måndag, april 13, 2009

Lite självmålsgnäll

Det är mycket chockrapporter nuförtiden. Nyligen fick vi veta att det förekommer rasism i rasistpartiet Sverigedemokraterna. Och nu får vi veta att Socialdemokraterna blir hårdare åtgångna än borgarna i det kompakt borgerliga svenska medielandskapet.

Nåväl. Det kan säkert vara nyttigt att påminnas om självklarheter ibland. Och ingen behöver ändå oroa sig för att det ska leda till några meningsfulla politiska reflexioner inom ramen för det som fortfarande brukar kallas det offentliga samtalet.

Medieforskaren Kent Asp konstaterar förstrött att orsaken ”i huvudsak” är ”deras egna tillkortakommanden och nästan självmål”, utan att nudda vid det faktum att vad som räknas som ett tillkortakommande eller framställs som ett självmål i huvudsak bestäms av en medial dynamik.

Idag är det till exempel i huvudsak inte ett tillkortakommande för den borgerliga regeringen att man tokkör svensk ekonomi i botten, medan det för den socialdemokratiska regeringen före valet blev ett tillkortakommande att världen drabbades av en gigantisk naturkatastrof som för svenska mediekonsumenter stundtals föreföll ha varit personligen skapad av godsherren Göran Persson. Likaledes har det varit ett självmål när till exempel medlemmar i socialdemokratiska partiet haft synpunkter på socialdemokratiska partiets politik och allianser, medan den borgerliga oppositionen kunde ”utlova mer enighet” och därmed få sitt arbete rapporterat på mysfrekvens.

Som det många gånger har påpekats här, beror inte det på någon mediekonspiration hos medierna, utan på relativt enkelt observerbara sociala processer. Det finns ett starkt flockbeteende hos medierna, som förstärks av att mångfalden är liten – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – och att journalistiken ”rationaliseras” – också det ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter. När det är så, får den som sätter och håller dagordningen ett mycket stort inflytande på hur nyheter sållas och tolkas. Då spelar till exempel ledarsidorna, vilka nästan alla är borgerliga – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – en viktig roll, i samspel med de politiska journalisternas klasspositioner och yrkesmässiga socialisering.

Ibrahim Baylan gör förstås en riktig bedömning när ha säger att han inte gärna vill sätta betyg på medierna och att det ”under rådande omständigheter skulle […] mest ses som gnäll”. Att i medierna försöka initiera en diskussion om mediernas roll – som dessutom antyder att de tongivande nyhetsförmedlarnas självbild är ideologisk och falsk – blir så att säga ett självmål. Baylan har gjort sin läxa och säger att ”när det gäller hur medierna väljer och inte väljer att göra i en demokrati så är det en diskussion som medierna själva måste ta”. Det är rätt svarat, och garanterar som sig bör att någon sådan diskussion inte tas.

Därmed kan den situation där medierapporteringen i tilltagande grad lever ett liv som är självständigt från verkligheten, men som i likaledes tilltagande grad påverkar verkligheten, fortgå enligt sin egen logik.

Samtidigt är det viktigt att understryka att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen har ett avgörande eget ansvar. Dels ökar utrymmet för en snuttifierad och personfokuserad politisk debatt och journalistik, när man drar ned på ambitionsnivån i samhällsförändrandet; något som gynnar borgerligheten. Dels har frågorna om borgerlig ägarhegemoni i medierna och om egen opinionsbildning i praktiken stått långt ned på dagordningen. Det straffar sig.


[SR][SvD][DN][AB][Dagen]

11 kommentarer:

Anonym sa...

bravo!

Peter sa...

Var du dragen när du skrev detta, Ali? :)

Hamster Huey sa...

Nog för att sossarna har förvaltat en smashboll som Stevie Wonder, men jag tror att man inte riktigt kan räkna bort de lilla detaljerna att 80 procent av dagspressen är borgerlig, samt att moderaterna är kraftigt överrepresenterade hos ekonomi- och politikreportrar (vilket Kent Asp själv kom fram till för två år sen, men som plötsligt inte verkar vara lika intressant).

Anonym sa...

Men majoriteten av journalisterna är ju vänster, som flera undersökningar visat.

pia sa...

SÅ bra skrivet. Hear.

Anonym sa...

Anonym 10:54, vilka undersökningar är det som visar det?

Rapporten Journalisternas partisympatier (2000) från JMG vid Göteborgs Universitet visade att vänsterpartiet var överrepresenterat i journalistkåren. Men rapporten lider av metodologiska brister. Respondenter har endast varit fackanslutna journalister, vilket inte helt förvånande leder till ett structural bias. Dessutom behandlas som en homogen yrkesgrupp där kulturjournalister anses ha lika stor förmåga att påverka agendan som politiska journalister. Inte helt rättvisande. Och som någon skrev här ovan så visar Kent Asps forskning från 2006 att moderaterna är kraftigt överrepresenterade bland journalister som skriver om ekonomi och politik.

