Bankmannen som bestämmer

Jag har skrivit i norska Dagsavisen den Europeiska Centralbanken och dess planer för "strukturreformer" i Europa.

En av Europas aller tyngste politiske makthavere ble intervjuet i Wall Street Journal i forrige uke. Sjefen for Den europeiske sentralbanken, Mario Draghi, fikk blant annet spørsmål om han trodde at framtidas Europa vil bli mindre preget av den sosiale modellen som har definert kontinentet.

«Den europeiske sosiale modellen har allerede forsvunnet, når vi ser den ungdomsarbeidsløsheten som råder i visse land», svarer Draghi. Ut fra dette gjentar han flere ganger at Europa har skrikende behov for «strukturelle reformer».

Läs gärna resten.

Greklandsmyter

Medan det grekiska folket utsätts för ett nytt "räddningspaket", fortsätter de ekonomiska och politiska eliterna i andra europeiska länder att sälja in berättelsen om de slappa grekerna till sina egna befolkningar. Folk ställs mot folk, medan försöken säkra finanskapitalisternas tillgångar och stärka EU-byråkratins makt kräver allt större offer. Grekland är inte först (Lettland har till exempel redan utsatts för eländet) och kommer definitivt inte att vara sist.

Jag var med i norsk (tv-sänd) radio om saken igår. Lyssna gärna här. Och idag skriver jag och kollegan Lars Gunnesdal i Aftenposten om mytbildningen runt Grekland:

Hellas blir rammet fordi EU-byråkratene ønsker å «vinne tid». For hva? For å prøve å sikre mest mulig av posisjonene til mektige finansinstitusjoner. Det er selvfølgelig helt uanstendig at det hardt prøvde greske folket skal betale den prisen. Vi skal være takknemlige for at den jevne greker ikke aksepterer å bli lurt og presset, men tar opp kampen. De fortjener vår støtte, ikke arroganse og ignoranse.

… är slutsatsen. Läs gärna hela artikeln här.

"Den late greken"

Jag har skrivit om mytbildningen runt Greklands ekonomiska kris flera gånger tidigare. Se till exempel Greklands nota (maj 2010) och Støtt en greker (juli 2011).

Nu har Manifest Analyse (där jag jobbar, dock för tillfället tjänstledig) gett ut ett PM om de myter som sprids om Grekland och hur de lägger argumentationsgrunden för katastrofala förslag på "lösningar".

Bland annat har den brutala sparpolitiken lett till att den grekiska statsskulden idag är större än för två år sedan.

• Bara mellan 2009 och 2011 fördubblades den officiella arbetslösheten från 9 till 19 procent.
• Ungdomsarbetslösheten är över 40 procent.
• Lönenivån för offentligt anställda har minskat med 30 procent.
• Självmordsfrekvensen har fördubblats, och många flyr landet.

Läs rapporten (författad av Lars Gunnesdal) här.
En artikel om rapporten, i Klassekampen.

Eurokrisen som den europeiska socialdemokratins kris

I min krönika i norska Dagsavisen skriver jag om hur marknadsfundamentalisterna styr vidare i EU – utan parlamentarisk opposition:

Finansherrene må samtidig være fornøyde med at så mange europeere nå er blitt forledet til å se på grekerne som utakknemlige og bråkete, i stedet for å legge skylden der den hører hjemme. Faktum tåler å gjentas: Grekerne jobber mer enn alle andre i Europa. Samtidig har de lave lønner. Det gjelder også i offentlig sektor, hvis størrelse er mindre enn EU-gjennomsnittet. Allerede før krisen lå grekerne på topp i EU når det gjelder arbeidende fattige. Arbeidsledighetstrygden ligger under fattigdomsgrensen. Nå har også den nye grunnpensjonen havnet der, og den kommer trolig til å senkes ytterligere. Det er altså i denne situasjonen at grekerne – de av dem som savner fete utenlandske kontoer og politiske kontakter – skal skvises ytterligere, i tiår framover, for at bankene skal gli unna riskene ved sin egen långivning.

Läs gärna hela.

Støtt en greker!

Idag har jag skrivit i Klassekampen om "räddningspaketen" till Grekland och den mytbildning kring grekisk ekonomi som föregått dem.

