Täpp till sugrören

Häromdagen kunde facktidningen ST Press berätta att stora bemanningskoncerner dominerar i den nyskapade jobbcoachingbranschen (som har blivit ett eldorado för bedragare och som har gett oss rubriker som ”DÅ: VD för sekt, NU: jobbcoach”). Störst är Adecco, som här i Norge har varit väldigt i ropet under våren. Företaget har nämligen varit inblandat i en rad skandaler inom offentligfinansierade verksamheter, i första hand äldreomsorgen. Företaget tjänar gott på sin verksamhet. 2009 lämnade det 1,4 miljarder norska kronor i utdelning.

Nåväl. Detta kom bara upp i huvudet när jag egentligen skulle tipsa om min ledare i veckans nummer av Flamman:

”Så lyckades brottslingar ta sig in i en ny miljardindustri: den svenska skolan”. En ingress i Aftonbladets granskningsserie häromveckan säger något viktigt om svensk offentlig sektor idag. På område efter område pumpas skattemedel in i privata fickor. Ibland är profitörerna så ivriga att de passerar lagens gråzoner, men det mesta sker genom att lagar och regler läggs till rätta just för att denna dränering ska kunna ske. Profitörerna har inte sällan själva varit med och öppnat upp för dessa färdigpackade affärsmöjligheter.

Läs gärna hela!

Förnyelse vs. förkunnelse

Har skrivit veckans ledare i Flamman. Den handlar om att socialdemokraterna fortfarande inte verkar ha tänkt sig att skaffa en ordentlig jobbpolitik.

Allra mest oroväckande är S-herrarnas adoptering av SNS-förslaget ”välfärdsjobb”. SNS vill att ”alla arbetsförmögna i utanförskapet” ska utföra ”arbetsuppgifter som är meningsfulla för samhället men som inte annars skulle ha blivit utförda”. Detta arbete ska inte ge marknadsmässig lön, utan ”ses som individens motprestation till samhället för uppburet stöd”. Det betyder att förslaget definitivt är ett steg tillbaka från de åtgärder som kallades ”plusjobb” och faktiskt kan vara värre än det förnedrade tvångsarbetsinstitut som nu går under namnet Fas 3.

Läs gärna!

Bananer och fattigdom

Min ledare i veckans nummer av Flamman tar utgångspunkt i förra veckans Uppdrag Granskning om de bananskalande svenska ungdomarna i Norge.

Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb. Detta är en återvändsgränd

Läs gärna hela!

PS. Som jag nämner i ledaren har företaget Adecco varit under mediegranskning i Norge för lönedumpning i offentlig sektor. Idag avslöjade de norska tv-nyheter hur Adecco tjänar mångmiljonbelopp på att driva äldreomsorg i Oslo med arbetsvillkor som bryter mot norsk lag. I Oslo är det Høyre och Fremskrittspartiet som styr, med parlamentariskt stöd av Venstre och Kristlig Folkeparti. Staden är ett "skyltfönster" för tydlig, kommunal högerpolitik, där privatisering och konkurrensutsättning är ledstjärnor.

Vi behöver en ny ATP-strid

Jag har skrivit ledare i veckans nummer av Flamman:

På ännu ett område utmärker sig Sverige alltså som ”föregångsland” i tillbakarullningen av sociala framsteg. Här är det dock inte regeringen Reinfeldt som anför. Försämringarna är istället resultatet av en ”bred samsyn”.

Läs gärna!

Läs Etzler: Därför kan vi vinna det här valet!

Många på den rödgröna sidan tycker nog att dagens opinionsmätning från Synnovate är nedslående. Då tycker jag att man ska läsa Aron Etzlers skarpa ledare i Flamman, om medieläget, högerdreven, det skeva ämnesurvalet i debatten – och om det som är viktigt att minnas varje timme de här nio dagarna: «Därför kan vi vinna det här valet».

Hur tänkte Arena Idé?