Dessutom (vilket man inte gärna talar så högt om) så visar undersökningen från 2000 att Folkpartiet var ännu mer överrepresenterat än Vänsterpartiet.

Så det är nog dags att avliva myten om vänstervridna journalister.

Anonym sa...

De verkar ha tagit bort undersökningen från nätet. Hursomhelst var 68 % s-v-mp enligt den undersökningen.

Att fp är överrepresenterat vägs således mer än väl upp av att övriga borgerliga partier är underrepresenterade. (Dock finns det ett intressant faktum dolt bakom observationen att fp är överrepresenterade: att de värdeliberala storstadspartierna v-mp-fp är våldsamt överrepresenterade jämfört med mer konservativa partier. Journalisternas åsikter skiljer sig mycket kraftigt från allmänhetens vad gäller värdefrågor; i synnerhet invandring, HBT-frågor, etc.)

Samma mönster går igen i andra länder; Holland, Danmark, etc.

Micke sa...

Timbro har som vanligt med veteskaplig precision räknat ut att media tog ställning för palestinier under anfallet på Gaza och att detta dominerade medie bilden.

Vi andra som nöjer oss med att använda sunt förnuft kunde konstatera redan då utan att fundera tre månader att medierapporteringen helt och hållet dominerades av högerns utnyttjande av anfallet mot Gaza för inrikespolitiska syften och att huvudbudskapet var att socialdemokrater stödde terrorism.

joa sa...

Anonym:
1. Som den andra anonym redan nämnt visar senare studier att segmentet ekonomi- och politikreportrar är kraftigt överrepresenterat av moderater. Det är det viktigaste segmentet.

2. Det finns enorm högerslagsida bland ledarskribenter. Slagsidan sprids eftersom den gruppen får allt mer utrymme som "kommentatorer" i morgonsoffor och dylikt.

3. En enormt stor andel av dagspressen har uttalad högerideologi (och är högerägd). Ägarens beskär de de anställdas handlingsutrymme.

Summa summarum:

högerägardominans + överrepresentation av moderator i de viktigaste journalist-segmenten = enpartivälde

Anonym sa...

Nej, moderaterna är inte alls kraftigt överrepresenterade. Kent Asp skriver så här om denna grupp, som endast omfattar 47 personer:

"I denna inflytelserika grupp av journalister är moderaterna största parti. Andelen moderatsympatisörer är ungefär lika stor som hos allmänheten. Folkpartiet är något mindre, men andelen folkpartisympatisörer är nästan dubbelt så stor som hos allmänheten.

Och totalt sett är i denna grupp andelen borgerliga sympatisörer något större än andelen som sympatiserar med socialdemokraterna, vänsterpartiet och miljöpartiet."

Vidare, och viktigt:

"Dessa tongivande journalister är alltså i blocktermer betydligt mer representativa för allmänheten än journalistkåren i sin helhet."

Han skriver alltså snarare att de är ganska representativa, till skillnad från journalister i allmänhet som har kraftig slagsida åt vänster.

I SvT:s och SR:s paneler är vänsterskribenter väl så representerade som högerdito. Vidare går ägare mycket sällan in och ställer politiska krav på journalister i Sverige. De egna och kollegornas politiska åsikter är mycket viktigare faktorer.

I utländska val rapporterar svenska journalister regelmässigt till fördel för vänsterkandidaterna. Tänk t ex på rapporteringen kring det danska, det italienska och det amerikanska valet. I alla dessa fall har rapporteringen varit kraftfullt vänstervriden. Man kan inte vara lika öppet partisk när det kommer till svensk politik men när man kan det tar man chansen.

Walle sa...

Herregud vad många anonyma fegisar det finns... Till Anonym 4:28-:

Det som blir komplicerat med utländska val är att varje land har sin kontext. Om varje svensk var ordentligt insatt i inrikespolitiken i länder som Italien och (framförallt) USA så handlar det inte om vänster/höger i svensk kontext. Snarare om yttersta högern mot alla andra. Hur många i Sverige (utanför lekstugor på internet)tycker tillexempel att Abortförbud, fri försäljning av vapen, förbud mot stamcellsforskning, vägran att sponsra AIDS kampanjer som innehåller kondomer, osv. Den amerikanska högern är värdekonservativ in absurdum och starkt vetenskapsfientlig. På det ekonomiska planet kan vi notera enormt fackföreningsfientliga lagar. Det är egentligen bara KD, Sd och den allra mest konservativa delen av M som har skäl att gilla republikanerna, alltså typ 20%.

När det kommer till Italien är bilden ungefär likadan. Berlusconi och hans fascistoida kompisar är ganska obehagliga. Tyvärr ser det ut så runt om i europa. Det är egentligen bara i Sverige, och delvis i Norge (Höyre vacklar, men de andra borgerliga sköter sig) som borgerligheten håller rasisterna och fascisterna på distans. Frågan är- kommer det förbli så?

Danmark? Ja, visst. Deras äktenskapspolitik påminner om Israels, och nej, det är ingen komplimang...