Överstatlig tryckkokare

Min ekonomikrönika i norska Klassekampen handlar den här gången om euron som en överstatlig tryckkokare, där vi nu ser tydligare än någonsin hur skevt fördelade de inbyggda riskerna är:

Resultatet er at eurosamarbeidet helt fra starten har fungert som en feildimensjonert tvangstrøye for de landene i EUs periferi som i dag er i trøbbel. Altså ikke bare Hellas, men også blant annet Spania og Irland, som ikke hadde like stor grad av statlig gjeld.

Läs gärna.

Europeisk chockdoktrin

Den här grafen är hämtad från den nya OECD-rapporten "Going for growth". Den visar hur mycket bättre olika länder har blivit på att följa OECD:s råd. Grekland har tydligen gått framåt mest, men också länder som Irland, Portugal och Spanien har varit duktiga. Det säger ganska mycket om det som sker i Europa just nu.


OECD är ett intressant organ. De gör ett mycket gott och viktigt arbete med att samla in relevant statistik och även en hel del bra forskning. Men när det kommer till "rekommendationer" blir det i stor grad den vanliga visan som sjungs av världsfrånvända marknadsfundamentalister: sänk skatterna, gör det lättare att sparka folk, skär ned på offentlig sektor. (Jag har för övrigt skrivit om det i den här krönikan: Rituell rapport)

I dagens nummer av norska Klassekampen kommenterar jag OECD-rapporten. Läs gärna.

Greklandsmyter

Medan det grekiska folket utsätts för ett nytt "räddningspaket", fortsätter de ekonomiska och politiska eliterna i andra europeiska länder att sälja in berättelsen om de slappa grekerna till sina egna befolkningar. Folk ställs mot folk, medan försöken säkra finanskapitalisternas tillgångar och stärka EU-byråkratins makt kräver allt större offer. Grekland är inte först (Lettland har till exempel redan utsatts för eländet) och kommer definitivt inte att vara sist.

Jag var med i norsk (tv-sänd) radio om saken igår. Lyssna gärna här. Och idag skriver jag och kollegan Lars Gunnesdal i Aftenposten om mytbildningen runt Grekland:

Hellas blir rammet fordi EU-byråkratene ønsker å «vinne tid». For hva? For å prøve å sikre mest mulig av posisjonene til mektige finansinstitusjoner. Det er selvfølgelig helt uanstendig at det hardt prøvde greske folket skal betale den prisen. Vi skal være takknemlige for at den jevne greker ikke aksepterer å bli lurt og presset, men tar opp kampen. De fortjener vår støtte, ikke arroganse og ignoranse.

… är slutsatsen. Läs gärna hela artikeln här.

Plundringens tid

I dagens Klassekampen skriver jag om samtida plundringståg och finanskapitalets dragning mot det auktoritära.

De kredittpapirene som finansaktørene sitter på, gir retten til – med statlig tvang om nødvendig – å kreve fruktene av noens arbeid i fremtiden. Når det blir større avstand mellom kreditten som krever renter på den ene siden og det levende arbeidet som skal betjene denne kreditten på den andre, ser vi tydeligere den krigerske karakteren hos finanskapitalen. For da skal altså staten brukes til å overføre ressurser fra det som kommer brede lag av befolkningen til del – helse, utdanning, infrastruktur – til dem som sitter på den finansielle makten. Dette øker naturligvis ikke muligheten, for de som rammes, for å øke sin produktivitet og framtidige betalingsevne. De synker tvert imot ned i dypere avhengighet. Dette er samtidens versjon av konfiskatorisk plyndring.

Läs gärna hela.

Krisen bakom krisen

Jag har skrivit om "den demokratiska kapitalismens kris" (termen kommer från Wolfgang Streeck) i dagens Klassekampen.

Staten har alltid spilt en nøkkelrolle for kapitalismens konkrete utforming. I dag ser vi hvordan mange regjeringer har tatt over den voldsomme kreditten som har vært tilgjengelig for privat sektor – den som har holdt forbruket oppe på akseptable nivåer for de brede lag av befolkningen, samtidig som den har generert svært god profitt til den finansøkonomiske eliten. På verdensbasis vokste statlig gjeld som andel av BNP med tre prosentenheter mellom 1990 og 2000. I perioden 2000–2010 var den veksten 23 prosentenheter.

Läs gärna.

Folk och rövare i Förenta staterna

Idag har jag skrivit i Dagsavisen om USA:s roll i världsekonomin, modern fattigdom och klassiskt rofferi:

Høyresiden i USA, som overalt ellers, stiller spørsmål ved om de fattige «egentlig» er fattige. Det har vært populært med statistikk om at også visse fattige har råd til kjøleskap og DVD-spiller. I all sin empatiløshet avslører det et grunnleggende problem. Det er nettopp annet enn elektriske apparater som koster mer i industrialiserte land; sånt som utdannelse og helsetjenester. 50 millioner amerikanere er i dag uten helseforsikring. Forsikringer via arbeidsgiverne har stupt. Kapitaleierne øker utsugingsgraden både ved å betale lavere lønner, bidra mindre til velferden gjennom skatter og kutte i sosiale goder knyttet til ansettelsesforholdet. Resultatet blir en moderne fattigdom – manglende tilgang til høykvalitative sosiale tjenester for en voksende andel av befolkningen.

Läs gärna hela!

Støtt en greker!

Idag har jag skrivit i Klassekampen om "räddningspaketen" till Grekland och den mytbildning kring grekisk ekonomi som föregått dem.

