["Kron og Mynt"-spalt i dagens Klassekampen. Den norska texten, översatt av Cato Fossum, kan läsas här]
Satirsajten The Onion körde i juli förra året en blivande klassiker med rubriken ”Recession-Plagued Nation Demands New Bubble To Invest In” (”Nation i ekonomisk recession kräver ny bubbla att investera i”). Den ger egentligen en mer riktig analys av finansmarknadernas roll i världsekonomin, än mycket annat som blivit sagt i debatten, om giriga direktörer, vidlyftiga bostadslån och ”finansiella innovationer”. I grunden har finanskapitalets tillväxt och bubbelblåsning varit ett svar på reella behov hos de styrande skikten i världsekonomins hegemon.
Decennierna efter andra världskriget upplevde världsekonomin en guldålder. På 1970-talet började det vända. Med start i USA försökte kapitalet – pressat av oljekriser, ett kostsamt Vietnamkrig och politiska förändringskrav – omorganisera sig för att klämma ut mer profit. Staten spelade förstås en central roll, inte minst under Reagan. Fackföreningsrörelsen angreps juridiskt och ideologiskt. Anställnings- och arbetarskydd försvagades. Korttidskontrakt infördes i offentlig sektor.
I den mån syftet var att återta den amerikanska industriproduktionens världsledande position, fungerade det dåligt. Från mitten av åttiotalet ser vi därför det professorn i internationella relationer Peter Gowan betecknat ”finansiell dominans som nationell strategi”.
Genom lagstiftning och räntepolitik stödde den amerikanska statsapparaten finanskapitalets expansion. Investeringsbanker och hedgefonder kunde köpa upp företag, stycka upp eller foga samman dem, och skapa ”shareholder value”. Finansinstitutioner tjänade enorma pengar på en lånedriven tillväxt och på de enorma volymerna av finansiella transaktioner. Till hushållen gavs lån mot säkerhet i bostäder, med känt resultat. Wall Streets pyramidspel har skapat prisbubblorna – och de har varit förutsättningen för Wall Streets välstånd. 2006 stod finansiell profit för hela 40 % av vinsterna i den inhemska amerikanska ekonomin, att jämföra med 20 % på 60-talet.
Hela denna process har också varit beroende av ett globalt finanssystem. USA har dragit på sig ofattbart stora, dubbla underskott – i handeln med utlandet och i statsbudgeten. Det betyder att övriga världen har försett USA med både varor och krediter. För att systemet ska hållas flytande – för att asiatiska byggnadsarbetares sparande ska omvandlas till swimmingpools i Florida – måste varje vrå i världsekonomin nås av det finansiella blodomloppet. När USA-dominerade institutioner som IMF, Världsbanken och WTO gått i bräschen för att driva fram avreglering av finansmarknader runt om i världen, har det alltså varit frågan om politisk maktutövning utifrån nationella intressen. Det uppumpade finanskapitalet har fått nya marker att bygga pyramidspel på. Det är en världsturné med minnesvärda spelningar: Den stora Asienkrisen 1997, finansiell kollaps i Argentina, valutakriser i Ryssland och Turkiet, global IT-bubbla.
Den globala finansstrukturen är alltså inte ett maskineri som drabbats av tekniska missöden. Den är en överbyggnad för att tjäna – och viktigast: återskapa – ekonomiska maktförhållanden.
De tre senaste decennierna har klyftorna i intäkt och förmögenhet vidgats i Västvärlden. I USA är det särskilt tydligt. De superrikas andel av de totala intäkter är nu uppe i nivåer som inte skådats sedan mellankrigstiden. Nyligen kom siffror för förra året – alltså finanskollapsens år. Medianintäkten i USA har fallit till sin lägsta nivå sedan 1997. Andelen fattiga har ökat kraftigt till 13,2 procent. Det visar sig också att skillnaderna fortsatte att öka. Inte bara har ett smalt skikt levt mycket gott på en finansdriven ekonomi – bubbelpengarna ger reell makt att behålla sin sociala position.
