Ett ofärdigt document.no

För lite mer än tre år sedan, närmare bestämt den 31 juli 2008, hade jag på tryck en artikel i Aftonbladet Kultur, om högerpopulismen i Norge. Även om artikeln tog sin utgångspunkt i Fremskrittspartiet, försökte jag beskriva den bredare politiska och debattmässiga kontext i vilken partiets framgångar skulle förstås. Bland annat skrev jag detta:

Partiet verkar i ett växelspel med en allmän samhällsdebatt, som i tilltagande grad ”danmarkiseras”. Ett antal nyrasistiska fora har etablerat sig som referenspunkter i varje diskussion om invandring, islam eller integration. På sajter som document.no, HonestThinking och Human Rights Service (HRS) pumpas dagligen ut dubiösa siffror och försåtliga ”kopplingar”. Urval och tonfall påminner starkt om till exempel svenska Nationaldemokraternas eller andra aktiva rasistpartiers ”nyhetsservice”. HRS, som vill förbjuda bärande av muslimsk huvudduk och försvåra familjeåterförening, erhöll förra året närmare två miljoner kronor av den norska statens medel för att främja integration. Redaktören för HonestThinking har skaffat sig plats i den offentliga debatten genom att monomant återkomma till ”demografins” betydelse för ”islamiseringen” av Norge: Muslimerna är inte bara många – de får också barn! På senare tid har han börjat intressera sig för sambandet mellan ”ras” och intelligens. Denna smörja – vars intentioner torde vara uppenbara för varje normalbegåvad samhällsmedborgare – kan man få sig till livs i vanliga norska dagstidningar. När ytterkanterna rör på sig, förskjuts också tyngdpunkten i debatten.

Kommentaren utlöste tydligen ett helt kapitel – ”Demokrati på svenska” – i boken ”Selvmordsparadigmet” av mannen bakom HonestThinking. På den med tiden betydligt mer respekterade sajten document.no blev det också en arg kommentar, ”Samfunnsdebatt på svensk”. Kontentan är att Sverige är ett märkligt land där jag får skriva på ”barnehagesvensk” och hålla på med ”Jan Guillou-sosialisme”, och att document.no inte kan vara rasistisk eftersom de själva inte skriver om raser. Redaktören själv, Hans Rustad, nämnde inte artikeln då, men tycktes inte ha glömt undertecknade. I en upprymd artikel om Sverige efter valet 2010 gläds han åt att Sverigedemokraterna valts in i riksdagen – ”et sunnhetstegn snarare enn et sykdomstegn, som gjort att ”Sverige er blitt et annet land”.

För den som vill få en glimt av symbiosen mellan fora som document.no och etablerade politiska aktörer kan jag för övrigt rekommendera en titt på det här föredraget som Stortingsledamoten och ledaren för Oslo Frp, Christian Tybring-Gjedde, höll för nämnda sällskap den 20 oktober 2010.

Nåväl. Document.no fick en del extra uppmärksamhet under sensommaren, eftersom det visade sig att Anders Behring Breivik rört sig i kretsen runt sajten och skrivit ett antal glada tillrop där. Dagen efter att han genomfört terrorangreppet, fann sig redaktörerna nödgade att samla samtliga hans kommentarer. Den sista, skriven i mars 2011 inleds så här:

Hei Hans, Nina, Christian, Rubb og til dere andre jeg kjenner:-)
For det første; meget bra innsats det siste året:-) Tusen takk til alle i redaksjonen/hovedbidragsytere; Hans, Nina, Christian, Rubb og alle andre som har bidratt! Dere har blitt en politisk maktfaktor i Norge enten dere liker det eller ikke:) Vel fortjent. (og vi liker det!<3) :D

Efter den 22 juli var Hans Rustad snabbt ute med ett litet spinn-försök om att Breiviks manifest skulle vara huvudsakligen kopierat från den så kallade Una-bombaren. Senare har han gett vissa indikationer om mild självrannsakelse och löften om bättre moderering av kommentarfälten på document.no, även om han samtidigt utbrutit i upprörd kritik mot dem som försökt diskutera islamofobins uppenbara roll i formandet av Breiviks världsbild.

Men idag är Hans Rustad tillbaka i högform igen. I en artikel i Newsweek (i vilken jag också är intervjuad) kommer han med följande uttalanden om situationen i Norge efter 22/7:

Rustad, for his part, is dismayed by official Norway’s reaction to the attacks. “Meeting terror with roses and love ...” he says, bitingly. “Crown Prince Haakon announced that the streets of Oslo were filled with love. What is this? Woodstock? Flower Power? Feel my pain! We go through the same pile of victims’ stories over and over again. How many memorial ceremonies can we handle?” He knocks his glass of water onto the table, when I mention the debate over what has been described as covert Islamization. “It is not even covert! There are demands for prayer calls, no pork in kindergartens, nurses in veils, halal meals in prisons, and Muslims in elderly homes demanding to be ritually washed five times a day. It’s all in the open!”

Välkomna ska ni vara till den stora empatiefterfesten. Här är vi alltså tillbaka till de verkligt stora hoten mot det norska samhället: att fångar får halalkött! Och Rustad och hans vänner är ju faktiskt de som har blivit offer för övergrepp:

“A witch hunt against dissenting opinions has started. Hatred is bound to explode if people can’t speak out against this utopia of multiculturalism.”

Alltså: om han och hans polare inte får ägna sig åt hets dagligen, då hotar de att ”explodera” av hat. Okej.

On whether he somehow helped create Breivik’s mindset, he adds without prompting: “No, I don’t want to play the game of mea culpa.”

Nä. För det är ingen lek. Det är europeisk verklighet här och nu. Som måste ses, förstås och bemötas.