I veckans nummer av Flamman har jag skrivit om välfärdens framtida finansiering, och den så kallade Borg-kommissionen – en uppmärksammad kommission som satts samman av Timbro och Arena Idé tillsammans:

Riskerna med att vingklippa den politiska konflikten bakom kulisserna känner vi redan till. Demobilisering av arbetarväljare, öppning för fanflykt och högerpopulism, nya år med socialt frätande marknadsfundamentalism.

Läs gärna!

Flamman!

Flamman blir allt bättre. Nu har tidningen också fått en fräsch, snygg och översiktlig hemsida med delningsfunktioner och annat gôtt. Kolla in.

I senaste numret har jag skrivit krönika om krisen som blev vår: Visst är det kris.

Tre texter som det har bestämts att du ska läsa i helgen

1. Jonas Wikström skriver briljant om de ängsliga urbana mellanskiktens konforma rädsla för konformitet – också när det gäller politiska ställningstaganden.

Här handlar det framför allt om att den urbana medelklassens tyckare är livrädda för att bli en del av alltför stora folkopinioner. Ett vanligt uttryck som den rädslan tar sig är att det alltid dyker upp någon mitten-vänster-tjomme som tycker tvärtom inom ett par timmar efter att en debatt har startat. Den urbana medelklassen söker sig till lediga debattpositioner - åsikter som ingen för tillfället företräder - som flugor till socker. Pågår alltför kraftfullt råskäll mot monarkin, dyker det strax upp en rojalist-socialist i spalterna. Pågår alltför unisont hat mot Israels agerande, dyker det strax upp någon som tycker att det är för mycket hat. Pågår alltför mycket prat om samförstånd mellan Israel och Palestina, hade samma person krävt mera hat.

Läs hela: Vuvuzelan har peakat.

2. Aron Etzler har skrivit en grymt viktig ledare om dem fundamentala förändringen av välfärdssystemen till affärssystem.

Välfärdsstaten har vänts ut och in. Det är företagen som är inne i välfärdssystemen – medborgaren står ute och kan försöka se in genom de tonade rutorna bäst hon vill. Det är i dagsläget högst troligt att hon dessutom kommer få mindre valuta för sina skattepengar i den verksamhet hon inte längre kan övervaka.

Läs hela!

3. Marika Lindgren Åsbrink skriver sakligt och medryckande om Det andra Stockholm, den som man skulle kunna tro inte fanns, om man bara läste tidningarnas ledarsidor och politiska kolumnister.

«EU:s krispolitik dödsdömd»

Flamman blir bättre och bättre. Prenumerera! Och missa inte Aron Etzlers ledare i det här numret, om EU, Grekland och framtiden.

Efterfest

[Krönika i veckans Flamman]


”Sverige ser ut att ha klarat sig igenom finanskrisen bättre än många andra länder”, inleder högerpartiet sitt senaste pressmeddelande om skattesänkningar à la den brända jordens taktik.

De nya moderaterna är konsekventa med att använda surrealism som kommunikationsstrategi. Ser man till ändringar i köpkraft, hör Sverige till de västländer som klarat sig sämst igenom krisen, snäppet mindre illa än nyliberala experimentverkstäder som Irland och Island. BNP-fallet 2009 var det största i modern tid. Sverige har blivit ett europeiskt genomsnittsland när det gäller arbetslöshet. De långsiktiga samhällsekonomiska kostnaderna för kollapsen i a-kassa och sjukförsäkring är svåra att siffersätta, men de blir stora. Spåren från 90-talskrisen syns fortfarande i generationsstatistiken. Nu faller tiotusentals människor ännu hårdare. ”Aktiva insatser för jobben och välfärden, tillsammans med ansvarstagande för de offentliga finanserna, utgör fortsatt viktiga delar i arbetet framåt”, fortsätter pressmeddelandet.


Regeringen annonserar alltså en ny skattesänkning. Pensionärer ska få någon extra hundralapp i månaden. Det sker samtidigt som äldreomsorgen sliter med personalförsörjningen, och det står klart att pensionärerna kommer att uppleva de konkreta effekterna av det pensionssystem som de borgerliga och socialdemokraterna knåpat ihop. ”Bromsen” slår till och sänker pensionerna med flera procent, utan att något specifikt politiskt beslut har fattats om det. Det är en konstruktion som gör att rörelser på börsen automatiskt påverkar pensionsutbetalningarna.

