Lyssna på Breivik!

Idag skriver jag i Aftonbladet om vikten av att lyssna på Breivik nu när rättegången mot honom börjar – och försöka begripa den idévärld som hans brott sätter i blixtbelysning. För den är han knappast ensam om att befolka och sälja in:

Terroristens politiska redogörelse är av stort allmänintresse. Det kommer att vara ett samtidsdokument, viktigt att ta in och reflektera över. För det som utmärker Breiviks politiska rättfärdiggörande – så som det hittills har kommit till uttryck i hans manifest och i de inledande förhören – vittnar om en idévärld som befolkas av långt fler.

Läs gärna.

Förbi Breivik

På måndag börjar rättegången mot Anders Behring Breivik. Själv ska jag bara vara på plats i två dagar i början. Men Jag kommer att följa processen. Och jag hoppas att den kan markera bli början och fördjupningen på en bättre, politisk diskussion. Om detta har jag skrivit en artikel i norska Dagbladet:

Muslimhatet påvirker livene våre, også alle de dager det ikke er massemord.

Läs gärna.

Halvår efter Utøya

Det har gått ett halvår sedan "kontrajihadisten" Anders Behring Breivik sprängde en bomb vi regeringshögkvarteret i Oslo och sedan massakrerade ungdomar på socialdemoratiska ungdomsförbundets sommarläger på Utøya. I morse diskuterade jag det kort i TV4:s Nyhetsmorgon, tillsammans med Magnus Linton och Jytte Guteland. Klippet kommer nedan.

Jag vill passa på att varmt rekommendera Magnus Lintons bok "De hatade – om radikalhögerns måltavlor". En effektiv och tankeväckande reportagebok som speglar den nya högern genom nedslag i Ungern, Holland och Norge.

Hatet före och efter Breivik

Idag har jag en längre artikel i SVT Debatt, om den politiska miljö som Anders Behring Breivik tillhörde och som är en del av vår samtid, både före och efter den 22 juli 2011.

De ideologiska hetskommentarerna är inte skrivna av den nu häktade Anders Behring Breivik. Och det faktum att många norrmän menade att det vore okej att trakassera vissa av sina landsmän, om nu gärningsmannen hade visat sig vara mörkhyad eller med bakgrund från ett muslimskt land – det är inte heller Anders Behring Breiviks verk. Det är något som hade fått samhällelig acceptens långt innan den 22 juli.

Läs gärna hela texten.

Bred front för tomteluvor

Jag skriver i norska Dagsavisen om en hastigt uppblossande och snabbt försvinnande debatt om tomteluvor på skolavslutning. En typ av debatt som borde kännas välbekant för de flesta.

Men reaksjonene på (den kansellerte) nisseluebeslutningen sier oss noe viktig, og ubehagelig, om vår samtid. De viser aksepten for diskriminerende behandling og for den konsekvent problematiserende beskrivelsen av innvandrere, særlig muslimske. En beslutning som tas på bakgrunn av en «etnisk norsk minoritet» kan man kanskje mislike. Men bare mistanken om at en endring skulle skyldes et ønske om å respektere muslimer eller, gud forby, å imøtekomme krav fra muslimske samfunnsmedlemmer, dét utløser nasjonal panikk. Det skrives inn i en farlig fortelling om underkastelse og «snikislamisering».

Läs gärna!

Ett ofärdigt document.no

För lite mer än tre år sedan, närmare bestämt den 31 juli 2008, hade jag på tryck en artikel i Aftonbladet Kultur, om högerpopulismen i Norge. Även om artikeln tog sin utgångspunkt i Fremskrittspartiet, försökte jag beskriva den bredare politiska och debattmässiga kontext i vilken partiets framgångar skulle förstås. Bland annat skrev jag detta:

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar. När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten.

Kommentaren utlöste tydligen ett helt kapitel – ”Demokrati på svenska” – i boken ”Selvmordsparadigmet” av mannen bakom HonestThinking. På den med tiden betydligt mer respekterade sajten document.no blev det också en arg kommentar, ”Samfunnsdebatt på svensk”. Kontentan är att Sverige är ett märkligt land där jag får skriva på ”barnehagesvensk” och hålla på med ”Jan Guillou-sosialisme”, och att document.no inte kan vara rasistisk eftersom de själva inte skriver om raser. Redaktören själv, Hans Rustad, nämnde inte artikeln då, men tycktes inte ha glömt undertecknade. I en upprymd artikel om Sverige efter valet 2010 gläds han åt att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen – ”et sunnhetstegn snarare enn et sykdomstegn, som gjort att ”Sverige er blitt et annet land”.

