«När orden töms på sin mening»

Läs Håkan Hermansson om den proisraeliska hetskampanjen mot Ilmar Reepalu, som nu också med benägen hjälp av de nyvaknade högerpopulisterna i (KD) vänts till allmän hets mot invandrare/muslimer:

En annan, närmast övertydlig avsikt med kampanjen har varit att i praktiken jämställa legitim kritik av staten Israel med angrepp på judar. Jag tillhör dem som har och alltid har haft förintelsen av den europeiska judenheten som den absoluta referenspunkten för mänsklig ondska och anser att antisemitism är en särskilt virulent form av rasism.

Av just det skälet är det med en upplevelse av djupaste pessimism om framtiden jag ser att också i denna kampanj antisemitismen trivialiseras. Förbilligas och töms på mening för att sudda ut skiljelinjen mellan israelkritik och judehat för kortsiktiga intressen, må de sedan handla om partipolitik eller för att framhäva sig själv i debatten.

Särskilt motbjudande blir denna lek med elden när den kommer från politiker eller grupper som visat sig totalt likgiltiga för andras lidande. Till exempel när palestinier slaktades en masse i Gaza.

Här.

Guillou skriver också bra, om ”en sedan decennier minutiöst utarbetad strategi att förvandla all debatt om Israel till frågan om antisemitism”.

Re: handväskgate

Fredrik Reinfeldt: Jag går sida vid sida med folket, vars handväska jag bär.

(...)

[AB][AB][AB][AB][Exp][DN]

Basen

Svenska Dagbladet erfar att Christer Elmehagen, tidigare vice VD på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, inte kommer att beviljas ansvarsfrihet på bolagsstämman för AMF Pension, där Elmehagen varit VD och roffat till sig miljoner genom att flytta sitt eget pensionskapital på basis av information som han hade, innan bolagets pensionssparare drabbades. Det kommer också att resas skadeståndskrav på Göran Tunhammar, tidigare VD på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF, som varit styrelseordförande och dealat med sin polare från tiden på Svenska Arbetsgivarföreningen SAF.

Detta, menar artikelförfattaren, kastar en skugga även på styrelseledamoten Urban Bäckström, VD på Svenskt Näringsliv, tidigare Svenska Arbetsgivarföreningen, SAF. I styrelsen har även ordföranden i LO, Wanja Lundby-Wedin suttit.

Den rubrik som SvD väljer är följande: LO-basen riskerar nytt bakslag.

Den svenska pressen däremot, firar nya triumfer.

Jag orkar inte

Men läs Erik Bergs korta kommentar till den senaste fasen i Wanja-drevet.

Byte av konstnärlig ledare

Janne Josefsson slutar som regissör och dirigent för programmet Debatt. Så länge inte formatet och den marknadsauktoritära det-ska-vara-bra-tv-filosofin bakom programmet inte ändras är jag tveksam till om det kan bli så mycket av belysande samhällsdebatt där. Men det är i alla fall tänkbart att det nu blir lite mindre av aggressiva egotrippar i utförandet och unken rasistpropaganda i premisserna.

I en patetisk avskedsartikel i Expressen försöker Janne Josefsson framställa sin gärning som ett slags folkligt uppror mot eliterna. Som skämt hade det kunnat vara roligt. Istället för att ”vanligt folk” ska vara ”en tyst publik, en kuliss”, har Josefsson istället velat ”göra dem aktiva, deltagande och ta dem på allvar”. Det har gjorts genom att några Volvoarbetare fått ifrågasätta Sven-Otto Littorin. Det är ju bra. Men den röda tråden i de ”möten mellan folket och makten” som Josefsson gläder sig över att ha arrangerat, är att ett enskilt fall plockas ut ur sitt sammanhang och blir så hårdvinklat att det dels helt omöjliggör debatt, dels skymmer snarare än belyser möjligheterna att göra något strukturellt och systematiskt åt saken.

