”Företagsklimatet” – om att skratta hela vägen till tänketanken

Idag har alla svenska medier med minimala variationer rapporterat om att Solna har ”det bästa företagsklimatet”. Detta är en årlig begivenhet. Vi får alltså veta att det finns en lista där landets kommuner rankas efter ”företagsklimat”. De flesta får intrycket av att detta är någon slags utfallsutvärdering av den ekonomiska politiken i kommunerna. Det är naturligtvis meningen. Men det har ingenting med verkligheten att göra.

Undersökningen är i själva verket ett av organisationen Svenskt näringslivs smartaste PR-trick. Detta blir uppenbart för den som orkar spendera lite extra tid och tankeverksamhet jämfört med journalisterna på landets redaktioner.

Rankingen bygger dels på ett antal noga utvalda statistiska faktorer. Bland annat kommunalskatt och entreprenader. Det betyder att om en kommun – som exempelvis Solna – privatiserar kommunal service och sänker skatten, så räknas det som ett ”bra företagsklimat”. I övrigt finns flera faktorer som säger samma sak: att man får bra siffror om folk är egenföretagare istället för anställda. En kommun med många advokater istället för industriarbetare, får alltså automatiskt ett ”bra företagsklimat”.

Den stora delen av undersökningen, bygger på enkätsvar. Här kan vi hitta allmänhetens, kommunpolitikernas och kommunala tjänstemäns ”attityder till företagande”. Det betyder i klartext, att om en kommun har många högerväljare, många högerpolitiker i kommunen samt många med högeråsikter inom den kommunala byråkratin, då får kommunen en bra rankning för sitt ”företagsklimat”. Också i denna del hittar vi för övrigt ”kommunal konkurrens” som en faktor. Återigen får vi alltså schyssta värden om kommunen privatiserar. Här räknas även ”vägnät, tåg- och flygförbindelser” in som en faktor. Detta är – till skillnad från flera andra variabler – ganska rimligt att titta på. Problemet är att kommuner kan göra ganska lite för att påverka sådant. Om staten till exempel – tack vare skattesänkningar och en trafikpolitik helt i linje med Svenskt näringslivs önskemål – satsar alltför lite på tågtrafiken och berövar glesbygdskommuner viktiga transportmöjligheter, är det svårt för kommunerna att själva starta egna tåglinjer.

Men summa summarum: vad ”rankingen” visar är i princip en kombination av hur mycket borgerlig politik en kommun för. Vad det får för resultat för medborgarnas välfärd, eller för all den faktiska ekonomiska utvecklingen i företagen i kommunen, får vi inte veta någonting om. Att beröva kommuninvånarna kommunala bolag och kommunalt skött service, gör däremot underverk för placeringen på listan.

Detta taskspeleri prackar alltså arbetsgivarkotteriet på upphetsade kommunpolitiker och en intet ont anande allmänhet, genom en okunnig, slapp och/eller tidspressad journalistkår. År efter år.