För den som vill få en glimt av symbiosen mellan fora som document.no och etablerade politiska aktörer kan jag för övrigt rekommendera en titt på det här föredraget som Stortingsledamoten och ledaren för Oslo Frp, Christian Tybring-Gjedde, höll för nämnda sällskap den 20 oktober 2010.

Nåväl. Document.no fick en del extra uppmärksamhet under sensommaren, eftersom det visade sig att Anders Behring Breivik rört sig i kretsen runt sajten och skrivit ett antal glada tillrop där. Dagen efter att han genomfört terrorangreppet, fann sig redaktörerna nödgade att samla samtliga hans kommentarer. Den sista, skriven i mars 2011 inleds så här:

Hei Hans, Nina, Christian, Rubb og til dere andre jeg kjenner:-)
For det første; meget bra innsats det siste året:-) Tusen takk til alle i redaksjonen/hovedbidragsytere; Hans, Nina, Christian, Rubb og alle andre som har bidratt! Dere har blitt en politisk maktfaktor i Norge enten dere liker det eller ikke:) Vel fortjent. (og vi liker det!<3) :D

Efter den 22 juli var Hans Rustad snabbt ute med ett litet spinn-försök om att Breiviks manifest skulle vara huvudsakligen kopierat från den så kallade Una-bombaren. Senare har han gett vissa indikationer om mild självrannsakelse och löften om bättre moderering av kommentarfälten på document.no, även om han samtidigt utbrutit i upprörd kritik mot dem som försökt diskutera islamofobins uppenbara roll i formandet av Breiviks världsbild.

Men idag är Hans Rustad tillbaka i högform igen. I en artikel i Newsweek (i vilken jag också är intervjuad) kommer han med följande uttalanden om situationen i Norge efter 22/7:

Rustad, for his part, is dismayed by official Norway’s reaction to the attacks. “Meeting terror with roses and love ...” he says, bitingly. “Crown Prince Haakon announced that the streets of Oslo were filled with love. What is this? Woodstock? Flower Power? Feel my pain! We go through the same pile of victims’ stories over and over again. How many memorial ceremonies can we handle?” He knocks his glass of water onto the table, when I mention the debate over what has been described as covert Islamization. “It is not even covert! There are demands for prayer calls, no pork in kindergartens, nurses in veils, halal meals in prisons, and Muslims in elderly homes demanding to be ritually washed five times a day. It’s all in the open!”

Välkomna ska ni vara till den stora empatiefterfesten. Här är vi alltså tillbaka till de verkligt stora hoten mot det norska samhället: att fångar får halalkött! Och Rustad och hans vänner är ju faktiskt de som har blivit offer för övergrepp:

“A witch hunt against dissenting opinions has started. Hatred is bound to explode if people can’t speak out against this utopia of multiculturalism.”

Alltså: om han och hans polare inte får ägna sig åt hets dagligen, då hotar de att ”explodera” av hat. Okej.

On whether he somehow helped create Breivik’s mindset, he adds without prompting: “No, I don’t want to play the game of mea culpa.”

Nä. För det är ingen lek. Det är europeisk verklighet här och nu. Som måste ses, förstås och bemötas.

Att försöka formulera

Jag har (vid sidan av flera andra) tilldelats ett litet stipendium för att underlätta skrivandet av en liten bok med utgångspunkt i händelserna på Utøya.

Intervjuas i norska Dagbladet med anledning av detta

Hvis vi skal forstå samfunnet bedre etter dette, må vi se nærmere på problemer som islamofobi og rasisme. Det er bare Breivik som har moralsk og juridisk ansvar for det som skjedde, men det kan ikke være sånn at hvis islamofobi og rasisme ikke fører til massemord, så er det uproblematisk.

Läs gärna.

Fortsatt kamp mot fascismen

LO-tidningen har en intervju med mig i veckans nummer. Läs gärna.

