I rovstatens garn

Så sakteliga har en del offentligt intresse börjat riktas mot den fullständigt skandalösa upphandlingen runt bygget av nya Karolinska Sjukhuset i Stockholm, där det passionerade moderatledda högerstyret är mycket mån om att snabbt binda upp landstinget till en överdimensionerad miljardpumpning av skattepengar till privata företag (SvD, AB, DN, Alliansfritt 1, 2).

För några veckor sedan presenterade regeringen sitt råd för mer vinstslöseri, döpt till ”välfärdsutvecklingsrådet”. Rådet leds alltså företrädare för privata intressen som ska få sina vinster garanterade av skattepengar medan den offentliga välfärden urholkas. Flera av vårdjättarna har säte i skatteparadis. Dit förs ironiskt nog skattepengar som annars skulle ha kunnat användas till förbättrad service.

Förfaringssättet är som 2007, då utförsäljningsminister Mats Odell tillsatte en grupp där där representanter för storkapitalet mot en ersättning ska hjälpa regeringen i överförandet av viktiga statliga företag från gemensamt ägo, till storkapitalet.

Detta är tre exempel som belyser en djupgående tendens av statsorganiserat privat rofferi, som är karaktäristiskt för den samtida nyliberalismen – den som strukturerar viktiga maktrelationer i vår tid, också efter att marknadsfundamentalismens retoriska glans drastiskt avtagit.

Som vanligt har USA varit ett föregångsland. Förra året skrev jag en bokessä baserad på James K. Galbraiths «The Predator State – How Conservatives Abandoned the Free Market and Why Liberals Should Too» (Free Press, 2008) och Thomas Franks «The Wrecking Crew – How Consveratives Rule« (Metropolitan Books, 2008). Den publicerades i Klassekampens bokmagasin och i Tvärdrag 3/2009. Den är relevant också för att sätta vad den svenska regeringen gör i ett större perspektiv. Jag pulicerar den i sin helhet nedan, och som pdf här.


I ROVSTATENS GARN

“We Are All Socialists Now”, skrek tidningen Newsweek ut i februari 2009 på sin framsida, när statsintervention i ekonomin plötsligt gått från synd till dygd. Situationen illustreras av en blå hand som skakar en röd.

Men det faktum att stater pumpar in pengar i ekonomin ger inte automatiskt den ”Big Goverment” som Ronald Reagan skrämde väljarna med. Än mindre köper det socialism. Dikotomin mellan stat och marknad har länge varit ett centralt budskap i marknadsfundamentalistiska predikningar. Den var falsk medan Reagan log och larmade sig till valsegrar, och den har inte blivit mer sann i dessa bailout-dagar. När vi sitter i det frisläppta finanskapitalets konkursbo, är det nyttigt att notera och analysera hur marknadsförespråkarna snarare aktivt använt staten för att berika sig.


Den reellt existerande kapitalismen har alltid varit beroende av statens maktinstrument och regleringar, men också av den offentligt genererade efterfrågan. Det har dock stått en dragkamp om hur denna intervention ska organiseras.

De västerländska ekonomiernas utveckling efter andra världskriget kan grovt delas in i två faser. De dryga tre decennierna efter kriget flyttade folkliga krafter fram sina positioner. Det innebar en stark ekonomisk tillväxt och samtidigt en rättvisare fördelning av samhällets resurser och stora sociala framsteg. I Europa systematiserades en del av detta tryck i olika välfärdsmodeller med varierande men generellt sett växande samhälleligt, solidariskt ansvar. Också i USA blev institutionerna från Franklin D. Roosevelts New Deal på 190-talet kvar, och det offentligas roll var fortsatt stor under åren med genombrott för masskonsumtionen.

Från slutet av 1970-talet och början av 1980-talet har vi sett en reträtt på många områden – en process som har varit sammanvävd med å ena sidan sviktande realekonomiska resultat och å andra sidan växande inkomst- och förmögenhetsklyftor. Skatterna har planat ut eller sänkts. Välfärdssystem och infrastruktur har pressats genom budgetrestriktioner, privatiseringar och outsourcing.


