Staten, kapitalet och piraterna

Ungefär en gång i månaden kommer jag att skriva i Klassekampens ekonomispalt Kron og Mynt. Här är den första texten. (På svenska - i Klassekampen är den översatt till norska)
- - - - -

Min första dator var en Commodore 64 med bandstation – en sådan man kopplade till TV:n. Det följde med ett fåtal spel på kassettband, och fler hade jag, som barn till arbetslösa invandrare, inte råd med. När det visade sig att man kunde kopiera spel och därmed få tillgång till sådana som man kunde diskutera med andra, väcktes på ett helt annat sätt liv i datorn. Några år senare fick jag min första PC. Morbror, som var dataingenjör, köpte ut en begagnad. De flesta av de program som jag senare skaffade till var dock, förstås, piratkopierade.

Denna ungdomsbrottslighet – som kan ha påverkat min rättsuppfattning i senare år – bidrog också, tillsammans med Dire Straits’ Brothers in Arms på kassett, som jag spelat av, och skivor av Hoola Bandoola Band och Imperiet, som jag lånat på Tensta bibliotek, till min snikintegrering i det västerländska kulturarvet.


Det faktum att människor gratis kunnat ta del av datorprogram, musik och filmer motsvarar en enorm samhällelig välfärdsvinst, som ökat ju fler som delat med sig. Samtidigt har det blivit enklare att ta tillvara fler människors färdigheter och intelligens. Det har gett oss snabbare programutveckling, häftigare musik och ett bredare filmutbud att snacka om på lunchrasterna. Inte bara är det så att den som delar med sig av en låt, inte blir av med den själv. Värdet av den egna upplevelsen ökar, eftersom den nu ingår i en gemenskap. Ingen vill vara ensam medlem i en fan-club.

Piratkopiering och fildelning har också betytt mycket för produktiviteten i hela ekonomin, till exempel i de nordiska länderna, där den varit särskilt utbredd. Bred förtrolighet med operativsystem (Windows eller inte), ordbehandlare och e-post är till generell nytta – på samma sätt som fungerande infrastruktur. Så också med erfarenhetsbaserad öppenhet inför nya former för spridning av populärkultur (dataspel, mp3-filer). Det har skapat ekonomisk dynamik kring modern teknik. Om det hade varit nödvändigt för alla som ville använda en hemdator i början på 90-talet, att köpa all programvara – och alla spel! – till marknadspris, hade väldigt många låtit bli. Det hade gjort oss alla fattigare idag.


Nu lever vi dock under kapitalismen. Det innebär att sådant som är rationellt och välfärdsskapande kan bli ett problem. För även om informationsbaserad produktion till sin karaktär är samhällelig, ackumuleras den profit som strukturerar kapitalismen, privat.

Därför mobiliseras tid, pengar och statlig repressionsmakt för att trycka tillbaka produktionen i en kapitalistisk produktionsmall. Vi har sett det i de stora ansträngningar som läkemedelsföretag har gjort för att genomföra strikta patentregler. Och vi ser det när de amerikanska film- och musikbolag driver fram hårda domar i Sverige, mot The Pirate Bay (TPB) – en sajt som gjort det möjligt för fler att använda styrkan i fildelning.

Omsorgen om konstnärers och artisters inkomster är i det sammanhanget ett stickspår.


I ett kapitalistiskt samhälle måste förstås också de som skriver, musicerar eller programmerar, tjäna pengar på detta. Spänningsförhållandet mellan fritt skapande och behovet av lön, är inget som upphävs med ny teknik för att dela med sig. Det som blir lite svårare, är att ta betalt i den specifika form, som det är att sälja resultatet av sin andliga verksamhet paketerad till en vara med styckpris. Det finns redan idag en mängd olika modeller för att de som arbetar med konst, kultur och journalistik ska kunna få en ersättning, som kanaliseras både via offentliga medel (någon gemensamt bestämd budget) och via privata (folks plånböcker). Det finns konstnärsstipendier, museer (med och utan inträde), TV-licens, presstöd, donationer, reklamjinglar, författarföredrag och konserter. Och givetvis kommer nya former att uppstå, där marknadskrafterna fortsätter att utöva både en likriktande och en folklig kraft, och där det offentliga figurerar både som en samhällelig möjliggörare och som ett hot om byråkratisk trångsynthet.


Men i de motsättningar som uppstår kring patent och fildelning skymtar kanske tydligare än någonsin vad Marx skisserade 1859: ”Från att ha varit utvecklingsformer för produktivkrafterna förvandlas dessa [produktions]förhållanden till fjättrar för desamma”. När staten och kapitalet sitter i samma båt, sjunkfärdig men välpansrad, kan det vara piraterna som slåss för rättvisan och framtiden.