Hos den tittare som inte stänger av, slutar det hela i en allmän frustration, som gärna koncentreras och riktas mot någon byråkrat eller politiker som fått släpas fram för att bli ställföreträdande spottkopp. Det är en metodik som Josefsson utvecklat i Uppdrag Granskning och som ibland ger mycket värdefulla resultat när det gäller att avslöja samhällsproblem och maktmissbruk. Men samtidigt är formen hårt sluten. Om man bestämt sig för en dramaturgi ska aktörerna fan i mig tryckas ned i rollerna, oavsett vad som är sant och inte. Nyanserna – och alla andra konfliktlinjer än dem programmakarna slagit fast – bränns väck med studiolampor och Josefssons testosteronstinna svada. Som upplägg för ”debatt” om samhällsfrågor funkar det för det mesta väldigt dåligt.

Förljuget är det också när Josefsson försöker framställa sitt programupplägg som ett där ”det kringflackande cirkussällskap av proffstyckare som valsar omkring i vartenda tv-program” fått en mindre roll. Sanningen är snarare att programmet odlar fram en egen kader av proffstyckare, som delvis består av politiker och debattörer som lyfts fram för att de säger det Josefsson vill ska sägas, på det sätt han vill, och delvis av politiker och debattörer som är så illa tvungna att anpassa sig för tillfället.

Form och innehåll hänger ihop. Genom det upplägg som Debatt har valt och Josefsson präglat, blir det omöjligt att debattera ämnen som kräver varsamhet med fakta eller möjligheten att röra sig mellan konkret och abstrakt, mellan det enskilda fallet och de bestämmande systemen. Programmet blir på så sätt ett eldorado för de krafter i samhället som bygger sig starka runt enkelspårig demagogi – läs nätkommentarerna till Josefssons Expressen-artikel för ett smakprov – samtidigt som verkliga makthavare och maktförhållanden sällan blir föremål för Josefssons regisserade vrede. Istället målar han upp Dan Josefsson och Åsa Linderborg som Makten, och går loss på dem. Han får ta i hårt för att väderkvarnarna ska börja mala.

Janne Josefsson har alltid varit känslig för tidsströmningar och haft ett öga för social dramatik. Av det har han gjort några oförglömliga, banbrytande reportage som måste räknas till svensk tv-historia. Men på senare tid har han allt oftare vecklat ut sitt ego till ett segel och låtit tidsvindarna gripa tag i det. Det han gör nu är, som Olle Svenning skrev om Jyllands-Posten och Muhammed-karikatyrerna, att ”pissa i de förligaste av medvindar”. Den egna mediemakten använder han för att iscensätta sin gärning som motsatsen. Gott så. Men av Public Service har vi rätt att kräva mer.

Lite självmålsgnäll

Det är mycket chockrapporter nuförtiden. Nyligen fick vi veta att det förekommer rasism i rasistpartiet Sverigedemokraterna. Och nu får vi veta att Socialdemokraterna blir hårdare åtgångna än borgarna i det kompakt borgerliga svenska medielandskapet.

Nåväl. Det kan säkert vara nyttigt att påminnas om självklarheter ibland. Och ingen behöver ändå oroa sig för att det ska leda till några meningsfulla politiska reflexioner inom ramen för det som fortfarande brukar kallas det offentliga samtalet.

Medieforskaren Kent Asp konstaterar förstrött att orsaken ”i huvudsak” är ”deras egna tillkortakommanden och nästan självmål”, utan att nudda vid det faktum att vad som räknas som ett tillkortakommande eller framställs som ett självmål i huvudsak bestäms av en medial dynamik.