Ser man nærmere på Hellas, framtrer et helt annet bilde enn gnålende, ouzodrikkende latsabber. Andelen husholdninger som har problemer med å få endene til å møtes, er en av de høyeste. På listen over tunge boligkostnader ligger Hellas helt på toppen. Nesten en fjerdedel av husholdningene må betale over 40 prosent av disponibel inntekt til bolig.

Hellas topper også en sammensatt indeks over arbeidspress. Grekere jobber ofte i helger og om netter, de har liten mulighet å tilpasse arbeidstiden, de opplever svært mye stress på jobben, og de sliter med å kombinere jobb og familiekrav. Det sistnevnte kan ses i forbindelse med at det i Europa er grekere, nest etter irlenderne, som bruker mest tid på å ta hånd om eldre eller funksjonshemmede slektinger. Vanlige grekere har med andre ord levd med små marginer.

Läs gärna hela!

Översteprästen predikar igen

Den tidigare amerikanske centralbankschefen Alan Greenspan, riddare av marknadsfundamentalism och avregleringar, verkade en kort stund efter finanskrisen uppriktigt förvånad över kollapsen. Nu verkar han ha återhämtat sig, och skriver surrealistiska varningar mot till och med milda regleringsförsök på finansmarknaderna. Om detta skriver jag i Klassekampen:

Når Greenspan børster støv av det gamle evangeliet, er det en slags innrømmelse. Den herskende klassen sitter ikke på noen alternativ utviklingsstrategi som inkluderer en realøkonomisk nyorientering. Det ville kreve en helt annen organisering av produksjons- og forbruksmønster, offentlige investeringer, utbygging av kollektive velferdsløsninger og en radikal omfordeling av dagens ressurser. Interessen for den veien er imidlertid svak hos de som sitter tungt på makten i dag.

Läs gärna!

Stackars Estland

Johan Ingerö har skrivit en ledartext i tidningen Ångermanland där han refererar till Euro-kampanjen, som han deltog i på ja-sidan, som ett ”plågsamt minne”. Det är på sätt och vis ett hedervärt erkännande; Ingerö konstaterar att ja-sidan saknade vettiga argument men hade ”obegränsat med pengar”. Eurons bidrag till att förvärra den ekonomiska krisen i hela Europa förefaller idag uppenbart för de flesta.

Jag tror att många av oss som deltog i kampanjen på nej-sidan känner igen bilden som Ingerö tecknar. Alltså av att ja-sidan hade mycket pengar men inga argument. Medan Ingerö idag skäms över sitt deltagande på ja-sidan är nej-kampanjen bland det jag är allra mest stolt över i den politiska kampen.

Den bestående känslan av EMU-kampanjen var att vi vann på lång föreberedelse (i Ung Vänster ägnade vi vår veckokurs i januari 1997 åt EMU och höll hög beredskap hela vägen till 2003), goda argument, fungerande alliansbyggen och hårt, hårt arbete.

Efter att Ingerös text publicerades var det många på Facebook och twitter som lade upp sina egna minnen av kampanjen. Jag har också många. Till exempel av en stor direktsänd debatt från Göteborg där vi på nej-sidan verkligen var totalt överlägsna. Själv skulle jag duellera med dåvarande Muf-ordföranden Kristoffer Fjellner. Ja-sidan hade pumpat ut det direkt felaktiga budskapet att euro-länderna hade högre tillväxttakt. Fjellner upprepade samma sak i debatten. Själv drog jag bokstavligt talat fram de nyss utskrivna siffrorna från OECD från bakfickan och gav till honom i direktsändning. Det var roligt. Ännu roligare var att det efteråt var en stackare enrollerad av Muf som sprang upp och ned för Avenyn i en ”emu”-dräkt.

Det här är skrivet för några år sedan på samma tema:

I EMU-folkomröstningen stod, på ett närmast övertydligt sätt folket mot eliten. Flera hundra miljoner i kampanjkassa, alla titlar som gick att skrapa ihop, goda bundsförvanter i mediavärlden. Eliterna hade det mesta. Men de hade också fel. Och de förlorade. Folket vann.

Läs gärna resten här.

Hur som helst. Idag läser jag i Expressen den närmast surrealistiska ledaren ”Grattis, Estland”. Det är, såvitt jag kan bedöma, inte en ironiskt skriven text. Expressen menar alltså att det är bra för Estland att införa euron. Som ”argument” anförs att Estland, i likhet med exempelvis Lettland, redan har haft sin valuta kopplad till euron.

”Lettland har överraskande nog orkat hålla emot en påtvingad devalvering och börjar komma på fötter”, skriver Expressen. Bra gjort Lettland! Istället har man altså genomfört en intern devalvering som ledde till att BNP krisåren 2008-2009 föll med cirka 25 procent, man tvingades stänga ett stort antal sjukhus och skolor och dramatisk sänka lönerna för offentligt anställda. För den som önskar läsa mer om Lettland, och varför den valda penningpolitiska utsvältningsregimen förvärrat krisen där, rekommenderas några artiklar av Jeffery Sommers och Michael Hudson här, här och här. Läs också Mark Weisbrots jämförelse mellan å ena sidan Lettland och Grekland och det tidigare krisdrabbade Argentina å andra sidan.

Estland har klarat sig lite bättre än Lettland, men det är fortfarande så att esterna får betala mycket dyrt för nedskärnings- och lönepressarpolitiken.

Inte alla ester förstås. Också Estland har sin ekonomiska och politiska elit, som söker säkra sina intressen i tandem med europeiska kollegor. Det är det EMU i slutändan handlar om. Och det är det gänget Expressen drar lans för, nu liksom 2003. De som borde skämmas, gratulerar istället Estland.

