Bananer och fattigdom

Min ledare i veckans nummer av Flamman tar utgångspunkt i förra veckans Uppdrag Granskning om de bananskalande svenska ungdomarna i Norge.

Men också på vänsterkanten hör man ofta arga antydningar om svek mot ”de svagaste”. Behovet av att slåss för dem som hamnar utanför välfärdssystemen kan framställas som stående i motsättning till, eller i alla fall viktigare än, att försvara villkoren i själva systemet. Facklig lönekamp kan antydas vara en lyxstrid – för vad med dem som inte alls har jobb. Detta är en återvändsgränd

Läs gärna hela!

PS. Som jag nämner i ledaren har företaget Adecco varit under mediegranskning i Norge för lönedumpning i offentlig sektor. Idag avslöjade de norska tv-nyheter hur Adecco tjänar mångmiljonbelopp på att driva äldreomsorg i Oslo med arbetsvillkor som bryter mot norsk lag. I Oslo är det Høyre och Fremskrittspartiet som styr, med parlamentariskt stöd av Venstre och Kristlig Folkeparti. Staden är ett "skyltfönster" för tydlig, kommunal högerpolitik, där privatisering och konkurrensutsättning är ledstjärnor.

Ett läsvärt slutord

Jag tipsade tidigare om två utmärkta inlägg om fattigdom och debatten om fattigdom. Vill också rekommendera slutordet, på bloggen Av månsken växer ingenting. (Uppdatering: Läs gärna också Rebecka Ahlbergs kommentar "Vad som sägs och inte sägs")


Inläggen polemiserar bland annat mot krönikören Lisa Magnusson, som tycker att det är upprörande och sorgligt att bli polemiserad mot. Hon är därför ”besviken” på ”vänstern”, som tydligen består av ”person som inte är fattiga [men] annekterar fattigdomsbegreppet” och därmed ”tagit patent på känslan av fattigdom” för att därpå utfärda något slags dekret om att Magnusson ”inte får … ha den här erfarenheten”, som hon har redogjort för att hon har av fattigdom.

Det där är förstås bara båg. Varenda del av resonemangskedjan är fel – vilket blottläggs i de nämnda blogginläggen på Av månsken växer ingenting. För egen del kan jag bara konstatera att Magnussons bägge inlägg innehåller både intressanta personliga reflexioner och goda slutsatser. Till exempel är det självklart att fattigdom är mycket mer än bara ekonomiska resurser, samt att det är bra att diskutera fattigdom och inte bara hyscha. Detta är exempelvis vad progressiva forskare, den politiska vänstern och inte minst fackföreningsrörelsen gärna och ofta har ägnat sig åt.

Men så har också Magnusson en del påståenden och antydningar som är märkliga och som alltså har bemötts i debatten. Till exempel att klasspositioner på något sätt skulle ha tappat sin betydelse för produktion och reproduktion av fattigdom som samhälleligt fenomen. Eller som hon skriver: ”Att inte ha pengar är dessutom knappast knutet till den, av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen längre”.

Detta antyder dels att ”vänstern” – uppställd som en man – går omkring och ”omhuldar” en ”klassisk arbetarklass”, liksom bara för att. Dels, och allvarligare, så framställer den en märklig tes om att de som har riktigt ont om pengar kommer från något mystiskt ställe utanför arbetarklassen. Detta strider helt enkelt mot fakta från verkligheten. Och det är det som signaturen ”Ia” förklarar i sina inlägg. De som faller utanför den generella välfärdens skyddsnät kommer påfallande ofta från den ”av vänstern så omhuldade, klassiska arbetarklassen”. Och det finns gott om människor som har det mycket knapert trots att de har ett jobb – och då oftast i ett LO-yrke. Det finns ett nära samband mellan vidgade klyftor inom arbetarkollektivet och vidgade klyftor mellan dem som finns innanför och utanför arbetsmarknaden. Och det finns – naturligtvis – en starkt förhöjd risk för såväl arbetslöshet, långtidssjukdom och allmän social utslagning om man har ett lågbetalt lågstatusarbete eller om man är barn till föräldrar som har det.

Detta är sociala frågeställningar som det står hård politisk kamp om. Höger mot vänster. Kapitalmakt mot arbetarrörelsens organisationer. Vill man göra något meningsfullt åt fattigdom kan man inte helt bortse från detta, än mindre förhåna det.

Detta är inget som upphäver eller devalverar vilken som helst personlig erfarenhet av fattigdom. Tvärtom är det avgörande för varje förståelse av fattigdom som fenomen, att man ser styrkan och komplexiteten i de personliga erfarenheterna.

Om någon däremot presenterar konstiga generella slutsatser utifrån en redovisad personlig upplevelse, då måste den slutsatsen ifrågasättas. Och det är det som är fallet med replikerna mot Magnussons inlägg.

Och nej, man ska inte ha något frikort eller upphöjd position i debatten, genom att ge eldunderstöd till hyfsat klasiska högermissförstånd i en konkret politisk dragkamp och sedan skriva ”jag är varken höger eller vänster”, ”jag har aldrig gillat fack” eller ”partism är ingenting för mig”.

Men, men. Allt det där skriver "Ia" bättre om på sin blogg.

Rikt om fattigdom

Det har pågått en märklig debatt om fattigdom, hur det ska mätas, vem som är värdig att uttala sig om det, om man har rätt att gnälla om fattigdom när det finns någon annan någonstans som har det ännu sämre, och lite om hur det ska åtgärdas (till exempel genom att man med generella välfärdssystem ser till att folk inte blir fattiga, eller om man tror att det är bra att skapa ”incitament” med raserade välfärdssystem, men att man får se till att ge lite riktade bidrag till folk som redan har blivit fattiga).