I Kapitalet beskriver Marx, apropå penningens funktion, hur ”cirkulationen blir den stora samhälleliga smältdegeln, vari allt strömmar in för att åter komma ut som pengar”. Han understryker omedelbart vad detta ständigt pågående omvandlingstrick har för betydelse: ”Den samhälleliga makten förvandlas därvid till privatpersoners privatmakt”.
Marx hade inte mycket att säga om hedgefonder eller subprime-lån. Men där det maktperspektiv som han ger uttryck för saknas i analyserna, blir förståelsen av det krisframkallande finanssystemet märkbart begränsad.
onsdag, oktober 07, 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
5 kommentarer:
Välskrivet och intressant.
Har för mig att den amerikanska finansbublans sprickande omedelbart raderade ut värdet av 8 års ekonomisk tillväxt under Bush. Det säger ju en del om vad den tillväxten bestod av.
Är det möjligen början på Imperiets fall vi ser nu? Ett land som skeppar ut sin industriella produktion på export till låglöneländer, och en hel del tjänsteproduktion också, och istället satsar på finansiella luftslott för att hyfsa tillväxtsiffrorna blir ju väldigt sårbart när luftslotten regnar bort över natten.
"Är det möjligen början på Imperiets fall vi ser nu? "
Efter andra världskriget infördes en ny ekonomisk världsordning med dollarn i centrum, denna häll till i början av 1970-talet, fram till skiftet 70/80-tal var det knackigt och dollarn under isen, då tilsaate den nyliberale predsidenten Carter Paul Volker som chef för fed och den ekonomiska världsordning som nu har gått in i väggen skapades. Bägge perioderna har för USA varit mycket framgångsrika om än den senare inte varit så bra för det amerikanska folket. Var och en av perioderna har varat i nästan tre decennier, sammanlagt drygt ca 60 år. Om imperiet åter en gång lyfter sig själv i håret återstår att se.
Hos socialdemokratin hakade man tidigt på de nyliberala ekonomiska idéerna om att folket välstånd gått alldeles för långt och behövde rullas tillbaks. Palme packade den SAP ledning med sk högersossar, Feldt, Åsbrink, Carlsson, Eklund etc. Palme påstås ha varit intelligent man undrar hur dt går ihop att å en sidan prata med rödglödgad emfas och å andra sidan i praktiken driva en ekonomisk politik som gick åt höger. Kan ju vara så att han var som det också sägs var okunnig och ointresserad av ekonomi även han innerst inne trodde det gått för långt med välstånd för alla.
Som vanligt har kapitalisterna ett informationsövertag, det ser betydligt redigare och klarare på vad som i världen tilldrar sig. Från Leif Backlunds Dollarn och ditt land 1976:
”Bland företrädarna för det svenska etablissemanget kom den första offentliga reaktionen mot dollarimperialismen från ett oväntat håll. Det blev Sveriges främste storföretagare, Marcus Wallenberg, som i ett anförande efter 1973 års Asea-stämma den 15 mars (mitt under den stora valutakris som ledde till flytningen av dollarn) levererade den första bredsidan mot USA, som
"drivit en kreditpolitik och en budgetpolitik, som har tillåtit amerikanerna att, enkelt uttryckt, trycka sina sedlar i en kvantitet, som sedan - på grund av deras egna åtgöranden - har svämmat över hela världen och blåst upp balansräkningarna i det internationella kreditsystemet, samt överhuvudtaget skapat den marknad, som kallas för euromarknaden och som inte underkastas några regler. Man är helt enkelt beroende av vad dessa innehavare av dollar anser om dollarns öde
(. . .).
Med dessa dollar har amerikanerna finansierat sina trupper i Europa, vilkas närvaro varit till stor fördel för Nato och de kontinentala länderna ur säkerhetssynpunkt och eliminerat militära utgifter för dessa stater. Också Vietnamkriget har finansierats med dessa tryckta sedlar. Amerikanerna har även - och det kanske ur vår synpunkt, Aseas synpunkt, är det värsta - förvärvat stora industriföretag och handelsföretag framför allt i Europa. Med sina egna underskott i betalningsbalansen har de förvärvat europeiska tillgångar i industri och handel. När slutligen dollarn inte kunde göra annat än devalvera, uppkom det läget att folk som hade pengar i dollar började sälja dem. Trycket kom på tyskarna, som ni alla vet, och sedan har det gått vidare. Och så stängdes valutabörserna
(. . .).
