Libyen och latinamerikansk vänster

I veckans nummer av Flamman finns också en utmärkt artikel av Johan Sommansson:

Libyendeblacet borde bli startskottet för en självkritisk diskussion inom latinamerikansk vänster. När ALBA lanserades var tanken att det skulle vara mer än ett mellanstatligt samarbete. Det skulle vara ett alliansbygge mellan folk med särskilt fokus på folkrörelsernas deltagande. Men när man lämnar den egna kontinenten tillämpas en annan logik, då råder vänskap regeringar emellan och krassa handelsintressen förses med ideologisk fasad. (...) [D]et går inte att avstå från att stödja det libyiska folkets kamp utifrån spekulationer om vilket politiskt resultat upproret kan komma att få.

Läs hela!

Debatt: Sverige i Afghanistan

Paneldebatt med riksdagspartierna, om Afghanistan och Sveriges deltagande. Jag var med från Vänsterpartiet. Tycker att högerns krigsnaivism och obekymrat koloniala utgångspunkt stundtals är häpnadsväckande.

Är du pålitlig lille vän?

Expressen rasar på ledarplats mot att de rödgrönas stöd till USA:s kärnvapendoktrin, folkrättsbrott samt världsherraväldebyggnade genom militärbaser på andra länders formellt eller reellt ockuperade territorium, kan bli "opålitligt". Med en mer självständig utrikespolitik som förs utifrån internationella rättsprinciper "riskerar Sverige att förlora sin roll som seriös partner på världsarena". Man kommer att tänka på den Robert Nyberg-teckning där chefen säger något i stil med "Johansson måste förstå att han saknar den rätta kompetensprofilen", och får svaret "Nä, man är ju ingen rövslickare precis".

Bilder från dagen efter massakern som Wikileaks dokumenterat

Democracy Now visar nu intervjuer gjorda dagen efter den massaker i Irak, som vi har kunnat se bilder på tack vare Wikileaks. Intervjuerna gjorde av en icke-inbäddad amerikansk journalist på plats, och har inte visats tidigare. De nya bilderna kommer 13:40. Befolkningen bekräftar att det inte var frågan om några "upprorsmän" som dödades. Journalisterna var där för att dokumentera internflyktingars nöd i området under ockupationen.

«Collateral murder»

Den här filmen från Wikileaks måste ses och spridas. Den visar hur amerikanska soldater massakrerar irakier från luften. Två av de dödade var Reuters-medarbetare. USA har hela tiden hävdat att alla dödades i stridshandlingar, "combat operations". Men det material som alltså läckt ut från militären, visar att det är lögn. Ingen skjuter mot amerikanerna. När människorna på marken massakrerats från luften, kommer en bil förbi och två civila försöker hjälpa en överlevande som sårats, en av Reuters-fotograferna. Soldaterna i helikoptern, som kretsat över den krypande kroppen och högljutt gett uttryck för sin önskan att skjuta sönder mannen, får nu ok för att slakta alla tre. I den civila bilen finns två barn som skadas. De upptäcks när marktrupper senare anländer. "Well it's their fault for bringing their kids into a battle", blir kommentaren. Sådana är frukterna av lång tids avhumanisering. Soldaterna som mördar kallblodigt ser inga människor genom sina kameror. De spelar ett hatiskt spel där reglerna är nedkletade med oljebegär och andra "västerländska världen" i nykolonialismens tidevarv. Se klippet! Sprid det! Och stöd Wikileaks!



På en okommenterad långversion kan man dessutom se hur de efter händelsen skjuter sönder en byggnad med missiler, bara för att det gått in sex personer där.

Uppdatering: Se Aljazeera-intervju med redaktören för Wikileaks.

[NRK][Aftenposten][Dagbladet][Expressen][DN]

All Rights Reserved

Tar mig friheten att citera ett inlägg från Motbilder i sin helhet:

Den amerikanske vice-presidenten Joe Bidens besök i Libanon blir det 14:e besöket av en amerikansk tjänsteman på sex månaders tid. Syftet är att visa att utländska påtryckningar på landet är oacceptabla. Som ett led i detta hotade Biden med att dra in det ekonomiska stödet till Libanon om fel parti vann.

Svensk trupp ut ur Afghanistan!

Fredskoalitionen i Göteborg har lagt upp det tal som jag höll på fredsmanifestationen i lördags.