PS. Läs också Jonas Sjöstedt i Aftonbladet: «Släpp prestigen – ompröva Euron», samt samme Sjöstedt om Sören Wibe, som dessvärre gick bort i dagarna.

Valutakrig

Idag har jag skrivit i norska Klassekampen om «quantitative easing», valutakrig och en amerikansk centralbank som ytterst slåss för finansiellt uppbackade västerländska eliters intressen.

«Quantitative Easing 2» er ikke navnet på en glemt actionfilm med Bruce Willis. Det er betegnelsen på den amerikanske sentralbankens nye initiativ i begynnelsen av november. «Fed» bestemte seg for å pumpe inn ytterligere minst 600 milliarder dollar i den amerikanske økonomien, ved å kjøpe verdipapirer.

Ved første øyekast kan det virke klokt – som et slags keynesiansk grep i verdens største økonomi, for å forsøke å slippe unna arbeidsløshet og destruktiv deflasjon. Å øke aktiviteten i en treg økonomi gjennom billig kreditt skulle altså være motsetningen til den politikken som progressive politikere og økonomer tidligere har kritisert europeiske sentralbanker for, det vil si ufølsom inflasjonsbekjempelse som har gått ut over sysselsetting og lønnskrav.

Dette forutsetter at den billige kreditten brukes til produktive investeringer, til å ansette flere eller til nødvendige omstruktureringer i økonomien. Poenget er at det ikke er det som skjer nå.

Läs resten här.

Religionsförvirring på Irland?

Skojig språkmiss i den här bildtexten, kan man tycka. Angående de inte fullt så skojiga missarna i den irländska ekonomin, se till exempel här, här.

«Quantitative Easing»

Kolla in den här intervjun på Democracy Now, med ekonomen Michael Hudson. Både som klipp och transkriberad text. Det handlar om effekterna av de 600 miljarder som USA:s centralbank nu pumpar in i det finansiella systemet.

The Federal Reserve will pump $600 billion more into the US economy and keep interest rates at historical low levels. The short-term impact of the Fed’s move, known as quantitative easing, has been a jump in stock prices across the globe. Many nations, however, have accused the United States of waging a currency war by devaluing the dollar. We speak to former Wall Street economist and University of Missouri professor Michael Hudson. "The object of warfare is to take over a country’s land, raw materials and assets, and grab them," Hudson says. "In the past, that used to be done militarily by invading them. But today you can do it financially simply by creating credit, which is what the Federal Reserve has done."

Hudson påpekar samtidigt att detta inte är något som kommer att gynna vanligt folk i USA. Tvärtom! I princip ger centralbanken nu nya pengar att leka med till banker och finansinstitut – pengar som omvandlas till spekulativa investeringar utomlands, och till feta löner och bonusar, samtidigt som den inhemska realekonomin är trög och många är arbetslösa. Det troliga resultatet är inflation i tillgångspriserna – särskilt fastigheter, samtidigt som effekterna i ekonomin i övrigt kan vara deflationära. Det betyder alltså ytterligare risköverföring från och kapitalöverförign till dem som sitter på artificiellt uppumpade värdepapper, på bekostnad av dem som är beroende av sin lön och behöver ha någonstans att bo.

... because if you’re an American consumer and you spend 40 percent of your income for housing, 15 percent for debt service to the bank, 11 percent goes out in your FICA wage withholding, and about ten to 15 percent in actual income taxes, that means that the average American has maybe one-third or a quarter of their salary to actually spend on goods and services. So they have to spend so much on debt service and finance and insurance and real estate that there’s no money to buy goods and services, so that’s why so many stores are closing throughout the cities on the big shopping streets. It’s deflationary for the economy, inflationary for the people who have wealth, inflationary for the banks. And it’s the banks really at the expense of the economy.

Den kapitalistiska staten fokuserar på sin kärnverksamhet: att garantera och underlätta kapitalets ackumulationsprocess. Hand i hand försöker staten och kapitalet köra ytterligare några varv.

Två ytterligare artiklar om priset för den amerikanska centralbankens nya "räddningsaktion":

- Real World Economics: Who pays the bill for the QE2?
- Der Spiegel: Results of Fed Stimulus Could Be 'Horrendous' (missa inte grafiken)

Borgerligheten slipar knivarna

Jag kommer att skriva ledare i Flamman ungefär en gång i månaden. Veckans ledartext handlar om finanskrisens politiska efterdyningar:

Tidningen Economist – på ledarplats den europeiska kapitalmaktens politiska röst – hyllar i senaste numret de enorma nedskärningar som den brittiska regeringen föreslår. En halv miljon beräknas förlora sina jobb i den offentliga sektorn. Arbetslösa och förtidspensionerade får lägre ersättningar. Avgifter höjs. Economist tycker ändå att man borde gått ”djärvare” fram med att ”designa om den brittiska staten”. Hälsoväsendet pekas ut som slaktobjekt.

I Independent skriver ekonomiredaktören Hamish McRae under rubriken ”Framtiden börjar här”, att den nya budgeten ”signalerar en ny era av lägre ambitioner för det offentliga och en krympande gemensam sektor”. Nu tas steg för att omdefiniera ”vad staten i ett västerländskt samhälle gör för sina medborgare”.

Läs gärna resten.

Finansjackpot

Min senaste krönika i Klassekampen handlar om den europeiska skuldkrisen, den världsfrånvända ekonomkåren och några förfärade dissidenter som skrivit manifest:

Finanskrisen er altså overført til en gjeldskrise over hele Europa. Først ble finansakrobatene uanstendig rike på et vilt finanssystem. Nå har statene tatt over svarteper-gjelden og skal omsette den – på finansmarkedene. Som garanti stilles dagens velferd for millioner av europeere samt framtidig arbeidsinnsats og fremtidige pensjonsrettigheter.