Det farliga muslimhatet

En krönika i norska Magasinet for fagorganiserte. Här är slutklämmen:

En virksom antirasistisk linje må, slik jeg ser det, gå framover på to bein. Det ene er å skjønne at islamofobien, hatet mot muslimer, er et virkelig og farlig problem i dagens Norge. Det er ikke spørsmål om «religionskritikk». Det har egentlig ikke særlig mye å gjøre med religion. Det er en form for rasisme som på lik linje med andre former for rasisme splitter, ydmyker og undertrykker folk. Det andre beinet, må være å ikke «etnifisere» viktige samfunnsproblemer, men å gjøre en økonomisk politikk for økt likhet og sterkere velferdsordninger til toppsak i den politiske debatten. Hvis kampene om rettferdighet, solidaritet og fellesskap kan trenge ut litt av synseriet om innvandrerne, vil mye være tapt for høyrepopulister og hatprodusenter.

Ingen annen samfunnsaktør kan bidra til dette bedre enn fagbevegelsen.

Läs gärna hela.

Israel och «Eurabia»-fantasterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om den organiserade islamofobin och uppfattningen om Israel som frontlinje i ett civilisationskrig:

I ukene etterpå [Utøya] var også min innboks fylt av kjærlighet. Gjennom alle kanaler strømmet det inn meldinger med støtte og omtanke fra venner, bekjente og ukjente. Men jeg fikk også en del andre meldinger, oftest varianter av budskapet: «Håper du har lært deg en lekse nå og slutter å støtte palestinsk terror mot Israel».

Både taktløsheten og assosiasjonen kan virke absurde. Men om man har fulgt det politiske miljøet som har markedsført hatet mot muslimer, er verken koblingen eller tonen overraskende. Den islamofobe politiske scenen i Europa har nære og dype forbindelser med den israelske høyresiden og med den pro-israelske heiagjengen i USA.

Läs gärna!

Islamofobi, antisemitism och fascism

Cecilia Verdinelli skriver fint och skarpt i GP idag, om debatten efter terrorn på Utøya, och etablerade högerradikalers önskan om att misstänkliggöra politisk analys, eller, ”tillskriva den någon slags ideologiskt neutral extremism”. Att kalla det respektfullt är i ärlighetens namn inte särskilt finkänsligt. Som Verdinelli skriver: ”Avpolitisering är inte det rätta sättet att buga för de döda, avpolitisering är att böja sig för döden”.

I det sammanhanget vill jag tipsa om två mycket intressanta norska artiklar som fördjupar förståelsen för de politiska strömningar som Utøya-mördaren hörde till.

Torgeir Salih Holgersen går i en artikel noga igenom viktiga likheter mellan antisemitism och islamofobi som politiskt verksamma, rasistiska konspirationsteorier. Självklart finns det skillnader mellan mellankrigstidens hets mot judar och dagens hets mot muslimer. Men att studera de förbluffande likheterna förstår vi bägge former av rasismen bättre. Till exempel skriver Holgersen:

Et hovedargument mot å sammenstille islamofobi og antisemittisme, er forestillinga om at ”islamkritikken” kun retter seg mot en ide, en religion, mens antisemittismen retter seg mot en folkegruppe. Noe slikt klart skille finns imidlertid ikke når man studerer antisemittismens historie. Også antisemittismen har sitt utgangspunkt i spesifikk kritikk av den jødiske religionen. Kritikken av jødene som folk har i stor grad vært en oppfølging av kritikk av jødedommen i det at jødene er bærere av jødedommen akkurat som muslimer er bærere av islam. Den moderne rasebiologiske forestillingsverdenen om jødene som var viktig for Hitler personlig er et mye yngre historisk fenomen enn antisemittismen, og også mye mindre viktig enn ”jødedomskritikken” for å forstå omfanget av, og oppslutninga rundt, antisemittiske konspirasjonsteorier i Europa fram mot 2. verdenskrig.

Ta dig tid att läsa hela!

Läs gärna också artikeln «Fascistenes hat mot kvinner» av Rannveig L Molven, om en av de röda trådarna i den historiskt ombytliga men funktionellt sammamnhängde fascismen.

