Ship to Gaza – Stay Human!

Tiden är som vanligt för knapp för att skriva det jag skulle önska. Jag skulle vilja skriva mycket mer om det stora, gränsöverskridande människorätts- och solidaritetsprojekt som Ship to Gaza är. Skriva om lögnerna och hatet, vad de blottlägger hos lögnarna och hatarna, och om den värld vi lever i. Men jag har skrivit förr. Och det är så många som gör det bättre på annat håll nu.

Det som är intressant är att i europeisk debatt har försvararna av staten Israels övergrepp framför allt fokuserat på att bagatellisera och relativisera den här gången. ”Varför just Gaza?”. Ja, till att börja med, varför inte?

Men också: därför att Israel ockuperar och förtrycker med ett sådant explicit stöd av världens mäktiga. Jag var inne på det när fosforbomberna föll i januari 2009 – att världen speglas i Gaza; att uppställningen i synen på massakern i Gaza pekar mot de stora politiska linjerna i vår samtid – den koloniala människosynens åternormalisering, islamofobi som den dominerande formen av rasism, och inte minst borgerligt liberala krafters förbruning.

Den israeliska ockupationsmaktens handlingar och propaganda får ett sådant bifall och genomslag i västerländsk press och politik, att det också blir ett grönt ljust för fortsatt förtryck och rasistisk särbehandling.

Ett lustigt exempel är när svenska medier sprider uppgifter om att Röda Korset ska ha påstått att det ”inte råder någon humanitär katastrof på Gaza”, när Röda Korset i själva verket gång på gång har påpekat de enorma problemen på Gaza, medan uppgiften härrör från den israeliska militären.

Den israeliska statspropagandan är så hejdlös att man nyligen försökte sprida en video där en HBT-aktivist påstod sig ha varit i kontakt med Ship to Gaza men förvägrats åka med. Nu avslöjades det osmakliga tricket nästan omedelbart, men som mycket annat i den vägen är det säkert en och annan som gått på det innan.

I sammanhanget ska man också nämna det njugga förhållningssättet i det svenska politiska och mediala etablissemanget till att den båt som de svenska passagerarna ska åka med saboterats av dykare i hamnen i Aten! (här finns pressmeddelanden och foton). Det israeliska utrikesdepartementet uttrycker tillfredsställelse med den försening som sabotaget innebär. Hur många andra länder hade kunnat bete sig så?


Och så bara en kort kommentar till de borgare som likt denna frejdiga ledarskribent undrar varför det inte ordnas någon ”Ship to Syrien”? Well, ordna det själva! Det finns ingen blockad av internationellt farvatten utanför så det kräver kanske mindre förberedelse. Och framför allt så kan handelsminister Ewa Björling (M) leda delegationen, eftersom hon har erfarenhet från tidigare räder, exempelvis denna Flight to Syria 2009. Daniel Swedin skriver mer på samma tema.

Nåväl. Följ gärna utvecklingen direkt istället för genom mainstreammediernas filter, där IDF:s propagandaofficerare är framme och petar hårt. Journalisten Joseph Dana är väl värd att följa på twitter. Ship to Gazas svenska hemsida är bra att kolla in. Och som jag tidigare tipsat om, Johannes Anyurus blogg.

Och de börjar tala, ansiktena där framme, med sina ögon och munnar – de liv som talar för oss, de liv som med sina röster benämner våra handlingar, talar nu. Greklands representant talar om att Medelhavets alla folk måste få vara fria att färdas över havet, Dror talar om Israels våld, om lögnerna som sprids. En palestinsk-amerikansk jurist säger att palestinierna inte vill ha bistånd, att de vill ha värdighet och frihet, att det är vad Freedom Flotilla handlar om. Hon knyter näven och höjer den i luften, många i lokalen speglar hennes gest. Och alla dessa ord och tecken rör vid mig innerst inne och jag sitter med glansiga ögon, hopsjunken, matt, för igår kändes det som att ord inte var någonting, efter att jag hade sett flyktingen med den hopsydda munnen, och idag är orden – vad är de? Namn, för att förstå, för att förvandla. Alice Walker, amerikansk författare – hon skrev “Purpurfärgen” – är en av årets passagerare, och talar om de svartas befrielsekamp i USA, att den också var beroende av att människor kom utifrån för att hjälpa de nedtryckta och bortglömda. Hon säger att detta alltid har funnits i USA’s historia, också, parallellt med våldet, dödandet. När jag vänder mig om: väggen av kameror bakom oss, de blänkande linserna i det tunna solskenet som silar in genom de igendragna gardinerna. Fotografen från NRK, en ung kille med långt hår och bakochframvänd keps, springer omkring. Han ser ut som en parodi på en krigsfotograf.

