Postrealistisk regeringskommunikation

Marika Lindgren Åsbrink skriver bra om radioprogrammet Kaliber och om en regering som helt enkelt vägrar förhålla sig till fakta. Strategin är verkligen genomgående att Inte komma med motargument eller ens bortförklaringar, utan helt enkelt undvika fakta. "Klyftorna kan man diskutera, jag köper inte riktigt den bilden av att de skulle öka", är kommentaren från statsministerns pressekreterare, till det faktum att klyftorna ökar. Statsministern själv ställer inte upp på intervju.

I ett demokratiskt samhälle är tanken att det fria meningsutbytet – med medierna som en avgörande del – ska bidra till att lögner avslöjas och fakta får spridning. Det är ganska dåligt ställt med det där. Och nej, det är inte oberoende av höger och vänster. När jag startade min blogg 2005 var det väldigt mycket i frustration över att det som såldes in som "granskning" av dåvarande regeringen, var vidareförmedling av missvisande statistiktolkningar eller direkta spin. Några exempel som är intressanta såhär 6-7 år senare:

• Bullshit om sjukfrånvaro
• Missvisande prognoser om hushållsnära tjänster
• Missvisande påståenden om att "1,5 miljoner går inte till jobbet en vanlig dag"

Nu har Sverige haft högerregering i snart 6 år. Nu har missvisande beskrivning av statistiken fått ge vika för axelryckningar åt statistik. Regeringen har gjort sin postrealistiska hållning till officiell kommunikationsstrategi. Granskning av regeringens faktiska politik hör fortfarande till undantagen. Om nu Kaliber-exemplet, och Agendas belysning nyligen av regeringens försök att omdefiniera sysselsättningsstatistiken, är indikationer på en förändring, är det inte en dag för tidigt.

S(t)imulerad fattigdom

Den blå linjen i diagrammet visar en teoretisk simulation av fattigdomsnivån i USA, baserad på utvecklingen i BNP per capita. Den röda linjen visar den faktiska utveckligen i fattigdom. Diagrammet avspeglar helt enkelt att växande rikedom inte har fört med sig minskande fattigdom på det sätt som ofta förväntas (och som har varit sant periodvis).

Diagrammet kommer från The state of working America, som i år presenteras med en hel del överskådliga webbaserade diagram.

Apropå USA, se de här diagrammen, om vad folk tror om social mobilitet och vad som är fakta.

Fattigdom en fråga om liv och död

Marika Lindgren-Åsbrinks blogg Storstad bör alla följa.

Hon har tidigare skrivit om ohälsa och ojämlikhet i det här inlägget: Två stopp med t-banan – två års kortare liv. På SVT Debatt skriver hon om samma ämne: ”Mellan stadsdelarna Älvsborg och Bergsjön i Göteborg skiljer det 13 kilometer, och nio år.” Läs!

Flamman x 3

Väldigt bra nummer av Flamman den här veckan.

Tre höjdpunkter:

- Thaher Pelaseyed intervjuar en av de intellektuella frontfigurerna för den iranska gröna rörelsen, Mohsen Kadivar

- Jonas Thunberg skriver om Grekland och EMU-krisen

- Aron Etzler briljerar i en ledare med utgångspunkt i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Picket: ”Människan är tillbaka. Högern ber henne flytta”

Läs! Och börja prenumerera.

Jämlikhetsanden - Därför är mer jämlika samhällen nästan alltid bättre

Den internationellt uppmärksammade boken The Spirit Level, skriven av forskarna Richard Wilkinson och Kate Pickett, föreligger nu på svenska, med titeln Jämlikhetsanden (Karneval förlag).

Boken bygger på statistik från 21 rika OECD-länder och de olika amerikanska delstaterna samt en enorm mängd vetenskapliga studier, i huvudsak inom medicinfältet.

Data talar klarspråk. Ojämlikhet är dåligt, farligt, dödligt. Graden av ojämlikhet i samhället påverkar fysisk och psykisk hälsa, kriminalitet och våld, tillit mellan människor, med mera. Det är den relativa fattigdomen – alltså inkomstspridningen i sig – som skapar problem.

Boken är omnämnd tidigare, men den första regelrätta recensionen kom i dag i Aftonbladet, skriven av Dan Josefsson. Den bör verkligen läsas – innan man beställer själva boken.

