Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:
EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.Detta är förstås helt centralt. Fattigdom är ett socialt förhållande. Om man bara mäter inkomst utan att relatera det till inkomstnivåerna i övrigt i samhället, då har man inte en särskilt relevant statistik – för att följa fattigdomsutvecklingen. (Jag har skrivit om detta bland annat här)
Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.
Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.
Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.
Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.
Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.
Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.
Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko
20 kommentarer:
Om fattigdom är relativt skulle jag räknas som fattig (och därmed ett problem) om jag flyttade till Norge. Om jag istället flyttade til valfritt afrikanskt land skulle jag också bli ett problem eftersom jag då skulle bidra till att öka "fattigdomen" genom min blotta närvaro. Ett relativt begrepp innebär också att ingen är "fattig" i ett land där precis alla svälter och är hemlösa! Varför inte använda ett lämpligare begrepp (tex "relativt låg inkomst") än fattigdom?
Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa. (slut citat)
Men var i helvete ges incitament för att bryta utanförskapet? I vart fall inte genom mer offertänkande och än mer bidrag. Det funkar som morfin och förminskar de flesta till sociala kollin utan självkänsla och egenmakt i det kollektiva paradiset som du förespråkar Ali. Socialismen är stendöd som ekonomisk kraft, det vet alla utom de som går efter den ideologiska kartan uppritad på 1800-talet av Karl Marx. Nord-Korea, Vietnam, Chavez, Cuba etc är lysande exempel på hur bra det fungerar. Hur kan ni orka blunda inför fakta o dokumenterade belägg? Vad är det som driver er?
Hugo
Till anonym 4:55
Svält är förstås ett stort problem. Det framgår också uttryckligen i det Sommestad skriver, och även i det jag skriver, att det här handlar om förståelsen av fattigdom när grundläggande existensmöjligheter som mat är tillgodosett. Det är just därför man brukar titta på absoluta fattigdomsmål för u-länder, medan det är mer relevant att titta på det relativa fattigdomsbegreppet om man vill säga något vettigt om situationen i i-länder.
Sen till det du skriver om att flytta till Norge eller "valfritt afrikanskt land". Ja, precis! Vad är problemet med det? Det är klart att om du skulle ta dina svenska inkomster och bo till Norge, och där eventuellt hamna på en inkomst som är lägre än 60% av norsk medianlön så skulle du vara att betraktas som fattig i Norge. Om du till exempel inte har möjlighet att skaffa ordentliga vinterkläder, gå ut ibland med dina kompisar eller skaffa ett internetabonnemang *i Norge* så är det ju fullt rimligt att du kan betraktas som fattig(are) *i Norge*. Det är det som då påverkar din livssituation - inte att du kanske hade kunna få mer för pengarna i Sverige, där du då alltså inte bor. Och ja, om du har en svensk inkomst i ett fattigt land så kommer du att vara ganska rik där. Och då kan du säkert bete dig som en riking, och behandla andra som fattiga - vilket också rätt många i samma situation gör.
Så tja, varför ska man använda begreppet fattigdom när det handlar om relativ fattigdom? För att det *är* fattigdom.
Jag har diskuterat det här och gett en hel del vetenskapliga referenser
http://ekonomistas.se/2010/07/24/forenklat-om-fattigdomen/
Nämen är inte Hugo här och drar sina sakliga argument igen.
Med så mycket kork i skallen flyter Hugo som ett flöte genom tillvaron.
Så om jag inte har råd med en Ipad eller en Merca eller en vecka på Ibiza, trots att mina kompisar har det, så är jag alltså fattig?
OK, då vet jag det.
Max, det är mycket möjligt att det finns saker du vet. Men det framgår inte av det du skriver här. Du kan själv säkert leta fram vad en medianinkomst är, vad 60% av en medianinkomst är, och vad en Merca kostar. Medianinkomst gäller för hela landet, inte för dina kompisar.
Men visst är det ett problem om folk inte har råd att åka på semester. Det är något som många LO-familjer, folk med osäkra anställningar eller arbetslösa, har svårt att göra.
Om du är intresserad av empiriska undersökningar, föreslår jag även att du kolla in en del av det Åsa länkar till ovan.
Hej,
Påtryckningarna för att ändra statistiken beror antagligen på att EU vill anpassa sig till USAs metod. I USA räknas som fattig den vars reella inkomst efter skatt och sociala transfereringar inte räcker till mer än tre "matkorgar", där en "matkorg" anses täcka personen/familjens nödvändigheter av föda. Priset på matkorgen indexeras bara till inflationen. Det innebär att medianlönens utveckling inte har någon inverkan på fattigdomsbegreppet. Metoden tillåter att hålla nere den officiella fattigdomen. I USA anges den vara 13%. Om EUs metod från 1984 används blir de fattiga i USA 23.9%.
