det faktum att uppståndelsen uteblivit. Istället har det varit en sinnesslö diskussion med inkvisatoriska övertoner, om en mening där Johan Norberg figurerar. Norberg ansåg sig – med viss rätt, menar jag – slarvigt citerad och fick genmäle; en generositet som är få förunnat. End of story? Tvärtom. Det är detta som blivit huvudsak – medan den helt avgörande frågan om västerländsk nyrasism och samspelet mellan nyliberalism och islamofobisk hets, skyfflats ut till periferin. Med samma skränande hejarklack som i fallet Zaremba ovan!

Andreas Malm skriver själv med beundransvärd saklighet och skärpa om detta i Expressen:

När stormen på den svenska kulturdebattens arena lagt sig för den här gången kan jag möjligen komma att ångra att jag spillde en mening på att berätta för DN Kulturs läsare vilka debattörer som passar in i Bawers Sverigebild (för övrigt meddelar Bawer att även han föredrar Expressen framför Dagens Nyheter) enär diskussionen kommit att handla om detaljer.

Men det finns en principiellt intressant fråga här. En återkommande tankefigur i Eurabienlitteraturen är just att den socialdemokratiska välfärdsstaten fråntagit medborgarna deras driftighet, handlingskraft och vaksamhet. De har blivit förslöade, passiviserade, dåsigt oförmögna att ta reda på sitt eget bästa och befria sig från de muslimska invandrarnas olidliga tyngd.

Här sker en glidning. En nyliberal problemformulering kanar över i en rasistisk. Det är en process i den västerländska offentligheten som – om det ändå vore så väl! – inte begränsar sig till Eurabienlitteraturen. Den återkommer hos de flesta av kontinentens högerpopulistiska partier, men vi kan se den i rörelse även här, i vårt eget land [...]

I bästa fall finns det fortfarande en chans att höja den här debatten från sin nuvarande nivå, så att den blir något mer än en fallstudie i sårad borgerlig narcissism. En av många frågeställningar av reellt värde kunde vara denna: hur är det egentligen med gränserna mellan liberalism och rasism – islamofobi i synnerhet – i vår tid? Är de skarpa? Har de flyttats? Blir de suddigare? Den som följer internationell debatt, och utvecklingen i vårt eget liberala folkparti, kommer att få svårt att hävda att ingenting händer.

Ställda bredvid varandra ger oss de här två debatterna något vidare att fundera över.

Fall 1: Zaremba ger inga enskilda citat att gå loss på. Men den sammantagna bild som han presenterar är grundfalsk. Resultat: Ge killen journalistpriser och eter-tid! Stig fram och grupp-oja er över alla gnälliga typer som ska komma här och komma!

Fall 2: Andreas Malm begår ett minimalt referatmisstag. Men den sammantagna bild som han presenterar är tydlig, analytiskt riktig och ohyggligt viktig. Resultat: Lägg ner! Sparka! Brännmärk! Vägra diskutera sakfrågan!

Den inskränkta, sinnesbedövande symfoni vi har fått avnjuta kring dessa fall, är borgerlig hegemoni. Den skymmer sammanhangen och därmed sanningen. Låt oss diskutera och utmana den.

- - - - -
Zarembas artikelserie: [1] [2] [3]
Malms artikelserie: [1] [2] [3]

Tillbaka till huvudfrågan

Missa inte Andreas Malms intressanta bokessä om den dödliga nyorientalismens senaste skepnad – ”Eurabienlitteraturen”. Det är en litteratur som är tidstypiskt på ett obehagligt sätt. Drygt sextio år efter andra världskrigets slut ser vi hur rasismen står på tröskeln till att bli statsideologi. De ofta förekommande referenserna till Sverige är tankeväckande. De vittnar om att det finns goda sociala positioner värda att försvara i Sverige, samtidigt som de är indikationer på hur reaktionära krafter i Sverige kommer att låta i kör och full volym alldeles strax.