Det är dags att göra upp med tre decenniers vidskepliga politiska föreställningar och i stället kräva en evidensbaserad politik. Låt den högerregering som nu så målmedvetet ökar klyftorna, eller den eventuella framtida vänsterregering som drar sig för att minska dem, redovisa sina – vetenskapliga – belägg för att en sådan politik verkligen gör livet lättare att leva för oss som bor i Sverige och i världen.

Nästa vecka kommer Richard Wilkinson till Oslo och Stockholm. I Oslo ordnar Manifest Analyse ett frukostmöte torsdag 4:e februari. Tid: 08.00-09.30. Plats: Frokostkjelleren, ved Universitetets urbygning. Karl Johans gate. 47, inngang Universitetsgata (vis-à-vis Norli). Torbjørn Røe Isaksen (Høyre) deltar också. Undertecknad är samtalsledare.

I Stockholm kan man se Wilkinson vid två tillfällen.

Fredag 5:e februari samtalar han med Dan Josefsson på Söderbokhandeln, Götgatan 37, klockan 17.

Lördag 6:e februari är det stort seminarium på ABF-huset, Sveavägen 41, klockan 13-16. Medverkande, Richard Wilkinson, Dan Josefsson, Walter Korpi, Lena Sommestad och Irene Wennemo. Samtalet leds av Carl Tham.

Missa inte.

3 x tips

1. I Norge pågår just nu en för svenska öron välbekant alarmistisk "debatt" om att villkoren för sjukskrivningar och förtidspension måste skärpas. Det kan förefalla som ett dåligt skämt just i dessa dagar, att Sverige kan lyftas fram som ett positivt exempel i de här sammanhangen, med tanke på den pågående kollapsen runt Försäkringskassan. Men det förekommer faktiskt, även om det inte är primärt de cancersjuka som tvingas till arbetsförmedlingen som brukar lyftas fram då. Tyvärr har även socialdemokraterna med statsminister Jens Stoltenberg i spetsen pratat om att vissa grepp från Sverige borde prövas - exempelvis standardsatser för sjukskrivningar vid olika diagnoser, med andra ord en avindividualiserad överrock av misstroende mot läkare och patienter. LO-ordföranden i norska Trondheim, Arne Byrkjeflot skriver i Adresseavisen om Sverige, under rubriken "Svenskesuget" (begreppet användes en gång i tiden för det fenomen makthavarna önskade sig inför EU-folkomröstningen 1994 - att ett ja i Sverige skulle bidra till ja i Norge). Det är uppfriskande och tankeväckande läsning både för svenskar och norrmän:

Hva har vi å lære av en sykelønnsordning som overfører syke til arbeidsledighet og sosialtrygd? Der alt ansvar legges på de syke som snylter på samfunnet og ikke må behandles med silkehansker? Hva ser Stoltenberg i den mest arbeiderfiendtlige regjering Sverige noensinne har hatt? Folkhemmet bygde på tillit, Reinfeldts borgerlige regjering bygger på mistillit. Sosialdemokratene protesterer, men blir lite troverdige. De startet korstoget mot den svenske sykelønnsordningen. De innførte den nye pensjonsordningen, bygd på samme menneskesyn, kopiert av Stoltenberg.

Läs hela!

2. LO har kommit med en ny rapport som visar vidgade klyftor och därmed växande fattigdom. Resultaten sammanfattas i en debattartikel på DN Debatt. Den visar att regeringens politik aktivt och dramatiskt har ökat skillnaderna i samhället. Men som LO också påpekar, så gled inkomster och förmögenheter isär också före valet. Det pekar mot behovet av ordentliga tag efter valet för att byta politikens inriktning efter valet - inte bara satsa på skadebegränsning. Det senare skulle vara katastrofalt för både möjligheten att rädda kvar det som återstår av den svenska modell och det demokratiska systemets legitimitet över huvudtaget.

3. Ung Vänsters ordförande Ida Gabrielsson porträtteras fint i SVT Gävledala:

Fackföreningsrörelsens avgörande roll för utbyggnad av sociala välfärdsordningar

ILO:s World of Work Report 2008 är intressant på många sätt. Nedan bara två grafer från den långa rapporten.

Först korrelationen mellan facklig styrka och välfärdsstatens storlek.



Det sambandet är som synes mycket starkt. Det är i länder med stark facklig organisering, som man har kunnat bygga upp starka offentliga välfärdsordningar.

Och så tittar vi på om det finns någon samvariation mellan välfärdsordningar och ojämlikheten i samhället


Det är uppenbart att också det sambandet är starka.

