söndag, augusti 02, 2009

Tehran-processer och en klick som tar sin regim och kliver ut i intet

Jag har inte hittat några upptagningar av de bisarra tv-sända rättegångar som nu startat i Teheran, mot ledande reformanhängare. Men Tehran Bureau har en lång och noggrann genomgång, som är starkt rekommenderad läsning.

Särskilt intressant är åklagarens presentation av de sex grupper som sägs ha konspirerat för förräderi mot landet. Här finns feminister, etniska minoritetsgrupper, människorättsorganisationer, fackföreningsaktivister, inhemska NGO:er och studentorganisationer. Dessutom antydde åklagaren tydligen en slags ”koppling” till Dr. Abdolkarim Soroush – en av de stora intellektuella frontfigurerna för den religiösa rörelsen i 1979 års revolution, och den kanske störste nu levande shiamuslimska filosofen, vars verk haft en central roll i en pågående muslimsk reformationsprocess.

Det man omedelbart kan konstatera – vilket också Tehran Bureau gör – är att den som köper åklagarens redogörelse, måste mena att nästan alla i Iran, med undantag av, möjligen, en grupp i Ahmadinejads och Khameneis omedelbara personliga och administrativa närhet, tar emot utländskt stöd i syfte att konspirera mot den iranska regeringen. Jobbigt läge för de sistnämnda, får man ju säga då.

Men i all sin tokiga desperation, är den uppdelning som åklagaren lagt fram vid rättegången, politiskt intressant. För här utmålas indirekt en potentialitet. De enorma sociala krafter som är i rörelse i Iran har ännu inte kunnat – och naturligtvis inte tillåtits – materialisera sig positivt i form av starka organisationer, substantiella förändringsprogram och reella politiska allianser (på bredare basis än motstånd mot Ahmadinejad och personliga band).

Den groteska rättegångsprocessen kan paradoxalt nog bli början på en sådan process.

När den nya regimen under det tidiga 1980-talet konsoliderade sitt grepp genom att blodigt och brutalt rensa ut företrädesvis vänstern – också då med upplästa ”erkännanden” i tv, men mig veterligen aldrig i sådana massformer – var läget ett annat. 1979 års revolution hade mobiliserat nära nog hela folket och blåst bort så många av samhällets maktstrukturer och institutioner. Det var ett vakuum som (de sinsemellan brokiga) islamisterna fyllde tack vare bred organiseringsförmåga och inte minst med Khomeinis helt speciella roll som revolutionsledare upphöjd över vardagens politiska dragkamper. Likafullt var det dessutom viktigt att såväl interna motsättningar som externa händelser (angrepp från Irak…) gjorde det möjligt att mosa oppositionen över tid.

De som nu ställs upp i denna skenrättegång, är män i staten. De har eller har haft ämbeten i presidentadministrationen, parlamentet, säkerhetsorganen och de religiösa institutionerna. Utanför rättegångssalen är det samtidigt en bred folklig rörelse som är långt ifrån besegrad – och i denna fas långt ifrån entydigt beroende av enskilda ledarfigurer. Och till och med i den klick som nu styr showen från åklagarplats, kommer det signaler om splittring och osäkerhet. De som ska leda klicken har de senaste månaderna sett sina positioner gå från ifrågasatta till svaga. Ahmadinejad har aldrig haft en befäst roll i etablissemanget. Och Khamenei är ingen Khomeini – han har varit tvungen att spela sina politiska kort för att vara kvar i spelet, och han har dragits ned från sin förment upphöjda position och gått på en rad nitar.

Men vad den här processen också visar, är att den som intresserar sig för oppositionen i Iran och som önskar den framgång, inte kan blunda för att en avgörande del av denna opposition, är de religiöst reformistiska krafter som har funnits och som ännu finns inne i systemet. Det som nu utspelar sig i Iran är inte bara men också en fortsatt, trettioårig strid om 1979 års revolution och om den nya konstitution den värkte fram. De som utan vidare avfärdar hela systemets stöd och legitimitet tror jag begår ett misstag.

De senaste åren har man i Irans boklådor och på universitetens seminarierum kunnat hitta all möjlig marxistisk och liberal litteratur – sådant som var förbjudet tidigare. Det som regimen har varit mest orolig för, har varit religiöst reformistisk kritik ”inifrån”. Vi ser det också idag, i och med Tehranprocesserna.

Men hur som helst: Det är folkets närvaro på gatorna som tvingat regimen till desperata handlingar. Och det är folkets fortsatta närvaro i den politiska processen som kommer att avgörande regimens öde. Under tiden måste våra krav utifrån koncentrera sig på villkoren för dem som förts bort (och som är långt, långt fler än de prominenta figurer som nu visas upp på tv). Misshandel, tortyr och övergrepp förekommer i stor omfattning i fängelserna. Att följa upp situationen, trycka på för öppenhet och för att ansvar utkrävs, har bevisligen haft viss effekt för att dämpa vidrigheterna, och kommer att vara viktigt länge än. Här kan också utländska regeringar spela en roll, liksom i frågor som rör politisk asyl – det vore en roll betydligt mer positiv än att exempelvis komma med fortsatta orättmätiga utspel om det iranska atomprogrammet.

[DN][DN][SvD][SvD]


PS. Angående de ”erkännanden” som tidigare vice-presidenten Mohammad-Ali Abtahi gjorde i samband med rättegången. Den som förstår persiska och inte har sett den här fantastiskt öppenhjärtiga intervjun som gjordes med honom kort tid före valet, rekommenderas att titta: del 1 och del 2.

