[K]ristdemokraterna har plockat upp andra delar av det högerpopulistiska framgångsreceptet: att gira undan från ekonomisk-politisk debatt genom att iscensätta sig som kulturellt antietablissemang. Partiledaren Göran Hägglund har gått till angrepp mot det som tydligen förpestar vardagen för breda folklager, nämligen "svårartade performance-vrål".Här.
Det är förstås inte troligt att Hägglund själv ska lyckas bli en framgångsrik högerpopulistisk ledarfigur som Danmarks Pia Kjærsgaard, eller norska Fremskrittspartiets Siv Jensen, som nyligen var på charmoffensiv i Sverige och hyllades som en nordisk Thatcher av bloggare och skribenter vilka envisas med att kalla sig liberaler. Men hans instinkter, skärpta av pressen ner mot fyraprocentsspärren, säger mycket om vartåt man ska blicka om man vill se borgerlighetens vandringsbana när 00-talet går mot sitt slut.
Kristoffer Housset, Lars Ohlys pressekreterare, svarar för övrigt lysande tycker jag:
- Om man deltar i den här debatten är man också del av Lars Vilks konstverk. Och det kanske vi inte vill bidra till...Precis. Vi måste våga låta bli att "ta debatten" - alltså vägra bidra till att viktiga sociala debatter trängs ut medan islamofobisk hets normaliseras under genomfalska stridsrop om yttrandefrihet.
