Ojämlikhet och kris x 3

I veckans nummer av Klassekampen har jag skrivit om extrema chefsbonusar, och om det självklara men i mainstreamekonomisk debatt sällan diskuterade faktum, att fördelningen av inkomster och förmögenheter inte bara är ett utfall av ekonomins funktionssätt utan också fundamentalt bestämmande för vad som görs och hur det görs.

Tre amerikanske forskere presenterte nylig en undersøkelse om sammenhengen mellom høye lederlønninger og det de kaller «meanness» i organisasjoner (altså å drive på en «slem» eller uetisk måte). Selskaper med høye lederlønninger og bonuser er signifikant mer tilbøyelige til for eksempel å ha en fagforeningsfiendtlig virksomhet, bryte med arbeidsmiljøbestemmelser og underfinansiere pensjonsforpliktelsene sine i betydelig grad (i USA er pensjoner sterkt knyttet til bedriften). Resultatene gjelder også når man kontrollerer for andre faktorer, som størrelsen på bedriften. Forskerne har også utført et enkelt eksperiment, der den som får spille sjef i en spill får ulik informasjon om sin egen og de ansattes lønn. Ved store lønnsforskjeller var sjefene betydelig mer tilbøyelige å sparke sine ansatte når de fikk den muligheten.

Dette er ikke noe særlig overraskende resultat. Som forskerne påpeker, finnes det en omfattende litteratur om hva som skjer ved stor maktasymmetri i profesjonelle relasjoner. For eksempel øker disposisjonen for at overordnede overser individuelle ulikheter hos underordnede og betrakter dem mer stereotypt. Samtidig er det nettopp denne maktasymmetrien de store lønnsforskjellene bidrar til.

Läs gärna hela.

I krönikan nämner jag som hastigast att den allt skevare inkomstfördelningen varit en starkt bidragande faktor till den ekonomiska krisens förlopp. Också detta har varit eller är åtminstone ganska uppenbart, men bland ekonomer är det först nu som några fler börjar få upp ögonen. En bra redogörelse återfinns i artikeln ”How soaring inequality fuelled the crash – The other case against inequality”, av Stewart Lansley.

Han beskriver de mekanismer varigenom de dramatiskt vidgade klyftorna, där de allra rikaste kraftigt har dragit ifrån, har påverkat makroekonomiska faktorer. Ojämlikhet påverkar den effektiva köpkraften negativt och har kompenserats genom växande låneberg. Ojämlikhet har också bidragit till finansiell uppbyggnad och i dess spår systemrisk. Den har även ökat efterfrågan på parasitär, välståndsförstörande finansiell akrobatverksamhet. Den har bidragit till korruption och destruktiva reformer i kapitalismens periferiländer i beroendeställning. Och den har via finansialiseringen bidragit till underutveckling i många andra delar av realekonomin.

Lansey påpekar likheterna med det sena 20-talet:

A similar mechanism was at work in the build-up to the great recession with, in the United States, a great surge in the distribution of wealth and in the volume of speculative loans during the 1920s. As Professor Robert Wade of the London School of Economics has pointed out, ‘90 per cent of taxpayers had lower disposable income in 1929 than in 1922 while the top 1 per cent increased their disposable income by 63 per cent and corporate profits rose by 62 per cent... rising profits went into real estate and stock markets. The stock market boomed – until October 1929

[…]

The global distribution of wealth today is almost as uneven as it was in the 1920s. And its speculative element and impact has been accentuated by both greater leveraging and the rise of an avalanche of footloose capital owned by the world’s nomadic super-rich. The combined wealth of the world’s richest 1000 people is almost twice as much as the world’s poorest 2.5 billion.

Läs hela!

Slutligen vill jag tipsa om en utmärkt artikel av den franske ekonomen Gérard Dumenil. Den är från Le Monde Diplomatique, här i norsk översättning. Han skriver om ”de bortskämda löntagarna” under nyliberalismen. Det återknyter till det ämne jag tar upp i den förstnämnda krönikan – elitens löner och bonusar.

Han drar mer tydligt politiska slutsatser av situationen och betonar snarare skillnaderna mellan situationen idag och 1929. Vilka sociala allianser är möjliga och troliga i dagens krissituation? Man behöver inte köpa prognoserna fullt ut, men analysen är mycket läsvärd. Och bilden som framträder viktig att ha klart för sig: inte bara har överklassen stuckit iväg med massor av pengar genom bisarra finansiella aktiviteter – de har också deformerat och pajat ekonomin mer allmänt.