Samhällsekonomiskt betyder systemet att ett ganska litet antal marknadsaktörer garanteras ett ständigt inflöde av riskkapital, och börsmäklare föräras löner och bonusar som tas av pensionspengarna och växer med volymerna. Riskerna överförs samtidigt till pensionärerna.


I detta avseende är det svenska pensionssystemet en föregångsmodell för efterkristiden. Den massiva överföringen av pensionsmedel till börsen har varit en internationell trend som svarat mot kapitalets expansionsbehov i en realekonomiskt skrumpen situation. Den har underlättat finansspel med efterföljande kris. Men de som tjänat gott på finansiell avreglering är inte de som måste fylla i utrymmet mellan bubblan och marken.


Kapitalets begär pockar nu på liknande lösningar på andra fält. Dels kommer vi att se skärpta försök att öppna upp den offentliga välfärdssektorn, särskilt sjukvård och äldreomsorg, för privata intressen - goda profitmöjligheter med outsourcad risk. Dels får vi nya krav på att staten ska göra arbetskraften mer ”flexibel” - genom en mer repressiv ”arbetslinje” och pressad arbetsrätt.

Detta är en beskrivning av Alliansens resultatlista och framtidsplaner. Den svenska regeringen har varit en av västvärldens duktigaste på att omvandla kapitalets klassintressen till konkret politik - och sälja in den med verklighetsautonoma reklamjinglar. Mer är att vänta, om de får regera vidare. ”När vi nu stakar ut Sveriges väg ur krisen vill vi också att de som drabbats hårdare än andra ska få del av förbättringarna”, skriver moderaterna, och när man väl börjat tolka tvärtomspråket är det ju klart vad det betyder. Inkomstklyftorna i Sverige är för övrigt de största sedan SCB började sina mätningar.


Sverige behöver en annan färdriktning. Men för att det ska vara möjligt, måste en rödgrön regering identifiera och operationalisera klassintressen. Så som högerregeringen gör nu, men med motsatta förtecken. Pensionssystemet är ett gott exempel på hur det inte kan vara: en tung ekonomisk fråga kvävd i blocköverskridande konsensus. Det är sådant som omvandlar kapitalismens kris till en kris för den representativa demokratin.

8. mars

Tiina Rosenberg, intervjuad i ETC, är skön läsning på internationella kvinnodagen:

Hur ska feminismen ”säljas” till fler än de redan frälsta?
– Jag vet inte om feminismen ska populariseras, revolutionära idéer kan inte bli särskilt populära.

Läs hela!

Läs även Aron Etzler: Vi kan göra det 100 år till.

Alliansfritt Sverige har en härlig uppföljning av det borgerliga firandet av dagen, i tre delar:
- Alliansens jämställdhetspolitik: sänkt skatt, disciplin i skolan och fler poliser
- Kvinnodag, schminnodag, vol. II
- Moderaterna försöker fira kvinnodagen: en studie i fuck-ups

Och så ett bonusspår från norska Dagbladet: Religionsforskaren Hanne Nabintu Herland manar till strid mot förtrycket av män och föreslår att kvinnor istället för att demonstrera ska stänga av tv:n och ge sina män "en sexuell överraskning". Missa inte heller kommentarerna, om du vill bli deprimerad och kanske även lite galen.

Subventionerad avmodernisering

Har skrivit i veckans Flamman om avdraget för "hushållsnära tjänster":

Men låt oss sätta det hela i perspektiv. Det är närmare hundra tusen färre anställda i offentlig sektor nu jämfört med då högeralliansen tog över. Skattesänkningarna är uppe i över åttio miljarder årligen. I kommuner, landsting och myndigheter sliter man med att få gjort sådant som uppenbarligen har behövts. Och man skulle kunna sätta igång och göra betydligt mer. Regeringen har genom sin omfördelningspolitik sagt nej till både gamla och nya jobb.

Läs gärna!