For å gjøre farsen komplett vil EU-kommisjonen, som har presset på for opprettelsen av et oppblåst, multinasjonalt, europeisk bank- og finansmarked, hjelpe til i prosessen. Man ønsker å idømme bøter for forbrytelser mot EUs såkalte stabilitetspakt, men også straffe land som «taper konkurransekraft eller har en lånebasert vekst». Dette for å «sikre finansiell disiplin og bærekraftig vekst i EU», ifølge økonomikommisjonær Olli Rehn.

Läs gärna hela.

Flamman!

Flamman blir allt bättre. Nu har tidningen också fått en fräsch, snygg och översiktlig hemsida med delningsfunktioner och annat gôtt. Kolla in.

I senaste numret har jag skrivit krönika om krisen som blev vår: Visst är det kris.

Globaliserad depressionspolitik

[Den här krönikan publicerades i Klassekampen igår, där på norska, i översättning av Lars Nygaard]


När finanskrisen var ung, prövade sig ledande västerländska politiker på ett slags «asymmetrisk keynesianism», för att låna en term av ekonomerna i «EuroMemorandum Group» Enorma summor allokerades för att rädda ruttna värdepapper i finansinstitutioner, medan satsningarna på att hålla uppe efterfrågan i realekonomin och rädda arbetstillfällen, var mer blygsamma (Norge har dock varit bättre i det avseendet än de flesta andra länder). Asymmetrin var också geografisk. I periferin påtvingades drakoniska nedskärningar, med snabba resultat: I Lettland har BNP fallit med närmare 20 procent under 2009. Arbetslösheten nådde 20,4 procent första kvartalet 2010. Att rädda svenska storbankers tillgångar blev betydligt viktigare än att rädda lettiska sjukhus.

Nu rullar krisen in över fler länders realekonomier – och då är det depressionspolitik à la 1920-talet som gäller igen. De stora fattigdomsskapande nedskärningar som annonserats i Grekland och Spanien följs bland andra upp av Tyskland, som fått sitt största krispaket sedan kriget. 90 miljarder kronor ska skäras nästa år, 250 miljarder 2014. I Storbritannien har högerregeringen redan lovat att pensioner, bidrag och löner i offentlig sektor kommer att sänkas. I USA riskerar många långtidsarbetslösa att förlora understöd.


Regeringar runt om i världen drar nu alltså in köpkraft. I ett läge med redan hög arbetslöshet, och med svagt kapacitetsutnyttjande i många sektorer, betyder det risk för dramatiska realekonomiska problem. Särskilt stor är risken för att miljoner fler slängs ut i arbetslöshet, många långvarigt.

Den prisbelönte amerikanske ekonomen Paul Krugman har oroligt uppmärksammat den «nya» vändningen i ekonomisk politik, i både Europa och USA. «It’s basically incredible that this is happening,» skriver Krugman. Och han har förstås rätt. Men också fel. För denna vändning är fullt logisk, om man ser att den ekonomisk-politiska hegemonin inte direkt vuxit fram ur «best practice», men snarare samhälleliga maktförhållanden.


Krisåtgärderna är visserligen destruktiva för övergripande ekonomiska resultat – men de står i överensstämmelse med en central premiss: att den ekonomiska politiken inte ska rubba rådande maktförhållanden och fördelningsmönster. De som före krisen har kunnat roffa åt sig privilegier och förmögenheter, garanteras nu sina positioner också vid svag eller negativ tillväxt.

De länder som nu planerar hårda indragningar har i flera avseenden haft olika ekonomisk situation. Tyskland har ett stort handelsöverskott, Grekland underskott. Storbritannien hade budgetunderskott när krisen slog ut i blom, Spanien överskott. Ändå är det samma gamla nedskärningspaket som prackas på alla. Det beror just på att politiken svarar mot övernationella kapitalintressen. «Den som tror att översyn av utgifter bara handlar om att spara pengar, missar poängen,» säger en anonym källa i det brittiska finansdepartementet till Financial Times: «Det här är ett en-gång-per-generation-tillfälle att transformera hur det offentliga fungerar».


Efter klimaxen för marknadsfundamentalismens utdragna misslyckande är Västvärldens ekonomier i akut behov av att man bygger ut den skattefinansierade välfärden, sätter igång stora offentliga investeringar i infrastruktur och forskning, moderniserar arbetsmarknaden genom bättre anställningsförhållanden, och minskar de stora inkomst- och förmögenhetsklyftor som drivit fram sociala och finansiella problem. I detta läge planeras åtgärdspaket som innebär raka motsatsen.


«Velferdsstatene i Europa vil måtte akseptere innskrenkninger, både i offentlige utgifter og i velferdstilbud. Verken streiker eller andre protester vil endre dette» slår Aftenposten fast på ledarplats (9. juni). Borgerna i Star Trek skulle ha sagt det mer kortfattat: «Resistance is futile»

Denna syn på ekonomisk politik som administration av oundvikligheter har satt ödesdigra spår också i socialdemokratiska och vänstersocialistiska partier. De avgörande beslut om framtidens resursfördelning och samhällsorganisation som nu fattas, återspeglas i alltför liten utsträckning i Västvärldens partipolitiska strider. Det riskerar att ställa den parlamentariska vänstern vid sidan av tidens huvudströmmar. I så fall blir kollapsen i praktiken en fördjupad kris för socialdemokratin och vänstern.