Och så lägger jag in två hälsningar, en ascool från irländska rugbystjärnor, och en lite mindre cool, inspelad på semestern, från yours truly. (fler finns här)

Klart besked idag: Sjukförsäkringen schlingmanniseras

Högerregeringens försämringar i sjukförsäkringssystemet har varit omfattande och gett katastrofala resultat. Regeländringarna har gett upphov till ett otal fall med en fullständigt ovärdig behandling av människor som är sjuka. Det är ett genuint, skapat systemproblem. Det är så reglerna är utformade. Sverige har i flera avseenden fått de hårdaste reglerna av alla OECD-länder. Man har gett sitt system det aktivt missvisande namnet ”rehabiliteringskedjan”. Det är som med ”det nya arbetarpartiet”. Här förekommer inte mycket av rehabilitering. Det är opersonliga, byråkratiska tidsgränser istället, där folk kastas ut från systemet utan hänsyn till deras faktiska sjukdomstillstånd.

Vad är effekten förutom att enskilda drabbats hårt? Arbetslösheten är fortfarande högre än när högern tog över. Sysselsättningen är fortfarande lägre. Av dem som blivit ”utförsäkrade” och alltså har betalat en enorm personlig kostnad, är det 2-3 procent som fått jobb utan stöd. De flesta måste tillbaka in i systemet efter ett halvår av statsorganiserad skärseld.

Däremot har regeringen lyckats med att få fram betydligt fler socialbidragstagare, som en direkt följd av ändringarna i sjukförsäkringen och arbetslöshetsförsäkringen. Detta är en fundamental ändring. Försäkringssystemens syfte är att folk inte ska drabbas av fattigdom om sjukdom eller arbetslöshet slår till. Socialbidraget är behovsprövat och ska vara en sista hjälp om många saker har gått fel och personen i princip redan har blivit fattig. Nu har alltså regeringen medvetet skjutit över tiotusentals människor från det ena till det andra systemet. Det är något som påverkar fler än dem som drabbas direkt – det river djupa, infektionsbenägna sår i hela den svenska samhällsmodellen.

Mot bakgrund av detta är det lätt surrealistiskt att högeralliansens företrädare idag inleder en artikel på DN Debatt så här:

Sjukförsäkringsreformen har i huvudsak varit framgångsrik. Men allt har inte blivit bra och enskilda personer har kommit i kläm. Vi föreslår därför nu flera viktiga justeringar som ska ligga till grund för beslut i riksdagen i höst.

Det är fantastiskt att man kan få in så mycket strunt på så litet utrymme. Nej, reformen har inte ”i huvudsak varit framgångsrik”. Nej det är inte ”enskilda personer” som har kommit i kläm. Och nej, det är inte ”viktiga justeringar” som föreslås!

Justeringarna är i marginella eller medvetet otydliga. Man smyger in löften om lite extra hjälp – exempelvis bostadsstöd – till några av dem drabbats hårt och "nollklassats". Men det är lite oklart vilka det egentligen ska gälla framöver och det är frågan om att hamna strax över existensminimum. Det stora problemet finns i att folk som är sjuka tvingas ut från sjukförsäkringssystemet och in i meningslöst och nedbrytande arbetssökande eller ”arbetslivsintroduktion” som inte är någon introduktion till arbetslivet. Med detta sker nu in-gen-ting.

Forskaren Björn Johnson, som skrivit den utmärkta boken ”Kampen om sjukfrånvaron”, går idag igenom förslagen på sin blogg. Läs inlägget! Slutsatsen är:

Nej, alliansen, det här är bara löjligt. Alla systemfelen i försäkringen kvarstår.

Läs gärna också vad Kjell Rautio skriver på LO-bloggen.

Men som vanlig när det är ”nya moderaterna” som är igång är övertrumfas innehållet av pr-trixande. Regeringen ger sken av att ändra i systemet och får ett gäng nyhetsinslag på det.

