torsdag, november 12, 2009

Vanmaktens EU-stat

Jag har skrivit ledaren i veckans Flamman. Om Lissabonfördraget och vänsterns EU-debatt:
Vill man begripa forceringen av EU-staten, räcker det dock inte att se på den elitistiska gruppdynamiken. EU är ett politiskt förkroppsligande av det europeiska kapitalets intressen. Medan de ekonomiska systemen på nationell nivå präglats av brokiga dragkamper mellan olika typer av intressen, är marknadsliberalismen kärnan i det som nu vuxit till att bli en EU-stat. Idén om att marknadslösningar är bäst utgör utgångspunkt när byråkratin mal och domstolen dömer. Överstatlighet och marknadsfundamentalism har i EU ett symbiotiskt förhållande.

Ett av kapitalets mest akuta behov – kraftigt stärkt efter det senaste krisutbrottet – är att få äta sig in i de stora värden som ackumulerats inom välfärdssektorn. Just detta underlättas juridiskt genom Lissabonfördraget. Privatiseringar möter hårt motstånd på många håll. Genom att lyfta bort frågan från den nationella demokratins räckvidd och juridifera den, kan folklig opposition kringgås.
Läs gärna!

7 kommentarer:

Anonym sa...

"juridifera"

Suck...

awickedone sa...

Även om jag är för EU och samtidigt känner mig hemma på vänsterkanten undrar jag stilla vart den internationella arbetarrörelsen har tagit vägen i vänsterns ofta proklamerade EU motstånd.

Det nuvarande EU kan absolut ses som en överbyggnad med samtidigt öppnar det dörrar som jag tror att ett nationsprotektionistiskt perspektiv bortser från.

Anonym sa...

En händelse som definitivt banade vägen för den fascistunion och superstat, €USSR, som vi ser byggas är Die mauer, och händelserna därkring; Seumas Milnes: But the question in 1989 wasn't whether the old system had to change; it was how it would change. The political force that had turned the Soviet Union into a superpower, industrialised half of Europe and sent the first human being into space had exhausted itself. There were, however, alternative routes out of its crisis. What the protesters in first Gdansk and then Leipzig were mostly demanding was not capitalism, of course, but a different kind of socialism. Even given a restoration of capitalism, there were softer landings that could have been negotiated by Mikhail Gorbachev and guaranteed by the United States and its allies.

Instead, 1989 unleashed across the region and then the former Soviet Union free-market shock therapy, mass robbery as privatisation, vast increases in inequality, and poverty and joblessness for tens of millions. Reunification in Germany in fact meant annexation, the takeover and closure of most of its industry, a political purge of more than a million teachers and other white-collar workers, a loss of women's rights, closure of free nurseries and mass unemployment – still double western Germany's rate after 20 years.

Hultmans blogg sa...

Jösses! En EU-stat måste väl vara ett drömscenario för en sådan kommunist som du; Det var väl så som det gamla Sovjetkommunistiska Imperiet var uppbygt. Där var ju demokrati bannlyst och en elit styrde med järnhand och oliktänkande skickades, i bästa fall, till döden. I EU har i alla fall folket rätt att välja i sann demokratisk anda. Det är väl det som du har så svårt att acceptera.

Simsalablunder sa...

Den likt en träsmörkniv skarpe Hultman bräker ut sitt sedvanliga kommunisthittepå. En dålig dag på jobbet får man förmoda. Kanske stod en sopgubbe i vägen igen när Hultman skulle köra ut sin buss.

Kerstin sa...

Hultmans blogg:
Du har liksom lite fel här. På papperet var Sovjet mer demokratiskt än EU, i praktiken är de lika odemokratiska. I Sovjet var det partipolitrukerna som bestämde, i EU är det storföretagen.
I båda fallen spelar det ingen roll vilka personer som valdes/väljs till parlamenten.

Anonym sa...

Sovjet var givetvis bättre på många sätt än väst. Bara det faktum att det fanns höll den värsta liberala rövaroligarkin som nu är fullständigt otyglad i väst, stången.

Sovjetmedborgarna saknade liksom de €U-anschlussade rätten att påverka politiskt. Politrukerna hymlade inte om det. I €U kallas det "demokrati", där får man liksom i dess norra del sverige rösta på ett antal identiska "alternativ". I vårat fall sju politiska partier men bara en enda politik vilket i sig inte betyder något ändå eftersom makten ligger hos slutna sekteristiska maktsällskap och industrialister i Bryssel. Rösta får vissa få göra men blir det inte "rätt" får man rösta om.

Den €U-anschlussade har alltså något på papperet som hon förväntas att vara stolt över och slåss för, i praktiken ingenting. Sovjetmedborgaren hade garanterad inkomst, jobb, gratis utbildning (något väst inte var sena att exploatera efter Die mauer)och fri sjukvård. Av dessa grundläggande mänskliga rättigheter har €U intet.