Se gärna också: [Alliansfritt][Storstad][DN]

Flamman x 3

Väldigt bra nummer av Flamman den här veckan.

Tre höjdpunkter:

- Thaher Pelaseyed intervjuar en av de intellektuella frontfigurerna för den iranska gröna rörelsen, Mohsen Kadivar

- Jonas Thunberg skriver om Grekland och EMU-krisen

- Aron Etzler briljerar i en ledare med utgångspunkt i Jämlikhetsanden av Wilkinson & Picket: ”Människan är tillbaka. Högern ber henne flytta”

Läs! Och börja prenumerera.

Två vänsterkanoner. Dagens måste-läsning.

1. Mats Einarsson svarar på den McCarthy-i-underlandet-artikel som Johnny Munkhammar och några andra högertomtar nyligen presterade i Aftonbladet nyligen, och påpekar var skon klämmer: högerns eviga rädsla för demokrati. Det är skarpt och skojigt:

Och det är i så fall inte bara Vänsterpartiets partiprogram som bör ge anledning till kallsvett. Även vår grundlag Regeringsformen är klart suspekt. Där står nämligen att ”det allmänna ska verka för att demokratins idéer blir vägledande inom samhällets alla områden” (1 kap 2§). Det kan ju Munkhammar & co fundera på vad det skulle innebära om det förverkligades.

Läs hela!

2. I Flamman skriver Aron Etzler klokt och konkret om vänsterns utmaningar i ett rödgrönt regeringssamarbete.

Det är […] nödvändigt definiera skillnaden mellan långsiktiga mål och det arbete som ska utföras nästa fyraårsperiod tillsammans med två andra partier. Det kan formuleras som skillnaden mellan program och mandat.

Målet dessa fyra år kan inte vara att varje regeringsparti skall maximera det som står i partiprogrammet – det innebär att antagonistiska motsättningar mellan de tre partierna byggs in från start. Istället bör man söka väljarnas stöd för ett väl avgränsat och tydligt paket av lösningar på problem i samhället, ett mandat att regera ifrån.

Läs hela!

Arena.

Jag har egentligen velat, men inte hunnit ge mig in i diskussionen om tidskriften Arena, som sattes igång med ett lite kantigt med icke desto mindre intressant inlägg av Daniel Suhonen och Dan Josefsson, och som fortsatt med bland annat två artiklar på Aftonbladets kultursida. Och tur var väl det, för idag har Flammans Aron Etzler skrivit en helt lysande text som bara måste läsas och begrundas. Titeln sammanfattar saken gott: Arena duger inte för 2010-talet.

Det beror inte på att Arena haft fel då och då – det går ju inte att undgå om man är politiskt aktiv. Problemet med Arena är att de i princip aldrig haft rätt. Arena har sällan fattat grejen, oavsett vad grejen är. Grunden ligger i tidskriftens reflex att oavsett vilket hot som dykt upp i verkligheten hitta grundfelet hos vänstern, och då framförallt socialdemokratin själv.

Läs hela!

Iran, vartåt?

Shora Esmailian, Thaher Pelaseyed och jag är intervjuade om läget i Iran, i veckans Flamman. Läs gärna!

"Alkemisten Reinfeldt"

Aron Etzler tillbaka som ledarskribent på Flamman. Och alla måste läsa den här:

[D]e nya Moderaterna är ett parti byggt på denna fräckhet, att ta fram det absolut svagaste i partiets katalog och polera fram en slogan. Moderaterna vid regeringsmakten har i modern tid varje gång resulterat i ökad arbetslöshet och svårt sargade offentliga finanser. Vilka två frågor väljer Reinfeldt att profilera sig med? Sysselsättning och ekonomiskt ansvarstagande. Ni förstår konceptet.

Läs hela!

Vanmaktens EU-stat

Jag har skrivit ledaren i veckans Flamman. Om Lissabonfördraget och vänsterns EU-debatt:

Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande.