Att relativt små klyftor är viktiga för att ett samhälle ska ha relativt låga sjukdomstal, låg brottslighet, stor social mobilitet, med mera, är ganska uppenbart, och mycket gott belagt. För en rad olika sammanställningar, kan man till exempel kolla in sajten The Equality Trust.

Hur som helst ytterligare en sak att ha i minnet, när man hör exempelvis Fremskrittspartiets Per Sandberg dra den trötta klyschan om att LO ”arbetar för de rödgröna partierna och inte sina medlemmar”. (Känns det igen från svenska valrörelser?) Det riktiga är väl snarare att LO inte bara arbetar för sina drygt 850.000 medlemmar, utan för ett Norge som är mer dynamiskt, mer produktivt och mer tryggt, för de allra, allra flesta som bor i landet. För folk flest, kort och gott.

Party like it's 1929

Inkomstspridningen i ett samhälle är en central indikator på maktfördelningen – och på hur det samhället klarar sig längs en rad axlar. En skev inkomstfördelning är starkt associerad med sådant som dålig folkhälsa, låg arbetsproduktivitet och stor förekomst av våld.

De senaste decennierna har inkomstklyftorna i stora delar av Västvärlden – och alldeles särskilt i USA – vuxit kraftigt, efter att demokratins bredare genombrott och välfärdssatsningarna efter andra världskriget tryckte ned dem något. Det är en följd av ändrade maktförhållanden i klasskampen, samtidigt som den har grundlagt den globala ekonomiska kollaps som vi just nu bevittnar.

Jag noterar att Paul Krugman idag presenterar de senast uppdaterade siffrorna från Piketty & Saez’ banbrytande uppföljning av de allra rikaste andel av de totala inkomsterna i USA. Siffrorna för 2007 för den rikaste tiotusendelen, är de allra högsta uppmätta. Sifferserien början 1913.

Politiskt signifikant är att se hur de senaste årens nivåer hade sin motsvarighet det ödesdigra året 1929. Det som kom efteråt då, var inte bara en börskrasch som ”klarerade marknaden”. Det var depression, fascism och världskrig.

- - - - -
Några tidigare blogginlägg på temat:

Maj 2006: Reaktionens dagar – och motståndets
Jan 2007: ”I spel”
Mars 2007: En bild av framtiden

Deal

Kapitalismen är vist ordnad så att objektiva kompetenskrav ger utslag i löner. Tidigare var det nödvändigt att ge börsbolagens toppar stora lönelyft som tack för att vinsterna ökade. Nu är det viktigt att ge börsbolagens toppar stora lönelyft, så att de kan se till att de sjunkande vinsterna ökar.

- - - - -
Läs också Thaher Pelaseyeds kommentar angående VD-lönerna och sjuksköterskestrejken.

Systemet

En bra grej med det kapitalistiska marknadssystemet, är att resurserna i samhället allokeras, alltså fördelas och riktas, på ett effektivt och rationellt sätt, så att de kommer till användning där de skapar mest nytta. Det gör att vi till exempel slipper göra missriktade investeringar i fler studieplatser på universiteten, slösa bort pengar på att människor med låga inkomster kan gå till tandläkaren, eller bygga ut kollektivtrafiken så att kreti och pleti kan förflytta sig och dessutom slipper skita ned miljön. Istället kan man inrikta samhällets resurser till Cartier, som ger ut en klocka för två hundra tusen dollar, eller byggandet av en Porsche i 22 karats guld. Samtidigt har utvecklingen lett till att klassbegreppet numera saknar betydelse.

I USA tjänade den rikaste hundradelen av befolkningen förra året 21,1 procent av alla inkomster. Det beror enligt den amerikanske presidenten, själv erkänd som The Father Brain, på att det finns ”skills gaps”. Det är helt riktigt. Det var länge sedan som överklassen visade sådana skills i att säkra oljeintäkter genom ockupationer och massmord, montera ned vanligt folks trygghetssystem samt hetsa och söndra arbetskraften för att nå högre vinster på bekostnad av lönerna.

Det är inte bara rationellt med kapitalism - det är kul också!

De river ner

Jamen det var ju jävligt oväntat, att grotthögerns härjningar i sjukvården leder till att rika områden gynnas på socialt utsatta områdens bekostnad. Det är det som är kärnan i högerpolitiken. ”Valfrihet” innebär friheten att slippa ifrån en resursplanering som sker rationellt – om grunden för rationaliteten är att vårdbehoven, som är djupt socialt betingade, ska styra.