Idag är det till exempel i huvudsak inte ett tillkortakommande för den borgerliga regeringen att man tokkör svensk ekonomi i botten, medan det för den socialdemokratiska regeringen före valet blev ett tillkortakommande att världen drabbades av en gigantisk naturkatastrof som för svenska mediekonsumenter stundtals föreföll ha varit personligen skapad av godsherren Göran Persson. Likaledes har det varit ett självmål när till exempel medlemmar i socialdemokratiska partiet haft synpunkter på socialdemokratiska partiets politik och allianser, medan den borgerliga oppositionen kunde ”utlova mer enighet” och därmed få sitt arbete rapporterat på mysfrekvens.

Som det många gånger har påpekats här, beror inte det på någon mediekonspiration hos medierna, utan på relativt enkelt observerbara sociala processer. Det finns ett starkt flockbeteende hos medierna, som förstärks av att mångfalden är liten – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – och att journalistiken ”rationaliseras” – också det ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter. När det är så, får den som sätter och håller dagordningen ett mycket stort inflytande på hur nyheter sållas och tolkas. Då spelar till exempel ledarsidorna, vilka nästan alla är borgerliga – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – en viktig roll, i samspel med de politiska journalisternas klasspositioner och yrkesmässiga socialisering.

Ibrahim Baylan gör förstås en riktig bedömning när ha säger att han inte gärna vill sätta betyg på medierna och att det ”under rådande omständigheter skulle […] mest ses som gnäll”. Att i medierna försöka initiera en diskussion om mediernas roll – som dessutom antyder att de tongivande nyhetsförmedlarnas självbild är ideologisk och falsk – blir så att säga ett självmål. Baylan har gjort sin läxa och säger att ”när det gäller hur medierna väljer och inte väljer att göra i en demokrati så är det en diskussion som medierna själva måste ta”. Det är rätt svarat, och garanterar som sig bör att någon sådan diskussion inte tas.

Därmed kan den situation där medierapporteringen i tilltagande grad lever ett liv som är självständigt från verkligheten, men som i likaledes tilltagande grad påverkar verkligheten, fortgå enligt sin egen logik.

Samtidigt är det viktigt att understryka att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen har ett avgörande eget ansvar. Dels ökar utrymmet för en snuttifierad och personfokuserad politisk debatt och journalistik, när man drar ned på ambitionsnivån i samhällsförändrandet; något som gynnar borgerligheten. Dels har frågorna om borgerlig ägarhegemoni i medierna och om egen opinionsbildning i praktiken stått långt ned på dagordningen. Det straffar sig.


[SR][SvD][DN][AB][Dagen]

Drev, opinionsläge och valfrihet

Mitt i det bisarra men effektiva drevet mot Wanja Lundby-Wedin, och de till idioti gränsande panikreaktionerna inom socialdemokratin, har även Skop presenterat en opinionsmätning som visar på ett kraftigt fall för socialdemokraterna och en kraftig uppgång för moderaterna. Det är förstås trist. Kanske kan det dock även i det här fallet vara läge att påpeka Skops opinionssiffror skulle leda till för parlamentariskt läge (antal mandat):

Moderaterna 127, Centern 23, Folkpartiet 23, Socialdemokraterna 129, Miljöpartiet 26, Vänsterpartiet 21.

Sammantaget 173 mandat för högeralliansen och 176 mandat – med andra ord majoritet – för de rödgröna partierna.

Låt oss också konstatera att om vi hade haft en slag mediedrevens Tobin-skatt; om säg tio procent av den energi som nu ägnas åt att kommentera Wanja Lundby-Wedins eventuella bristande uppmärksamhet när tidigare chefer i Svenskt Näringsliv gett varandra höga ersättningar i enlighet med gällande – och senast idag på DN Debatt försvarad – norm, istället kunde gå till att diskutera meningsfulla politiska frågor som den av nyliberal politik pådrivna krisen, så skulle det kunna bli bra. Nu blir det istället dåligt.

Då leder den allmänna debatten fram till den sortens valfrihetsrevolution som Expressens webbfråga nedan är ett exempel på. Istället för politik – avgång.