I rovstatens garn

Så sakteliga har en del offentligt intresse börjat riktas mot den fullständigt skandalösa upphandlingen runt bygget av nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm, där det passionerade moderatledda högerstyret är mycket mån om att snabbt binda upp landstinget till en överdimensionerad miljardpumpning av skattepengar till privata företag (SvD, AB, DN, Alliansfritt 1, 2).

För några veckor sedan presenterade regeringen sitt råd för mer vinstslöseri, döpt till ”välfärdsutvecklingsrådet”. Rådet leds alltså företrädare för privata intressen som ska få sina vinster garanterade av skattepengar medan den offentliga välfärden urholkas. Flera av vårdjättarna har säte i skatteparadis. Dit förs ironiskt nog skattepengar som annars skulle ha kunnat användas till förbättrad service.

Förfaringssättet är som 2007, då utförsäljningsminister Mats Odell tillsatte en grupp där där representanter för storkapitalet mot en ersättning ska hjälpa regeringen i överförandet av viktiga statliga företag från gemensamt ägo, till storkapitalet.

Detta är tre exempel som belyser en djupgående tendens av statsorganiserat privat rofferi, som är karaktäristiskt för den samtida nyliberalismen – den som strukturerar viktiga maktrelationer i vår tid, också efter att marknadsfundamentalismens retoriska glans drastiskt avtagit.

Som vanligt har USA varit ett föregångsland. Förra året skrev jag en bokessä baserad på James K. Galbraiths «The Predator State – How Conservatives Abandoned the Free Market and Why Liberals Should Too» (Free Press, 2008) och Thomas Franks «The Wrecking Crew – How Consveratives Rule« (Metropolitan Books, 2008). Den publicerades i Klassekampens bokmagasin och i Tvärdrag 3/2009. Den är relevant också för att sätta vad den svenska regeringen gör i ett större perspektiv. Jag pulicerar den i sin helhet nedan, och som pdf här.


I ROVSTATENS GARN

“We Are All Socialists Now”, skrek tidningen Newsweek ut i februari 2009 på sin framsida, när statsintervention i ekonomin plötsligt gått från synd till dygd. Situationen illustreras av en blå hand som skakar en röd.

Men det faktum att stater pumpar in pengar i ekonomin ger inte automatiskt den ”Big Goverment” som Ronald Reagan skrämde väljarna med. Än mindre köper det socialism. Dikotomin mellan stat och marknad har länge varit ett centralt budskap i marknadsfundamentalistiska predikningar. Den var falsk medan Reagan log och larmade sig till valsegrar, och den har inte blivit mer sann i dessa bailout-dagar. När vi sitter i det frisläppta finanskapitalets konkursbo, är det nyttigt att notera och analysera hur marknadsförespråkarna snarare aktivt använt staten för att berika sig.


Den reellt existerande kapitalismen har alltid varit beroende av statens maktinstrument och regleringar, men också av den offentligt genererade efterfrågan. Det har dock stått en dragkamp om hur denna intervention ska organiseras.

De västerländska ekonomiernas utveckling efter andra världskriget kan grovt delas in i två faser. De dryga tre decennierna efter kriget flyttade folkliga krafter fram sina positioner. Det innebar en stark ekonomisk tillväxt och samtidigt en rättvisare fördelning av samhällets resurser och stora sociala framsteg. I Europa systematiserades en del av detta tryck i olika välfärdsmodeller med varierande men generellt sett växande samhälleligt, solidariskt ansvar. Också i USA blev institutionerna från Franklin D. Roosevelts New Deal på 190-talet kvar, och det offentligas roll var fortsatt stor under åren med genombrott för masskonsumtionen.

Från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har vi sett en reträtt på många områden – en process som har varit sammanvävd med å ena sidan sviktande realekonomiska resultat och å andra sidan växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Skatterna har planat ut eller sänkts. Välfärdssystem och infrastruktur har pressats genom budgetrestriktioner, privatiseringar och outsourcing.


I allt detta har statens roll inte upphört. På många sätt har den inte heller blivit mindre, utan transformerats. Det är denna transformation som såväl James K. Galbraiths bok The Predator State, Rovstaten, och Thomas Franks The Wrecking Crew, Demoleringsgruppen, tar sig för.

Och bägge ser den speglas i vattenmassorna över New Orleans sensommaren 2005.


“Det framstod som omedelbart tydligt att Katrina var det amerikanska systemets Tjernobyl”, skriver Galbraith i förordet till sin bok, Oförmågan att genom rudimentära säkerhetsåtgärder förhindra den massiva förstörelse som orkanen skapade, och det efterföljande misslyckandet med att ge de hundratusentals flyende och hemlösa hjälp, blottlade en systemisk ruttenhet.

“Det var strax efter det att orkanen Katrina hade förstört New Orelans som jag började fatta det”, skriver Thomas Frank i sin tur. Han erkänner att allt tal om hur den styrande Republikanska eliten berikade sig själva genom en statsapparat som tjuvkopplats ihop med privata affärsintressen, kanske hade verkat överdrivet tidigare. Men Katrina blåste bort tvivlen. Medan den nykonservativa klicken spridit myter om ”Government” som ohjälpligt korrupt och inkompetent,,hade de i själva verket byggt om systemet som ”en spegelbild av sin mardröm, i tusenfaldig uppförstoring”.