Integration of the nation

Den amerikanska militären har ganska svår torka på frivilliga och jobbar nu mer intensivt för att få invandrare att engagera sig i avdagatagandet av folk vars språk de kan tala. En saftig morot är möjligheten att på så sätt mycket snabbare bli amerikansk medborgare. Man får väl se deltagandet i väpnade angrepp mot andra länder som en del av de giltiga ”värderingar”som det numera är populärt att man ska dela för att bli medborgare.

“We’re going to give people the opportunity to be part of the United States who are dying to be part of this country and they weren’t able to before now,” said Sergeant Campos, who was born in the Dominican Republic and became a United States citizen after he joined the Army.

Dying, tror jag är ett nyckelord i sammanhanget.

[Via Progressiva USA: Pentagons första steg mot en amerikansk främlingslegion]

PS. På tal om medborgarskap galopperar moderaternas utlänningspolitiska hetstrojka vidare i ännu en annons på DN Debatt för det nya rasistpartiet. Det är samma artikel som varit publicerad på DN Debatt några gånger tidigare, med mycket små uppdateringar. Det mest uppenbart riktiga i artikelnm är att ”med allt det lockande och mänskliga följer problem som ett bra invandrarland måste våga se i vitögat” – att migrationsministern leder det stora regeringspartiets brunvandring torde vara ett sådant.

[AB][AB][Exp][Exp][SvD]

På rätt sida av oljekranen

I Somalia pågår en USA-stödd etiopisik ockupation. Pastey påminner om Amnestyrapporten som kom i maj, om de fruktansvärda övergrepp som de etiopiska trupperna och deras allierade begår mot befolkningen.

Har du hört mycket om övergreppen, eller om någon ondsint ledare för det hela, som betecknas "galen diktator", "ny Hitler" eller något annat Saddam-post-1990- eller Mugabe-aktigt?

Oljekranen står i vägen och skymmer sikten.

Och som Pastey påpekar, så deltar Sverige på USA:s och Etiopiens sida, genom att terrorstämpla och terrorisera dem som försöker hjälpa sina släktingar och landsmän i Somalia.

Myrdal om Rice och regeringen

Jan Myrdal när han är som bäst. Läs hans tal vid demonstrationen mot Condoleezza Rice' besök:

Den nuvarande regeringspolitiken är landsförrädisk så som den gamla högerns aktivister när de år 1914 sökte en modig svensk uppslutning på Kaiserns sida. Den är mot landets intressen lika stridande som den, av Per Albin Hansson näpsta, generalers och aktivisters vilka år 1941 sökte få med svensk trupp i marschen mot Moskva.

[...]

Condolezza Rice är en alltigenom föraktlig och vidrig representant för mord och blod, tortyr och utplundring. Det är en skam för den svenska regeringen att den inbjudit henne.

Läs hela.

EUropa-tanken och islamofobin

Andreas Malms tredje artikel om islamofobi på DN Debatt är nog den allra bästa, i en serie som redan bjudit på två lysande texter.

I denna artikel placerar Malm islamofobins utveckling tydligare i ett intresseperspektiv – ger den en ”materiell bas”. Han daterar starten av den moderna islamofobin till oljekrisen 1973 och visar hur den producerar en sammanhängande bild av en yttre och inre fiende. Så sprids också ett ljus över en helt central utveckling i vår samtid: de imperialistiska krigens gödande av den inre rasismen.

Malm pekar också förtjänstfullt ut islamofobins betydelse för återskapandet av ett mytiskt civilisationsbärande ”Europa”. Med Matti Bunzl skriver han:

Europas islamofobiska diskurs gäller inte nervositeten primärt om muslimer verkligen kan bli goda italienare, danskar eller svenskar, utan om de kan bli goda européer: de representerar inte en främmande ras, men väl en fientlig civilisation. "Islamofobin verkar inte i den nationella reningsprocessens tjänst, utan som ett medel för att befästa Europa."

Detta är viktigt och mycket konkret. Som Helena Duroj påpekar i en kommentar till Malms artikel:

Europas etablissemang har haft svårt att ange något gemensamt enande för vår kontinents mosaik av folk och historia. Risken finns att de har funnit det tillslut.

En väldigt bra text på svenska, som tar upp en del aspekter av denna utveckling, är statsvetaren och etnicitetsforskaren Peo Hansens essä ”I hypernationalismens EUropa”, publicerad i antologin Rasismer i Europa: Migration i den nya världsordningen (red. Magnus Dahlstedt & Ingemar Lindberg), Agora 2004. En förkortad version är återgiven i häftet Vänsterns programfrågor #4, Rasism och antirasism.

