Om Sverige hade haft en enda politiker, av åtminstone hälften av Galloways kaliber, skulle den erbarmliga politiska debatten om Irakkriget i vårt land ha sett helt annorlunda ut. Av det klarspråk som Galloway talar om sanktionerna, kriget, ockupationen, plundringen och lydregimen i Bagdad har den svenska vänstern mycket att lära.Det är ord som gör sig påminda varenda gång jag läser och ser något av Galloway. Häromdagen hittade jag på YouTube en snart två år gammal debatt i New York mellan Galloway och Christopher Hitchens. Hitchens är en patetiskt aggroateist som sedan en tid blivit firat språkrör för åsikter saluförda av neocons i Israel och USA. Ni kan typen. En person som utifrån en förment position till ”vänster” papegojar fram sitt stöd till överhetens hets mot araber och muslimer, den hets som är instrumentellt i försvaret av dagens blodiga, globala utsugning.
Hitchens är inte en dålig debattör. Och han har stöd av minst halva publiken från start. Men han blir fullständigt isärplockad och nedmosad av Galloway. Debatten är nästan två timmar lång. Det är värt tiden. För de retoriska höjdernas skull, men också för den grundliga genomgången av ”argument” som spridits av krigshetsarna och som luktar allt mer ruttet för varje dag som går. Om du inte orkar se allt, missa i alla fall inte Galloways inledningsanförande. Och titta sedan in på slutet, när Hitchens är rätt slut.
[Tidigare inlägg på bloggen om Galloway]