Ett av kapitalets mest akuta behov – kraftigt stärkt efter det senaste krisutbrottet – är att få äta sig in i de stora värden som ackumulerats inom välfärdssektorn. Just detta underlättas juridiskt genom Lissabonfördraget. Privatiseringar möter hårt motstånd på många håll. Genom att lyfta bort frågan från den nationella demokratins räckvidd och juridifera den, kan folklig opposition kringgås.

Läs gärna!

Statsbärande PR

[Min krönika i veckans Flamman]

Problemet kunde ha förefallit svårartat. Moderaterna gick till val på att sätta jobben främst. Resultatet är massarbetslöshet. Man tjatade hål i huvudet på folk med prat om ”ansvarsfull” finanspolitik – nu lånas pengar upp för att omedelbart slussas till de rika med skattesänkningar. Man skulle föra en politik för tillväxt – resultatet är rekordstort BNP-fall.

Att försöka argumentera och förklara sig ur situationen vore en svår lösning. Den enkla lösningen hittades som vanligt av Per Schlingmann: låtsas som att det inte hänt, proklamera nya absurditeter. En partistämma regisserades för ändamålet i Västerås. Det gick vägen.

Från talarstolen berättade sagofarbröder gamla historier med nya vändningar. Littorin, som kört a-kassan i botten, talade empatiskt om arbetslöshet och underströk att ”varenda kotte kommer att behövas”. Anders Borg som kört landets ekonomi i botten sa att Sverige kan bli bäst i världen på återhämtning (tolv procent arbetslöshet 2011 enligt prognoserna). Och Reinfeldt som chefat över hela skiten utropade Sverige till ”föregångsland”. Till Ekot levererades managementfloskler: ”vi kan aldrig stå still, vi kan inte blicka bakåt […] Den moderna politiken handlar om att vara i rörelse, att utvecklas med de samhällsproblem som vi försöker lösa”. Hur det skulle bli med samhällsproblem som man försöker skapa, framgick inte. Men tyckarkåren diskuterade ivrigt fållar och veck på Kejsarens nya kläder.


Moderaterna ägnar sig åt politisk innovation i ett nytt landskap. Den bortskurna kopplingen mellan materiell verklighet och politisk retorik är inte bara taktisk – den är en fundamental aspekt av samtida högerpolitik. Nyligen konstaterade Markus Uvell, opinionsanalyschef i Svenskt näringsliv, klarsynt och upprymt att finanskrisen inte gett något genomslag för vänsterpolitik. Det handlar inte om Mona Sahlin, skrev han, utan ”om en kris för själva föreställningen att politiker med någon precision kan styra ekonomin”, driven av ”luttrad vardaglig skepsis mot vad som går att göra åt eländet”.

Det är i själva verket en god beskrivning av borgerlig hegemoni. När de politiska beslutens räckvidd i decennier begränsats – genom privatiseringar, utförsäljningar, normpolitik och EU-medlemskap – så har det också påverkat synen på det politiska systemet som sådant. Färre människor uppfattar helt enkelt att beslut som rör den ekonomiska politiken – djupare sett beslut som påverkar samhällsutvecklingen i någon bestämd riktning – kan avgöras i allmänna val.


I det läget blir medial själviscensättelse med surrealistiska drag partipolitikens kärnverksamhet. Det är i denna utveckling som flera av Europas högerpopulistiska partier navigerar sig till framgång. När de ekonomiska stridsfrågorna till synes avförts från dagordningen kan de skriva ut reaktionära recept som systemkritik. De ”nya” Moderaterna eftersträvar en ”statsbärande” variant av samma position.

Mot det behöver arbetarrörelsen och vänstern ha en egen berättelse. En som kan skapa identifikation, hopp och framtidstro. En berättelse om att det ska bli bättre – inte mindre dåligt. Att det finns ett samhällsprojekt som ska förverkligas, inte (bara) en myndighet som ska utreda(s). Men den berättelsen kan, till skillnad från moderaternas, knappast berättas uteslutande genom de mediala språkrör för vilka det politiska spelets ramar sätts av riksdagens budgetprocess och som bara kan ta i klassbegrepp med ironiska skyddshandskar. Den kräver samtal och organisation. Det kan förefalla utopiskt att få till. Men börjar man inte i valrörelsen, kan sagofarbröderna och deras intressekamrater vila lyckligt på makten i alla sina dagar.