Jag tar mig också friheten att lägga upp sista delen av en egen artikel, ”Rasism och reaktion”, där jag tagit upp frågan tidigare. Artikeln är publicerad i Socialistisk Debatt #2/2005, Rasism och imperialism i kärna och periferi.
- - - - - - - - - - -

[…]

Den europeiska unionen
Den Europeiska Unionen är den politiska inkarnationen av viktiga trender i den europeiska kapitalismen. Inåt i unionen flexibiliseras och disciplineras arbetskraften. Den monetaristiska tvångströjan skapar ett välkommet tryck för att avrusta stark arbetsrätt och välfärdsarrangemang som arbetslöshetsunderstöd och pensioner. Utåt skapar sig unionen välbevakade gränser, bygger polisiära och militära muskler och söker en aktivt exploaterande plats i den globala arbetsdelningen.

Parallellt med konstruktionen av politiska institutioner och juridiska ramverk pågår en process för att aktivt skapa en särskild europeisk identitet. Detta är en oundviklig del av EU-projektet. Skapandet av en sådan identitet skiljer sig – rent operationellt – på väsentliga sätt från det ständigt pågående återskapandet av nationella identiteter. Naturligtvis är alla sådana gemenskaper föreställda och i någon mån repressiva. Men de är för den skull inte lika och framför allt inte ahistoriska.

Nationalstaternas historia är blodig och unken. Icke desto mindre har uppfattningen om vad Sverige är och vad svenskar förväntas ha gemensamt destillerats fram genom komplexa historiska inklusions- och exklusionsprocesser. En avgörande aspekt är skillnaden (även om det också finns ett växelspel) mellan gemenskaper kring lösa ”värden” och sådana som uppstår kring gemensam aktivitet, till exempel att man i praktiken kämpar för någon rättighet, betalar skatt eller blir utskälld av förmannen. Den europeiska identitet som ackompanjerar EU-bygget blir ett slags renodlat beställningsverk ovanifrån. För övrigt inte helt olikt den ”chockstart” av nationellt uppvaknande som brukar åkallas inför gryende eller planerade krig. Rent konkret fastställs gemenskapens symboler, artefakter och historiska berättelser i byråkratiska rum dit tillträdet är klassmässigt strikt begränsat. Det som kommer ut blir en intressant blandning av nyliberal smörja och den yttersta eurocentrism. (1) Den övernationella kompromissen blir betydligt skevare ur ett klassperspektiv än så gott som varje nationell kompromiss.

Vad betyder allt det för rasismens utveckling? Än en gång vill jag betona att man bör fokusera på hur de strukturer som konkret reproducerar rasismen påverkas. De är framför allt materiella. Om man i politisk kamp lyckas utvidga och fördjupa demokratin och minska utrymmet för kapitalets godtycke så kan man därmed också omvandla rasistiska strukturer. Och i den processen gäller det även att landa rätt i synen på nationalstatens institutioner och demokratiska fora. Upplösningen av dem minskar varken behovet av eller möjligheten till exploatering av invandrargrupper.


Rasism i nykolonialismens tid
Kapitalets aktuella profitbehov driver det ut i imperialistiska krig och en ny fas av direkta ockupationer. Om bakgrunden finns mycket att säga, men här finns inte det utrymmet. (2) Låt mig bara få understryka att USA har en särskild roll i den nuvarande kapitalistiska världsekonomin.

Systemet av global utsugning kräver politisk ”stabilitet” – i betydelsen fortsatta flöden av centrala resurser i lämpliga riktningar, fortsatt penetration av områden som tidigare inte kunnat marknadsutsättas. Det kräver en kränkning av nationell suveränitet överallt utom i USA, där suveräniteten är total. Och politisk stabilitet under sådana förhållanden kräver våld. Mycket, mycket våld.