Kretsen kring Bush hade med andra ord organiserat fram korruption och inkompetens. Det var till exempel känt att fördämningarna runt New Orleans behövde förstärkas, och vad som skulle hända om det inte skedde. Men det offentliga saknade planering och tillgängliga resurser för att genomföra det. Det federala katastroforganet FEMA hade omvandlats till en katastrof i sig själv: Det blev en enhet under det jätteliga ”Department of Holmeland Security”, och baserade nu huvudsakligen sin verksamhet på upphandlingsförfarande. Fram till 2006 hade två tredjedelar av topptjänstemännen övergått till företag som byrån outsourcade arbetet till! Trots att man visste att stormen var på väg, var en (1) av de sex tusen anställda i byrån stationerad i New Orleans. Det var denna prioritering gjord under chefen och Bush-vännen Michael Brown, som presidenten, när Katrina var ett faktum, hyllade med frasen ”Brownie, you’re doing a heck of a job”. Brown avgick likväl, medan det öppnades ett nytt kapitel i skandalen. Kontrakten för undsättning och återuppbyggnad har gått till bolag med nära kopplingar till Bushadministrationen. Över hundra miljarder dollar har spenderats. En ansenlig del har gått i fickorna på de privata bolagen, medan tusentals ännu är hemlösa. Flera kasinon är dock återuppbyggda.

Att världens rikaste och mäktigaste land plötsligt framstod som fattigt och maktlöst, är en extrem illustration av det som James K. Galbraiths far, den legendariske ekonomen John Kenneth Galbraith kallade ”private affluence, public squalor”; offentlig nöd mitt i det privata överflödet. Tendensen är inneboende i den moderna kapitalismen. Men Ronald Reagans administration blev en politisk motor för att materialisera den.


I The Predator State tecknar Galbraith konturerna av Reagans proklamerade policygrepp. Frimarknadstänkandets store fadersfigur Milton Friedmans monetarism (åter)introducerades. Kort uttryckt innebar det att centralbanken skulle hålla hårt i mängden utställda pengar för att på så sätt bekämpa inflationen och undandra sig försök att smörja ekonomin med en aktiv penningpolitik. Finanspolitiken skulle inriktas på ekonomins utbudssida, inte på att påverka efterfrågan. Det innebar bland annat fokus på skattesänkningar och avregleringar – sådant som skulle få marknaden att fungera mer enligt läroboksmodellerna. Statsbudgeten skulle trimmas till balans. Det skulle ske genom nedskärningar i ”onödiga” offentliga utgifter, samtidigt som skattesänkningarna skulle bekosta sig själva genom ”dynamiska effekter” – alltså att sänkta skattesatser skulle leda till så mycket ökad ekonomisk aktivitet att de skulle finansiera sig själva och mer därtill. Och så skulle det råda frihandel, ty det leder enligt modellerna till ökat välstånd för alla.


Detta ramverk för den marknadsliberala föreställningsvärlden är lätt igenkännlig – och ännu dominerande – i all västerländsk politisk debatt. Men det har inte mycket med verkligheten att göra. I föregångslandet USA blir kontrasterna särskilt tydliga. Den hårda monetaristiska linjen övergavs snabbt. Reagan förde en slags ”krigskeynesiansk” politik, där den efterfrågan staten skapade var avgörande för ekonomins utveckling. Istället för budget i balans skaffade samma administration fram rekordunderskott – senare toppade av Bush senior och junior. Och predikningar om frihandel för andra har inte hindrat USA:s regering från olika typer av protektionistiska grepp.

Men idén om marknaden, alltid sammanpackad med honnörsord som effektivitet, valfrihet och välståndsökning, och ständigt missionerad av en mäktig krets ekonomer och tankesmeder, har inte varit betydelselös. Tvärtom har den varit avgörande för att motivera en reaktionär omfördelning av pengar och makt. Och för att mystifiera ekonomin, och därmed sätta hämsko på tänkande och diskussion kring alternativ. Det märks, om inte annat, i den än så länge förvånansvärt försiktiga och andefattiga debatten runt dagens stora kris.


Medan Galbraith i sin bok börjar med den marknadsliberala idévärlden, närmar sig Frank – kanske mest känd för att ha försökt knäcka Bush-koden i What’s the Matter With Kansas – systemhaveriet från Washington. I The Wrecking Crew följer han organisatörer och fixare i den nykonservativa revolutionen i USA. Många av dem ägnade sig på 1970-talet åt bisarr antikommunistisk alarmism och sedan gärna åt ideologiskt motiverat, aktivt stöd till Apartheidregimen i Sydafrika och till reaktionära våldsgrupper i tredje världen. Efter Sovjetunionens fall blev dock renodlad laissez-faire det verkliga evangeliet for de amerikanska nykonservativa. Projektet underlättade inte bara för tre högerradikala presidenter att komma till makten, och ledde till att Republikanerna fick in folk i kongress och statsorgan. Det ändrade också dagordningen för det politiska livet. Flera tunga tankesmedjor som var premissleverantörer till Reagans politik och som än idag spelar en viktig roll i debatt och policyskapande, är frukterna av denna omorganisering. Arbetet med att förstöra progressiva krafters maktbaser genom att angripa fackföreningsrörelsen, radikala universitetsmiljöer och civilrättsorganisationer har förts med krigets metaforer och taktik. Och under stridsropet ”defund the left” har försörjningslinjerna för progressiv politik bombarderats.


Ett bärande element i arbetet med att omdana staten, har varit att propagera ideologiskt för ”marknadisering” av såväl den politiska processen som de offentliga verksamheterna. Det innebär konkret en explosion av lobbyister och deras makt, samt outsourcing, som i New Orleans, som i Irak, men också i alla möjliga vardagliga sammanhang där medborgarna förväntar sig offentliga lösningar. Lobbyisterna fixar en deal där ansvaret förblir politiskt, medan profiterna kanaliseras privat.

