lördag, augusti 15, 2009

Fackföreningsrörelsens avgörande roll för utbyggnad av sociala välfärdsordningar

ILO:s World of Work Report 2008 är intressant på många sätt. Nedan bara två grafer från den långa rapporten.

Först korrelationen mellan facklig styrka och välfärdsstatens storlek.



Det sambandet är som synes mycket starkt. Det är i länder med stark facklig organisering, som man har kunnat bygga upp starka offentliga välfärdsordningar.

Och så tittar vi på om det finns någon samvariation mellan välfärdsordningar och ojämlikheten i samhället


Det är uppenbart att också det sambandet är starka.

Att relativt små klyftor är viktiga för att ett samhälle ska ha relativt låga sjukdomstal, låg brottslighet, stor social mobilitet, med mera, är ganska uppenbart, och mycket gott belagt. För en rad olika sammanställningar, kan man till exempel kolla in sajten The Equality Trust.

Hur som helst ytterligare en sak att ha i minnet, när man hör exempelvis Fremskrittspartiets Per Sandberg dra den trötta klyschan om att LO ”arbetar för de rödgröna partierna och inte sina medlemmar”. (Känns det igen från svenska valrörelser?) Det riktiga är väl snarare att LO inte bara arbetar för sina drygt 850.000 medlemmar, utan för ett Norge som är mer dynamiskt, mer produktivt och mer tryggt, för de allra, allra flesta som bor i landet. För folk flest, kort och gott.

4 kommentarer:

Sundevall sa...

Nu är det ett tag sedan jag hade metodiken färskt i huvudet, men korrelation är inte samma som kausalitet.

Att facklig styrka korrelerar starkt med välfärdsstaten (som i regel har byggts ut av vänstermajoriteter) borde väl inte vara en överraskning?

Det intressanta är om facklig styrka har ett orsakssamband med välfärdsstaten: Om det kräver en stark välfärdsstat, eller vice versa, om en stark välfärdsstat kräver en stark fackföreningsrörelse.

Anonym sa...

Bra argumentation, Sundevall. I regel är det vänstermajoriteter som bygger välfärdsstater och facket stödjer detta bygge. Till skillnad från borgarna.

Då vet vi det.

Stefan sa...

Naturligtvis är det som Sundevall skriver. Esbati är nationalekonom och har läst en hel del statistik så det här är i bästa fall ett hjärnsläpp, i sämsta fall ett exempel på intellektuell ohederlighet.

Ali Esbati sa...

Stefan,

Du talar i nattmössan. Ja, det är förstås skillnad mellan kausalitet och korrelation.

Men vad är invändningen i det här fallet? Att det är välfärdsstaten som bidragit till en stark fackföreningsrörelse? Det finns säkerligen en sådan kausalitet också. Se till exempel det som sker i Sverige nu - där statliga ingrepp för att rasera samhälleliga välfärdsordningar också försvårar upprätthållandet av en hög facklig anslutningsgrad. Men högern vill ju göra både det ena och det andra, så, jaha? Den rimliga slutsatsen är att de går hand i hand, och eftersom facklig organisering är en aktiv uppgift så är

Och när det gäller sambanden mellan jämlikhet och ett stort antal välfärdsindikatorer är det svårt att på ett rimligt sätt göra gällande en omvänd kausalitet i de flesta fall.

För att ett påstående ska räknas som en rimlig invädning värd att begrunda, bör den vara *relevant*.