I allt detta har statens roll inte upphört. På många sätt har den inte heller blivit mindre, utan transformerats. Det är denna transformation som såväl James K. Galbraiths bok The Predator State, Rovstaten, och Thomas Franks The Wrecking Crew, Demoleringsgruppen, tar sig för.

Och bägge ser den speglas i vattenmassorna över New Orleans sensommaren 2005.


“Det framstod som omedelbart tydligt att Katrina var det amerikanska systemets Tjernobyl”, skriver Galbraith i förordet till sin bok, Oförmågan att genom rudimentära säkerhetsåtgärder förhindra den massiva förstörelse som orkanen skapade, och det efterföljande misslyckandet med att ge de hundratusentals flyende och hemlösa hjälp, blottlade en systemisk ruttenhet.

“Det var strax efter det att orkanen Katrina hade förstört New Orelans som jag började fatta det”, skriver Thomas Frank i sin tur. Han erkänner att allt tal om hur den styrande Republikanska eliten berikade sig själva genom en statsapparat som tjuvkopplats ihop med privata affärsintressen, kanske hade verkat överdrivet tidigare. Men Katrina blåste bort tvivlen. Medan den nykonservativa klicken spridit myter om ”Government” som ohjälpligt korrupt och inkompetent,,hade de i själva verket byggt om systemet som ”en spegelbild av sin mardröm, i tusenfaldig uppförstoring”.


Kretsen kring Bush hade med andra ord organiserat fram korruption och inkompetens. Det var till exempel känt att fördämningarna runt New Orleans behövde förstärkas, och vad som skulle hända om det inte skedde. Men det offentliga saknade planering och tillgängliga resurser för att genomföra det. Det federala katastroforganet FEMA hade omvandlats till en katastrof i sig själv: Det blev en enhet under det jätteliga ”Department of Holmeland Security”, och baserade nu huvudsakligen sin verksamhet på upphandlingsförfarande. Fram till 2006 hade två tredjedelar av topptjänstemännen övergått till företag som byrån outsourcade arbetet till! Trots att man visste att stormen var på väg, var en (1) av de sex tusen anställda i byrån stationerad i New Orleans. Det var denna prioritering gjord under chefen och Bush-vännen Michael Brown, som presidenten, när Katrina var ett faktum, hyllade med frasen ”Brownie, you’re doing a heck of a job”. Brown avgick likväl, medan det öppnades ett nytt kapitel i skandalen. Kontrakten för undsättning och återuppbyggnad har gått till bolag med nära kopplingar till Bushadministrationen. Över hundra miljarder dollar har spenderats. En ansenlig del har gått i fickorna på de privata bolagen, medan tusentals ännu är hemlösa. Flera kasinon är dock återuppbyggda.

Att världens rikaste och mäktigaste land plötsligt framstod som fattigt och maktlöst, är en extrem illustration av det som James K. Galbraiths far, den legendariske ekonomen John Kenneth Galbraith kallade ”private affluence, public squalor”; offentlig nöd mitt i det privata överflödet. Tendensen är inneboende i den moderna kapitalismen. Men Ronald Reagans administration blev en politisk motor för att materialisera den.


I The Predator State tecknar Galbraith konturerna av Reagans proklamerade policygrepp. Frimarknadstänkandets store fadersfigur Milton Friedmans monetarism (åter)introducerades. Kort uttryckt innebar det att centralbanken skulle hålla hårt i mängden utställda pengar för att på så sätt bekämpa inflationen och undandra sig försök att smörja ekonomin med en aktiv penningpolitik. Finanspolitiken skulle inriktas på ekonomins utbudssida, inte på att påverka efterfrågan. Det innebar bland annat fokus på skattesänkningar och avregleringar – sådant som skulle få marknaden att fungera mer enligt läroboksmodellerna. Statsbudgeten skulle trimmas till balans. Det skulle ske genom nedskärningar i ”onödiga” offentliga utgifter, samtidigt som skattesänkningarna skulle bekosta sig själva genom ”dynamiska effekter” – alltså att sänkta skattesatser skulle leda till så mycket ökad ekonomisk aktivitet att de skulle finansiera sig själva och mer därtill. Och så skulle det råda frihandel, ty det leder enligt modellerna till ökat välstånd för alla.


