Ship to Gaza – Stay Human!

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?


Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)