Det är ett riktigt bra (och påfallande ungt) gäng som utsetts till Vänsterpartiets Framtidskommssion. Arbetet leds av ungdomsförbundets ordförande Ida Gabrielsson.
Framtidskommissionen har inbjudit till en bred process och det kommer att bli spännande att följa dess arbete, till exempel via dess blogg.
Ida Gabrielsson har skrivit en mycket läsvärd introduktionstext: Att vara vänster på 2010-talet och in i framtiden.
5 kommentarer:
Vår politik: Man straffar dem som är lata (genom ekonomiska incitament). Resultat: Hög tillväxt och minskat utanförskap.
Er politik: Man straffar dem som vill straffa dem som är lata (genom politiska beslut). Resultat: Låg tillväxt och 200 miljoner mördade.
Mvh
Borgerlig väljare som äntligen kan känna stolthet över sitt land vid utlandsresor.
Anonym 2.05 em >>> Jaha. Så Margareta här nedanför är en lat jävel? Intressant människosyn du har. Det är ju såna som dig som gör att man skäms för att säga att man är svensk. Men det är klart, i dem kretsar som du umgås i när du är utomlands så är det väl omododernt att bry sig om andra. Det är lättare att kalla dem lata.
Omodernt att känna skuld....
Man kan inte (kanske inte heller bör) ta någon på allvar om denne menar att "utanförskapet" har minskat i och med den massarbetslöshet och monumentala utförsäkran som numer råder. Undrar om man kan fixa något ekonomiskt incitament för att få även verklighetsfrånvända borgerliga väljare att se vad deras politik gör?
De som straffas är inte lata. Man är inte lat om man är sjuk. Man är inte lat om det inte finns jobb att tillgå. Man är däremot väldigt lat om man slentrianmässigt slänger ur sig "200 miljoner mördade" som om en human sjukförsäkring skulle orsaka detta.
Det är de sjuka och arbetslösa som straffas, för att de är just sjuka och arbetslösa, mot sin vilja.
Jag föredrar att känna stolthet över mitt land även när jag befinner mig i det. Och jag har svårt att känna stolthet över ett land som kunde ha satt igång de ekonomiska hjulen och därmed förhindrat att finanskrisen (en i raden av kapitalismens inneboende problem) orsakade så mycket skada men inte gjorde det, av ideologiska, borgerliga skäl. Jag har svårt att känna stolthet över ett land som sparkar på tusentals sjuka för att försöka hitta en fuskare. Jag har svårt att känna stolthet över ett land vars regering benämner människor som "lata" när regeringen själv gjort allt för att dessa "lata" människor inte SKA kunna göra något åt sin situation.
Kort och gott, har du, borgerliga väljare, någonsin varit i verkligheten?
HISTORIA
Som jag ser det var V inte tillräckligt vänster i årets val.
Det är sant att man behöver en konsekvent berättelse. Man behöver de rätta företrädarna för denna berättelse. Med det de rödgröna gick till val på och med Sahlin som rödgrön ledare, tror jag inte att man gav ett konsekvent intryck.
Den stora, avgörande skillnaden mellan de rödgröna och alliansen, den fundamentala kritiken från de rödgrönas sida, fanns inte.
Jag tror många var besvikna på hur V kompromissat bort mycket i det rödgröna projektet.
Miljöpartiet hade åtminstone sin gröna profil och verkade ha radikaliserats för många.
S och V däremot blev folk aldrig riktigt kloka på. Sahlins svaghet för politiker som Blair, Clinton och Obama gjorde att hon till en början bara ville arbeta med Miljöpartiet. Sedan pressades hon att samarbeta med V, mot sin vilja. Sedan pressades V att överge den skärpa som kunde ha gett det rödgröna projektet en verkligt rödgrön skärpa.
Det ”rödgröna” projektet i Norge borde delvis ha tagits som en varning: det norska ”rödgröna” projektet har inte inneburit någon fundamental förändring, utan en mer inhuman invandringspolitik och inget fundamentalt ifrågasättande av den uppluckring av det offentliga som pågår (medan man i Skottland till exempel har sett till att vården är offentlig på ett sätt som lett till större effektivitet och mer nöjda patienter). Privata, kostbara lösningar får allt mer utrymme i Norge, dyra konsulenter fortsätter att användas i det offentliga (medan de offentligt anställda tidigare tog hand om saker, skickas de nu vidare till dyra konsulenter i det privata), privata, dyra läkare används i allt större utsträckning i det offentliga, vilket även bidrar till lönekaruseller i det offentliga och samhället i övrigt. Kostnaderna skenar iväg. Visst har man gett mer pengar åt det offentliga, men dessa har fort absorberats i detta uppluckrade, oöversiktliga system. Visst har man gjort en dagissatsning, men i övrigt känner inte folk att man har gjort så stor skillnad.