Det är för övrigt mycket talande att det som upptar mest utrymme i debattartikeln är löften om ”ett brett upplagt arbete”, läs kampanj dirigerad av propagandaminister Per Schlingmann, ”inriktat på att stärka förtroendet för hela kedjan av beslut i sjukförsäkringen”. Istället för att göra något åt ett system som är ovärdigt ett välfärdssamhälle – tätare rökridåer.


PS. Det är egentligen fantastiskt att detta ska vara ett radikalt förslag, men det är det. Vänsterpartiet: Låt läkarna avgöra vem som är sjuk.


[SVT][GP][SvD][DN][Exp][Exp][AB][Sydsv][TCO]

«Utanförskapet»™ – Varning för import.

Inspirerade av sina svenska kamrater försöker nu norsk höger etablera begreppet «utenforskap» i samhällsdebatten. Jag har skrivit om det i Dagsavisen idag:

«Utenforskapet» bærer i seg en motvilje mot velferdssamfunnets prinsipper. Det rigger statistikken, sånn at det ikke blir det ekskluderende arbeidslivet som problemstemples, men det at vi prøver å ta et felles ansvar for de menneskene som rammes. Det snur i tillegg opp ned på det faktum at arbeidslivet også i Norge sliter ut mennesker og at profittjakten gjør det vanskeligere å finne individtilpasset plass for alle. Endrede «insentiver» for individene – ikke et endret arbeidsliv – blir på den måten løsningen som skimtes bak det ideologiske forhenget.

Läs gärna hela.

Och efter valet blir det som före valet fast lite märkligare

Expressen sätter för säkerhets skull två journalister på att göra det här jobbet.

Kritisk journalistik ftw!

Expressen briljerar

En kort videokommentar till gårdagens etta i Expressen.

Och idag nämner Expressen tre av de många hjärtskärande fall där människor drabbats av de brutala sjukförsäkringsreglerna – under samlingsrubriken "De ska knäcka Reinfeldt". Man blir lite illamående.

Mediekampanjen som definierar valrörelsen

Igår skrev ett nätverk av anonyma journalister en artikel som med försiktighet men tydlighet tar upp den feta elefanten mitt i valrörelserummet: den vanvettigt hårda, närmast unisona kampanjjournalistiken till fördel för högeralliansen, nu med fokus på en Mosa Mona x.0 men inte begränsad till det:

När de rödgröna lade fram förslaget att låta en folkomröstning avgöra Förbifart Stockholm hade DN ett uppslag med tre rubriker: ”Folkomröstning sågas av expert”, ”Ökad trängsel i trafiken väntar” och ”Stor risk för tvister i flera decennier”. Rubrikerna talar sitt tydliga språk – det här är en nyhetsredaktion som bildar opinion. Vi har uppmärksammat mängder av liknande exempel. Medan många av oppositionens förslag ifrågasätts eller sågas på nyhetsplats vinklas alliansens förslag hela tiden lite mer neutralt, lite mer positivt.

Läs hela artikeln.

Åsa Lindberborg meddelar att DN vägrade ställa upp på debatt om innehållet, i alla fall före valet.

Och sajten Den allierade journalisten är väl värd att följa. Här finns en hel del konkreta exempel.

”In our ship, they came to kill”

Den israeliska spinmaskinen spinner fortfarande för fullt. Men allt fungerar inte som det ska. I takt med att de kidnappade passagerarna på Mavi Marmara berättar om vad som hände vid det israeliska angreppet blir det allt tydligare att redogörelserna är samstämmiga och förklarar varför Israel har haft ett så stort behov av att med järnhand kväva informationsflödet från attacken och bara släppa ut material som militären redigerat.

Det här korta klippet nedan visar en episod som skymtade förbi redan i de fåtal bilder turkisk tv och aljazeera hann få ut innan båten togs över (jag är osäker på om svensk tv visat dem – Aktuellt har ju som bekant valt att köra IDF-redigerade och -texade grejer). Dock ser man saken tydligare här. Man ser att soldaterna först sparkar på en person och det ser därefter ut som att de inte skjuter nedåt mot däck, utan mot den nedsparkade personen de har framför fötterna. Givet det vi vet från obduktionerna – att flera av de mördade skjutits flera gånger från extremt nära håll, blir det extremt sannolikt att det vi bevittnar är en kallblodig avrättning av en skadad, civil passagerare.