Mycket bra Esbati (och Sommestad och Lindgren-Åsbrink!).
Relaterat: prof Wilkinson & Pickett har nu i bemött kritik som framförts av brittiska motsvarigheten till den nyliberalt högervridna s k "skattebetalarnas förening" m fl.
http://www.equalitytrust.org.uk/resources/response-to-questions
Utmanande fråga till de högerpersoner som klagar lite lätt ovan: har ni läst Jämlikhetsanden? (Nej, att läsa Johan Norbergs beskrivning räknas inte som att ha läst boken själv.)
Simsa, ge mig din adress med alla uppgifter så skriver jag gratis ut ett megarecept på Stesolid. Räcker det med 100 x 6 x 50mg? till att börja med.
Hugo
För att lämna debatten,
jag var styrelseledamot i Linköping NordSyd samtidigt som du var förbundsordförande i Ung Vänster, vi talade som snabbast på veckokursen i Hultsfred.
Det är jätteroligt att se att du fortfarande driver en debatt, jag tycker att du gjorde ett grymt jobb som ordförande och var inte den enda som tyckte att det var tråkigt att du inte kandiderade vid extrakongressen.
Om inte annat så får detta vara en hälsning från en annan exilsvensk i Oslo.
Keep up the good work. Jag vet var min röst ligger i höst.
Tack, Tanja. Det var väldigt fint att höra.
Så jag skall ta Hugos medicin för att kunna se Hugos upplevda verklighet, den verklighet där 22 500 av Västra Götalands 47 000 anställda inom sjukvården är pärmbärare. Jaja, det blir nog bra...
Det är ju självklart att sånt här trixande med definitioner om att ge en viss bild av verkligheten. Men bör inte vänstern och arbetarrörelsen ha högre mål än bråkande om vilka som kan anses fattiga. Det trixas med vad som är inflation, man definierar för vad man vill ge sken av. Man trixar med definitionen av potentiell full sysselsättning och kapacitetsutnyttjande. Man trixar med vad som är arbetslöshet, med trixande med kunskapslyft och vuxen utbildning fick man ner den officiella arbetslösheten på 4% 2001 och 2002.
Så vad vinner man på att göra detta till en stor fråga, motståndarna bryr sig egentligen inte om hur statistiken ser ut utan bryr sig primärt om att det de facto är så att de få (deras uppdragsgivare) kapar åt sig den största biten.
Folk får ju det de facto varken sämre eller bättre oavsett vad statistiken visar, om man måste luta sig mot sådan här statistik för att slåss för bättre bilkor för de många har en svag grund att stå på. Vi har kunnat se under de senaste 30 åren hur de rika blir rikare och de många får en allt mindre del av kakan. Det har kunnat påvisas i olika diagram på längden och tvären men har ingen som helst inverkan på den reala utvecklingen.
Vad föreslår då Teckentydaren? Att man _inte_ skall påtala trixande och fiffel?
Simsalablunder
Man ska skapa och driva frågorna i debatten och opinionsbildningen inte som nu mest reagera på vad andra gör dvs inte minst opinionsbildning som media skapar.
Klart att man måste parera utfall från motståndaren men man är en förlorare om man inte i huvudsak koncentrerar sig på en egen offensiv attack.
Fattigdoms definitionstrixande är en liten sak jämfört med trixande om arbetslöshet och vad som möjligt fullt kapacitetsutnyttjande och full sysselsättning.
När man läser den svidande kritik som Sahlin/SAP får i Aftonbadet av deras ide och någon sorts valmanifest frågar man sig lite vad ca 70% av de rödgröna vill göra för de fattiga, lågavlönade i underklassens Sverige.
"... hon gör klart att hennes kärnvision inte går ut på att avskaffa klassamhället, utan på att klassresor ska göras enklare."
de som idag arbetar med lågavlönade jobb håller inte på med något som är onödigt i samhället, att dessa skulle kunna elimineras med klassresande är praktiskt omöjligt. Man frågar sig om detta att inte vilja avskaffa klassamhället innebär att man inte vill slåss för att de längst ner ska värderas högre, deras enda utväg blir att klassresa? Enskilda individer kan klassresa en hel klass kan inte klassresa.