11 kommentarer:

Shihab-3 sa...

Dessa västligt understödda Kuppmakare måste ta konsekvenserna av sitt handlande, det hade förrädare i varje land på jorden fått göra så varför inte Iran?

Bättre sent än aldrig att de erkänner valresultatet sonar sina brott och går vidare. Att rättegången inte liknar och förfars som en anglo-amerikansk sådan är snarare ett friskhetstecken och en följd av att landet är omringat av fientliga ockupanter och lydregimer, en sak du ofta glömmer.

Väst har numera erkänt valet så det bör deras avlönade i Iran göra också, men tyvärr innebär det att den sionistiska krigsmaskinen som stannade upp en stund medans Gucci-pöbeln tramsade runt i Teheran, nu rullar vidare...

Anonym sa...

Dear Shihab-3 :

The IRGC believes that it owns Iran, because it defended the nation against Iraq in the 1980s. It also believes that the clerics owe to them the power that they have, since IRGC eliminated the secular leftist opposition in the 1980s. It is also, as you say, a big business. For a long time, they acted as foot soldiers for the clerics, but now, in my opinion, they want the whole pie, not just part of it.

Anonym sa...

ha! maktkamp. that's all. alis partikompisar har sänt unga iranier in i döden ända senda revolutionen.

Anonym sa...

Iran, Iran, Iran...

Varför bry sig här i Sverige?

Anonym sa...

Det gör ont att se att sådana trångsynta människor som shihab-3 finns utanför Iran också! Käre shihab-3 om du så mycket älskar tyrannen Khamenei och hans apa Ahmadinejad, varför tar inte du och flyttar dit och varför har du fastnat här i Sverige, denna, för dig, mörkrets vagga? Åk dit du och slut dig till förtryckarledet! Men kom ihåg en sak: Helvetets brinnade lågor är eviga för de som dödar en enda oskyldig människa eller ser på passivt när någon gör det!!!

Shihab-3 sa...

Jag beklagar verkligen de offer som krävdes bland Rolex-pöbelns samhällsomstörtare i Teheran, detta är människoliv som spillts i onödan.

Men samtidigt tycker jag att de unga över-övre medelklassungar som lät sig "ryckas med" eller som plikt till den egna urbana klasstillhörigheten, borde rikta sin ilska åt rätt håll.

Var det det värt detta att slåss för Rafsanjani & Co´s mijarder? Att provocera? Att bereda väg för Israel och USAs mördarmaskin?

De mera professionella samhällsomstörtarna i västmakternas "rent-a-crowd" i Teheran borde likaledes fråga sig vad de uppnått med att inte acceptera majoriteten av iraniernas röstresultat, samma majoritet vanliga hederliga iranier de (och ni "lyckligt lottade" här i Sverige och USA) så djup föraktar. Vad det värt detta bara för att skydda era egna privilegier och tillgångar? Att äventyra rikets säkerhet i en tid då hot om invasion och massmord med kärnvapen står för dörren?

Gör nu en sak rätt för en gångs skull. Gå och skydda Iran från dessa hot tillsammans med era landsmän oavsett klasstillhörighet och oavsett vad ni anser om dem, annars har ni inget iran att komma tillbaka till, men det är kanske det ni vill?

Aleksandr Sergeyevich sa...

Vis meg hvem dine venner er og jeg skal fortelle hvem du er.
Ali Esbati viser dette på en fantastisk pedagogisk måte.

Den primitive demagogiske propagandist kan spre sin halvrasistiske kloakk motforestilinger sensuteres bort i god neostalinistisk tradisjon.

Diktatoralliansens nikkedukker i Iran har jukset med valget i Iran ?
1. Shihab-3 skylder Iranere med demokratisk sinnelag en unnskyldning.

2.Helt åpenbart at Shihab-3 har ønsketenkt og feilvurdert som islamistenes sympatisører har for vane: Mousavi vant åpenbart valget med god margin og de måtte derfor følge Stalins anvisninger: det som teller er hvem som teller stemmene.

Thomas sa...

Ali stödjer alltså att den islamiska republiken Irans konstitutiton ska förbli oförädrad. Vill ni att jag ska lägga upp den här så att alla kan se vad Ali försvarar? Tips: könsapartheid, diktatur, religiös fascism och envälde, bakåtsträvande, rasism, medeltida juridik, diskriminering, censur, förbud mot icke-religiös vetenskap m.m. m.m.

Anonym sa...

Ang. "folket" (på gatan) i Teheran vore det hederligt att upplysa om vilka de egentligen är, klasstillhörighet och i vilken grad deras politiska åsikter överensstämmer med majoriteten iraniers.

"Folket på gatan" i Caracas t.ex (de som syns i papegojmedia)som demonstrerar mot "diktatorn" Chavez, varför inte stödja dem också?

Anonym sa...

Högerdrängens sedvanliga tillskrivningsiver ser vi prov på i Thomas inlägg där Thomas bestämmer vad Ali egentligen tycker och tänker. Totalitärt är bara förnamnet.

Thomas sa...

Ali anser att Irans konstitution är legitim i stora delar:

"Det som nu utspelar sig i Iran är inte bara men också en fortsatt, trettioårig strid om 1979 års revolution och om den nya konstitution den värkte fram. De som utan vidare avfärdar hela systemets stöd och legitimitet tror jag begår ett misstag."

Här är den islamiska fascistrepublikens konstitution, som Ali stödjer som "legitim", och helst vill se oförändrad i stora stycken.