Varför vann då de ”rödgröna” med ytterst knapp marginal två gånger i Norge? Tyvärr beror det mindre på en konsekvent, bra berättelse från deras sida, än på motståndarnas svaghet (första gången var folk lika less på borgerliga statsministern Kjell Magne Bondevik som svenskarna på Göran Persson 2006, och andra gången var det som blivit oppositionen tydligt splittrad). Nu verkar oppositionen samlas i Norge och landet gå mot en tid av extremhöger (så var beredda på att Norge har en högerextrem regering nästa gång Sverige går till val, och att det norska ”rödgröna” projektet då kan ligga i ruiner).
Jag tror många uppfattade det som svagt av V att ingå i det rödgröna samarbetet på det sätt man gjorde, som om man inte längre trodde på och vågade stå för verklig vänsterpolitik.
FRAMTID
Jag tror det vore dumt av V att associeras för mycket med S och Miljöpartiet, åtminstone såsom S och Miljöpartiet ter sig i dag. Jag tror V kanske borde tänka på att gå till val på egen hand och få så stort inflytande som möjligt, för att på det viset kanske till exempel kunna flytta S och Miljöpartiet mer åt vänster än man annars skulle ha gjort.
Jag tror att det bästa vore om V började utforma något eget, konsekvent som klart och tydligt gör den dominerande klassen till arbetar- och medelklassens gemensamma motståndare. Jag tror V borde fundera på hur man kan skapa en solidaritetskänsla, som inbegriper både arbetar- och medelklass, gentemot den dominerande klassen. Den dominerande klassen utmärks ju genom sin solidaritet: Den dominerande klassen står alltid samlad för att skydda sina ekonomiska och omoraliska intressen. Jag tror man måste få upp ögonen på en del folk i både arbetar- och medelklass att det faktiskt är i deras intresse att tillsammans kämpa för mer rättvisa.
I en valkampanj kan det till exempel innebära att använda sig av saker som arbetarklass och medelklass kan känna igen sig i, och sedan knyta dessa saker ihop genom att sätta dem i förhållande till den dominerande klassen. Och man måste inte vara rädd för att använda begrepp som ”den dominerande klassen”: det är just på det viset man kan uppmuntra en medvetenhet hos arbetar- och medelklass om deras gemensamma intresse i att solidarisera sig, skapa den samling och tendens som behövs för att verkligen förändra samhället.
Man kan även till exempel visa exempel på hur man i den dominerande klassen agerar solidariskt rika emellan, och sedan retoriskt fråga något i stil med ”är ni i arbetar- och medelklassen solidariska med varann?”
Jag tror även man borde utforma idéer kring integrationen. Visst, ökad jämlikhet ger bättre integration, men om man också kan hjälpa det hela på traven genom att se på hur man kan göra för att åstadkomma social blandning, genom bostadspolitik mm., så är det riktigt bra.
Och liksom man kan prata om solidaritet mellan arbetar- och medelklass, tror jag det vore en idé att prata om solidaritet mellan majoritetsbefolkningen och invandrare gentemot den dominerande klassen. I en valkampanj kan man till exempel visa hur olika grupper i den dominerande klassen är väldigt duktiga på att vara solidariska med varann (schejker, adelsmän, affärsmän…), och sedan retoriskt fråga något i stil med ”hur står det till med solidariteten i arbetar- och medelklassen?”
På samma sätt kan man även stimulera de gemensamma nämnarna mellan by- och lantbor till exempel.
Jag tror också att för att kampanja på detta vis, måste man förstås gå till val på en omfördelningspolitik som heter duga, en omfördelningspolitik till fördel för en politik som ordentligt skapar bättre integration och minskade klyftor rent generellt.
Sedan är förstås miljöfrågorna viktiga, och där tycker jag också man kunde spela på klassmedvetenhet, då anpassat efter miljöfrågorna förstås, till exempel kanske särskilt framhäva hur ett mer jämlikt samhälle kan vara ett mer miljövänligt samhälle (använda fantasin).
Jag undrar om inte V har något av ett lillebrorskomplex i förhållande till S. Och vill man inte vara lillebror, tror jag det bästa är att köra en egen linje. Att ge efter för S och Sahlin är nog det minst smarta man kan göra. Jag förstår att ni försökte för att se hur det skulle gå, för mig framstår det som att ni inte fick särskilt mycket i utdelning vare sig politiskt eller väljarmässigt, så kanske det vore en idé att stå på egna ben för att försöka bli en faktor att räkna med i politiken, ett parti som fruktades av sina motståndare med sitt genomtänkta och konsekventa (och kreativa, är man genomtänkt och konsekvent har man också en bas för att vara kreativ, låta fantasin sprudla, och vara desto mer attraktiv för väljarna) sätt, ett respekterat parti, ett parti som så småningom steg i opinionsmätningarna och får ett bra valresultat.
Skicka en kommentar