Ser man nærmere på Hellas, framtrer et helt annet bilde enn gnålende, ouzodrikkende latsabber. Andelen husholdninger som har problemer med å få endene til å møtes, er en av de høyeste. På listen over tunge boligkostnader ligger Hellas helt på toppen. Nesten en fjerdedel av husholdningene må betale over 40 prosent av disponibel inntekt til bolig.

Hellas topper også en sammensatt indeks over arbeidspress. Grekere jobber ofte i helger og om netter, de har liten mulighet å tilpasse arbeidstiden, de opplever svært mye stress på jobben, og de sliter med å kombinere jobb og familiekrav. Det sistnevnte kan ses i forbindelse med at det i Europa er grekere, nest etter irlenderne, som bruker mest tid på å ta hånd om eldre eller funksjonshemmede slektinger. Vanlige grekere har med andre ord levd med små marginer.

Läs gärna hela!

3 x lästips

Tre grejer på nätet som inte bör missas:

1. Johannes Anyuru bloggar från Ship to Gaza (eller än så länge från förberedelserna). Starkt och skarpt.

Vi vet alla vad som sker i Gaza, vad som har skett där i det förflutna. Det har skett, vi har alla läst orden. Hur ska jag förlika ordet “människa” med det sätt som befolkningen i Gaza behandlas på? I Gaza är en människa nästan inte värd ett skit, inte i praktiken, inte för oss som inte bor där, som inte ser deras ansikten. Vi talar om dem, men våra kroppar är tysta, stilla, som stenar. Så står det till med människorna. Vi talar alltid, och skriver, och vi använder orden som om vi lever i en helt annan värld, en värld där “människor” inte kan spärras in mellan murar, där “människobarn” inte mördas av fosforbomber utan att något sker för att förhindra att det upprepas igen nästa dag, och nästa. Vad kan jag göra åt det? Vi är förstenade.

2. Crister Enander skriver smärtsamt om utförsäkringarna och om det skamliga som skett och sker i Sverige:

Nyliberalismen är inget annat en svulst på samhällskroppen, den är den moderna politikens cancer. En tröst i eländet är trots allt insikten att den kräftan går att bota.

3. Jon Weman skriver insiktsfullt om Grekland och om hur man kan snegla på Argentinas framgångsrika ”olydighet” för att ta sig ur EU:s och IMF:s grepp:

Naturligtvis kan man tycka att den som lånat också ska betala tillbaka, oavsett konsekvenserna och trots att de grekiska byggherrar och irländska bankirer som tjänade på skuldsättningen, inte är de som främst drabbas av nedskärningarna. Efter att triljoner dollar under de senaste åren skänkts bort till spekulerande banker verkar dock rättviseargumentet lite försvagat. Varför inte en smula orättvisa i folkmajoritetens intresse, för en gångs skull?

We got a situation

Judiska muséet i Aten är ganska litet. Här finns utställt en del material från synagogan i Aten som den under tyska ockupationen starkt decimerade judiska församlingen beslutade lägga ned på 70-talet, och så privata donationer som visar fram rörande skärvor av liv, död och motstånd. I en monter finns några partisanfoton från andra världskriget, och en text berättar att många hundra grekiska judar anslöt sig till partisanaktiviteter i Grekland och i Nordafrika. Och så:

Sadly, due to the post war political situation in Greece, most of them remain largely unrecognised and forgotten.

Översättning: De flesta var kommunister. Och det blev inbördeskrig.

«EU:s krispolitik dödsdömd»

Flamman blir bättre och bättre. Prenumerera! Och missa inte Aron Etzlers ledare i det här numret, om EU, Grekland och framtiden.

Greklands nota

[Den här texten är publicerad på norska i Klassekampen i dag]

Två tyska högerpolitiker föreslog nyligen att Grekland för att ta sig ur sin kris skulle sälja några öar. Pressen följde upp med att be grekerna skärpa sig och se till Tyskland, där man ”går upp tidigt och arbetar hela dagen”. Över hela Europa har vi matats med ungefär detta: Grekiska arbetare måste förstå att de inte kan slappa sig igenom arbetsdagarna och sedan gå i supertidig pension för att dricka och prata bort hårt arbetande nord- och västeuropéers pengar på soliga tavernor.