Effekterna av det system som borgarna i Stockholm vill införa skulle bli sådana har varit kända och påpekats av oppositionen. [Se till exempel Peter Andersson (s)]. Det är bra att de belyses ytterligare. Det är också väl känt och belagt att privatisering och marknadsfundamentalism leder till dyrare och sämre vård för de allra flesta. ”De största vinnarna är naturligtvis patienterna, som får makten över vården”, säger Filippa Reinfeldt om det förslag som leder till sjukvårdsslakt i förorterna och extrapengar till Stureplan.

Moderata ungdomsförbundet ramar in den sköna förortspolitiken med att ordföranden Niklas Wykman medels rap ber folk som nu får svårare att erhålla vård att istället hålla upp en tändare.

Behöver man säga mer, egentligen? Josefin Brink gör det i alla fall, bra som vanligt:

Så här ser alltså borgarnas valfrihet ut för invånarna i Stockholms län: Var rik och frisk och bo i Nacka, Bromma eller innerstaden så får du all vård du behöver och mer därtill. Eller var en fattig och sjuk looser med förslitningsskador eller krigspsykos och häcka i Rågsved, Rinkeby eller någon annanstans där såna som du har råd att bo, och glöm att du får den sjukvård du behöver.

Läs hela! Årets trenddiagnos: portvinstå.

Högerpolitiken siktar mot ett socialt barbari som få vill ha, men alla får smaka om man inte mobiliserar ett motstånd. Och det motståndet kan man stå för i varenda fikarum, skolklass och tvättstuga, med kompissnack, insändare, blogginlägg, dörrknackning, festtal och torgmöteshojt.

Men vi måste göra mer också, om vi inte ska stå som förlorare i slutändan ändå. Det behövs politiska program och projekt som går längre än – det helt nödvändiga – att försvåra högerns nedrivningsbonanza. Om valet 2010 både ska vinnas och spela någon roll, måste det göras troligt att det blir ett spårskifte; att det inte bara kommer att bli lite mindre dåligt, utan att det blir annorlunda, att det gemensamma ägandet kommer att öka, att sjukvården kommer att göras mer tillgänglig, att det kommer att byggas nya hyresrätter, att det görs satsningar som kan befästas och utvecklas, leva ett eget liv, påverka politiken mer på djupet än vad enskilda beslut i parlamentariska församlingar betyder.

Kort sagt: vänstersidan måste vara minst lika radikal som den stockholmska grotthögern. Det är en utmaning. Just en sådan utmaning som kan få folk på fötter.



[Tidigare om vård och privatiseringar]
Erik Berg: Det klarnar om vården
Och från denna blogg:
- Sjukvårdsreda
- I startgroparna
- Vårddebatt i fablernas värld

Amerikanska bostadslån och en värld som hänger ihop

SvD hade idag ett intressant reportage om de enorma konstrasterna på bostadsmarknaden i USA. Läs det! Två olika världar på varsin sida om Hudsonfloden. Människor med låga inkomster som får slita hund för att få råd med en enkel bostad, samtidigt som de riktigt rika spekulerar i lägenheter för tio, tjugo, kanske ända upp till femtio miljoner kronor.

Det som nu sker är att den så kallade ”subprime”-marknaden i USA slår i taket och ”korrigeras”. Människor med låga inkomster, som tagit bostadslån får se villkoren försämras och saknar helt enkelt en buffert för att klara av detta. Betalningarna inställes, husen går på exekution och bolåneinstituten åker på kreditförluster. Något sådant drabbar dock inte för tillfället överklassen.

Den här utvecklingen återspeglar den amerikanska ekonomins situation mer allmänt. Inkomstklyftorna i USA har ökat mycket dramatiskt sedan slutet av 1970-talet. Samtidigt som de allra högst avlönades inkomster sköt i höjden så sjönk den genomsnittliga reallönen under åren med Reagan och Bush d.ä. Också under George Bush d.y. har stora grupper av amerikanska arbetare upplevt stillastående eller sänkta reallöner, samtidigt som de superrika dragit iväg med fantasiinkomster. De på andra sidan Hudsonfloden – och på de allra flesta andra ställen i USA – finansierar genom sina eftersläpande reallöner och nu också förhöjda ränteinbetalningar och tvångsförsålda bostäder överklassens excesser.

