Vad den rödgröna regeringen för tillfället misslyckas med att skapa är en känsla av riktning; därmed också upplevelsen av allvar och entusiasm.
torsdag, juni 19, 2008
Lär av Norge!
Min krönika i veckans Flamman.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
7 kommentarer:
Tips:
http://blogg.aftonbladet.se/3180/perma/862327
Jag tycker ändå det är lite märkligt det här tugget om att man ska gå längre åt vänster för att vinna väljare. Logiken säger ju att ju närmare mitten man finns, desto fler väljare får man. Det är ju det som gav segern till t ex Blair och Reinfeldt.
Ideologisk relärighet minskar helt enkelt chanserna till seger.
Förresten, har du en länk till den där Frp-artikeln?
Fredag: Det där är en för mig mycket märklig inställning till politik. Är inte poängen med politiskt arbete att skaffa väljare genom att argumentera för och tydligt presentera sina åsikter, snarare än att överge alla sina principer för att bli så "tilltalande" som möjligt?
Målet med politik är aldrig kompromisser. Politik är en kamp mellan intressen, och alla människor kan inte vinna på den.
Martin/ Jo, det kan man ju säga. Min poäng är bara att ideologisk renlärighet kommer till ett pris i form av lägre röstsiffror. Men man kan förstås hålla fast vid sin ideologi iaf, om man prioriterar det. Bara det att man borde veta att det kommer till ett pris.
Fredag: Det du talar om är en nationalekonomisk teori som kallas medianväljarteoremet - det parti som fångar väljarna närmast mitten kommer sannolikt att vinna (förenklat).
Men det kan komma till ett pris också: ett minskat valdeltagande. Om alla partier tampas om mitten så finns det en risk att de som ser sig själva som lite längre ut på kanterna väljer att inte rösta, eftersom de uppfattar partierna som ickerepresentativa.
Ta USA som exempel, där valdeltagandet är väldigt lågt. En anledning till detta kan vara att de båda stora partierna i stort sett endast bryr sig om mitten. Jag vet att i alla fall jag skulle undvika att rösta i det landet, särskilt när man har ett majoritetssystem med enmansvalkretsar.
Ett förenklat exempel: det finns ingen idé för mig att lägga min röst på en tredje kandidat som står till exempelvis höger om de båda stora partierna, eftersom det bara "stjäl" röster från den stora högerkandidaten, och i förlängningen hjälper jag bara vänsterkandidaten att vinna.
Sannolikheten för att jag aktivt väljer att inte rösta (eller röstar taktiskt på den stora högerkandidaten) är med största säkerhet större i det här exemplet än i ett proportionellt valsystem, som tenderar att ge plats till fler partier i parlamentet.
Att i ett land med proportionellt valsystem kan mycket väl löna sig i form av högre röstsiffror. Varför ska Vänsterpartiet in och harva i mitten bland de övriga sex stora?
Vänsterpartiets chans att överleva valet 2010 skulle jag säga är att tydligt utgöra ett vänsteralternativ, och jag tror till och med att de skulle tjäna på att inte inleda ett regeringssamarbete med sossarna, eftersom Vänsterpartiet bara framstår som en kusin till sossarna; en lydig hund som glatt äter resterna från bordet.
Det svider säkert den första mandatperioden, men man kan i längden tjäna på det eftersom man tydligt kan utgöra ett alternativ till sossarna, som då antagligen tvingas komma till en uppgörelse med centern eller folkpartiet, och då kan man förhoppningsvis tvätta bort den falska bilden av sossarna som någon slags vänster.
Jag tror att Vänsterpartiet har allt på att inte samarbeta med socialdemokraterna nästa mandatperiod.
Hur en röstmaximeringskalkyl för Vänsterpartiet ser ut är oerhört svårt att säga. Vi kan nog bara gissa och hålla tummarna. Att partiet skulle "tjäna" på att inte sikta på ett regeringssamarbete med (s) är nog emellertid med all säkerhet fel. En förkrossande majoritet av (v)-väljarna säger i opinionsundersökningar att de vill att (v) ska regera ihop med (s). Skulle partiet säga nej till den möjligheten så skulle med all säkerhet en mycket stor del av de potentiella (v)-väljarna gå till (s) istället. (Det innebär inte att ett regeringsdeltagande automatiskt belönas av väljarna 2014, som det norska exemplet visar).
Mats: Jag förstår vad du menar, men jag tror att det är skadligt i längden. För om det är som du säger, då finns det väl ingen anledning till att ha kvar Vänsterpartiet?
Om väljarna ändå kommer göra strömhopp till sossarna och Vänsterpartiet villkorslöst kommer regera med sossarna med den vanliga barnkalasinställningen att "alla får påsar" så kan man väl lika gärna dra klockan tillbaka till 1917 och slå ihop partierna igen? Då skulle man väl lika gärna kunna utgöra en oppositionsfalang inom sossarna och försöka reformera kolossen, om man ändå inte tänker utgöra ett tydligt alternativ utanför partiet?
Det är den här fatalismen och rädslan för att utgöra ett tydligt alternativ som jag tror skadar Vänsterpartiet i längden. Man framstår inte som särskilt pålitliga eller trovärdiga om man hela tiden dansar efter sossarnas pipa.
Skicka en kommentar