Om dessa saker skriver en av mina favoritbloggare två arga inlägg som jag varmt rekommenderar.

Ni känner typen. Det är en hon eller han med borgerliga värderingar. H*n tycker att pratet om fattigdom är överdrivet. Så h*n säger

att h*n själv varit fattig
att vänstern inte vet vad fattigdom är (vänstern/”arbetarklassen” är bortskämd – de kämpar inte för rättvisa, frihet och bröd utan för, just det, bakelser)

1. «Kämpa för rättvisa, frihet och … bakelser»
2. «No Shit»


Andra läsvärda: Elin Grelsson, Lena Sommestad, Daniel Swedin, Eric Rosén.

Fattigare fattigdomsstatistik

Lena Sommestads artikel i DN om EU:s fattigdomsdefinition och den svenska regeringens roll i att ändra den, är mycket läsvärd. Och Marika Lindgren Åsbrinks fördjupning är ännu bättre.

Det är en riktig skandal egentligen, att Sveriges regering varit drivande för att EU:s fattigdomsstatistik inte ska vara relativ, alltså baseras på hur många som har lägre inkomster än 60 procent av medianinkomsten. Så har man mätt i europeiska sammanhang sedan 1984, och det är den här typen av fattigdomsbegrepp som normalt används när man ska följa fattigdomssituationen i industriländer. Som Sommestad skriver:

EU:s relativa fattigdomsdefinition är vetenskapligt väl förankrad. Ledande forskare har övertygande visat att det inte är tillräckligt att beskriva fattigdom som ett absolut tillstånd av armod (”absolut fattigdom”). Så snart en person lever över existensminimum blir det mer meningsfullt att mäta fattigdom i relation till levnadsnivån i samhället. En person är fattig om han eller hon inte kan leva på en anständig standard enligt de traditioner och värderingar som råder. Den som är fattig utestängs från normala sociala relationer till andra människor.

Detta är förstås helt centralt. Fattigdom är ett socialt förhållande. Om man bara mäter inkomst utan att relatera det till inkomstnivåerna i övrigt i samhället, då har man inte en särskilt relevant statistik – för att följa fattigdomsutvecklingen. (Jag har skrivit om detta bland annat här)

Den som är fattig upplever sin fattigdom – sina därmed beskurna möjligheter i livet – i förhållande till andra. Och det är hur vi uppfattar, genomlever, vår egen och andras situation – hur vi alltså förhåller oss till varandra socialt – som ger upphov till alla de problem som är förknippade med fattigdom; från större brottslighet till sämre hälsa.

Det bör inte vara så svårt att fatta. Det är klart att om någon i Sverige 2010 har för lite pengar till att göra de sakerna som hennes bekanta gör, eller har barn som upplever att de är avskurna från aktiviteter som andra barn tar för givet – ja då är det fattigdom vi talar om. Och det är inget som upphävs av att man i dag har högre inkomster än på 60-talet, eller i Bangladesh.

Självklart är världen mycket mer komplex än att inkomstspridningen inom ett land avgör allting. Maktförhållanden, möjligheter och restriktioner är avhängiga av mer än det som kan mätas genom pengaintäkter och deras fördelning. Men i den mån vi vill använda inkomstmått till att säga något relevant om fattigdom, så är det olika typer av relativa mått som måste användas i ett land som Sverige.

Turerna med fattigdomsstatistiken fogar sig till raden av statistiktrixande manövrer från den här regeringens sida – vi kan bara påminna oss om påstående om 1,5 miljoner som inte gick till jobbet en vanlig dag, 1,2 miljoner som eventuellt gick till jobbet dagen efter valet, den märkliga konstruktionen ”utanförskapet”, eller för all del bara vägran att vidkännas dramatisk ökande socialbidragstal.

Allt det där har en uppenbar taktisk och PR-mässig sida. Men det finns också något mer här, något som jag på sätt och vis var inne på i det långa blogginlägget om Svante Nycander och Pierre Bourdieu häromdagen. Frågan om hur man ska mäta och följa upp statistiken om fattigdom är ett så tydligt exempel på att omfattande empiriska resultat underordnas en abstrakt men samhällsreproducerande dogm. Den nyttiga, asociala dogmen om att det väl inte gör något om inkomstskillnaderna är stora, så länge de flesta får en inkomstökning i absolut tal, övertrumfar mängder av antropologiska, sociologiska, och inte minst medicinska studier som konkret undersöker hur social position – vilket inkomstrelationer är en viktig del av – påverkar människors självuppfattning, livsval och hälsa. Vi såg det bland annat i den stundtals nedslående korkade debatten om Wilkinsons & Picketts bok Jämlikhetsanden. Bokens slutsatser bygger på mycket mer än att man plottat statistik över hälsomässiga och sociala problem mot inkomstspridning. Bakom finns också hundratals enstaka studier, främst från samhällsmedicinens område, som pekar på nedbrytande resultat av ojämlikhet. Men då blir också impulsen att helt enkelt titta åt ett annat håll starkare, när den politik som man föreslår och genomför aktivt fördjupar problemen.

Sammantaget ser vi här ett flagrant exempel på varför forskningens producenter och frågeställningar själva är en del av det som man kontinuerligt måste undersöka – och kunna förändra.



Delvis relaterade, tidigare texter:
- Monkey business
- Evidensbaserat fiasko