Dagens stora nyhet är dock att organisationen Cultures of Resistance, som hade journalister och kamerafolk på båten, har lyckats få ut ett större bildmaterial. En del av det materialet visas under den här intervjun på Democracy Now med journalisten Iara Lee. Inslaget börjar ca 31 minuter in och måste verkligen ses.

De här bilderna bekräftar också vad alla passagerare har understrukit:

• att israelerna besköt båten innan de kom ombord
• att de israeliska soldater som hade avväpnats efter att angreppet började, fick vård på båtens sjukstuga och släpptes
• att det fanns passagerare som blödde till döds efter att de förvägrats medicinsk hjälp
• att israelerna först slog ut kommunikationer från båten och därefter aktivt angrep journalister för att beslagta och förstöra alla bevis för sina brott

Vid 39:15 skymtar Mattias Gardell förbi. Bilderna bekräftar exakt det han återgett, nämligen att han satt fullt synlig och fredlig i pressrummet medan andra journalister, som inte kunde räkna med att skyddas av sin hud- och hårfärg, försökte gömma sig.

Alltså: Missa inte!

UPPDATERING: Nedan hela den 15 minuter långa videon.

Israeli Attack on the Mavi Marmara, May 31st 2010 // 15 min. from Cultures of Resistance on Vimeo.

Låt dem inte döda sanningen

Erik Berg har skrivit en lång men oundgänglig analys av mediekriget som följt den israeliska Medelhavsmassakern. Ta dig tid att läsa den!


Och gärna också:

• Vindskupan
• Motbilder [1][2][3]
• Mattias Gardells redogörelse för vad som hände på Mavi Marmara:

Journalisterna utgjorde en självklar måltavla för övervåldet av samma skäl som Mavi Marmara var det första fartyg som anfölls: det var strategiskt viktigt att skära av kommunikationen med omvärlden och ta kontroll över informationen så att inga berättelser andra än övermaktens skulle komma världen till del.

Aktuellts lågvattenmärke - transkription

Jenny Lindahl Persson har transkriberat hela det närmast bisarra Aktuellt-inslaget som jag nämnde här, i vilket Mattias Gardell som återvänt från den israeliska massakern på Medelhavet, utsattes för ett slags förhör i studion. Läs och minns!

Personlig insats

När Venezuelas luftrum kränks sätter DN en lämpligt balanserad rubrik.

Utnämningspolitisk cirkel

Utnämningsmakten i staten tillfaller konstitutionellt huvudsakligen regeringen. Att utnämna rätt person är en viktig del av regeringens möjlighet och skyldighet att styra landet.

Det kan också i vissa fall vara så att ett öppet förfarande gör det svårt eller omöjligt att rekrytera personer som redan innehar ett ämbete i eller utanför staten.

För länge, länge sedan fanns det en svensk statsminister som försökte påtala detta förhållande. Han blev då dagligen framställd som en slags maktgalen halvdiktator av den politiska oppositionen och en närmast kompakt ledarskribent- och journalistkår.

Detta var alltså åren 2005-2006, nu försvunna i en slags historisk dimma. Så här rapporterade SVT den 15 mars 2006:

Alliansförslag om utnämning av chefer

Efter långvarig kritik mot hur regeringen tillsätter toppchefer inom statliga myndigheter förklarar nu den borgerliga alliansen hur den vill att utnämningssystemet ska se ut.

Bland kraven, som presenteras i en debattartikel i Dagens Nyheter, finns en tydlig kravprofil som ska vara offentlig. Dessutom ska tjänsterna utannonseras och en utvald chefskandidat ska kunna utfrågas i riksdagen.

Annika Qarlsson (c) säger till TT att det är ett problem när regeringen i slutna rum både bestämmer vem som ska ha jobbet och vad som ska utföras.

Några andra exempel här, här och här.

Dessa malande, smått bisarra angrepp bidrog på ett icke obetydligt sätt till att påverka bilden av Göran Perssons regering och därmed till att högern vann valet, och kunde sätta igång med härliga angrepp på arbetslösa, sjukskrivna samt nästan alla andra.

Men vad med den öppna utnämningspolitiken. Jo, hittills har det varit nästan ingenting av det. Moderata partigängare har fått toppjobb på oförklarlig grund och erfarna chefer har straffats för sin socialdemokratiska bakgrund.