Detta ramverk för den marknadsliberala föreställningsvärlden är lätt igenkännlig – och ännu dominerande – i all västerländsk politisk debatt. Men det har inte mycket med verkligheten att göra. I föregångslandet USA blir kontrasterna särskilt tydliga. Den hårda monetaristiska linjen övergavs snabbt. Reagan förde en slags ”krigskeynesiansk” politik, där den efterfrågan staten skapade var avgörande för ekonomins utveckling. Istället för budget i balans skaffade samma administration fram rekordunderskott – senare toppade av Bush senior och junior. Och predikningar om frihandel för andra har inte hindrat USA:s regering från olika typer av protektionistiska grepp.

Men idén om marknaden, alltid sammanpackad med honnörsord som effektivitet, valfrihet och välståndsökning, och ständigt missionerad av en mäktig krets ekonomer och tankesmeder, har inte varit betydelselös. Tvärtom har den varit avgörande för att motivera en reaktionär omfördelning av pengar och makt. Och för att mystifiera ekonomin, och därmed sätta hämsko på tänkande och diskussion kring alternativ. Det märks, om inte annat, i den än så länge förvånansvärt försiktiga och andefattiga debatten runt dagens stora kris.


Medan Galbraith i sin bok börjar med den marknadsliberala idévärlden, närmar sig Frank – kanske mest känd för att ha försökt knäcka Bush-koden i What’s the Matter With Kansas – systemhaveriet från Washington. I The Wrecking Crew följer han organisatörer och fixare i den nykonservativa revolutionen i USA. Många av dem ägnade sig på 1970-talet åt bisarr antikommunistisk alarmism och sedan gärna åt ideologiskt motiverat, aktivt stöd till Apartheidregimen i Sydafrika och till reaktionära våldsgrupper i tredje världen. Efter Sovjetunionens fall blev dock renodlad laissez-faire det verkliga evangeliet for de amerikanska nykonservativa. Projektet underlättade inte bara för tre högerradikala presidenter att komma till makten, och ledde till att Republikanerna fick in folk i kongress och statsorgan. Det ändrade också dagordningen för det politiska livet. Flera tunga tankesmedjor som var premissleverantörer till Reagans politik och som än idag spelar en viktig roll i debatt och policyskapande, är frukterna av denna omorganisering. Arbetet med att förstöra progressiva krafters maktbaser genom att angripa fackföreningsrörelsen, radikala universitetsmiljöer och civilrättsorganisationer har förts med krigets metaforer och taktik. Och under stridsropet ”defund the left” har försörjningslinjerna för progressiv politik bombarderats.


Ett bärande element i arbetet med att omdana staten, har varit att propagera ideologiskt för ”marknadisering” av såväl den politiska processen som de offentliga verksamheterna. Det innebär konkret en explosion av lobbyister och deras makt, samt outsourcing, som i New Orleans, som i Irak, men också i alla möjliga vardagliga sammanhang där medborgarna förväntar sig offentliga lösningar. Lobbyisterna fixar en deal där ansvaret förblir politiskt, medan profiterna kanaliseras privat.

President George W. Bushs tidiga utfästelse om att ”Government should be market-based”, har i detta sammanhang långa anor. Frank citerar en Homer Ferguson, som i en artikel 1928 skrev att ”the best public servant is the worst one”. Ferguson hade varit chef för USA:s handelskammare. När han skrev sin artikel hade han övergått till att bli vapenhandlare, och levde som sådan gott på att leverera produkter till staten. Här argumenterade han alltså öppet för inkompetens hos upphandlaren. En ”thourougly first-rate man” i det offentligas tjänst, riskerade dock att ”äta hål i våra friheter”. Denna inneboende korrupta tillnärmning till frihet ackompanjerade marknadsliberalismens glansdagar under mellankrigstiden.