Att Andreas Malms artikel bör läsas och begrundas blir tydligt inte minst i ljuset av den totala oförmågan att diskutera innehållet i den på ett vettigt sätt. Istället råder det till exempel upploppsstämning i bloggosfären över ett stycke i texten där Johan Norberg nämns. Kanske kan någon få för sig att det som står inom citattecken i stycket är saker som Norberg sagt. Det gjorde inte jag när jag läste artikeln – det är ganska tydligt att det är den recenserade författarens utsagor som diskuteras – men för all del, det hade säkert varit bättre om det varit tydligare. Men reaktionerna står inte på något sätt i proportion till detta. Istället är det – i numera välkänd stil – avgång och brännmärkning och utrensning som står på dagordningen.

Att Bruce Bawer – vars bok jag alltså inte har läst – tar del av stödjer sig på Johan Norberg, Dilsa Demirbag-Sten och Mauricio Rojas, är förstås inte något som i sig gör dessa till islamofober. Men att Dilsa Demirbag-Sten är en av islamofobins främsta katalysatorer i Sverige behöver man inte läsa en bokanmälan i DN för att begripa. Mauricio Rojas insatser för den högerpopulistiska misstänkliggöranderetorikens utbredning ska inte heller förringas i tumultet.

Vad gäller Johan Norberg själv, så har jag sagt det förr: Johan Norberg verkar vara en hygglig prick på många sätt. (Den debatten utgick från en Norberg-artikel i Expressen 2005 där han talade om upploppen i Frankrike som emanerande från ”muslimska enklaver”. Se också Etzler vs. Norberg). Jag skulle tro att han tycker om många flyktingar och ogillar de flesta Sverigedemokrater. Men det politiska projekt som han med frenesi driver – nu i en väsentligt uppbullad form på Cato Institute – finner sig mycket snabbt tillrätta i ett för de ekonomiska eliter han representerar behändigt ”civilisationskrig”.

Denna politiska tendens framträder i Andreas Malms bokessä. Men istället för att diskutera den får vi överord från välvilliga liberaler som känner sig andrahandskränkta å Norbergs vägnar, medan huvudfåran i kritiken givetvis består av grabbarna grus på nätet; den allt högre brölande extremhögern. Andreas Malm borde nog fundera över kritiken från de förstnämnda, medan de och alla vi andra borde fundera över betydelsen av de sistnämndas reaktion.

Det är beklagligt om klumpig citathantering i några meningar, skymmer sikten för den större debatten. Men ärligt talat; med den högerhegemoni som vi har i debatten idag, kommer sådana förevändningar alltid att kunna framletas. Är det inte det ena, så är det det andra. Men huvudfrågan –de borgerliga eliternas förbruning i hela Västvärlden – den måste man våga kliva åt sidan för att kunna åskådliggöra. Så ska Malms litteraturläsning läsas och uppskattas.


(PS. Här är Norbergs egen kommentar)

Två undersökningar och en teckning

Apropå oron för att religiösa grupper ska påverka politiken runt om i Världen. Nedanstående opinionsundersökning (klicka för att förstora) presenterad i New York Times rör amerikanska presidentvalet. 63% skulle se det som ett problem om kandidaten inte tror på gud. Muslimer och homosexuella är ungefär lika impopulära i sammanhanget, men det är bättre än att inte tro på gud. (Via Angry Arab)




I en annan undersökning, presenterad i Newsweek, uppger en majoritet av de tillfrågade amerikanerna att FBI bör få bedriva hemlig avlyssning på moskéer, och 25 procent anger att de skulle ställa sig positiva till att massplacera muslimer i koncentrationsläger, ”if there were another 9/11-style terrorist attack”.




Förresten, bilden nedan är hittad på Rawia Morras blogg. Den heter ”amerikansk dialog”. Varför hatar ni oss?, lyder den ställda frågan.

Varning: hotbild

Kaplan och Ruwaida skriver en viktig artikel på DN Debatt. Det torde vara uppenbart att myndigheters och mediers hotbildsfantasier och hetsproduktion är ett allvarligt problem för alla som lever i Sverige. Säpo hör för närvarande till de främsta hoten mot trygghet och säkerhet i Sverige. Och den här typen av uppifrånsanktionerade fördomar utgör något av de viktigaste elementen i dagens nyrasism.

- - - - -
Jag har återkommit till ämnet många gånger tidigare. Läs till exempel gärna:
- Hot; Tryggare kan ingen vara; He said kill them before they grow

Och en Fokus-krönika i relaterat ämne.

