Statsbärande PR

[Min krönika i veckans Flamman]

Problemet kunde ha förefallit svårartat. Moderaterna gick till val på att sätta jobben främst. Resultatet är massarbetslöshet. Man tjatade hål i huvudet på folk med prat om ”ansvarsfull” finanspolitik – nu lånas pengar upp för att omedelbart slussas till de rika med skattesänkningar. Man skulle föra en politik för tillväxt – resultatet är rekordstort BNP-fall.

Att försöka argumentera och förklara sig ur situationen vore en svår lösning. Den enkla lösningen hittades som vanligt av Per Schlingmann: låtsas som att det inte hänt, proklamera nya absurditeter. En partistämma regisserades för ändamålet i Västerås. Det gick vägen.

Från talarstolen berättade sagofarbröder gamla historier med nya vändningar. Littorin, som kört a-kassan i botten, talade empatiskt om arbetslöshet och underströk att ”varenda kotte kommer att behövas”. Anders Borg som kört landets ekonomi i botten sa att Sverige kan bli bäst i världen på återhämtning (tolv procent arbetslöshet 2011 enligt prognoserna). Och Reinfeldt som chefat över hela skiten utropade Sverige till ”föregångsland”. Till Ekot levererades managementfloskler: ”vi kan aldrig stå still, vi kan inte blicka bakåt […] Den moderna politiken handlar om att vara i rörelse, att utvecklas med de samhällsproblem som vi försöker lösa”. Hur det skulle bli med samhällsproblem som man försöker skapa, framgick inte. Men tyckarkåren diskuterade ivrigt fållar och veck på Kejsarens nya kläder.


Moderaterna ägnar sig åt politisk innovation i ett nytt landskap. Den bortskurna kopplingen mellan materiell verklighet och politisk retorik är inte bara taktisk – den är en fundamental aspekt av samtida högerpolitik. Nyligen konstaterade Markus Uvell, opinionsanalyschef i Svenskt näringsliv, klarsynt och upprymt att finanskrisen inte gett något genomslag för vänsterpolitik. Det handlar inte om Mona Sahlin, skrev han, utan ”om en kris för själva föreställningen att politiker med någon precision kan styra ekonomin”, driven av ”luttrad vardaglig skepsis mot vad som går att göra åt eländet”.

Det är i själva verket en god beskrivning av borgerlig hegemoni. När de politiska beslutens räckvidd i decennier begränsats – genom privatiseringar, utförsäljningar, normpolitik och EU-medlemskap – så har det också påverkat synen på det politiska systemet som sådant. Färre människor uppfattar helt enkelt att beslut som rör den ekonomiska politiken – djupare sett beslut som påverkar samhällsutvecklingen i någon bestämd riktning – kan avgöras i allmänna val.


I det läget blir medial själviscensättelse med surrealistiska drag partipolitikens kärnverksamhet. Det är i denna utveckling som flera av Europas högerpopulistiska partier navigerar sig till framgång. När de ekonomiska stridsfrågorna till synes avförts från dagordningen kan de skriva ut reaktionära recept som systemkritik. De ”nya” Moderaterna eftersträvar en ”statsbärande” variant av samma position.

Mot det behöver arbetarrörelsen och vänstern ha en egen berättelse. En som kan skapa identifikation, hopp och framtidstro. En berättelse om att det ska bli bättre – inte mindre dåligt. Att det finns ett samhällsprojekt som ska förverkligas, inte (bara) en myndighet som ska utreda(s). Men den berättelsen kan, till skillnad från moderaternas, knappast berättas uteslutande genom de mediala språkrör för vilka det politiska spelets ramar sätts av riksdagens budgetprocess och som bara kan ta i klassbegrepp med ironiska skyddshandskar. Den kräver samtal och organisation. Det kan förefalla utopiskt att få till. Men börjar man inte i valrörelsen, kan sagofarbröderna och deras intressekamrater vila lyckligt på makten i alla sina dagar.