Rödgrön uppgörelse om Afghanistan

Nu finns en rödgrön uppgörelse om den militära svenska närvaron i Afghanistan. Det är en bra uppgörelse, som säger att trupperna ska börja dras tillbaka direkt i början av 2011 vid en rödgrön valseger, och att tillbakadragandet ska vara avslutat under första halvan av 2013. Det är ett välkommet besked, som förhåller sig till verkligheten: angreppet mot Afghanistan har lett till en mångsidig katastrof, och den svenska truppen fungerar de facto som stöd till en USA-ledd ockupation. Fler och fler regeringar börjar inse att det är dags att dra sig ur, och Sverige, som tack och lov inte är med i Nato, borde naturligtvis vara snabbast ute.

Hur som helst, via twitter följer jag Carl Bildts reaktion på uppgörelsen, och här är två citat, från Ulf Kristoffersons rapportering :

"Länder som drar sig ur är inte länder man lyssnar på"
"Den anti-amerikanska impulsen finns i rätt stor omfattning i vänsterpartiet"

Det är så erbarmligt svag argumentation att man baxnar. Kriget i Afghanistan är det längsta USA har deltagit i. Det har pågått i nio år. Man är inte nödvändigtvis ”impulsiv” om man förhåller sig till resultatet av dessa nio år. Och med Bildts förståelse av ”anti-amerikansk” – alltså kritisk mot USA:s utrikespolitik – tycks åkomman vara rätt vanlig för att inte säga helt dominerande utanför vänsterpartiets också, bland annat i hela världen, inklusive stora portioner i USA.

Mer substans – och grund till oro – är det i det första citatet. Carl Bildt är ledsen och kinkig för att han (åtminstone som svensk utrikesminister) ska tvingas ut ur den de stora grabbarnas krets som stirrar ned på kartor och diskuterar geopolitik utan att nämnvärt låta sig störas av verkligheten på marken. Den militära makt som USA besitter utövar en stark dragningskraft på maktens män. Det är ett mycket dåligt skäl för att fortsätta den militära insatsen i Afghanistan, men ett desto bättre skäl för att rösta bort bombhögern från regeringsmakten i Sverige.