[DN][SvD][Exp][AB][Sydsv]

Gränser och medielogik

Svenska Dagbladet har vänligheten att äntligen ge röst åt den breda allmänheten – närmare bestämt de kroniskt missnöjda högavlönade män som hänger på svd.se. De hälsar att journalisterna ska ”sluta jaga borgerliga politiker”. Att jaga Lars Danielsson och dussinet socialdemokrater för gud vet vad gick bra – that goes without saying. Även drevmoralism mot alkoholinmundigande kvinnor kan passera – det ger trots allt tillfälle till de verkliga ledarna att kliva i. Men vafalls – ska det talas skattefusk – då får det vara nog! Ty om beloppen inte är ringa, och om det handlar om företagsam villainredning – då är det rent oförskämt att använda begreppet fusk. Det är reserverat åt de föraktliga 95% som vi ju alla hört talas om och som håller på och är sjuka, drejar istället för att lägga sig ned och dö, samt ringer tandläkaren på arbetstid och därmed sätter hela den västerländska civilisationen på spel.

Sådan är dagordningsmakten. Win-win för ena parten. Alla springer åt samma håll. Någon kanske ramlar omkull på vägen. Men det centrala är att den politiska arenan töms på innehåll. Det har bestämda återverkningar.

Erik Berg skriver bra om detta:

När den politiska debatten övergår i KU-anmälningar och drevpolitik, istället för sakfrågor, är den enda effekten att människor – med all rätt – vänder sig bort från politiken som alltmer framstår som en överexponerad och meningslös apcirkus.

De som i förlängningen tjänar på ett växande politikerförakt är högern, vars väljare fortsätter att rösta när vänsterns väljare i protest väljer soffan.

Läs hela inlägget!

Den demokratiska granskningen

Kvalitetsjournalistiken excellerar:

De beställde in rött.

– Båda drack Domaine Lalande Merlot, uppger en källa för Expressen.

Ett rött vin som har inslag av mogna plommon.

Expressen avslöjar även socialdemokraternas ”hemliga plan” – nämligen att en riksdagsledamot ska ställa en fråga under statsministerns frågestund, ett institut tillkommet för att riksdagsledamöter ska ställa frågor till statsministern.

Jag håller inte med om allt Anna Sjödin säger, men som flera gånger förr säger hon många kloka saker i ett hojtigt läge.

Uppdatering: Josefin Brink och Kalle Larsson.


Några tidningslänkar: [DN1][DN2][DN3][SvD1][SvD2][SvD3]

Linderborg om brännmärkning

Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.

Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.

Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!

Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.

Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.

För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.


[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]

Att betala ett pris

Norman Finkelstein, briljant judisk intellektuell och författare till bland annat boken Förintelseindustrin, förvägras den fasta professur som han nominerats till av DePaul-universitetets statsvetenskapliga fakultet där han undervisat.

Anledningen är att Finkelstein engagerat sig mot israelisk rasism och ockupationspolitik. För detta har han fått utstå mycket hårda angrepp i USA. Men när han alltså var på väg att genom sina starka akademiska meriter skaffa sig en stabilare debattposition, har angreppen övergått i en genomvidrig smutskastningskampanj av mått. Det har inbegripit tjocka ”dossierer” skickade till relevanta och irrelevanta personer, ryktesspridning om att han skulle ha haft en historia av sinnessjukdom och till och med omväxlande påståenden om att Finkelsteins mor [!], som överlevde bland annat Warszawaghettot och koncentrationslägret i Majdanek, skulle ha varit nazikollaboratör [!] respektive ha anklagats av sin son för att ha varit det.