Men idag kom det en proposition som fullbordar processen:

I propositionen föreslås att sekretess införs i ärenden om anställning av myndighetschefer vid förvaltningsmyndigheter som lyder omedelbart under regeringen. Sekretessen ska gälla för uppgift som lämnar eller kan bidra till upplysning om en enskild kandidats identitet, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde lider men. Regeringen ska kunna besluta om att vissa anställningsärenden inte ska omfattas av sekretess. Sekretessen ska gälla i högst tio år.

Regeringen föreslår även att uppgifter som hänför sig till urvalstester i anställningsärenden ska omfattas av sekretess, om det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den som uppgiften rör eller någon närstående till denne lider men. Denna sekretess ska gälla i högst 50 år.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 april 2010.

Häpp.

2 x måste: Olle Svenning om förbruningen av europeisk borgerlighet; Stefan Lindgren om Guillou-affären

Olle Svenning skriver om vår tids politiska omvandlingsnummer:

Första gången jag var på valmöte med Le Pen, det var 1982, skränade han: Tre miljoner invandrare är lika med tre miljoner arbetslösa. Fransmännen först.

I dag har Sarkozy satt upp ett väldigt beting för deportationer av flyktingar, byggt ett departement för nationell identitet och kallar förortens ungdomar för slödder.

Mogens Glistrup var en sorts 70-tals ¬grotesk. Med munnen full av marsipan brölade han om för mycket välfärd och för många muselmaaaeener. Hans efterträdare Pia Kjaersgaard har förvandlat brölet till borgerlig regeringspolitik.

Sarkozy skrev sitt vinnande valrecept så här: tala inte ekonomi, tala om värderingar som lag och ordning, antyd hot om smygande islamisering, angrip de bidragsberoende som inte stiger upp klockan sju på morgonen. Attackera kultureliten som folkföraktande och utan tro på eviga värden, ibland inte ens på de kristnas Gud.

Läs hela!


Stefan Lindgren säger många av de viktigaste sakerna i efterföljden av Expressens Guillou-scoop igår:

En artikel om socialdemokratins förhållande till Vietnamrörelsen är den enda konkreta beställning som Guillou sägs ha utfört. Kanske fick Guillou betalt för den. Det talas om 600 och om 800 kr och om en "bunt sedlar"...

Kanske skulle detta kunna klassas som olovlig underrättelseverksamhet. Hade någon skrivit motsvarande artikel för USA-ambassaden hade han kunnat få en orden.

Sen sägs det att Guillou i fem år höll kontakt med KGB-officeren Jevgenij Gergel. Än sen? Jag vet journalister som under hela 80-talet var stamgäster på Sovjetunionens ambassad. Som stup i kvarten gick över gatan från presshusen i Marieberg till ambassaden.

Läs hela - nyckelresonemanget kommer senare!

[Exp][Exp][Exp][SvD][DN][DN][DN][AB][AB][Gudmundson]

DN kampanjar igen...

... konstaterar Mats Engström, angående Analysmannens senaste inlägg, baserad på en från början hårdvinklad undersökning.

Väpnad surrealism

Läs detta hos MuzzleWatch. Israel-lobbyn angriper dokumenterad islamofobi som en myt och ett sätt att ”skapa masshysteri”, medan FN-rapporten som dokumenterar de israeliska övergreppen i Gaza, jämförs med ”Sions vises protokoll”.

Anne Bayefsky säger bland annat detta om rapporten, som sammanställts av den (judiske) sydafrikanske juristen Richard Goldstone:

“At its core, the Goldstone Report repeats the ancient blood libel against the Jewish people - the allegation of bloodthirsty Jews intent on butchering the innocent,”

Läs.

Tragedi och historia

Åsa Linderborg gör en otacksam men förbannat hedervärd demokratisk insats när hon fortsätter att med skärpa kritisera den statliga historieförfalskningsmyndighetens verksamhet - och vad det gör med vår allmänna förståelse av historien och samtiden:

Det är också därför man inte gör utställningar över alla svenska resenärer som frotterat sig med diktatorer. 1977 åkte handelsministern och folkpartisten Hadar Cars till Indonesien för att äta middag med Suharto, som vid det laget hade lågt räknat en miljon avrättningar på sitt samvete: kommunister, fackföreningsledare, radikala präster, jordlösa, medborgarrättsaktivister, nunnor och östtimoreser. Med sig hade Cars ett gäng hungriga vapenkrämare från bland andra Bofors. Man kan säga mycket om Jan Myrdals resa – vi har pratat om den i 31 år nu – men han har trots allt inte levererat några vapen eller slutit några handelsavtal med en massmördare.

