1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.
Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.
2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:
Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.
3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:
Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?