Den amerikanska inställningen har hårdnat så till den grad att amerikanerna helt enkelt har sagt att detta är ett europeiskt problem och överhuvudtaget inte ett amerikanskt. Det kan inte européerna acceptera, i ty att problemet framkallats av den amerikanska kredit- och budgetpolitiken. Man vill helt enkelt att amerikanerna skall sköta sina finanser så att eko-nomin, som i Amerika har alla utsikter att blomstra, skall kunna utvecklas på ett så balanserat sätt att förtroendet för dollarn återvänder. Till den ändan har européerna krävt att amerikanerna skall ändra sin budgetpolitik, sin finanspolitik överhuvudtaget och även kanske sin tullpolitik (...).
Vi kommer att få vara mycket vaksamma och vi kommer att ha en spännande och intressant tid framför oss. Vi kommer, om det går illa, att få ett handelskrig på halsen." ”
Man kan spekulera över detta uttalande då SEB helat tiden bedyrat dollarnss styrka i sina ekonomiska bulletiner, europeiska rykten då sa att väsentliga kapitalistintressen fåt underhandsinformation om dollardevalvering men så icke Wallenberg.
Vänstern i form av EU vänliga sossar som Ingvar Carlsson, Mona Sahlin etc, etc var övertygade om EU:s förträfflighet och ekonomiska nödvändighet, allt skulle bli så bra och de skule minsann påverka så att var för folkets bästa. Men nog förstod kapitalisterna mycket bättre än de nämnda vad det var fråga om, som t.ex. Peter Wallenberg:
”Inträdet i EG kommer att medföra de mest dramatiska förändringarna i Sverige på 100 år - ja, kanske någonsin. Följden blir omfattande neddragningar inom den offentliga sektorn, frysta transfereringar och privata lösningar inom samhällsservicen.”
Jo nog visste han vad han talade om, man kan inte säga det samma om Ingvar Carlsson, Mona Sahlin etc. Inte ens med det gigantiska ekonomiska misslyckandet i baltstater etc få EU stå vid skampålen det allra minsta i EU-kramarnas världsbild, denna politik skall nu bli ännu ”effektivare” när irländarna tubbats att rösta ja. Man bävar inför tanken att denna dogmatiska ekonomiska ordning skall bli ännu ”effektivare”.
Med EU-troende som Sahlin, Wallström etc kommer det inte att bli minsta stopp på den högervridning som pågått de senaste tre decennierna med S.
"Om imperiet åter en gång lyfter sig själv i håret återstår att se."
Visst, jag tror att USA har en god möjlighet att lyfta sig själv i håret. Men det krävs då en politisk omorientering, kasta de senaste årtiondenas nyliberala ideologiska bråte överbord. Den amerikanska vänstern, svag som den är, är nog landets sista chans. Man kan slå in på en mer europeisk väg, satsa på en utbyggd välfärdsstat och föra en politik som minskar klyftorna i samhället. Eller fortsätta vandringen på vägen mot tredje-världen-liknande klassklyftor med det enorma resursslöseri som det innebär.
Redan idag är många välfärdsindikationer för USA skrämmande dåliga, exempel barnadödlighet. För att inte tala om inkomstfördelningen.
Det enda som är bra med exemplet USA är att det pedagogiskt visar hur nyliberalism gör precis det vi i vänstern alltid sagt; de rika blir rikare och de fattiga fattigare. Om man nu behövde ytterligare ett exempel på det.
Visst är det så att man har pumpat ut en massa billiga krediter som har blåst upp en gigantisk bubbla. Det är sånt man får räkna med när man kör planekonomi.
Låt marknaden sätta priset på krediter efter utbud och efterfrågan, dvs spar- och lånevilja i ekonomin. Avskaffa centralbankerna. Bernanke, Ingves & Co är centralplanerare som inte har tillräcklig information. De försöker styra räntan efter KPI, men det är ungefär lika trubbigt som femårsplanerna i Sovjet. De är dessutom utsatta för ett högt politiskt tryck att hålla räntorna låga.
Skicka en kommentar