Läs hela!

Den medvetet förvridna debatten

Den som följt pro-israelisk propaganda vet att en av dess viktigaste komponenter är byte av debattfokus. Genom hårda angrepp, halsbrytande liknelser och monoman upprepning förstörs möjligheten att föra en saklig diskussion – en viktig förutsättning för att staten Israels oförsvarbara handlingar ska försvaras.

Åsa Linderborg skriver idag om resultatet:

Den som vill att den här debatten ska handla om pressetik, önskar trolla bort en dokumenterad tragedi. Det här handlar om Israel. Om ett land som alltför länge tillåtits vara undantaget all normal opinionsbildning.

Det är som vanligt väldigt bra. Läs hela!

Järnkoll

Israels tidigare Sverige-ambassadör Zvi Mazel (han som egenhändigt saboterade Dror Feiler och Gunilla Sköld Feilers konstverk på Historiska museet) följer nu upp tidigare påståenden om att det inte finns någon fri press i Sverige, eftersom det är socialdemokraterna och facket som kontrollerar 80% av alla tidningar:

Dagens Nyheter, considered Sweden's Haaretz, is social democrat in ideology and sometimes rivals Aftonbladet in attacking Israel. [...] There are very few, if any, influential newspapers belonging to the Right, and certainly not in Stockholm and the main cities.

Påståendena är som bekant inte oprecisa, utan direkt motsatta verkliga förhållanden. Det är, med andra ord, en liten uppvisning av en beprövad propagandametodik i försvaret för staten Israel.

Israel på plats vid Durban II

Bloggen MuzzleWatch drivs av folk i organisationen Jewish Voice for Peace. Den ger ofta många intressanta – och skrämmande – inblick i hur staten Israel och den proisraeliska lobbyn i USA skrämmer, hotar och spinner bort kritiker av Israels ockupation och förtryck till tystnad. Mycket ofta gäller det progressiva judiska röster.

MuzzleWatch har varit på plats i Genève på FN-konferensen mot rasism och rapporterat. Bland annat har de visat hur en propagandadelegation från Israel – som alltså uppmanade alla länder att bojkotta konferensen – varit på plats för att exempelvis cyniskt utnyttja tragedin i Darfur och iscensätta falska protester med inhyrda, ovetande ungdomar.

Kolla här, här, här och här.

Detta har vi ju förstås hört lite eller inget om i våra mainstream-medier, som dock excellerat i att sprida osanningar, misstolkningar och planterade propagandauppgifter. Återigen blir västerländska medier – inbäddade i en grandios självbild av självständighet och objektvitet – fullkomligt oförmögna att leverera en rapportering som har en ungefärlig överensstämmelse med de verkliga skeendena. Vad regeringsapparaterna i Israel och USA ville skulle berättas – det var vad som berättades, upprepades och låtsasanalyserades.

På Genèvekonferensen hade alla journalister dragit därifrån när de frivilligorganisationer som burit upp konferensarbetet i förväg och satt sina förhoppningar till det, skulle säga sitt. Som Cecile Surasky skriver på MuzzleWatch:

I spoke to one delegate of African descent who told me about an earlier meeting with the NGOs and the general commissioner. The biggest applause line was after one delegate got up to call out the ways the conference had been hijacked by the Israel lobbyists here, resulting in the marginalization of everyone else’s voices.”They have made few friends here,” she says.

Och apropå Durban-konferensen så har MuzzleWatch också lagt upp en video från ett möte med den inflytelserike bulldozerjuristen, tortyrapologeten och Israelaktivisten Alan Dershowitz (jag skrev för några år sedan om hans ledande roll när Norman Finkelstein förvägrades en universitetstjänst). Dershowitz vrider upp den surrealistiska propaganda ytterligare ett varv. Hans ”argumentation” handlar om att palestinierna är medansvariga för förintelsen, att Hamas och Ahmadinejad är ”arvtagare till Hitler”, och att Durban I-konferensen – där man alltså skriver i slutdokumentet att förintelsen aldrig får glömmas, fördömer antisemitism och manar till fred och förhandlingar i Mellanöstern – ”har sina rötter” i de nazistiska partidagarna i Nuremberg.