Innvandrermenn, synonymt med muslimer, framstilles konsekvent som onde, barbariske, og blir kollektivt tildelt skyld for alle overgrep som måtte bli begått, det er de som kollektivt representerer all kvinneundertrykking og mishandling i verden. De har ett felles mål; å innføre sharia. Slik kan Jensen [Peder Jensen, aka Fjordman] og Breivik selv fremstå som gode, som de virkelige mennene, som ridderne. De skal redde vestlig kultur (sic), og de kvinnene som innser sine feiltrinn, og innordner seg det nye patriarkatet. For kvinner har nå kun to valg; enten å fortsette å kreve likeverd og frihet, og dermed underkaste seg sharia som en endelig følge av den pågående invasjonen dette fører til, eller å akseptere sine svakheter, og la den nye europeiske mannen ta over kontrollen over livet sitt. Alt annet er i følge nyfascistene en illusjon; kvinnen er bare så fri som mannen tillater.

Läs!

De andras kön (repris)

Rasistiska Dansk Folkeparti, den danska högerrgeringens stödparti i parlamentet, skickade igår pressmeddelande om att man borde lägga ned internationella kvinnodagen. Motiveringen är given:

For mig at se har vi et altoverskyggende ligestillingsproblem, nemlig de indhyllede kvinder fra muslimske lande, som skal have samme rettigheder som vi vestlige kvinder har.

Og lad os så bare være ærlige: Kvinder i den vestlige verden er jo blevet det stærke køn.

Det här är inte något unikt danskt. Förmenta jämställdhetsbekymmer är numera en bärande del av den högerpopulistiska och muslimhatande retoriken, samtidigt som det är just i de kretsarna där motståndet, för att inte säga hatet, mot jämställdhetspolitik och feministisk kamp har varit som starkast. (Se för övrigt Niklas Orrenius i Sydsvenskan, om SD och jämställdheten)

Tendensen är naturligtvis väsentligt bredare än explicit högerpopulistiska eller högerradikala partier. Den islamofobiska vändningen i den västerländska jämlikhetsdiskursen fräter hål i solidariteten mellan kvinnor och blir ett vapen i händerna på reaktionära krafter som önskar avfärda eller rulla tillbaka kampen för alla kvinnors lika rättigheter.

Om det ämnet skrev jag för tre år sedan en liten krönika med rubriken «De andras kön». Den skulle jag i sammanhanget vilja tipsa om igen.

Ytterligare en gammal text på samma tema: «Det brinner»

Handbok för samtida orientalister

Måste tipsa om fantastisk artikel på KABOBfest: «How to Write about Arabia».

Among your characters you must always include The Hysterical Mother, who can’t speak any English and wanders the refugee camp slapping herself and screaming and cursing at the West. Her children are young fundamentalists, and she is shown weeping for fear that her sons will turn out to be suicide bombers. She must look utterly helpless, and snot must run down her nose. She can have no past, no history; such diversions ruin the dramatic moment. Moans are good. She must never say anything about herself in the dialogue except to speak of her (unspeakable) suffering. Also be sure to include a warm and beautiful veiled woman who has a shy laugh and who is concerned for her country. These characters should buzz around your main hero, making him look good.

Läs!

Dude, you have no Quran

(Tipstack till Lovisa K)

Kritik

Sverigedemokraterna betecknas numera påfallande ofta inte «främlingsfientliga», utan «invandringskritiska». Idag fortsätter DN längs samma stig. Nu har Geert Wilders, ledaren för det högerextrema muslimhatarpartiet PVV, gått och blivit «islamkritisk».

Rykten gör gällande att DN i konsekvensens namn kommer att byta ut ordet «suicidal» mot «självkritisk».

Från blått till brunt – svensk höger normaliseras

Jag lägger upp en pdf med mitt bidrag till antologin «Högerns svarta bok» (Verbal förlag) som utkom nyligen. Det är en lång artikel, som jag dock tar mig rätten att rekommendera som läsning så här två veckor före valet. Artikeln heter «Från blått till brunt – svensk höger normaliseras»

Jag måste nog tillägga här, att jag skrev huvuddelen av texten för drygt 1,5 år sedan. En av poängerna var att varna för att den borgerlighet som ställer upp i valet 2010 inte skulle vara densamma som 2006. Sedan har tiden gått och fler exempel än dem jag nämner i artikeln har samlats på hög. Folkpartiets burkautspel är ett.

