Börja med att se världen i vitögat

Idag har Arenagruppen presenterat en omfattande valanalys. Den inbegriper "tio råd till dagens socialdemokrati", som en arbetsgrupp sammanställt, men också ett tjockt häfte med personliga bidrag från alla möjliga. Där har jag med en förhållandevis kort text som jag lägger upp här. Jag ligger sjuk hemma och har inte hunnit läsa igenom gruppens egen analys. Några av de externa bidragen som jag ögnat är definitiva katastrofrecept. Andra verkar jättebra. Så det finns ju i alla fall bredd här, kan man säga. Här kommer i alla fall mina funderingar.

BÖRJA MED ATT SE VÄRLDEN I VITÖGAT

Det gick åt skogen i valet, var utgångspunkten. Vad ska vi göra nu, blev frågan.

Med vi kommer jag att mena ett progressivt – säg rödgrönt – fält i det politiska landskapet. Vi som ville ha bort en högerregering som gjort Sverige kallare, mer orättvist, mindre modernt.

Det har varit mycket prat kring oppositionens varumärke; hur de som omtalas som storstadsväljare kände sig, vad olika utspel signalerade.

Jag tror istället att vi ska fundera mer över vilka problem som finns i världen och vad vi kan föreslå och göra för att lösa dem. Till exempel:

1. Klyftorna i löner och förmögenheter har ökat trendmässigt i tre decennier. Det finns gott om vetenskapliga belägg för att det bidrar till en mängd andra samhällsproblem

2. Resursbehovet inom välfärdssektorn växer väsentligt mer än de offentliga medel som fördelas dit. Därmed minskar möjligheterna att upprätthålla behovsstyrd, gemensamt organiserad välfärd.

3. Osäkra anställningar är vanligare, särskilt bland unga. Det skapar social otrygghet, bidrar till att den fackliga anslutningsgraden sjunker och till att socialförsäkringssystemens täckning och legitimitet gröps ur.

4. Finanskapitalet har en dominerande makt över investeringar och resursfördelning runt om i världen. Vi har nyss sett de katastrofala effekterna av att låta det vara så. Nu kräver samma gäng som körde världsekonomin i botten uppoffringar hos folkflertalet för att säkra sin fortsatta dominans.

5. Högerpopulismen firar triumfer i hela Västvärlden, med islamofobi och främlingsfientlighet som politisk katalysator.

6. Klimatkatastrofer väntar runt hörnet.

De här problemen hänger förstås samman på olika sätt. Växande klyftor är en effekt av att privat konsumtion vuxit mycket mer än den offentliga konsumtionen. En osäkrare arbetsmarknad och förvittring av gemensamma skyddsnät leder till politisk demobilisering, förlorad identitet och upplösta lojalitetsband – skapar så grogrund för syndabocksletande och högerpopulistisk antisolidaritet.

Presenterade vi verkligen ett alternativ till den här utvecklingen? Nej, egentligen inte. Inte i valrörelsen. Inte heller innan. Det är det som är den verkliga krisen.

Här är några synpunkter:

1. Minskade inkomst- och förmögenhetsskillnader måste vara en kärnfråga för ett reellt politiskt alternativ. Då behövs bland annat mer progressiva skatter och en utvidgning av allmänningar i samhällsekonomin.

2. Så länge produktionen av varor i huvudsak sker under privata ägandeformer, kommer det att behövas ett växande skatteuttag för att kunna säkra högkvalitativ gemensam välfärd. Det är en naturlig följd av att den offentliga sektorn huvudsakligen sysslar med tjänster, och att efterfrågan på just de tjänsterna stiger. Det finns inget som tyder på att högre skatteuttag skulle leda till en mindre dynamisk ekonomi. Däremot finns gott om indikationer på att ett begränsat och uttunnat offentligt åtagande leder till växande orättvisor – och sjunkande samhällelig legitimitet för att betala för det som blir kvar.

3. En moderniserad ekonomi kräver ett modernt arbetsliv. Viktiga frågor är då stärkt rätt till heltid, åtgärder för att tillsvidareanställning ska vara normen och regler som gör det betydligt svårare än idag för företagen att utnyttja bemanningsföretag för systematisk underminering av löner och arbetsvillkor. Detta är viktiga avtalsfrågor, men också lagstiftningsvägen måste vara möjlig.

4. En hård reglering av finanssektorn är nödvändig. Finanskrisen ledde till mycket snack om regleringar, men mycket lite i verkligheten. Det viktigaste är dock att begränsa finanssektorns betydelse för realekonomin. Sverige har ett av Västvärldens mest marknadiserade pensionssystem, där riskerna överförs till pensionärerna, samtidigt som finanssektorn matas med en säkrad och växande ström av sparpengar att leka med. Det behövs en diskussion om det kloka i att fortsätta längs den vägen.

5. Över hela Europa har avsaknaden av djupgående politiska konflikter runt den ekonomiska politikens inriktning bidragit till att bana väg för högerpopulister. En framgångsrikt progressiv block med bas i arbetarrörelsen kan samla breda majoriteter för social förändring, genom en politik för fler och bättre jobb, jämlikhet och välfärd. Så kan också stödet för exempelvis en human flyktingpolitik och en vettig kriminalpolitik vinnas och förankras. Men när klassdimensionen i politiken avaktiveras kan högern – i olika skepnader – samla folk runt andra konfliktlinjer. När man slutar att mobilisera kring klassfrågor och rör sig mot en ”värderingsbaserad” politisk retorik och handlingsstrategi kan högerpopulistiska partier – eller traditionella borgerliga partier som spelar på samma strängar – göra inbrytningar bland grupper som tidigare gått till socialdemokratin (och i någon mån längre vänsterut). Vänsterns självutplåning i den ekonomiska politiken bäddar för veritabla tragedier.

6. Det behövs samhällelig omställning för att klara klimatkrisen. Det man kan uppnå genom enskildas konsumtions- och livsstilsval är begränsat. Och aldrig så miljömedvetna människor kan inte dra sina egna snabbtåglinjer, omvandla energiförsörjningssystemet eller planera bostadsområden på ett mer klimatsmart sätt.

Jag är inte särskilt naiv. Jag förstår att detta är lättare sagt än gjort. Jag begriper också att man måste diskutera och ta tag i massa annat: formerna för partisamarbetet, organisatoriska utmaningar för att få med fler, utspel som kan få medialt genomslag och fungera taktiskt attraktivt gentemot olika grupper.

Men jag är övertygad om att en politisk opposition som sitter fast i den mediala och parlamentariska logikens snäva cirkel, riskerar att göra sig irrelevant i en dramatisk tid. Och förlora val på köpet.