Det är mycket chockrapporter nuförtiden. Nyligen fick vi veta att det förekommer rasism i rasistpartiet Sverigedemokraterna. Och
nu får vi veta att Socialdemokraterna blir hårdare åtgångna än borgarna i det kompakt borgerliga svenska medielandskapet.
Nåväl. Det kan säkert vara nyttigt att påminnas om självklarheter ibland. Och ingen behöver ändå oroa sig för att det ska leda till några meningsfulla politiska reflexioner inom ramen för det som fortfarande brukar kallas det offentliga samtalet.
Medieforskaren
Kent Asp konstaterar förstrött att orsaken ”i huvudsak” är ”deras egna tillkortakommanden och nästan självmål”, utan att nudda vid det faktum att vad som räknas som ett tillkortakommande eller framställs som ett självmål i huvudsak bestäms av en medial dynamik.
Idag är det till exempel i huvudsak inte ett tillkortakommande för den borgerliga regeringen att man tokkör svensk ekonomi i botten, medan det för den socialdemokratiska regeringen före valet blev ett tillkortakommande att världen drabbades av en gigantisk naturkatastrof som för svenska mediekonsumenter stundtals föreföll ha varit personligen skapad av godsherren Göran Persson. Likaledes har det varit ett självmål när till exempel medlemmar i socialdemokratiska partiet haft synpunkter på socialdemokratiska partiets politik och allianser, medan den borgerliga oppositionen kunde ”
utlova mer enighet” och därmed få sitt arbete rapporterat på mysfrekvens.
Som det många gånger har påpekats här, beror inte det på någon mediekonspiration hos medierna, utan på relativt enkelt observerbara sociala processer. Det finns ett starkt flockbeteende hos medierna, som förstärks av att mångfalden är liten – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – och att journalistiken ”rationaliseras” – också det ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter. När det är så, får den som sätter och håller dagordningen ett mycket stort inflytande på hur nyheter sållas och tolkas. Då spelar till exempel ledarsidorna, vilka nästan alla är borgerliga – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – en viktig roll, i samspel med de politiska journalisternas klasspositioner och yrkesmässiga socialisering.
Ibrahim Baylan gör förstås en riktig bedömning när ha säger att han inte gärna vill sätta betyg på medierna och att det ”under rådande omständigheter skulle […] mest ses som gnäll”. Att i medierna försöka initiera en diskussion om mediernas roll – som dessutom antyder att de tongivande nyhetsförmedlarnas självbild är ideologisk och falsk – blir så att säga ett självmål. Baylan har gjort sin läxa och säger att ”när det gäller hur medierna väljer och inte väljer att göra i en demokrati så är det en diskussion som medierna själva måste ta”. Det är rätt svarat, och garanterar som sig bör att någon sådan diskussion inte tas.
Därmed kan den situation där medierapporteringen i tilltagande grad lever ett liv som är självständigt från verkligheten, men som i likaledes tilltagande grad påverkar verkligheten, fortgå enligt sin egen logik.
Samtidigt är det viktigt att understryka att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen
har ett avgörande eget ansvar. Dels ökar utrymmet för en snuttifierad och personfokuserad politisk debatt och journalistik, när man drar ned på ambitionsnivån i samhällsförändrandet; något som gynnar borgerligheten. Dels har frågorna om borgerlig ägarhegemoni i medierna och om egen opinionsbildning i praktiken stått långt ned på dagordningen. Det straffar sig.
[
SR][
SvD][
DN][
AB][
Dagen]