Det jag försöker göra i artikeln, är att sätta in den högerpopulistiska lockelsen i ett större sammanhang. Utspel och inre processer i enskilda partier kan spreta hit och dit, men man bör försöka hålla ögonen på de större tendenserna, också när valtemperaturen stiger.

Såhär i efterhand kan jag konstatera att Moderaterna (på riksnivå) inte riktigt gått så långt som jag misstänkte kunde ske. Det beror, tror jag, i stor utsträckning på att de inte har upplevt sig behöva det. När utspelen om svenska värderingar plockades fram hade effekterna av regeringspolitiken blivit tydligare och opinionsläget var svårt för Moderaterna. Sedan har de lustigt nog kunna köra nya varv med den surrealistiska retoriken om jobb (som försvunnit men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen) och välfärd (som skurits ned dramatiskt men ändå sägs ”värnas” med ”arbetslinjen”). Detta inte minst möjliggjort av den mycket speciella mediesituation vi har i Sverige, där högerns dagordningsmakt är närmast total, och där en borgerlig ”ekokammare” bidrar till att pr-utspel kan överrösta tillgängliga fakta och vanligt folks berättelser.

Dock har vi ju likafullt sett gott om närmast dagliga indikationer på den process som jag beskriver i artikeln, och då inte bara inom partilandskapet, utan också i borgerlighetens ledarredaktioner, tidskrifter och andra ideologisprutande institutioner med tentaklerna vända mot resten av Europa och i någon mån den amerikanska nykonservatism som nu går in i en ny aggressiv fas med «Tea Party»-rörelsen.

De krafter som verkar i denna riktning kommer att fortsätta verka – om än på lite olika sätt – oavsett valresultatet 2010. Därför är det viktigt att vi kan analysera och diskutera de här frågeställningar – i samhällsdebatten i allmänhet, men naturligtvis inom arbetarrörelsen och vänstern i synnerhet.

Från artikeln:

Sedan Ny Demokratis korta gästspel i början av 1990-talet har Sverige inte haft ett programmatiskt främlingsfientligt, högerpopulistiskt parti representerat i det nationella parlamentet. Det gör Sverige ganska speciellt i ett europeiskt sammanhang, åtminstone fram till valet 2010. Eftersom Sverigedemokraterna nu finns representerade i många kommuner och har en viss möjlighet att nå sitt mål om nationellt genombrott, har intresset för att prata om partiet varit stort.

Men medan det bedrivs intensiv spekulationsverksamhet runt Sverigedemokraternas opinionsguppande runt fyraprocentspärren, och det haglar pseudoprincipiella utspel som tar sin utgångspunkt i detta trots allt lilla parti, så sker det en glidning och transformation i hela det politiska landskapet. I en närsynt politisk debatt är det en utveckling som gärna blir osynliggjord.

Men också Sverige är naturligtvis påverkat av de politiska gravitationskrafter som förbrunar europeisk höger i bred mening.

[…]

Den nya högern har inte kläckts i ett politiskt vakuum. Dess utveckling är förvisso ett svar på grundläggande behov hos kapitalet. Men dess framgångar, dess inbrytningar bland bredare skikt i befolkningen, hade inte varit möjlig utan arbetarrörelsens och vänsterns egna misslyckanden.

De processer som gjort det politiska landskapet i Europa mer gynnsamt för högerns skilda skepnader har pågått i decennier. Socialdemokratiska partier – ofta flankerade av mer eller mindre motvilliga vänstersocialistiska eller postkommunistiska partier – har upphört att organisera och tillvarata den breda arbetarklassens klassintressen. Med underkastelse inför EU-direktiv, utbredningen av New Public Management (marknadsorienterade styrningsmodeller i offentlig sektor, som intern konkurrens och styckprisfinansiering) och undandragande av stora politiska beslut – om, säg, pensionssystem – från öppna processer och allmänna val, har den demokratiska politikens räckvidd begränsats. Då påverkas också synen på det politiska systemet i sig.

Fler får det närmare till soffan. Eller till högerpopulistiska problembeskrivningar.

När klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern samla folk runt andra konfliktlinjer. De framgångsrika högerpopulistiska partierna i Europa har exploaterat det identifikationsgap som uppstår mellan arbetarrörelsens ledande partiaktiva och många arbetarväljare som upplever sig övergivna och alienerade. Om vänsterpartiernas samhällskritik uppfattas som blott urbana eliters uppifrånochnedtyckande får högern brett spelrum. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi går bollen över till motståndarna. Så kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut).

En fungerande strategi för att möta en blåbrun höger måste inbegripa en vitalisering av politik som organiserad konflikt runt ekonomiska resursfrågor. De senaste tjugo årens politiska utveckling i Europa visar att strategin med att försöka leta efter väljare ”i mitten” har varit katastrofal för framför allt socialdemokratiska partier. Konsensus om de breda ekonomisk-politiska utvecklingslinjerna har förkvävt progressiva partier över hela Europa – och hjälpt högerpopulismen på traven.

Läs gärna hela.

«Den svenske lære»

På en del sätt är Sverige fortfarane bättre än de flesta europeiska länder. Det gäller inte minst tonläget i debatten om flyktingar, invandrade, särskilt förstås folk som är eller antas vara muslimer. (Även om det finns starka krafter som drar mot en "normalisering" av Sverige). Kontrasten mot vårt grannland Danmark, där islamofobi och främlingshets fundamentalt transformerat det politiska fältet, är särskilt tydlig.

I Danmark har högern haft synpunkter på TV4:s beslut att stoppa första versionen av Sverigedemokraternas rasistiska hatreklam. Och så har man kört högljudd "debatt" om "yttrandefriheten" som "värde" en stund till.

I tidningen Information har Georg Metz skrivit bra om en urspårad dansk "debatt". En intolerant debattkultur är inte nödvändigtvis ett tecken på yttrandefrihet utan fungerar i det här sammanhanget snarare som en konkret inskränkning av yttrandefriheten. Detta är egentligen självklarheter som nu är tabubelagda och marginaliserade i dansk offentlighet:

Det har altid været muligt i dansk sammenhæng at opføre sig åndssvagt og udtrykke sig tilsvarende. Men engang for snart længe siden blev man ikke nødvendigvis hyldet for at opføre sig urimeligt, men måtte tværtimod se sig distanceret af kvalificerede udsagn.

Det var ikke en begrænsning af ytringsfriheden. Tværtimod. Grovhederne, forenklingerne, vreden og hadet i denne hyldest til den såkaldte åbenhed er derimod ytringsfrihedens mest uforsonlige fjende. Kun den, der har nerver til at stå op i en sådan debat, kommer til orde. Kun den, der har adgang til og rutine i offentligt skænderi, kan gøre sig håb om at imødegå grovhederne og få mæle i opgøret.

Vi har ett ansvar för att motverka en sådan utveckling också i Sverige.

Yttrandefrihet 2.0

Den norske studenten Hamzah Rajpoot gjorde ett test. Han tog en av många, många nätkommentarer där islam beskrivs som «diabolisk» och publicerade den på tidningen Aftenpostens sajt. Han bytte dock ut islam och muslimer mot judendom och judar. Inte bara togs kommentaren bort. Hans konto raderades också av moderatorerna. Också motsvarande hatiska kommentarer om kristna censurerades.

Det är inte särskilt överraskande, förstås. Hetsen mot muslimer är samhälleligt normaliserad. Och den resulterar i just detta: en förväntning av att just muslimer måste «tåla» så mycket mer. «Kränkbarheten» är inte juridiskt men socialt bestämd. Så uppträder rasismen här och nu. Till den är fler än de som skriver de hatiska kommentarerna bidragande.

Jon Stewart är lysande om «moskén» som ska byggas «vid» Ground Zero

The Daily Show

Folkpartiet: bringar ordning och reda – också bland dina koloniala fantasier

Idag har Folkpartiet valtraditionsenligt gjort ett rasistflörtutspel med udden riktad mot en grupp som har svårt att försvara sig och/eller inte finns. Det är skojigt att utspelet översköljer nyhetsfältet samma dag som vi åter påminns om att hetsutdrivningen av sjuka människor från socialförsäkringssystemet och in i ”arbetslinjens” tvång och mörker, har varit ett totalt fiasko.