Detta handlar inte bara om siffror. Växande inkomstklyftor skapar förstås allvarliga samhällsproblem i sig. Och de påverkar – reportaget i SvD visar på ett konkret exempel – samhällsekonomins själva funktionssätt. När de allra rikaste blir ännu rikare, måste de ha något att göra av sina pengar. Lyxproduktmarknaderna sväljer en del av pengarna och blåses upp till groteska proportioner. Men inkomsterna måste också överlagras i förmögenheter av olika slag, och då inte minst bostäder. Denna ”prime”-marknad lever därigenom sitt eget liv. Bostäderna i sig drar iväg till sin konstruktion – en av deras allra främsta funktioner blir att vara så olika vanligt folks bostäder som möjligt. Och eftersom det finns ett antal människor med alldeles för mycket pengar som kan efterfråga mycket dyra bostäder kan priserna skjuta iväg. Marknaderna för olika typer av bostäder går isär, lever parallella liv. De som nu har eller tidigare haft råd att införskaffa sig den typen av bostad blir därigenom ännu rikare.

Och de blir politiskt mäktigare. För pengar köper givetvis politisk makt. I USA – där arbetarrörelsen försvagades tidigare och kraftigare än i Europa – mer än i något annat av de kapitalistiska kärnländerna. I USA:s fall får detta mycket konkreta, mycket dramatiska globala återverkningar. USA är världens mest skuldsatta land och har samtidigt enorma handelsunderskott. För att dess överklass ska kunna överkonsumera mera måste det globala ekonomiska system som ständigt suger in resurser till centrum – och USA:s hegemoniska roll däri – befästas med militär övermakt. Krigen blir oundvikliga.

USA har en särställning i den globala ekonomin. Men världen hänger ihop och överheten i de kapitalistiska kärnländerna har sammanfallande intressen. Utvecklingen i USA har sin motsvarighet i andra västländer, däribland Sverige. De vidgade inkomstklyftorna – och dessas påverkan på samhällslivets skilda delar, ser vi också här, om än i något mindre skala.

Världen hänger dock också ihop åt andra hållet. Krisen för amerikanska ”subprime”-lån kommer kanske inte att få en direkt påverkan på de amerikanska kapitalägarnas inkomster och förmögenheter. (Det beror till exempel på i vilken mån bolåneinstitutens kreditförluster påverkar börserna och vilka som i slutändan får bära kostnaderna för sådana fluktuationer - tänk vår egen finanskris 1992 där vinsterna kammades hem av de rikaste medan förlusterna togs ut på hela folket under ett decennium och mer). Men det motstånd som grusar imperieplanerna i Irak och Afghanistan, liksom folkens organiserade krav på självbestämmande och jämlikhet i Latinamerika, det bidrar. Frigörelsesträvandena i periferin lättar också trycket på den tillbakapressade arbetarklassen i de ockuperande och koloniserande länderna.


[Några tidigare, på olika sätt relaterade texter]:
- Bortom Fastighetsskatten
- ”I spel”
- Det är som det är för det blev som det blev

Återtåg

De svenska ”hushållens” nettoförmögenheter har ökat dramatiskt på senare år. Runt 700 (!) miljarder kronor – närmare en hel statsbudgets omfång – på två år. Sedan 1990-talets början av hushållens finansiella förmögenhet fyrdubblats. Ordet ”hushållen” döljer det faktum att denna förmögenhet är extremt olika spridd i samhället. De 10 procent rikaste hushållen hade 2004 en genomsnittlig nettoförmögenhet på 4 744 000 kronor. Det är 22 gånger mer än medianvärdet. Denna tiondel av hushållen ägde motsvarande 60 procent av den totala nettoförmögenheten och 80 procent av det totala aktievärdet. Räknar vi bort fondägande så äger den rikaste hundradelen av hushållen över 72 procent av alla privata aktieförmögenheter.

Vad gör man då om man är borgare? Jo, man avskaffar den minimala skatten på de rikastes förmögenheter. Klasspolitiken är grov.

Samhällsekonomiskt innebär beslutet – som inte ska ses isolerat utan som en del av en politik som mer allmänt leder till en omfördelning från folkflertalet till de rikaste – att utrymmet för produktiva, framåtsyftande investeringar beskärs till förmån för lyxkonsumtion och parasitär förmögenhetsansamling. In med resurserna i fastigheter och aktier och alltså – befäst de för tillfället rikas möjlighet att behålla sin makt och sin sociala distans till folkflertalet också i sämre ekonomiska tider; tider då även mellanskikten får vara med och betala de rikas fortsatta överkonsumtion. Ett litet, men tydligt bidrag till tillbakarullandet av svensk välfärd. Det var sämre förr. Dit vill högern ta oss. De tanterna och gubbarna vågar.