Lite synd bara att det är vad den här typen av galningar spottar ur sig som i högre utsträckning präglat svensk politisk journalistik än vad som verkligen hänt i Genève – eller dagligen händer på Västbanken och Gaza.


PS. Läs vad Navi Pillay, FN-kommissionär för mänskliga rättigheter, skriver om konferensen och det stundtals bisarra undergrävandet av den.

Hets som tär

Jag ser att den rallarsvingande vettvillingen Magnus Sandelin – på senare tid expertutpekad av de blåbruna frontsoldaterna i medierna – lyckats spotta ur sig några av de droppar som fått bägaren att rinna över för antirasisten Bulten i Bo. Efter att Sandelin gett spridning åt en lögn – varje läskunnig människa med hedern någorlunda intakt kan se det – om nämnde bloggare, har han dragit slutsatsen att orken inte räcker till.

Motiveringen är fullt begriplig. De flesta som får den typen av etablissemangstolererad hets mot sig utan att vara bekanta med de väletablerade greppen blir skrämda till självcensur. Sen är det som i det här fallet, de som mycket väl har kommit att se hur taktiken fungerar, och just därför vet att det är en del som kletar fast oavsett hur bisarra och kontrafaktiska uttalandena är – faktiskt ofta desto mer. Då blir det frågan om en personlig kostnadskalkyl.

Hur som helst är detta ett litet exempel på hur det går till – och på tidsandan. Det finns alltid rabiata knäppskallar som Magnus Sandelin, som kompenserar exempelvis bristande intellektuell förmåga med att leta efter varmluftsströmmar runt makten. I Det skrämmande är hur han lyfts in i värmen av det borgerliga etablissemanget och släpps loss när det behövs lite rejält giftiga dimridåer runt verkligheten. Istället för att hänga runt på Flashback, och/eller sitta och onanera till läsning av Per Ahlmark tidigt i sin sociala mognadsprocess, får vi då Sandelin-typer i dagordningsförstärkande positioner i samhället. Och vi har gott om historiska bevis på hur mycket elände sådana människor kan skapa för sin omgivning, under de rätta sociala auktoritetsförhållandena.



(Parentetiskt, eftersom jag ändå länkade till Sandelins inlägg, nämner jag Mohammed Omar i mina ögon dessvärre har virrat bort sig allt mer i politisk omdömeslöshet i sin omfamning av folk som klassiskt fascistisk grund, och än mer i bisarra konspirationsteorier. Och när det gäller Lasse Wilhelmsson så opererar han allt mer med renodlat antisemitiska schabloner. Det är naturligtvis oacceptabelt. Inget av det hör dock hit – Sandelin blir inte mindre av en proisraelisk vettvilling bara för att det finns andra som också har fel).

Proisraelisk desinformationsinsats bakfyrade lite grann

Också i Norge – där opinionen mot det israeliska massmordet i Gaza var stark och bred – har proisraeliska propagandister försökt blanda bort korten genom ogrundade anklagelser om antisemitism.

Ett märkligt element i detta har varit en ”rapport” med Manfred Gerstenfeld – någon slags israelisk akademiker – som redaktör. Rapporten, ”Behind the Humanitarian Mask”, är tänkt att avhandla antisemitism i de nordiska länderna, och är ett helt fantastiskt verk. Olof Palme och KG Hammar får stå för några av exemplen på ”pioneering impacts of Jew-hatred” medan Anna Lindh presenteras som “extremely anti-Israeli”. Skulle Norge och Sverige ha förblivit demokrati om de hade tvingats utstå samma sorts ”utmaningar” som Israel har fått möta de senaste decennierna, frågar sig rapporten. Troligen inte, blir svaret, baserat på en artikel av Håkan Syrén och en annan om bristande säkerhetsrutiner i kärnkraftverket Oskarshamn!

Vi får även veta att fackföreningsinitiativ till bojkott av israeliska varor är antisemtism, att en av de få kända norrmännen i världen är Vidkun Quisling, samt att

One key element of anti-Semitism in Norway is the longstanding prohibition of Jewish ritual slaughter. […] Norway, Japan and, to a much lesser extent, Iceland are the only countries in the world that allow whaling. The number of these mammals cruelly killed annually by the Norwegian fleet is tens of times that of the few cows necessary to provide the annual kosher-meat requirements for all the Jews of Norway who want it. This is a prime example of the combination of Norway’s anti-Semitism and hypocrisy.