Ett ord som påfallande ofta dyker upp i diskussionerna om den ”nya världsordningen” är ”värden”. Här hemma tala Försvarsberedningens ordförande om att samlas kring ett nytt försvarskoncept: ”Centralt i detta nya koncept måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner” (3). I samma andra skriver Sveriges överbefälhavare:

”De bredare europeiska perspektiven måste i den fortsatta utvecklingen av Försvarsmakten ges ett långt tydligare genomslag än tidigare […] De europeiska ambitionerna stäcker sig också långt utanför Europa. Vi bör framöver räkna med fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”. (4)

Likaså står det i den EU-konstitution som regeringen inte vill att vi ska folkomrösta om, att ”Unionen skall fastställa och föra en gemensam politik och gemensamma åtgärder […] för att skydda gemensamma värden, grundläggande intressen, säkerhet, oberoende och integritet”. (5)

Vad är det för värden? Man bör skära igenom det verbala fluffet. I det ideologiska tankegodset finns tron på ”den vite mannens börda”. Undertill finns ett annat värdebegrepp som rustar sig. Det är mervärdet vi talar om här – kapitalets behov av att krama ut mervärde. I periferin innebär det ibland att väldigt många människor måste dödas. Det reproducerar på ett mycket handfast sätt ett rasistiskt tänkande som för tillfället upprätthåller bilden av araber som icke-människor. Rasismen är varken drivande anledning till, eller enbart utkomsten av, imperialistiska krig och nykolonisering. Men rasismen är dels bärande nödvändig när ockupationer ska upprätthållas och säljas in till den egna befolkningen, dels förstärks rasistiska tankemönster när avhumaniseringen av människor faktiskt äger rum och normaliseras. Det är då det blir konkret norm att tala om att ”vi” måste bestämma över hur ”de” ska utsättas för ”värden” – helt bortom de normala politiska konfliktlinjer som skulle iakttas på hemmaplan. Och gemenskapen – ”vi”:et – glider tillbaka till att handla om den vite västerlänningen, som uppdaterad, kostymklädd kolonialherre.

Den globala makt- och arbetsordningen går så hand i hand. Rasismen reproduceras i global skala. Ett bra första steg i att kunna bemöta den reaktionära – i rasism indränkta – våg som sköljer över oss, är att se hur saker hänger ihop.


Noter:
(1) I det nu förhoppningsvis havererade förslaget till EU-konstitution talar man till exempel i ingressen om Europa som ”bärare av en kultur”, där invånarna ”gradvis utvecklat de värden som bildar grunden för humanismen: jämlikhet mellan människor, frihet, respekt för förnuftet” och slår samtidigt fast i målformuleringen att unionen ska verka för en ”social marknadsekonomi med hög konkurrenskraft”.
(2) För en diskussion, se till exempel Malm (2004) När kapitalet tar till vapen. Om imperialism i vår tid. Agora.
(3) Håkan Juholt, ”Skall vi ha kvar totalförsvaret?”, anförande vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen, 040120.
(4) Håkan Syrén, DN Debatt 040117
(5) Artikel III-193, punkt 2.

Fortsatt surrealistisk Venezuelarapportering

Enstaka dramatiska händelser kan få människor att skifta perspektiv och växla förtroende, kanske världsbild. Men ofta handlar det om en kombination av saker, ett frö av misstanke som sen vattnas av återkommande märkligheter. Vietnamrörelsen är ett exempel; för många människor blev det så småningom uppenbart att det fanns en väldig diskrepans mellan verkligheten och den gängse proamerikanska bilden. I den processen var det många som skiftade världsbild på det hela taget – började se en annan verklighet utanför Västvärlden. Och många var det också som på goda grunder förlorade förtroendet för de egna samhällsorganisationernas oförvitlighet – inte minst polisens. Det där är bara ett mer uppenbart och omtalat exempel. Sådant händer ofta. De flesta som var i Göteborg 2001 och upplevde kontrastens mellan polisens övergrepp och den efterföljande rapporteringen blev säkerligen förändrade i grunden. För att inte tala om alla som direkt eller indirekt berördes av de absurda politiska domar som föll efteråt. För den som engagerat sig mer än ytligt i freds- och rättvisefrågor har processen kring och efter Irakkriget säkerligen kunnat betyda en förändrad bild av symbiosen mellan Västvärldens massmedier, regeringspolitiker och ekonomiska makthavare. Och för all del, den som är folkrörelseaktiv och har upplevt medierapportering om något man själv vet en del om eller själv är en del av, tappar nog en bra bit av förtroendet för medierna.

Allt det där kommer jag ofta att tänka på, när jag till exempel hör de svenska mediernas rapportering från Venezuela. Jag är inte särskilt naivt inställd till mediernas utrikesrapportering. Snarare tvärtom, får man säga. Men Venezuelarapporteringen slår ändå det mesta. Föraktet för folkstyrets framgångar i ett av Latinamerikas länge mest korrupta länder går inte att ta miste på. Kombinationen av klassföraktet uppifrån och rapporteringens unket koloniala mind-set skapar en rapportering som är så lögnaktig att den skulle vara humoristisk à la klämkäcka Pravda-ledare; om det nu inte vore så att den är systematiskt instrumentell för att trampa väg för statskupp, militär intervention, ännu en dränkning av folkliga strävanden i blod och kaos.

