Ny fas i mördandet

Tidigare på lördagen var jag på en demonstration i Oslo mot Israels övergrepp. Flera tusen hade trotsat kylan och sökt sig ut. Det värmde lite, liksom det att LO i Oslo fanns med bland arrangörsorganisationer.

Då hade de israeliska soldaterna inte gått in i det fängelse de i en vecka bombat från luften och tidigare i dag också med artilleri. Men de israeliska uppmaningarna till Gazas befolkning, att lämna sina hem hade blivit kända. En av dem som talade på demonstrationen berättade att han haft kontakt med släktingar inne i Gaza. De frågade honom om han kunde hjälpa dem, eftersom han hade tillgång till mer information än dem: tror du att grannen till höger är säkrare att fly till, eller grannen till vänster?

Processen är så vidrig, vanmakten så stor. Och det ingår i sig i Israels måluppfyllelse att skapa den vanmakten. Så har ockupationen fungerat i decennier: en socialpsykologisk krigföring ämnad att torpedera varje försök till framsteg och enighet hos det palestinska folkets hopp, ta död på hoppet, värdigheten.

På kvällen såg jag de svenska tv-nyheterna, där Carl Bildt reflekterade lite kring problemen med en eventuell markoffensiv: ”Det är lätt att köra in stridsvagnar. Men vad gör man där – när de stackars skrämda soldaterna sitter inne i sina stridsvagnar mitt inne i hatiska människomassor”, frågade sig Sveriges utrikesminister. Omtanken är rörande. Och som tur är kan Bildt nu åka med en EU-delegation till Mellanöstern och eventuellt lugna de hatiska människomassorna genom att släppa ned nya flygblad över dem, med det glada budskapet att EU nu slagit fast att övergreppet mot dem är att betrakta som ”defensivt”.

”Jag kunde bara tala om för mina släktingar att jag skulle be för dem”, sa den palestinske talaren. Men han skulle berätta om demonstrationen i Oslo, och om andra demonstrationer runt om i världen. De måste få veta att de inte är glömda. Vi måste påminna oss – varandra, andra – om att vi inte får bli likgiltiga.


[DN1][DN2][SvD][Expressen][AB1][AB2][SR]