– Du, jag har hört att det är massarbetslöshet, hundratusentals står utan a-kassa och socialförsäkringarna kollapsat.
– Eh, vahettere, kolla DÄR då *pekar på tv:n* vad HON har på sig.

Jovars. Idag skriver också Gulan Avci, som driver personlig valrörelse på islamofobiska insinuationer, på SVT Debatt om denna brännande uniformeringsfråga. ”Balansen mellan olika rättigheter måste vara glasklar” är rubriken. Det säger mycket om tankemönstret här, att en balans föreslås bli glasklar. Det torde vara svårt. Intentionen att med rasismen som stormfana inta och utvidga en högerpopulistisk position i terrängen kan däremot, som framgår av bland annat Avcis utspel, vara just glasklar.

Bland alla stämningsskapande påståenden som Avci sprider runt sig, är det intressant att läsa detta:

2002 vågade Folkpartiet säga sanningarna om integrationspolitikens misslyckande. Vi blev kritiserade men stod på oss. Idag är dessa frågor naturligt inslag i politiken. Ingen är rädd för rasiststämpeln.

Det är sant att Folkpartiet genom sina utspel 2002 och 2006, liksom en rad utspel i andra sammanhang, har bidragit till att brutalisera den svenska integrationsdebatten och göra rasismen mer rumsrem i svensk offentlighet. Nu kan allt fler som ett ”naturligt inslag i politiken” ta till rasistiska schabloner utan att vara ”rädda” för att deras rasistiska utspel ska stämplas som rasistiska. Det ska de ha, Folkpartiet.

Detta understryker också varför ett parti som Folkpartiet på många sätt är väsentligt farligare än säg Sverigedemokraterna. För genom att med större bekvämlighet rida på allt härsknare liberala floskler om ”debatten”, kan Folkpartiet normalisera rasismen, inte minst i de ängsliga men resursstarka och paranta mellanskikt som partiet närmast uteslutande har sin väljarbas i.

Det var dessvärre väldigt väntat att detta skulle bli Folkpartiets roll också i denna valrörelse. Det som har förändrats de senaste åren, är att betydligt större sjok av borgerligheten börjat glida i denna riktning. Om detta, och hur det hänger ihop med det politiska läget i stort, började jag skriva en text för rätt länge sedan, men den kommer i alla fall i en antologi i början av september.

För den som vill läsa en större diskussion i frågan, tipsar jag igen om min essä ”Vi måste våga låta bli att ’ta debatten’” från förra året. Nedan ett utdrag som också passar till dagens postliberala ståhej.

Den holländske forskaren Teun A. van Dijk har länge arbetat med det han benämner ”diskursiv elitrasism”. Han konstaterar att det är vanligt för väletablerade och inflytelserika politiker, journalister och forskare att distansera sig från rasism – det är något marginaliserade högerextremister eller outbildade och fattiga håller på med. Men samtidigt vet vi historiskt att eliter av olika slag haft en viktig roll i att skapa och upprätthålla etniska hierarkier. Och vi kan se att rasism inte är något medfött – den lärs in genom en diskurs, där just eliterna har en ojämförligt viktigare roll.

Van Dijk pekar genom sin forskning på hur idéer och politiska linjer som till en början kännetecknat rasistiska partiet övergår till en allmänt accepterad argumentation via de etablerade partierna. Men det sker också, understryker Van Dijk, en samtidig förändring av massmediernas roll och självbeskrivning: ”Pressen och många andra eliter [har] gjort stora ansträngningar för att markera att islamofobiska och invandringsfientliga hållningar inte ska ses som former av rasism. Så fort främlingsfientligheten blir till vanligt sunt förnuft, till något som ’vi’ instämmer i, så ska den inte längre benämnas ’rasism’”.

[…]

Idén om att islamofobi och projicering av allehanda samhällsproblem på invandrare som grupp inte kan vara rasism, om synpunkterna antas delas av ”folk flest” – och då alltså som ”spontant” framväxta föreställningar – har blivit en varmt omhuldad ansvarsfriskrivelse i de kommenterande skikten. Så kan den privilegierade positionen till och med marknadsföras som chict kättersk. Det kan inte vara rasism för det handlar om ”debatten”.

Läs gärna hela.

Läs också: Ulf Bjereld, Jesper Nilsson, Fredrik Edin.