tisdag, februari 23, 2010

Misshandlad infrastruktur

Nej, det är naturligtvis inte snön som är den grundläggande förklaringen till kaoset i svensk tågtrafik. Det är decennier av personalnedskärningar, verksamhetsuppstyckningar, underinvesteringar och ekonomistiska suboptimeringar. Det är kort sagt ett av de mest uppenbara utslagen av den marknadsfundamentalistiska rötan i statsförvaltning och offentlig infrastruktur som vi ser i vinter.

Utan ett helhetstänkande är det en fullt rimlig ”effektivisering” av Banverket att skära ned på beredskapen, liksom det är fullt rimligt för SJ att satsa inte bry sig om snöröjning utan räkna med att Banverket ska sköta de tjänster man köper av dem på en forcerad pseudomarknad.

De kostnader som åsamkas hela samhället för att kollektivtrafiken nationellt och lokalt bryter samman hamnar utanför respektive upphandla(n)de enhets resultaträkning och finns således inte. Det är en civilisatorisk tillbakarullning som i ekonomistisk vokabulär betecknas rationell.

Läs Peter Kadhammar i Aftonbladet om Banverkets bantning, Jöran Fagerlunds kommentarer om ansvaret för kaoset och läs framför allt Dan Gunnemark på Motvallsbloggen:
I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11 skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.
Läs hela!

Uppdatering: Ingemar E. L. Göransson skriver också väldigt bra om nyliberalismen och kollektivtrafikens haveri. Han reflekterar över skillnaden mellan årets vinter och 1977 när södra och mellersta Sverige drabbades av tungt snöfall:
Hur kunde samhället för över trettio år sedan mobilisera så stora resurser för att få viktiga samhällsfunktioner att fungera även om det krävde både stora insatser av maskiner och manskap? Svaret är enkelt, det här var före nyliberalismens genombrott i politiken. För offentlig verksamhet var samhällsnyttan avgörande inte budget och lönsamhet.
Läs!


[DN][DN][AB][AB][GP]

5 kommentarer:

Kerstin sa...

Och nu börjar man bli ordentligt oroad över att exporten störs allvarligt då godstågen inte kommer fram till hamnen i Göteborg.

Jag tyckte ofta att den högra handen inte visste vad den vänstra gjorde redan innan stat och kommuner började leka affär, men nu vet inte ens vänstra handens pekfinger vad vänstra handens lillfinger gör.

Micke sa...

I februari 1972 fanns 20 snöplogningslok utplacerade på strategiskt belägna stationer i det svenska järnvägsnätet, i beredskap för att rycka ut för snöröjning på järnvägslinjerna. I februari 2010 finns bara 2 av dessa snöplogningslok kvar i sådant skick att de kan användas för snöröjning. Av de ursprungliga 20 har 11 skrotats och de övriga står avställda i väntan på skrotning eller reparation. Inga ersättningslok har anskaffats, endast mindre snöröjningsmaskiner som inte räcker långt när det blir en riktig snövinter.

Der var på den tiden som det hette Statens Järnvägar och man inte kommit fram till att det är bättre för landet om vi har en permanent del av befolkningen utanför arbetsmarknaden för att därigenom spara pengar åt skattebetalarna.
På den tiden det gick att köpa en tågbiljett på järnvägsstationen och det fanns folk som kontinuerligt jobbade med underhåll av spår.

Anonym sa...

Undrar hur lång tid det skall ta innan de, precis som posten, fattar att man skall "gå tillbaka till kärnverksamheten". Nu när skattesänkningar bolagiseringen och privatiseringen av gemensam infrastruktur urholkar statskassan så finns det väl inga pengar kvar till efterhåll.

Kanske får de söka något litet av de 25 miljarder kronor som årligen åderlåts till fascistunionen i Bryssel.

Hur ser det ut från din horisont? Norge brukar ju alltid ligga lite efter, i detta fallet kan de ju se vilka €USSR-direktiv man INTE skall följa....

Ali Esbati sa...

När det gäller Norge, så är situationen inte så väldigt bra här. Rent generellt har Norge ganska dåliga vägar och järnvägar. Det är i och för sig så att terrängen gör det dyrare, men det finns *definitivt* utrymme för förbättrat järnvägsnät här. Vänstern har länge argumenterat för en utbyggnad av snabbtåg mellan de stora städerna och det ansågs länge som helt orealistiskt, men det börjar väl lossna lite på den fronten.

Den senaste tiden har det varit stora förseningar på tågfronten och mycket av det kan också skyllas New Public Management och underinvesteringar. Man har inte privatiserat och avreglerat lika mycket som i Sverige, men det var samma typ av tankegånger på 80-talet och 90-talet som satt sin prägel på organiseringen av infrastrukturen.

Chris sa...

I forna Sovjet var tågen aldrig försenade. Nordkorea har den pålitligaste järnvägen i världen.