Om man nu har en sådan grundinställning ser ju kritisk av fattigdomsdefinitioner mest ut som skenfäktning. Som så mycket annat där saker mer ger sken av att något görs än att något faktiskt sker. Om man är beroende av en statistisk definition i EU för att påvisa och driva frågor om vad som är fel i samhället är det illa.
Det hade förstås varit bättre om man själv kunnat läsa Sahlins/SAP idebok/valmanifest men det verkar bara vara tillgänglig för recensenter än så länge. På deras sida står det att för frågor om utgivning ska man kontakta Norstedts publicistiska chef. Man frågar sig om det verkligen är så att man måste köpa boken för att få reda på vad Sahlin/SAP vill eller om det kommer att finnas tillgängligt på webben. Om så att det kommer att låggas ut på nätet hade det ju varit bra om det funnits där redan så man kan se om recensenterna verkligen läst skriften. Om detta politiska utspel ges ut som en vanlig bok med sedvanligt upphovsrättsskydd blir det ju olagligt att sprida Sahlins/SAP politiska budskap på nätet, dvs om man citerar för mycket eller sprider hela texten i elektronisk form. Om så ett märkligt sätt att försöka sprida sitt politiska budskap, men kanske royalties till den som står som författare är viktigare.
Jag är med på mycket av det du skriver, men jag tror även att det är så illa att man också måste fajtas om statistisk definition för kunna påvisa och driva frågor.
Högern har insett att överallt finns något att angripa, för att genom små till synes obetydliga förändringar göra stora förändringar, därav högerns idoga kamp att även förändra vedertagna fungerande definitioner. Man gör det för man vet vikten av att kunna hänvisa till vedertagna definitioner, då dessa ger trovärdighet åt ens ståndpunkter inför en väljarkår.
Om man utan fajt tillåter att väl fungerande definitioner urholkas, ja då har man färre och senare ha inga vedertagna definitioner kvar att luta sig mot och kan lätt ignoreras och viftas bort i det offentliga samtalet. Det vet högern och därför ger de sig på vedertagna definitioner, i detta fall på fattigdomsdefinitionen.
Angående Sahlins/SAP idébok bör väl den gå att låna på bibliotek när den släppts.
http://ekonomistas.se/2010/07/24/forenklat-om-fattigdomen/
Ja, läs Nymnchens kommentarer på ekonomistas.se/2010/07/24/forenklat-om-fattigdomen/.
Nymnchen hänvisar till forskning, något de andra skribenterna har väldigt svårt för. Nymnchens inlägg är det enda av värde i den länk som Andreas postade.
Även statistiken kring disponibla inkomstutvecklingen i Sverige verkar ge olika resultat beroende på vilken källa, dock med, vad jag uppfattar som, samma uttalade måttstockar.
SCB: s siffror visar på att de två tiondelar med lägst inkomst gått minus, alltså blivit reellt sett fattigare sen 2006, jag tror du skrivit om det i en gammal bloggpost också.
SNS Konjukturrådsrapport visar på att de fattigaste 25 procenten realt sett blivit fattigare mellan 2006-2008, dvs innan krisens värsta effekter brytit ut.
Här är källan till dessa uppgifterna och dit man kan klicka sig vidare till SNS rapporten:
http://storstad.wordpress.com/2010/02/07/till-dem-som-havdar-att-klyftorna-inte-vaxer/
Samtidigt visar Finansdepartementet på att även de fattigaste grupperna ökat sina inkomster sen 2006 i en annan artikel du länkat till som just påvisar skillnaden i graden av inkomstökning:
http://aftonbladet.se/ekonomi/article6918498.ab
Som jag förstått det är det ingen av dessa källor som beräknar den relativa fattigdomsutvecklingen. Utan både källorna som visar på minskade och ökade inkomster för de fattigaste uppger sig beräkna disponibla inkomsten. Ändå får de olika resultat.
En beräkning från SCB visar att disponibla inkomsten för den fattigaste tiondelen minskat med 97kr i månaden melan 2002-2008 och att det var efter 2007 som det stora tappet skedde.
http://storstad.wordpress.com/2010/02/18/en-sjukt-smutsig-500-lapp/
Rent logiskt med försämringar i sjukersättningen, den minimala andelen utförsäkrade som fått ett riktigt jobb, arbetslösheten etc pekar på SCB: s reslutat tycker jag. Kanske kan du berätta om varför olika källor som alla uppger sig beräkna den disponibla inkomstutvecklingen ger så olika resultat?
Kamratligen
/Magnus Rei-Ho
Skicka en kommentar