En ideologiskt fastlåst ekonomisk politik satte Sverige på kurs mot evig massarbetslöshet. Än i dag, snart tjugo år efter 90-talskrisen har vi inte återhämtat oss.... är ingressen. Läs gärna!
torsdag, mars 10, 2011
Ingen kommer undan jobbpolitiken
Jag har skrivit ledare i veckans Flamman:
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Ron Paul om en "No Fly Zone".
http://www.youtube.com/watch?v=Tt5fKMBveMU&feature=player_embedded
Jag tycker nog att inte minst finanspolitiken kunde fått sig en släng av sleven. Klart att den realt sett omotiverade extrema sparandet har varit en väsentlig del av att massarbetslösheten gjordes permanent. De horribla var att den öppna arbetslösheten toppade 1997, åtskilliga år efter den egentliga balansräkningskrisen. Klart är att både penning och finanspolitik bidragit.
Så som det blivit att en del ansvariga politiker lägger pannan i djupa veck och pekar på Riksbanken och det är dom som är ensamt ansvariga med sitt inflationsmål är direkt oärligt. Men det är väl skönt för politikerna att ha befriats från ansvaret för arbetslösheten. Om jag uppfattat vad som sägs, om än inte direkt, så lutar sig även finansen mot samma ”nationalekonomiska teorier med mycket dålig förankring i verkligheten”, typ NAIRU och dithörande nonsens om att lönesänkningar skulle ge fler jobb och att folk är arbetslösa för att de gör ett rationellt val mellan ledighet och lön.
Från 1995 fram till en bit in på 2000 talet var inflationen långt under 2% målet, visades i en undersökning om de sk självständiga centralbankerna. Så pekar ”alla” kritiker med förment vänsteretikett på detta och se det är riksbanken som missat därför var det hög arbetslöshet. Men om teorierna har svag eller obefintlig verklighetsförankring är de förstås lika fel när detta påpekas. Det finns exempel på låg eller nästan obefintlig inflation och full sysselsättning. Så det finns inget som utesluter att vi skulle kunna haft verklig (dvs ej NAIRU ”full”) full sysselsättning och inflation på 1 – 1,5%.
Om nu Riksbanken skulle få andra direktiv som idéerna om 4% inflationsmål och finansen kör stenhård sk sparpolitik med överskottsmål, dvs aktiv åtstramning av ekonomin är det fråga om låga räntor hjälper, som vi kan se i samband med krisen är det efterfrågan som fallerar och inga låga räntor i världen hjälper om det inte går att blåsa upp skadlig bostadsbubbla som genererar en modern skuldslavsekonomi för att hålla uppe efterfrågan i patrons butik.
En annan sak med denna period då vi fick den permanenta massarbetslösheten är förutom de stora mänskliga offren i form av utanförskap, sjukdomar, depressioner och ett okänt antal självmord är de stora ekonomiska förluster folkhushållet gjort.
Från 1994 till 2009/2010 har svensken producerat i storleksordningen hela 2009 års BNP mer än folkhushållet själv konsumerat. Detta är en ren förlust för folkhushållet. Det är iofs källan till att Sverige nu har världens 6:e högsta medelförmögenhet som till 3/4 innehas av mindre än 10% av hushållen och en heldel i exportföretagssektorn. Alltså ett helt års BNP som svensken avstått av sin konsumtion för att bli konsumerat i utlandet (exportnettot) under ca 16 år, det är så oerhört mycket att det knappt går att föreställa sig hur mycket välfärd och förbättrad levnadsstandard det kunde gett folkhushållet. Detta avstod svensken för att göra de rika rikare, visst är svennebanan givmild och generös.
Förmodligen hade vi till detta kunnat lägga ytterligare ett års BNP om de som av den förda politiken tvingades ut i arbetslöshet tillåtits arbeta. Förmodligen hade det bara behövts en ytterst liten del av detta för att trolla bort allt vad bostadsbrist heter eller för den delen en vårdapparat som gått på knäna. Bara inte svennebanan givmild och generös mot de som redan hade långt mer än de var förtjänta av.
Som Sven Grassman skrev redan 1989:
”Den svenska välfärdsstaten, tidigare mycket omdiskuterad även internationellt, är nu ett avslutat kapitel. Det kan vara svårt att ta till sig denna insikt. Men så är det. När den välmående välfärdsstatens främsta kännetecken i form av en hög och jämnt fördelad privat levnadsstandard och offentlig kultur inte längre föreligger, så måste man konstatera att välfärdsstaten är upphävd. Allt annat är önsketänkande - eller omvänt fortsatt agitation mot en slagen fiende.”
Att kalla ett land som infört permanent massarbetslöshet under två decennier för ett välfärdsland är att göra våld på språket.
Man kan notera att under samma period som vi övergått till den bestående lågkonjunkturen för hemmaekonomin med permanent massarbetslöshet har Japan haft sin utdragna kris med svag tillväxt och deflation. Men Japan har på sin höjd varit och nosat på våra arbetslöshetssiffror när våra siffror något år varit som ”lägst”.
Skicka en kommentar