[Läs gärna tidigare inlägg på ämnet här och här]

USA visar vägen

Bild: Andelen av de fattiga som har inkomster under 50 procent av den inkomstnivå som utgör fattigdomsgränsen.

En analys av de senaste folkräkningssiffrorna från USA visar att 16 miljoner amerikaner nu lever i djup eller svår fattigdom. Den andel av de fattiga som räknas som svårt fattiga är den högsta på 32 år, miljoner arbetande amerikaner närmar sig fattigdomsgränsen och klyftan mellan rika och fattiga vidgas. Det är den svåra fattigdomen som vuxit mycket snabbt de senaste åren.

I ett projekt där fattigdomsutvecklingen i 31 industriländer, och strategier för att möta dem, har jämförts i 23 år, uppvisar USA sammantaget de sämsta resultaten under samtliga år.

Over the last two decades, America has had the highest or near-highest poverty rates for children, individual adults and families among 31 developed countries, according to the Luxembourg Income Study, a 23-year project that compares poverty and income data from 31 industrial nations.

“It's shameful,” said Timothy Smeeding, the former director of the study and the current head of the Center for Policy Research at Syracuse University. "We've been the worst performer every year since we've been doing this study."

With the exception of Mexico and Russia, the U.S. devotes the smallest portion of its gross domestic product to federal anti-poverty programs, and those programs are among the least effective at reducing poverty, the study found. Again, only Russia and Mexico do worse jobs.

USA har under dessa år upplevt ekonomisk tillväxt och produktivitetsutvecklingen har de senaste åren varit god. Så vad händer?

At the same time, the share of national income going to corporate profits has dwarfed the amount going to wages and salaries. That helps explain why the median household income of working-age families, adjusted for inflation, has fallen for five straight years.

Alltså: vinsterna har skjutit i höjden. Medianhushållets realinkomster har sjunkit fem år i rad. Vem säger att ”kriget mot terrorismen” inte skulle ha några vinnare?

Decennierna efter andra världskriget flyttade folkliga krafter i hela Västvärlden fram sina positioner. Klyftorna minskade och välfärden byggdes ut. Med start i slutet av 1970-talet började överklassen rulla tillbaka dessa framsteg och roffa åt sig mer. Särskilt markant var detta i USA. (Bilden nedan visar inkomstandelen för den rikaste tusendelen av befolkningen)



Via Nyliberal utopi hittar jag en intervju med Thorn Hartmann, som skrivit boken Screwed: The Undeclared War Against the Middle Class – And What We Can Do About It:

Free market ideology; a variety of practices to drive down the cost of labor -- from destruction of the union movement to encouragement of immigration, both legal and illegal; and the promotion of the idea that democratic institutions are an aberration, that vast wealth is the natural order of things in the human and animal kingdoms. [...] G.W. Bush is the most toxic president we've had against working people in the U.S. since [William] McKinley. Bush absolutely believes in a ruling elite -- into which he was born, by the way -- and serfdom. It wasn't a slip at that Town Hall meeting a few months ago, when he asked a woman what she did and she said she worked three jobs, and he patted her on the head and said, “Isn't that great? That's an all-American story.” Her working three jobs means she won't be out in the street demanding economic, reproductive or social rights -- which is exactly the way he would like it.

Det här är centralt också för europeisk politik. Högern har en politik för de allra rikaste – för de smala, mäktiga, ekonomiskt parasitära skikten. Nyckeln till politisk framgång blir att finns vägar att splittra arbetarklassen i bred bemärkelse: att vinna mellanskikten för tron att den också kan bli rik – samtidigt som de flesta i realiteten utarmas relativt de rika, och att samtidigt få fram grupper som döms till att vara en mer eller mindre permanent ”underklass”, förvisad till en särskild arbetsmarknad, utan möjlighet till goda inkomster och personlig utveckling, och benägen att antingen passiviseras politiskt eller i vissa situationer dras till högerpopulism och nyfascism.

Thomas Jansson på TCO skrev nyligen på Europaportalen om hur arbetsmarknadspolitiken i EU i detta avseende amerikaniserats:

De jobb som skapats är ofta osäkra jobb. Det handlar om visstidsanställningar, falska egenföretagare eller anställning där lönerna är mycket låga. I hela EU ökar andelen visstidsanställningarna stadigt och cirka 15 procent av jobben är nu visstidsanställningar.

I denna riktning arbetar vår egen högerregering och detta är därmed också vad som väntar i Sverige om den politiken tillåts få fullt genomslag.