Den som har lett kampanjen har viss expertis på området. Det är den bisarre estradadvokaten och juridikprofessorn Alan Dershowitz, känd från OJ Simpson-rättegången. Dershowitz, en hämningslöst extremistisk försvarare av staten Israels ockupation, har bland annat väckt uppmärksamhet för att ha föreslagit och drivit frågan om en legalisering av statlig tortyr. I ett utspel – det finns en lång rad sådana – designade Dershowitz en ”antiterroristpolicy” åt Israel; en liten utveckling och precisering av det som redan idag är faktisk israelisk politik:

Following the moratorium, Israel would institute the following policy. It will announce with precision exactly what it will do in response to the next act of terrorism -- for example, the destruction of a small village which has been used as a base for terrorist operations. The residents would be given 24 hours to leave and then Israeli troops will come in and bulldoze the buildings. The order will already have been given in advance of the terrorist attacks and there will be no discretion. The point is to make the automatic destruction of the village the fault of the Palestinian terrorists who had advance warnings of the specific consequences of their action. The Israeli soldiers would be acting as automatons for carrying out a previously announced policy of retaliation against a designated target. Further acts of terrorism would trigger further destruction of specifically named locations. The “waiting list” targets would be made public and circulated throughout the Palestinian controlled areas.

Dershowitz har ägnat särskilt intresse åt Finkelstein, sedan Finkelstein för några sedan betecknade Dershowitz bok The case for Israel, ”a collection of fraud, falsification, plagiarism and nonsense”. Dershowitz försökte bland annat på juridisk väg förhindra utgivningen [!] av Finkelsteins bok Beyond Chutzpah.

Nåväl. Nu har i alla fall en smutskastningskampanj mot en frispråkig akademiker som vågat värna intellektuell heder och ställningstagande för mänskliga rättigheter, lyckats, till varnagel för andra. Den som har följt den proisraeliska lobbyns arbete runt om i världen – Sverige är inget undantag – känner igen greppen, även om fallet Finkelstein har excellerat i vidrigheter. Och nog är det givet att ett organiserat försvar av pågående, systematiskt rasistiskt våld hamnar i sådana fåror.

Men läs noga det som Finkelstein själv säger:

”I would be disingenuous if I said I were not disappointed,” Finkelstein said.

”On the other hand, both of my parents survived the Nazi death camps. Growing up, what I remembered most was my late mother used to say, ’Some people are beasts, and there's nothing to be done with them. But what about the silence of everyone else? That I cannot understand.’ Those were thoughts that left a deep mark on me.”

Finkelstein has a year left at DePaul. “I met the standards of tenure DePaul required, but it wasn't enough to overcome the political opposition to my speaking out on the Israel-Palestine conflict,” he said.

“As it happens, I was just this past week teaching about Paul Robeson [amerikansk sångare vars politiska aktivitet för rättvisa och mot rasism ledde till ödesdigra politiska förföljelser under McCarthy-åren] in my political science class. When Robeson was crucified for his beliefs, he said, ’I will not retreat one-thousandth part of one inch.’ That's what I say to the thugs and hoodlums who are trying to silence me. They don't want to talk about what Israel is doing to the Palestinians. So they make Norman Finkelstein the issue.”

Nog är det uppenbart att kampanjen mot Finkelstein handlar om mycket mer än honom. Och att kampen mot Israels övergrepp på palestiniernas mänskliga rättigheter också handlar om vad det är för samhälle vi själva vill leva i.


[PS. Läs Noam Chomskys kommentarer till ”affären” från i april. Mycket intressanta]

JLP om GP

Jag tror att första gången jag fick frågan om vem jag hade som ”politisk förebild” eller möjligen ”idol” var i samband med att jag blev vald till Ung Vänsters ordförande 2001. Då svarade jag CH Hermansson och Jenny Lindahl Persson. Det har jag gjort också sedan dess. Båda de nämnda är imponerande i skärpa och förmåga till nytänkande. Båda är också oefterhärmliga när det gäller att hitta ett alldeles eget politiskt tonfall.

Vad CH tycker om Göran Persson och debatten om honom vet jag inte. Men jag konstaterar att Jenny idag slår till på Expressen med en debattartikel som bär hennes signum: Intelligent, rolig, skär igenom hyckleriet och säger väsentligheter på ett litet utrymme.