Det händer saker med en när man matas med sådant och samtidigt tar sig tid att söka andra källor. Kontrasten blir så skarp att man får svindel.

Nåja. Detta var lösa lunchfunderingar. Egentligen tänkte jag bara be alla läsa Frasses korta kommentar till hallået kring Spaniens (icke folkvalda – liberalt tydligen) kungs uppmaning till Venezuelas (folkvalda – inte liberalt tydligen) president Chavez att hålla käften. Chavez var förvisso drumlig och obstinat på mötet. Men Frasse pekar på att kungens irritation hade flera källor och att det var i ett annat sammanhang han upprört lämnade mötet. Sådana saker – den strukturella politiska glidningen i Latinamerika och Västvärldens reaktioner på densamma – hamnar konsekvent i skymundan i rapporteringen. Läs!

Och ta dig lite tid för detta:

Läs Hands Off Venezuela om oppositionens våld.
Läs Erik Svensson: Kolla olika källor i Venezuelarapporteringen.

YouTube-pärla: Galloway vs. Hitchens

När Karneval förlag gav ut boken Herr Galloway åker till Washington – med utskriften från den legendariska session i amerikanska senaten där antikrigskämpen och den f.d. Labourpolitikern George Galloway fullständigt smular sönder frågeställarna och talar ut om det angloamerikanska hyckleriet i Mellanöstern – så skrev Flammans Jonas Thunberg så här i sin recension:

Om Sverige hade haft en enda politiker, av åtminstone hälften av Galloways kaliber, skulle den erbarmliga politiska debatten om Irakkriget i vårt land ha sett helt annorlunda ut. Av det klarspråk som Galloway talar om sanktionerna, kriget, ockupationen, plundringen och lydregimen i Bagdad har den svenska vänstern mycket att lära.

Det är ord som gör sig påminda varenda gång jag läser och ser något av Galloway. Häromdagen hittade jag på YouTube en snart två år gammal debatt i New York mellan Galloway och Christopher Hitchens. Hitchens är en patetiskt aggroateist som sedan en tid blivit firat språkrör för åsikter saluförda av neocons i Israel och USA. Ni kan typen. En person som utifrån en förment position till ”vänster” papegojar fram sitt stöd till överhetens hets mot araber och muslimer, den hets som är instrumentellt i försvaret av dagens blodiga, globala utsugning.

Hitchens är inte en dålig debattör. Och han har stöd av minst halva publiken från start. Men han blir fullständigt isärplockad och nedmosad av Galloway. Debatten är nästan två timmar lång. Det är värt tiden. För de retoriska höjdernas skull, men också för den grundliga genomgången av ”argument” som spridits av krigshetsarna och som luktar allt mer ruttet för varje dag som går. Om du inte orkar se allt, missa i alla fall inte Galloways inledningsanförande. Och titta sedan in på slutet, när Hitchens är rätt slut.

[Tidigare inlägg på bloggen om Galloway]

Mer samförstånd

USA gör en ny framstöt i regionen och förser tre av världens främsta tortyrstater, Egypten, Israel och Saudiarabien med stora mängder vapen. ”Vi samarbetar med dessa länder för att bekämpa extremism”, säger Condoleezza Rice. ”Detta är en positiv agenda för Mellanöstern”, angående den upptrappade destabilisering som vapenaffären innebär. (Cit. från SvD:s artikel)

Det officiella språket opererar i en kontrafaktisk värld.

I SvD finns idag en artikel om militärhistorikern och författaren Chalmers Johnsons nya bok Nemesis, sista delen i en trilogi. Han konstaterar det uppenbara: att USA är ett kolonialvälde. Insatsen ligger i en belysning och analys av de amerikanska militärbasernas betydelse. USA har, konstaterar Johnson, idag nästan exakt lika många större baser som drottning Victoria förfogade över under det brittiska väldets höjdpunkt och desamma gäller Romarriket.

Ett demokratiskt land med ett imperium som strävar efter att förbli demokratiskt måste överge imperiet, konstaterar Johnson eftersom det inte finns några exempel på imperialistiska demokratier utan att ”militarismen” segrar i slutändan och att det kan bli följden av seger i kalla kriget.