Stoppa Stockholms-programmet

[Veckans ledare i Flamman]

Sveriges huvudstad ska i december få det tvivelaktiga nöjet att ge namn åt EU:s femårsplan för skärpt och samordnad övervakning, repression och flyktingjakt. Kommissionens arbetsdokument i frågan vill bland annat att skapa en ordning för ”intern omplacering” av flyktingar inom EU, och ett system för ”elektronisk registrering av inresor till och utresor från EU-medlemsstaternas resenärer”.

Justitieminister Beatrice Ask (M) menar att de som framfört kritik mot det planerade programmet, inte kan finna fog för oro i dokumenten. Detta bortser från fakta som Ask inte kan vara ovetande om. Hon har nämligen själv suttit i unionens så kallade ”framtidsgrupp”, som handfast dragit upp de strategiska riktlinjerna för politiken på dessa områden.

Gruppens rapport, som läckte ut för en tid sedan, är skrämmande läsning. Man talar om operativt informationsutbyte med USA:s säkerhetsorgan, pekar ut kontroll av internettrafiken som en avgörande uppgift, och siktar fram mot interneringsläger i ”tredje land” för flyktingar.

Man efterlyser ”tärare kopplingar mellan europeisk polis, utrikes- och försvarspolitik”, ett ”utökat och mer samstämmigt samarbete mellan civila och militära element” samt en ”europeisk gendarmeristyrka”.


Genom att så tydligt sammanfläta migrationsfrågorna med terror- och utrikespolitik, slås flera flugor i en smäll. De utvidgar den växande övervaknings- och säkerhetsindustrins statsfinansierade betesfält, de skapar en politisk diskurs där sociala problem kan ”kulturaliseras”, och de bidrar till att skapa en desperat reservarmé av legal och illegal invandrad arbetskraft.


De senaste åren har myndigheternas angrepp på friheten på nätet, och införandet av alltfler system där uppgifter registreras för alla i samhället, fått fler att reagera. Reaktionerna har ofta uttryckts genom nätbaserad mobilisering och med en mer eller mindre uttalad skepsis mot både samhällsinstitutioner och politiska partier. Många av dem som engagerat sig, är oeniga om analysen av orsakerna till dagens utveckling mot ”Storebrorsamhället”, och ointresserade av många av dess sociala implikationer. Likafullt är det förstås glädjande och exceptionellt viktigt med ett brett försvar för en minimiplattform av grundläggande friheter. Där finns en akut intressegemenskap mellan vänstern och varenda liberal som tar liberala principer på allvar.

Samtidigt är det tydligt – som vid de mycket omtalade men dåligt besökta manifestationerna mot Stockholmsprogrammet förra veckan – att frågorna, i människors medvetande, behöver haka i annat för att väcka engagemang i kretsar som är större än de tekniskt insatta och ideologiskt aktiva. Om försvaret för de liberala värdena, för vilka vänstern och arbetarrörelsen har ett avgörande ansvar, ska fungera i verkligheten, måste det inskrivas i en större politisk mobilisering, utifrån en vision om samhällsförändring. Såsom arbetarrörelsens stora välfärds- och demokratiseringsprojekt under delar av 1900-talet blev avgörande för stärkt rättssäkerhet, respekt för individuella rättigheter och en öppnare offentlig kultur.


Det politiska livet i Västvärlden, som den utspelar sig i parlament och mainstream-medier, har länge präglats av en kvävande konsensus kring samhällets rörelseriktning. När människor tappar tron på att förändring är möjlig genom att stödja politiska partier och deras program, växer också möjligheterna att genomdriva alltmer av övervakning och registrering, utan att en bred folkmajoritet säger stopp. Inte bara för att makthavarna kan skrämmas med tickande terrorism och farliga flyktingar, utan också för att många ser utvecklingen som oundviklig.


- - - - -
Apropå Stockholms-programmet: Alliansfritt Sverige har samlat länkar till ett stort antal bakgrundsdokument.