Stöd strejken!

Veckans krönika i Flamman, om sjuksköterskornas strejk.

Kina i centrum

Aron Etzler briljerar i sin ledare i Flamman, om utvecklingen i Kina:

Ur vänsterperspektiv bör Kina ses ur dessa två dimensioner, som inte skall förväxlas. Politiskt är Kina ett land som idag befinner sig långt till höger och har ett destruktivt inflytande på arbetsrätt och demokratiska rättigheter. Geopolitiskt betyder Kinas uppgång viktiga steg mot en multipolär värld där makten i Washington och Bryssel utmanas.

I sämsta fall kan Kina geopolitiskt trängas tillbaka, samtidigt som dess ekonomiska modell, kombinationen av diktatur och privatiseringar, vinner mark i resten av världen. I bästa fall demokratiseras landet av en rörelse inifrån – sannolikt mot de utländska företagens önskan – och landet tar sin plats i en global frigörelse från kolonialismen.

I samtliga fall har svenska liberaler föga att göra med utvecklingen.

Läs hela!

Grattis Flamman!

Flamman ökade prenumerantantalet med 23 procent 2007! Ett starkt arbete och en välförtjänt ökning. Flamman är en tidning som verkligen behövs i dagens medieklimat. Prenumera!

Efter efterkrigstiden

Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)


Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?

Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.

Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.

När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.

När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.

I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.

För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.

Etzler om vänsterpartiet

Flammans Aron Etzler har idag skrivit en alldeles lysande ledare om vänsterpartiet. Insatt och skarp. Läs hela!

Monkey Business

Jag skriver i Flamman idag, om schimpanser, nationalekonomer och marknadsfundamentalister.

Att ligga lågt och somna in

Missa inte veckans Flamman, det sista numret för året, där det bland annat finns mycket om Vaxholmsdomen i EG-domstolen. Hanna Löfqvist har bett ett antal politiska och fackliga profiler om en kommentar. Det är starka ord, också från dem som brukar vara försiktiga i orden. Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och arbetsmarknadsminister (s):

Jag är besviken och oroad över domen. Domen går mot de intressen jag företrätt och försvarat under hela mitt liv.

Jan G. Andersson skriver en ledarkommentar i tidningen Östran, med rubriken Mona viker ner sig. Han skriver där om uppgifter från socialdemokraternas gruppmöte i riksdagen i tisdags, att Mona Sahlin förklarat att partiet ska ligga lågt i frågan. Det är inte så svårt att tro på uppgifternas sanningshalt om man ser på reaktionerna från socialdemokratiskt ledningshåll efter domen. Men det är fruktansvärt beklämmande.

En av de få åsikter som Mona Sahlin tydligt gett uttryck för, är att socialdemokratin måste ”gå vidare” från uppdelning i ja-sida och nej-sida när det gäller EU. Vaxholmsdomen visar hur märklig själva den problembeskrivningen är. Just eftersom EU är en realitet är det ju viktigt att ta ställning. Inte i ja och nej som abstraktioner, utan till det konkreta system som på ett helt fundamentalt sätt påverkar den svenska politiken, påverkar möjligheterna att föra politik över huvudtaget. Här dyker den viktigaste politiska frågan på decennier upp i svensk debatt; en fråga om själva essensen i konflikten mellan höger- och vänstersidan i svensk politik – och då ska det socialdemokratiska partiet, som har rekordstöd i opinionen just för att folk avskyr den borgerliga politikens resultat, ligga lågt!

EU för systematiskt bort makten från de demokratiska arenorna, urholkar det gemensamma ägandet och upphöjer på område efter område marknadsliberalismen till lag – lag som står över svenska grundlagar. Vaxholmsdomen gör det särskilt tydligt, men mycket har hänt innan och mer kommer att hända senare. Ska socialdemokraterna ligga lågt i snudd på varje viktig politisk fråga utom huruvida regeringen Reinfeldt är snäll eller dum? Och samtidigt gå ut och presentera sig som ”alternativ” till dagens politik?



[Läs också]:
- Flammans huvudledare
- Peter Gustavssons kommentarer till domen och den socialdemokratiska EU-debatten.

Överkörd i mitten

Missa inte Flammans ledare från i torsdags, om det danska valet!

(Roligt citat också)

Om fusk och bävrar

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.

(Inte jag som valt rubriken, men jag bär ansvaret för den ändå - måste börja lära mig att skicka in rubrik samtidigt som texten).

Vem betalar nästa krasch?

Läs gärna min krönika i veckans Flamman.