Johnson framhåller enligt artikeln den ”fredliga nedmonteringen” av det brittiska imperiet som en modell för USA. Men motståndet i de koloniserade områdena spelade naturligtvis en avgörande roll för att göra (direkt) brittisk kolonialism ohållbar.

Befriarna och de befriade

Det här är rätt vidrigt. Jag postar det ändå. Det säger något om kolonialismens verklighet. Om de relationer den etablerar. Jag undrar om det är det här som SvD på ledarplats idag kallar för det ”ljus i mörkret” som kan skönjas, trots att ”priset har varit högt”. Om det är det ”något” som ”i alla fall uppnåtts” och som nu kräver att ockupationen, massmördandet, förnedringen fortgår, så att man inte ska ”överge målet”. (Via Meanwhile in Palestine and Iraq)



(Här är ett tidigare inlägg apropå institutionsbyggande)

Staten och kapitalet

Artikel i LA Times:

More than 180,000 civilians — including Americans, foreigners and Iraqis — are working in Iraq under U.S. contracts, according to State and Defense department figures obtained by the Los Angeles Times. […] But there are also signs that even those mounting numbers may not capture the full picture. Private security contractors, who are hired to protect government officials and buildings, were not fully counted in the survey, according to industry and government officials. Continuing uncertainty over the numbers of armed contractors drew special criticism from military experts.

“We don't have control of all the coalition guns in Iraq. That's dangerous for our country,” said William Nash, a retired Army general and reconstruction expert. The Pentagon “is hiring guns. You can rationalize it all you want, but that's obscene.”

Legosoldaterna står givetvis ännu mer än vanliga amerikanska soldater utanför olika former av kontroll och kan därför begå övergrepp mer ostört.

Maffiametoder

Tillväxtfrämjande entreprenörer har fortsatt att på nygamla sätt, med hjälp av den mer eller mindre osynliga handen, skapa ett fördelaktigt företagsklimat och värja sig mot fackets maffiametoder.


[Frasse har ofta bra information om Colombia på sin blogg]
[Den här längre artikeln ger en ordentlig bakgrund. Nedan inklippt ett stycke]

Chiquita’s history in Colombia is more than a century old. Its roots grow out of the United Fruit Company, notorious in Latin America as a U.S. Army backed opponent to agrarian reform and agricultural workers’ unions. Though later known as United Brands in 1970, and then Chiquita in 1989, business in Latin America has continued in similar veins. In 1928, several thousand workers of Colombia’s banana plantations began a strike demanding written contracts, eight-hour days, six-day weeks and the elimination of food coupons. According to the United Fruit Historical Society, the strike turned into "the largest labor movement ever witnessed in the country."[12] The strike continued in 1929, and received national attention and support from opposition political parties.

When the army fired on strikers during a demonstration in the city of Cienaga, killing a disputed number of workers (between 47 and 2,000), it created waves that contributed to the downfall of the Conservative Party and features in the masterworks of two famous Colombian authors.[13] The Santa Marta Massacre, as it came to be known, appears in Álvaro Cepeda Samudio’s novel "La Casa Grande" (1962), and Gabriel García Márquez’s epic novel "One Hundred Years of Solitude" (1966). Nobel-awarded Chilean writer Pablo Neruda also recognized the influence of the United Fruit Company with a chapter of the same name in his epic work "Canto General" about the history of Latin America.

Through out the 20th century, the company was infamous for using a combination of its financial clout, congressional influence and violent refusal to negotiate with striking workers to establish and maintain a colony of "banana republics" in Latin America. Often the CIA and the US Marines provided the company’s muscle, as in the case of the overthrow of the populist Guatemalan president Jacobo Arbenz in 1953.[14] Currently, Chiquita employs most of its 45,000 workers in Honduras and Guatemala.

”Globaliseringens” kinder-ägg

Det irakiska folket får en tre-i-ett-present. Imperialismen har begåvat landet med ett krig som grundligt förött samhället och tvingat hundratusentals på flykt, samtidigt som det gött korrupta oljeschejker vars rikedom bygger på en parasitär kompradorposition; den kapitalistiska samhällsordningen dömer de fattigaste till ett liv i misär i samhällen som saknar sociala skyddsnät; i en patriarkal värld är kvinnors kroppar till permanent salu för män – och när maktlösheten är som störst frodas sexhandeln som bäst.

New York Times: Desperate Iraqi Refugees Turn to Sex Trade in Syria