President George W. Bushs tidiga utfästelse om att ”Government should be market-based”, har i detta sammanhang långa anor. Frank citerar en Homer Ferguson, som i en artikel 1928 skrev att ”the best public servant is the worst one”. Ferguson hade varit chef för USA:s handelskammare. När han skrev sin artikel hade han övergått till att bli vapenhandlare, och levde som sådan gott på att leverera produkter till staten. Här argumenterade han alltså öppet för inkompetens hos upphandlaren. En ”thourougly first-rate man” i det offentligas tjänst, riskerade dock att ”äta hål i våra friheter”. Denna inneboende korrupta tillnärmning till frihet ackompanjerade marknadsliberalismens glansdagar under mellankrigstiden.


Svaret på den misär som detta åsamkade människor förändrade samtidigt delvis statens roll i ekonomin. Det som karaktäriserade en del av de grepp som togs för att möta depressionen, de planerade krigsekonomierna och välfärdssystemens tillväxt de första decennierna efter kriget, var att de offentliga ingreppen i ekonomin även kanaliserade en massdemokratisk kraft, och begränsade kapitalets godtycke – kapitalets makt.

Som Galbraith påpekar så var till exempel Roosevelt hatad av 30-talets oligarker, inte för att han fick till ekonomisk återhämtning, utan för att han i den processen förstörde en del av den existerande sociala maktordningen. Även om samhället blomstrade, så skulle deras egen roll i det minska. Med Reaganomics kunde man komma runt det problemet. Man kunde “köra budgetunderskottet genom snarare än runt de redan förmögna”. Under Reagan ledde de stora statliga injektionerna i ekonomin till den sociala ordningens förstärkning. Pengarna gick helt enkelt rakt i fickorna på de rika.

Galbraith pekar exempelvis på studier som visar att det byråkratiska slöseriet i det amerikanska hälsoförsäkringssystemet idag kan kosta uppemot ofattbara 350 miljarder dollar årligen. USA är det land i världen där ojämförligt mest pengar per capita går till hälso- och sjukvård. Men folkhälsoresultaten är mediokra till usla. Systemet slussar enorma offentliga pengar genom privata företag. Staten pumpar även in pengar i läkemedelsföretagen genom Medicare, den statligt organiserade hälsoförsäkringen för pensionärer. Betecknande nog är regeringen genom lag förbjuden att förhandla om mängdrabatter på mediciner i systemet.


Men även om situationen i USA i flera avseenden har varit extrem, så är tendenserna i högsta grad relevanta också för europeisk del – inklusive norsk. Genombrottet för New Public Management och för upphandlingsprocesser inom offentliga verksamheter har varit också ett europeiskt fenomen. Kapitalet har fått smak på de stora pengarna inom sjukvård och utbildning och är knappast mätt. Pensionssparandet har i varierande grad knutits till börserna, gött mäklare och bidragit till finansiell instabilitet. Marknadsliberalismens esoteriska ande har inkarnerats i mängder av politiska beslut i de europeiska välfärdsstaterna – och närmast övertydligt i EU:s fördrag och domslut.

Resultatet är handfast och kvardröjande. Även om reallönerna i de flesta europeiska länder inte fallit som de har gjort för många arbetare i USA, så har de halkat efter i relation till vinstökningar. Klyftorna har trendmässigt ökat sedan 1980-talet och påminner på många håll om förkrigstidens nivåer. Den kroniska underfinansieringen av offentliga välfärdstjänster har varit ett stående tema.


Och precis som före den stora trettiotalskrisen har stora skillnader i inkomster och förmögenheter bidragit till spekulationssuget, samtidigt som de ekonomiska eliternas hårdnande grepp om statens funktioner lett till självdestruktiva avregleringar.

Men innan trettiotalskrisen kulminerade och så småningom övergick i en ekonomisk guldålder, hann det som bekant ske dramatiska saker med såväl stater, kapital som relationen dem emellan. Betraktar man de bredare utvecklingslinjerna idag finns många skrämmande och sammanhängande tendenser. Dels kan vi se yttre former för expansion och krishantering med hjälp av krig och ockupationer. Dels kan vi se inre former för disciplinering och avledning, som repressiv kontroll, statssponsrad paranoia och främlingsfientlighet, i dag huvudsakligen i form av islamofobi och ”kriget mot terrorn”. Det tunna skikt som tjänat gott på att låta Rovstaten, iklädd en uppsättning marknadsmyter, plundra gemensamma resurser och fördela dem uppåt, har historiskt visat sig berett att omfamna, eller åtminstone tolerera ännu brutalare krafter som fyller samma funktion. Svaret på det hotet måste inte vara alla blir socialister. Men det hjälper om fler är det.

Greklands nota

[Den här texten är publicerad på norska i Klassekampen i dag]

Två tyska högerpolitiker föreslog nyligen att Grekland för att ta sig ur sin kris skulle sälja några öar. Pressen följde upp med att be grekerna skärpa sig och se till Tyskland, där man ”går upp tidigt och arbetar hela dagen”. Över hela Europa har vi matats med ungefär detta: Grekiska arbetare måste förstå att de inte kan slappa sig igenom arbetsdagarna och sedan gå i supertidig pension för att dricka och prata bort hårt arbetande nord- och västeuropéers pengar på soliga tavernor.

Men OECDs statistik över genomsnittligt antal arbetade timmar per person och år visar att greker inte bara arbetar mer än tyskar och norrmän, utan faktiskt mest av alla i Europa – hela 2152 timmar per år, mot 1430 för tyskar och 1422 för norrmän.

Den faktiska pensionsåldern i Grekland är 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män – högre än för tyska män. Greker lever färre år efter pension än många andra européer, som fransmän, finnar – och tyskar.


