We got a situation

Judiska muséet i Aten är ganska litet. Här finns utställt en del material från synagogan i Aten som den under tyska ockupationen starkt decimerade judiska församlingen beslutade lägga ned på 70-talet, och så privata donationer som visar fram rörande skärvor av liv, död och motstånd. I en monter finns några partisanfoton från andra världskriget, och en text berättar att många hundra grekiska judar anslöt sig till partisanaktiviteter i Grekland och i Nordafrika. Och så:

Sadly, due to the post war political situation in Greece, most of them remain largely unrecognised and forgotten.

Översättning: De flesta var kommunister. Och det blev inbördeskrig.

Historien utkämpar inga slag

BBC:

Papers unearthed by the BBC reveal that British and American commanders ensured that the liberation of Paris on 25 August 1944 was seen as a "whites only" victory.

[…]

The leader of the Free French forces, Charles de Gaulle, made it clear that he wanted his Frenchmen to lead the liberation of Paris.

Allied High Command agreed, but only on one condition: De Gaulle's division must not contain any black soldiers.

Läs hela.

Jag minns en väldigt intressant dokumentär om svarta idrottsmän i USA och deras kamp mot segregation och diskriminering. En av dem berättade om deltagandet vid Berlinolympiaden. Nazisternas maktövertagande och deras rasideologi gav förstås spelen en särskild laddning åt deltagandet från svarta idrottsmän – bilden av Jesse Owens överst på pallen är klassisk. Men en annan av idrottsmännen vidgade i dokumentären perspektivet, genom att påpeka att det han mindes av sin Europaresa, det var att ingen tvingade dem att åka längst bak i bussen i alla fall.

Segern över fascismen under andra världskriget betydde att europeisk rasism föll hårt i kurs. Men runt om i världen krävdes det fortsatt hårda strider mot rasistisk maktutövning, även om krigssegerns svallvågor naturligtvis gav kraft åt befrielsekamp på annat håll. I USA skulle det ännu dröja ett kvartssekel innan den formella rassegregationen upphörde. Och för människor med mörkare nyanser runt om i världen var det avkoloniseringen – uppnådd efter oceaner av blod, svett och tårar – som öppnade en nya era. Långt, långt ifrån problemfri – men likväl något annat än ”Whites Only”.

Nu ser vi åter västerländsk borgerlighet fascistiseras, och med det också rasismens återkomst i lätt förändrad skepnad – idag främst som islamofobi och arabhat. Också idag är det naivt att tro att förändring ska komma av sig själv, än mindre initierad av dem som upprätthåller och tjänar gott på förtrycket.

Kärnfrågor

Avigdor Lieberman, israelisk partiledare och till ganska nyligen minister för ”strategiska hot”, föreslår att Hamas ska bekämpas ”som USA behandlade japanerna under andra världskriget” – där man ju bland annat skyndade sig att i uppvisningssyfte använda kärnvapen mot Hiroshima och Nagasaki. Lieberman har delat med sig av sin militärstrategiska visdom tidigare. När Israel massmördade folk i Gaza 2006, föreslog Lieberman att man borde ta lärdom av hur Ryssland opererade i Tjetjenien. Men nu vill han alltså gå vidare.

Detta understryker dels vikten av att alltid referera till palestinierna som extremister, dels att vi måste prata mer om Irans civila kärnkraftsprogram, som hotar freden i hela världen, samt att USA och Israel är särskilt gott ägnade att vaka över denna hotade fred.
- - - - -

Se några kommentarer som lämnas av demonstranter på en manifestation i New York, till stöd för massakern i Gaza. [tipstack Serhat]
- - - - -

Ordföranden i terrornätverket FN:s generalförsamling, Miguel d’Escoto Brockmann betecknar Israels övergrepp i Gaza som ”genocidal” – folkmord.
- - - - -

[DN1][DN2][DN3][SvD1][SvD2][AB][Dagbladet]

Tyskland och Japan... Mhm, det passar bra på nåt sätt...

Johan Palusa noterar lustig reklam.

Linderborg om brännmärkning

Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.

Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.

Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!

Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.

Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.

För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.


[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]

En (annan) politisk historia

Gunnar Richardsons artikel på DN Debatt angående Gustav V:s nazisympatier är, en ganska märklig slutkläm till trots, en god gärning i belysandet av en nedhyssjad svensk historia. (Läs också till exempel Paolo Pissoffis kommentar).

Jag har skrivit ganska mycket om den politiskt laddade, lite i skuggan pågående tolkningsstriden kring andra världskriget. Läs gärna det jag skrev i maj: Två snabba år och slutet på efterkrigstiden. Att den europeiska borgerligheten, också den svenska, i stor utsträckning var entusiastisk inför en av Hitler initierad kommande ”nyordning” i Europa, är inte något som diskuterats eller diskuteras så mycket i Sverige. Inte heller att svenska antifascister internerades som säkerhetsrisker av samlingsregeringen, medan etablissemanget – inte minst militären! – var fyllt av ”Tysklandsvänner” beredda att mer eller mindre entusiastiskt sälja ut svenskt oberoende vid första bästa tillfälle.

Jag plockade fram Per-Olov Zennströms självbiografiska Z:s bekännelser (Bo Cavefors bokförlag, 1977) och knappade in delar av kapitel 6 (sid 99-199), ”Konfrontation med ’femte kolonnen’”. Jag tycker att det är en fascinerande historisk bild. Här beskriver Zennström bland annat hur han som beväring under mobiliseringsåren mötte nazistiska officerare.