Läs ordentligt. Och särskilt den demokratiskt avgörande – från Perssons i sammanhanget rätt oviktiga personliga karriärval särskilda – varningen för en debatt där man beskriver ”politiken” som ”en särskild yrkessektor i samhället, där man har till uppgift att bestämma och stifta lagar, och där partitillhörighet är mindre viktigt än att man är politiker”. Det tycker jag för övrigt att den annars djupt sympatiske och mycket angelägne Göran Greider göra, istället för att hålla på och bli deprimerad.

Kortversion om Sjödin

Jag tipsade för några veckor sedan om Ann Charlott Altstadts utmärkta - och på många sätt skrämmande - Ordfront-artikel om den mediala skenrättegången mot Anna Sjödin. Artikeln finns tyvärr inte nu på nätet. Idag skriver Altstadt om saken också på Aftonbladet kultur. Läs och begrunda.

Slagsmålet på Crazy Horse blev i tryck en ideologisk strid där Anna Sjödins heder, karriär och framtid offrades för att bevisa tesen om en korrupt enväldig socialdemokrati och behovet av maktväxling.

Efter drevet

Läs reportaget om tidigare Roks-ordföranden Ireen von Wachenfeldt i SvD idag. Hennes berättelse säger väl i sig självt ganska mycket om hur förakt – och hat – mot kvinnor är ett strukturellt och socialt accepterat fenomen i våra samhällen. Och därmed varför en konfliktberedd, utmanande feministisk kamp är en fortsatt nödvändighet.


För tidigare, längre kommentarer, se gärna: Dokument inifrån – ohederligt och oetiskt; Feminismdebatt i bisarr klimat.

En överraskning

Lars Adaktusson och programmet Agenda hade en gång i tiden – genom återkommande val av obetingat högervridna utgångspunkter – avgörande del i att denna blogg (och en bok därtill) irriterades fram. Det var bra gjort. Bra – fast på ett helt annat sätt – är samme Adaktussons krönika i dagens SvD, om ”grävande” journalistik som snarare är hets och drev. Läs gärna.

Inte bara Valla

Ester Pollacks krönika i SvD idag måste läsas. Frågeställningen är karaktäristisk för den tid vi lever i. Ändå - eller just därför - finns en beröringsskräck för den. Att medierna inte förmår diskutera sig själva på ett rimligt sätt blir allt mer uppenbart. Behovet att diskutera dem likaså.

Nyhetsbevakning av makthavares hantering av statliga medel respektive personal är legitim och har offentligt intresse. Men regisserat som mediedrama förvandlas kritik, också berättigad sådan, till en moralitet. Vi har sett det förr, en Laila Freivalds, en Tiina Rosenberg, en och annan minister i Reinfeldts regering. Medieskandalens regi gör att redaktioner förlorar förmågan till urskillning. Och när avgången, de politiska konsekvenserna är ett faktum, kan ingen ställas till ansvar. Pressen har ingen politisk agenda. Inte heller dess källor, väl? Kritiken av journalistiken avfärdas ofta som konspirationsteorier. Saken var stor, den krävde sin insats. Att alla värderade händelseutvecklingen på samma sätt blir ett bevis för sans och vett.

Altstadt om Sjödin vs Bill

Ett tips till, men det här kan jag inte länka till. I senaste numret av Ordfront har Ann Charlott Altstadt tittat tillbaka på den mediala skenrättegången mot Anna Sjödin. Hennes jämförelse mellan behandlingen av Sjödin å ena sidan, och Per Bill och Karin Pilsäter å andra, är ett värdefullt tidsdokument. Köp tidningen, om du inte redan prenumererar:

Den borgerliga medieövermakten sätter gränserna för mainstream och den skapar rättning i ledet för journalister utan att behöva läras ut. Det är som med vett och etikett för dem med fin uppfostran – det känns i magen och sitter i ryggmärgen.

Guillou förklarar

När han är bra, är han ofta bäst.