Grekland har förvisso – i likhet med USA och Storbritannien – haft stora budgetunderskott. De offentliga utgifterna är i förhållande till BNP lägre än i många andra länder. Man har dock haft ett intäktsproblem. Den svarta sektorn är stor – kanske störst i EU. Stenrika redarfamiljer har dragit in skattefria miljarder på offshore-verksamhet. Skatteförmåner har gött samhällets toppskikt. Den grekiska överklassen omvandlar nu sina obeskattade bankmedel till massvis av dyra fastigheter utomlands.

Grekisk ekonomi som helhet pressas av att euron är anpassad till tysk export. Tysk industri –där arbetarna haft en mycket låg reallöneutveckling – pumpar ut varor till andra europeiska länder, som inte har kunnat anpassa sina handelsvillkor genom en egen valuta och vars inhemska produktion har utkonkurrerats av importen.


Nu har den grekiska staten hamnat i betalningsproblem. Finansflocken kräver högre räntor på statsskulden. EU och IMF har trätt in med ett ”räddningspaket” med vidhängande villkor. Statliga bolag ska säljas på rea, avregleringar på arbetsmarknaden, anställningsstopp och lönesänkningar i offentlig sektor, behovsprövad arbetslöshetsersättning, försämrade pensionsvillkor.

Detta är inte villkor som ska göra att Greklands ekonomi kommer på fötter. De är istället anpassade till värnandet av samma intressen som drivit fram – och levt gott på – uppblåsta finansiella tillgångar. De miljardgarantier som skramlats ihop ger bankerna utrymme att växla tillgångar som inte motsvarar verkliga värden, mot tillgångar som gör det. Det görs genom att en växande del av frukten av grekiskt arbete den närmaste tiden inte ska garantera välfärden för grekiska löntagare och pensionärer, utan tyska, franska och grekiska bankpapper som i utgångspunkten har varit ihåliga. Det är en gigantisk överföring av makt och resurser. Därför jublar börserna.


I IMF:s rapport om överenskommelsen med Grekland beräknas arbetslösheten öka till runt 14 procent och hålla sig där de närmaste 5 åren. Även med de antaganden som IMF själv gör om effekterna av ett genomfört åtstramningsprogram, beräknas skulden öka från dagens 115 procent av BNP till 150 procent 2013. Med svagare tillväxt eller med deflationstendenser blir det 160 respektive 176 procent. Sådana scenarion är mer sannolika på grund av de gigantiska nedskärningarna och på grund av att Grekland sitter fast i Europeiska centralbankens grepp.

Det betyder alltså att Grekland blir fattigare, samtidigt som den grekiska staten kommer att kunna möta samma finansiella problem som idag, men i större skala, om några år, eventuellt ännu tidigare.


Som vanligt har stora delar av ekonomkåren klivit fram för att förklara allt detta vara nödvändigt. Det är lika förutsägbart och lika mystifierande som ordinering av Ave Maria mot synd. Chefsekonomen i First Securities, Harald Magnus Andreassen, sa till Klassekampen nyligen: ”Innstrammingene som kommer [i Hellas] er helt nødvendige. Selv under kommunismen kunne man ikke bruke mer enn det man produserte”. Det är möjligt. Men under finanskapitalismen går det uppenbarligen alldeles utmärkt en god stund. Det är den ordningen Europas politiska och ekonomiska eliter nu skriver regler för att bevara, och det är vad grekiska fackföreningar protesterar mot. Vi bör heja på de senare.


- - - - - UPPDATERING - - - - -
PS1. På indregard.no kan man se grafer över några av siffrorna som nämns, plus ytterligare kommentarer.
PS2. Idag skriver John Pilger på samma tema. Mycket bra för det mesta, men inte det märkliga påståendet att "most greeks are employed by the state". Anställning i offentlig sektor i Grekland uppgår till cirka 15%.

Mon(k)ey for nothing

Har skrivit i Klassekampen idag, om finansmarknader och fondförvaltning:

«Hipp som happ når du velger fond» var overskriften på en artikkel i Aftenposten i forrige uke. I doktoravhandlingen sin har Lars Qvigstad Sørensen studert avkastningen på alle aksjefondene som har investert på Oslo Børs de siste 25 årene. Det viser seg at aksjefond som gruppe ikke har lykkes med å «slå markedet» generelt. Resultatene for de fondene som har gjort det best kan like gjerne skyldes tilfeldigheter som dyktighet. Det finnes, som Sørensen uttrykker det, ingen «persistens» i prestasjonene: Et fond som går bra ett år, kan like gjerne gå dårlig neste år.

Aftenposten skriver at dette er «en kalddusj for alle som tror at statistikken kan hjelpe dem med å velge det beste fondet.» Det er mulig. Men funnene er velkjente fra andre studier av finansmarkedene. I et av de mer håndfaste klarte den seks år gamle sjimpansen Raven, som valgte IT-aksjer ved å kaste en dartpil, å havne blant de 25 beste av tusenvis av Wall Street-proffer.

Läs resten här.

Finanskrisen och EU

Nei til EU (Norge) har gett ut häftet "Finanskrisen og EU – Hvordan rammes EU av krisen og er EU-systemet rustet til å møte den?" (red. Marte Nilsen)

Jag har bidragit med en artikel om finanskrisens rötter.

En rimelig forståelse av finanskrisen må ta utgangspunkt i dette grunnleggende faktum: finansialiseringen av økonomien har ikke vært ett (avsporet) teknisk fenomen. Den er drevet fram av at store penger har søkt avkastningsobjekter

Läs gärna.