Så fortsätter det sida upp och sida ned. Det är på sätt och vis stor humor.

Kort efter det att rapporten presenterats, dök det i Jerusalem Post upp en artikel där det bland annat påstods att Norges finansminister, tillika partiordföranden i Sosialistisk Venstreparti, Kristin Halvorsen, skulle ha gått i ett demonstrationståg och ropat ”död åt judarna”! Efter att norska medier uppmärksammat artikeln med detta och andra bisarra påhitt, sade journalisten Maya Spitzer så här till Dagbladet:

- Alt jeg har skrevet er riktig. Jeg har fått informasjonen fra flere kilder. Fra Israel-Wat, fra Manfred Gerstenfeld og Imre Hercz. Men jeg vil ikke at du siterer meg på noen ting

Problemet är att Imre Hercz själv menar att han sagt ”det rakt motsatta” till journalisten. Flera andra judiska profiler i Norge – flera av de tydligt proisraeliska – har också reagerat och kontaktat tidningen.

Nu i helgen har saken tagit en ännu mer bisarr vändning. I en uppföljningsartikel hade nämligen Jerusalem Post citerat David Weiss, en judisk officer som säger att situationen för judar är mycket dålig, och att den som bär davidsstjärna riskerar att bli spottad på eller attackerad. Han säger sig också ha blivit utslängd ur en taxi av en ”muslimsk invandrare”.

Det är bara det att David Weiss inte finns.

Eller för att ta det i riktig ordning. NTB, Norges motsvarighet till TT, konstaterade först, i det att de rapporterade om artikeln i Jerusalem Post, att någon David Weiss inte kunde återfinnas i skatteregistret, telefonkatalogen eller pressarkiven.

Aftenposten kontaktar då försvaret, som meddelar att ingen David Weiss finns anställd där. När Aftenposten frågar om det kan vara så att David Weiss arbetar med hemliga uppgifter får tidningen rutinmässigt svaret att detta varken kan bekräftas eller dementeras.

Aftenposten vänder sig då till Senter mot antisemitisme. Här får man veta att David Weiss finns och att han jobbar inom försvaret. Det förmedlas även en telefonkontakt.

Weiss – som säger att han har dubbelt medborgarskap – bekräftar att han själv kontaktat Jerusalem Post för att berätta de historier om antisemitismen i Norge (som förefaller djupt märkliga för alla andra i Norge) och säger att han har en hemlig tjänst som gör att försvaret inte kan berätta om honom, samt att han har hemligt telefonnummer och hemlig adress.

Men efter detta kände sig norska försvaret tvunget att gå ut och slå fast att någon sådan person inte jobbar för dem. Detta i sin tur ledde till att Aftenposten uttryckte tvivel om huruvida försvarsmakten talade sanning.

Nu har dock saken tagit ytterligare en vändning genom att Dagbladet hittat ”David Weiss”. Först presenterade Weiss ett ”uppenbart falskt” ID-kort från amerikanska Navy Seals. Men så säger han att han inte jobbat för försvaret eller som yrkesofficer i någon annan armé för den delen, och att han beklagar missförståndet.

Aftenpostens politiske redaktör har följande kommentar:

-Samtidig viser dette hvor langt ekstremistiske miljøer som støtter den Israelske høyresiden er villige til å gå. Han mener personer i det israelske miljøet i Norge også må ha visst om bløffen, dersom det stemmer at David Weiss ikke er den han har utgitt seg for å være

Detta är naturligtvis en skandal som är både bisarr och pinsam. Men det är också ett illustrativt exempel på hur proisraeliska spins faktiskt fungerar genom plantering och rundgång. I 99 fall av hundra blir det bara inte uppmärksammat på det här sättet.

Det är besvärande att "David Weiss" fått komma till tals i medier både här och där. Men i Sverige är den typen av granskande journalistik kring israelisk desinformation, som ändå kommit till i det här fallet, milt sagt sällsynt. Snarare förs de extremistiska lögnerna vidare av ledarredaktionerna. Men det bekräftar väl bara att Norge är ännu mer antisemitiskt, antar jag.


Läs artiklarna: [Aftenposten][2][3][Dagbladet][2][3][VG]