Jag tillhörde A1, vars befälskår troligen var den mest nazistinfekterade bland Sverige alla regementen. På dess mässar hade det alltid hört till god ton att uttala arbetarfientliga och högervridna åsikter, inte minst sedan en betydande del av gamla ”Posis”, Positionsartilleriets reaktionära officers- och underofficerskår, 1927 införlivades med regementet vid Valhallavägen. Regementscheferna bildade en lång kedja av Tysklandsvänner, nazistsympatisörer och Finlandsaktivister: Åkerhielm, Rappe, Dyrssen och under den senares tjänsteresa ”någonstans i utlandet” Nils Rosén – det var alla namn som klingade väl i Svensk-tyska föreningen och liknande kretsar. Andra bemärkta officerare på A1 var major Pereswetoff-Morath, bekant för att ha kommenderat sitt förband till en förevisning av den tyska propagandafilm som förhärligade Wehrmachts inmarsch i Polen, Sven Thoflet, bland idrottsfolket känd som nazistsympatisör, kapten Bo Lindman, framträdande inom det nazistdominerade Försvarsfrämjandet, osv. En del av kadern i ”Svensk Socialistisk Samling”, femte kolonnens stormtrupper, återfanns bland regementets underofficerare och stamanställda underbefäl. Och var skulle vi söka de svenska nazisternas ”högste ledare”, Sven Lindholm, om inte på A1, där han under kriget befordrades från sergeant till styckjunkare!

[…]

Till och med flera av de vid regementet anställda civilarbetarna och hantverkarna var tidigare ”svartfötter”, gamla strejkbrytare som sökt och funnit en fristad på A1.

När arbetarpressen vid det andra världskrigets utbrott åter varnade för ”femte kolonnen” förmanade samlingsregeringen oss att inte sprida rykten med parollen ”en svensk tiger”, åskådliggjord med överallt uppklistrade, löjeväckande bilder av ett magert, blå- och gulrandigt kattdjur”.

[…]

Vi lastade slutligen av i Landskrona, där vår division, innefattande även en del infanteri från Skåne, skulle försvara den främsta stridslinjen och avlossa de första salvorna vid eventuella tyska angrepp över Öresund. Divisionens chef var tidigare nämnde major Nils Rosén, vilken som frivillig på Tysklands sida under hela det första världskriget lett tysk artillerield mot de franska ställningarna! För dessa insatser hade han erhållit järnkorset, som alltjämt dinglade på hans bröst, fäst vid den svenska officersuniformen, där han stod på den skånska slätten och observerade de tyska planens svängar över Danmark! […] Inte nog med det – i divisionsstaben tjänstgjorde de svenska nazisternas chef, dåvarande sergeant Sven- Olof Lindholm, som efteråt i sitt blad kunde skryta med att han ”dag och natt hade hand om viktiga militära hemligheter” (även om en del hävdade att dessa inskränkte sig till kunskapen om att det på torsdagen serverades ärtsoppa).

Så såg alltså den svenska beredskapen ut våren 1940, då Sverige löpte större fara än någonsin att dras in i storkriget, under en överbefälhavare, generallöjtnant O. G. Thörnell, som varit med i uppvaktningen av Hitler på hans femtioårsdag och överlämnat en statyett av ryssdödare Karl XII under hyllningen till Tysklands ”Führer” och Europas tilltänkte ”nyordnare”.

[…]

I oktober 1942 solidariserade sig f.d. majoren, nu överstelöjtnant Nils Rosén, öppet med Sven Lindholm (vars lämplighet som befäl äntligen börjat diskuteras i pressen) i den nazistiska Dagsposten, utgiven av Rutger Essén och subventionerad av tyska ambassaden.

Genom kontakter vid norska gränsen får manskapet reda på att Rosén haft märkliga kontakter med det av tyskarna ockuperade Oslo från tullstugan vid Eda. Dessutom att en fänrik N. T. I. Rosén ”entledigats” från sin tjänst från den 1 mars.

Fänriken i fråga var ingen annan än sonen till vår överstelöjtnant Rosén, som – visade det sig senare – vid Lina, alldeles intill Eda glasbruk och inom faderns befälsområde, deserterat från sitt eget, mobiliserade svenska förband. I likhet med fadern under det första världskriget hade han övergått till tyskarna och t.o.m. anmält sig som frivillig till SS – de mest hänsynslösa nazistiska avdelningarna.

Denna gång leder de avslöjanden som Zennström och manskapet anonymt får fram till pressen, via Ny Dag till de stora drakarna, till att två divisionschefer ersätts. Det som tystats ner eller viftats bort tre år tidigare hamnade nu i ett annat ljus, inte minst när Tysklands krigslycka vänt

Thälmann. Komplettering

Hos Röda raketer.

Berlin. Lustgarten

Minnesmärke vid Lustgarten utanför Altes Museum i Berlin. Hyllning till en grupp ungkommunister och antifascistiska motståndskämpar som den 18 maj 1942 försökte bränna ner den nazistiska propagandautställningen 'Sovjetiskt paradis'. Upprorsförsök slogs ned ofattbart hårt i nazityskland. För denna aktion fick över trettio unga kvinnor och män plikta med sina liv. De flesta halshöggs i Plötzensee-fängelset. Några dagar efter händelsen genomfördes också en repressionsvåg mot hundratals judar. Minnesmärket sattes upp 1981 av Östberlins stadsfullmäktige. De två halvgenomskinliga förklarande plexiglasplaketter som finns uppsatta så kuben idag täcker den inskription som förklarar (m reservation för min översättningsmiss fr tyska) att 'elden för alltid förbinder i vänskap med Sovjetunionen'