Tehran-processer och en klick som tar sin regim och kliver ut i intet

Jag har inte hittat några upptagningar av de bisarra tv-sända rättegångar som nu startat i Teheran, mot ledande reformanhängare. Men Tehran Bureau har en lång och noggrann genomgång, som är starkt rekommenderad läsning.

Särskilt intressant är åklagarens presentation av de sex grupper som sägs ha konspirerat för förräderi mot landet. Här finns feminister, etniska minoritetsgrupper, människorättsorganisationer, fackföreningsaktivister, inhemska NGO:er och studentorganisationer. Dessutom antydde åklagaren tydligen en slags ”koppling” till Dr. Abdolkarim Soroush – en av de stora intellektuella frontfigurerna för den religiösa rörelsen i 1979 års revolution, och den kanske störste nu levande shiamuslimska filosofen, vars verk haft en central roll i en pågående muslimsk reformationsprocess.

Det man omedelbart kan konstatera – vilket också Tehran Bureau gör – är att den som köper åklagarens redogörelse, måste mena att nästan alla i Iran, med undantag av, möjligen, en grupp i Ahmadinejads och Khameneis omedelbara personliga och administrativa närhet, tar emot utländskt stöd i syfte att konspirera mot den iranska regeringen. Jobbigt läge för de sistnämnda, får man ju säga då.

Men i all sin tokiga desperation, är den uppdelning som åklagaren lagt fram vid rättegången, politiskt intressant. För här utmålas indirekt en potentialitet. De enorma sociala krafter som är i rörelse i Iran har ännu inte kunnat – och naturligtvis inte tillåtits – materialisera sig positivt i form av starka organisationer, substantiella förändringsprogram och reella politiska allianser (på bredare basis än motstånd mot Ahmadinejad och personliga band).

Den groteska rättegångsprocessen kan paradoxalt nog bli början på en sådan process.

När den nya regimen under det tidiga 1980-talet konsoliderade sitt grepp genom att blodigt och brutalt rensa ut företrädesvis vänstern – också då med upplästa ”erkännanden” i tv, men mig veterligen aldrig i sådana massformer – var läget ett annat. 1979 års revolution hade mobiliserat nära nog hela folket och blåst bort så många av samhällets maktstrukturer och institutioner. Det var ett vakuum som (de sinsemellan brokiga) islamisterna fyllde tack vare bred organiseringsförmåga och inte minst med Khomeinis helt speciella roll som revolutionsledare upphöjd över vardagens politiska dragkamper. Likafullt var det dessutom viktigt att såväl interna motsättningar som externa händelser (angrepp från Irak…) gjorde det möjligt att mosa oppositionen över tid.

De som nu ställs upp i denna skenrättegång, är män i staten. De har eller har haft ämbeten i presidentadministrationen, parlamentet, säkerhetsorganen och de religiösa institutionerna. Utanför rättegångssalen är det samtidigt en bred folklig rörelse som är långt ifrån besegrad – och i denna fas långt ifrån entydigt beroende av enskilda ledarfigurer. Och till och med i den klick som nu styr showen från åklagarplats, kommer det signaler om splittring och osäkerhet. De som ska leda klicken har de senaste månaderna sett sina positioner gå från ifrågasatta till svaga. Ahmadinejad har aldrig haft en befäst roll i etablissemanget. Och Khamenei är ingen Khomeini – han har varit tvungen att spela sina politiska kort för att vara kvar i spelet, och han har dragits ned från sin förment upphöjda position och gått på en rad nitar.

Men vad den här processen också visar, är att den som intresserar sig för oppositionen i Iran och som önskar den framgång, inte kan blunda för att en avgörande del av denna opposition, är de religiöst reformistiska krafter som har funnits och som ännu finns inne i systemet. Det som nu utspelar sig i Iran är inte bara men också en fortsatt, trettioårig strid om 1979 års revolution och om den nya konstitution den värkte fram. De som utan vidare avfärdar hela systemets stöd och legitimitet tror jag begår ett misstag.

De senaste åren har man i Irans boklådor och på universitetens seminarierum kunnat hitta all möjlig marxistisk och liberal litteratur – sådant som var förbjudet tidigare. Det som regimen har varit mest orolig för, har varit religiöst reformistisk kritik ”inifrån”. Vi ser det också idag, i och med Tehranprocesserna.

Men hur som helst: Det är folkets närvaro på gatorna som tvingat regimen till desperata handlingar. Och det är folkets fortsatta närvaro i den politiska processen som kommer att avgörande regimens öde. Under tiden måste våra krav utifrån koncentrera sig på villkoren för dem som förts bort (och som är långt, långt fler än de prominenta figurer som nu visas upp på tv). Misshandel, tortyr och övergrepp förekommer i stor omfattning i fängelserna. Att följa upp situationen, trycka på för öppenhet och för att ansvar utkrävs, har bevisligen haft viss effekt för att dämpa vidrigheterna, och kommer att vara viktigt länge än. Här kan också utländska regeringar spela en roll, liksom i frågor som rör politisk asyl – det vore en roll betydligt mer positiv än att exempelvis komma med fortsatta orättmätiga utspel om det iranska atomprogrammet.

[DN][DN][SvD][SvD]


PS. Angående de ”erkännanden” som tidigare vice-presidenten Mohammad-Ali Abtahi gjorde i samband med rättegången. Den som förstår persiska och inte har sett den här fantastiskt öppenhjärtiga intervjun som gjordes med honom kort tid före valet, rekommenderas att titta: del 1 och del 2.