Svaret på den misär som detta åsamkade människor förändrade samtidigt delvis statens roll i ekonomin. Det som karaktäriserade en del av de grepp som togs för att möta depressionen, de planerade krigsekonomierna och välfärdssystemens tillväxt de första decennierna efter kriget, var att de offentliga ingreppen i ekonomin även kanaliserade en massdemokratisk kraft, och begränsade kapitalets godtycke – kapitalets makt.

Som Galbraith påpekar så var till exempel Roosevelt hatad av 30-talets oligarker, inte för att han fick till ekonomisk återhämtning, utan för att han i den processen förstörde en del av den existerande sociala maktordningen. Även om samhället blomstrade, så skulle deras egen roll i det minska. Med Reaganomics kunde man komma runt det problemet. Man kunde “köra budgetunderskottet genom snarare än runt de redan förmögna”. Under Reagan ledde de stora statliga injektionerna i ekonomin till den sociala ordningens förstärkning. Pengarna gick helt enkelt rakt i fickorna på de rika.

Galbraith pekar exempelvis på studier som visar att det byråkratiska slöseriet i det amerikanska hälsoförsäkringssystemet idag kan kosta uppemot ofattbara 350 miljarder dollar årligen. USA är det land i världen där ojämförligt mest pengar per capita går till hälso- och sjukvård. Men folkhälsoresultaten är mediokra till usla. Systemet slussar enorma offentliga pengar genom privata företag. Staten pumpar även in pengar i läkemedelsföretagen genom Medicare, den statligt organiserade hälsoförsäkringen för pensionärer. Betecknande nog är regeringen genom lag förbjuden att förhandla om mängdrabatter på mediciner i systemet.


Men även om situationen i USA i flera avseenden har varit extrem, så är tendenserna i högsta grad relevanta också för europeisk del – inklusive norsk. Genombrottet för New Public Management och för upphandlingsprocesser inom offentliga verksamheter har varit också ett europeiskt fenomen. Kapitalet har fått smak på de stora pengarna inom sjukvård och utbildning och är knappast mätt. Pensionssparandet har i varierande grad knutits till börserna, gött mäklare och bidragit till finansiell instabilitet. Marknadsliberalismens esoteriska ande har inkarnerats i mängder av politiska beslut i de europeiska välfärdsstaterna – och närmast övertydligt i EU:s fördrag och domslut.

Resultatet är handfast och kvardröjande. Även om reallönerna i de flesta europeiska länder inte fallit som de har gjort för många arbetare i USA, så har de halkat efter i relation till vinstökningar. Klyftorna har trendmässigt ökat sedan 1980-talet och påminner på många håll om förkrigstidens nivåer. Den kroniska underfinansieringen av offentliga välfärdstjänster har varit ett stående tema.


Och precis som före den stora trettiotalskrisen har stora skillnader i inkomster och förmögenheter bidragit till spekulationssuget, samtidigt som de ekonomiska eliternas hårdnande grepp om statens funktioner lett till självdestruktiva avregleringar.

Men innan trettiotalskrisen kulminerade och så småningom övergick i en ekonomisk guldålder, hann det som bekant ske dramatiska saker med såväl stater, kapital som relationen dem emellan. Betraktar man de bredare utvecklingslinjerna idag finns många skrämmande och sammanhängande tendenser. Dels kan vi se yttre former för expansion och krishantering med hjälp av krig och ockupationer. Dels kan vi se inre former för disciplinering och avledning, som repressiv kontroll, statssponsrad paranoia och främlingsfientlighet, i dag huvudsakligen i form av islamofobi och ”kriget mot terrorn”. Det tunna skikt som tjänat gott på att låta Rovstaten, iklädd en uppsättning marknadsmyter, plundra gemensamma resurser och fördela dem uppåt, har historiskt visat sig berett att omfamna, eller åtminstone tolerera ännu brutalare krafter som fyller samma funktion. Svaret på det hotet måste inte vara alla blir socialister. Men det hjälper om fler är det.