Men OECDs statistik över genomsnittligt antal arbetade timmar per person och år visar att greker inte bara arbetar mer än tyskar och norrmän, utan faktiskt mest av alla i Europa – hela 2152 timmar per år, mot 1430 för tyskar och 1422 för norrmän.

Den faktiska pensionsåldern i Grekland är 60,9 år för kvinnor och 62,4 år för män – högre än för tyska män. Greker lever färre år efter pension än många andra européer, som fransmän, finnar – och tyskar.


Grekland har förvisso – i likhet med USA och Storbritannien – haft stora budgetunderskott. De offentliga utgifterna är i förhållande till BNP lägre än i många andra länder. Man har dock haft ett intäktsproblem. Den svarta sektorn är stor – kanske störst i EU. Stenrika redarfamiljer har dragit in skattefria miljarder på offshore-verksamhet. Skatteförmåner har gött samhällets toppskikt. Den grekiska överklassen omvandlar nu sina obeskattade bankmedel till massvis av dyra fastigheter utomlands.

Grekisk ekonomi som helhet pressas av att euron är anpassad till tysk export. Tysk industri –där arbetarna haft en mycket låg reallöneutveckling – pumpar ut varor till andra europeiska länder, som inte har kunnat anpassa sina handelsvillkor genom en egen valuta och vars inhemska produktion har utkonkurrerats av importen.


Nu har den grekiska staten hamnat i betalningsproblem. Finansflocken kräver högre räntor på statsskulden. EU och IMF har trätt in med ett ”räddningspaket” med vidhängande villkor. Statliga bolag ska säljas på rea, avregleringar på arbetsmarknaden, anställningsstopp och lönesänkningar i offentlig sektor, behovsprövad arbetslöshetsersättning, försämrade pensionsvillkor.

Detta är inte villkor som ska göra att Greklands ekonomi kommer på fötter. De är istället anpassade till värnandet av samma intressen som drivit fram – och levt gott på – uppblåsta finansiella tillgångar. De miljardgarantier som skramlats ihop ger bankerna utrymme att växla tillgångar som inte motsvarar verkliga värden, mot tillgångar som gör det. Det görs genom att en växande del av frukten av grekiskt arbete den närmaste tiden inte ska garantera välfärden för grekiska löntagare och pensionärer, utan tyska, franska och grekiska bankpapper som i utgångspunkten har varit ihåliga. Det är en gigantisk överföring av makt och resurser. Därför jublar börserna.


I IMF:s rapport om överenskommelsen med Grekland beräknas arbetslösheten öka till runt 14 procent och hålla sig där de närmaste 5 åren. Även med de antaganden som IMF själv gör om effekterna av ett genomfört åtstramningsprogram, beräknas skulden öka från dagens 115 procent av BNP till 150 procent 2013. Med svagare tillväxt eller med deflationstendenser blir det 160 respektive 176 procent. Sådana scenarion är mer sannolika på grund av de gigantiska nedskärningarna och på grund av att Grekland sitter fast i Europeiska centralbankens grepp.

Det betyder alltså att Grekland blir fattigare, samtidigt som den grekiska staten kommer att kunna möta samma finansiella problem som idag, men i större skala, om några år, eventuellt ännu tidigare.


Som vanligt har stora delar av ekonomkåren klivit fram för att förklara allt detta vara nödvändigt. Det är lika förutsägbart och lika mystifierande som ordinering av Ave Maria mot synd. Chefsekonomen i First Securities, Harald Magnus Andreassen, sa till Klassekampen nyligen: ”Innstrammingene som kommer [i Hellas] er helt nødvendige. Selv under kommunismen kunne man ikke bruke mer enn det man produserte”. Det är möjligt. Men under finanskapitalismen går det uppenbarligen alldeles utmärkt en god stund. Det är den ordningen Europas politiska och ekonomiska eliter nu skriver regler för att bevara, och det är vad grekiska fackföreningar protesterar mot. Vi bör heja på de senare.


- - - - - UPPDATERING - - - - -
PS1. På indregard.no kan man se grafer över några av siffrorna som nämns, plus ytterligare kommentarer.
PS2. Idag skriver John Pilger på samma tema. Mycket bra för det mesta, men inte det märkliga påståendet att "most greeks are employed by the state". Anställning i offentlig sektor i Grekland uppgår till cirka 15%.