- - - - -
I januari 2006 hade förresten Centrum mot Rasism ett bra och framsynt upprop som skrev under av många, och som det finns skäl att påminna om idag:

SÄPOS FÖRSLAG FÖRSTÄRKER RASISM OCH URHOLKAR DEMOKRATIN Säpos förslag att med hjälp av lärare, socialttjänsten och polisen identifiera personer "som kan dras till terrororganisationer" riktas till en grupp som redan idag utsätts för rasism och diskriminering. Säpo vill att bland annat skolan och socialförvaltningarna ska hjälpa till med att hitta "misstänkta". Lärare, elever och socialarbetare uppmuntras att leta efter potentiellt farliga ungdomar. I skuggan av den islamofobi som finns i samhället, ser vi en stor fara i att särskilt muslimska ungdomar misstänkliggörs. Vi ser detta som steg mot ett samhälle där angiveri sätts i system och medborgarnas rätt till trygghet möts med repressiva metoder.

Vi gläder oss åt att många protesterat mot förslaget som andas rasism och paranoia - och som i förlängningen bidrar till att skapa misstro mot samhället och urholkar demokratin.

Vi uppmanar alla att protestera mot Säpos försök att underminera elevernas rätt att få utbildning i trygghet.

Etnifiering

Exempel från Norge. De som begår lagbrott och misshandlar är somalier. Den som misshandlas av dem är norsk-somalier. En händelse som kan passas in i en rätt obehaglig, rasistisk dramaturgi exploateras till max för att bekräfta redan framodlade stämningar. Det är europeisk vardag. Via Audun Herning, som kommenterar.

Bloggupptäckt: Craig Murray

Craig Murray var den excentriske och lite självupptagne brittiske ambassadören i Uzbekistan som förtalades av den brittiska regeringen och 2004 fick sparken från sin tjänst, när han protesterade mot brittiskt och amerikanskt överseende med grov tortyr i Uzbekistan och presenterade uppgifter om att brittiska säkerhetstjänsten använde sig av ”information” insamlad genom denna tortyr – något han menade var osäkert, omoraliskt och olagligt. Uzbekistan – där oppositionella bland annat torterats och mördats genom att kokas levande – var ju vid tillfället en allierad i ”kriget mot terrorismen”, genom att upplåta sitt territorium till amerikanska militärbaser, så det var förstås problematiskt att uppvisa civilkurage och påtala olämpligheten i tortyr och systematiserade våldtäkter.

Jag har sent omsider upptäckt att Murray har en intressant blogg. Läs till exempel krönikan om efterspelet till frigivningen av de brittiska soldater som tillfångatogs av Iran i samband med ett underrättelseuppdrag: Want to Earn Ten Years' Salary? Get Captured. Med den sköna avslutningen; As a rule of thumb, if the government wants you to know it, it probably isn't true.

Posten innan är också bra. Den innehåller lite allmänna funderingar, med bland annat en svårslagen sågning av den haussade väckelsekolonialisten Nick Cohen (saluförd som ”vänster” för Bush och bombmattor). Den brittiska pisksnärtsretoriken kan vara ganska älskvärd:

I have never been much attracted to Islam myself as my hobbies are drinking whisky and chasing women. Contrary to Cohen's argument, the very many British Muslims I know, some of them very radical, have no problems with my lifestyle or any intention of imposing their religion on the rest of the UK.

I think the fight against neo-puritanism is very important. The mineral water at lunch crew are a fundamental threat to civilisation. I have always maintained stoutly that it is possible to drink a great deal without any impairment of the mental faculties. I fear Cohen's book may be disproving that.

Kriget mot terrorismen går vidare

Demokrati, marknadsekonomi samt tokrasism hela dagen. Från Washington Post:

Just before he was scheduled to undergo surgery to treat oral cancer, Mohammed A. Hussain went to the bathroom at the hospital -- and that's when he says the humiliation began.

Inside the restroom at the University of Maryland Medical Center in Baltimore, the 61-year-old Muslim performed the Islamic ritual of washing his hands and feet [Alltså: man drar typ en våt hand över ansiktet, händerna och ovansidan av fötterna]. The private ritual, known as wudhu, was to purify his body and soul before praying.

But Hussain never got to pray. A hospital security guard saw him washing himself in the sink, Hussain said, and proceeded to manhandle him, yell racial epithets at him, push him down the corridor and order him to exit the hospital.