Åsa Linderborg om Berlinmurens fall

Det finns ingen i den svenska offentligheten som idag kommer i närheten av Åsa Linderborg när det gäller läsvärd och meningsfull kommentar till 20-årsdagen av Berlinmurens fall. Det är en personlig berättelse, som samtidigt innehåller två decennier av storpolitiska konvulsioner, grusade förhoppningar och nya knoppar av motstånd.

För vänstern har det varit en befrielse att slippa det sovjetiska oket, också om arbetarrörelsen aldrig har varit så svag som nu. Men även liberalismen är vekare än någonsin. Den statliga maktutövningen är monumental då staten har fått befogenheter som är oförenliga med liberala ideal – medborgerliga rättigheter kränks under skydd av en terroristlagstiftning och åsiktsregistrering som för tankarna till DDR. Historien lär oss att liberalerna bara är liberaler när det finns en stark vänster som pressar dem till det. Men lärdomen från 1989 är också att revolutioner inte behöver vara blodiga och att det är rätt att göra uppror oavsett om förtryckarna påstår sig kämpa för socialism eller västerländsk civilisation.

Jag skulle kunna citera varje avsnitt. Läs hela!

[Žižek i NYT][SvD vill använda dagen till att göra även socialdemokrater ansvariga för Sovjetunionen mm.][SvD][DN][DN][AB][AB][Expr][Expr][Dagens Arena]

Seger över kommunismen: There's no such thing as a free ticket

För att fira 20-årsminnet av Berlinmurens fall ordnade MTV gratiskonsert. För att skydda exklusiviteten i konsertupplevelsen passade man på att bygga en mur.

(Men det var förstås en "skyddsbarriär")

"Att lära känna och bygga världen, att förmå människor att tänka klarare, friare och lyckligare"

Röda Raketer skriver om Pablo Picasso och hans medlemskap i det franska kommunistpartiet. Picasso blev medlem 1944 och förblev det till sin död 1973.

Pariskommunen 138 år

Nyttig och spännande historielektion hos Röda Raketer.

Berättelsen om Bengt och Greta

Jonas Sjöstedt, tidigare EU-parlamentariker för vänsterpartiet, har nyligen gett ut boken ”Masthugget Moskva Madrid – berättelsen om Bengt och Greta”. Den handlar om Bengt Segerson, en färgstark kämpe i den kommunistiska rörelsen och en av de svenskar som stred mot Francos fascister i Spanien, och Greta Segerson (f. 1914), som också hon ägnat hela livet åt kamp för socialism och frihet och som ännu aktivt deltar i den kamp som medlem i vänsterpartiet. Den bygger på intervjuer som gjordes med paret på 80-talet.

Flamman har låtit CH Hermansson recensera boken och det har blivit en väldigt fin text. ”Som gammal partiordförande måste man vara stolt över att ha haft sådana kamrater och åtnjutit deras stöd och deras slit för partiet”, konstaterar CH.

Jag har inte hunnit skaffa mig boken än, men ser att Gustav Landström har läst och skrivit ned några skojiga citat.

CH Hermansson intervjuade förresten själv Bengt Segerson till andra bandet av boken Kommunister. I slutet av intervjun understryker Bengt betydelsen av det fortsatta solidaritetsarbetet:

Därför att det är en sak som vi har gjort och det är väl inte uteslutet att vi måste göra det en gång till. Och då är kedjan obruten. Vi har hela tiden varit med och hela tiden hjälpt och hela tiden varit vakna för att kompisarna på andra sidan skall ha stötta och hjälp, moraliskt och ekonomiskt och på alla sätt. Det tycker jag är en fin grej.

Rødt om Pirate Bay

Apropå Norge har partiet Rødt (tidigare RV) gått ut starkt till stöd för Pirate Bay under stridsropet En kan ikke forby framtida.

Det finns också en ganska skojig kampanjsida.

Levande historia (We Shall Overcome!)

Röda Raketer rapporterar att skolstyrelsen i San Diego har framfört en ursäkt till folk- och protestsångaren Pete Seeger. Ursäkten rör att Seeger för 49 år sedan avkrävdes en antikommunistisk ”lojalitetsförklaring” inför ett uppträdande på Hoover High School. Seeger vägrade. Röda Raketer ger läsvärd bakgrundsinformation.

Seeger själv säger att han accepterar ursäkten som ett positivt tecken på att ”vår rätt till yttrandefrihet har stärkts”. Den första kommentaren på nyhetsartikeln om ursäkten påminner dock om det sammanhang där detta sker. Signaturen Don Lindsay skriver:

Seeger, Springsteen, ACLU and their traitorous ilk have proven to be a far greater danger to the United States than communism ever was, or even al Qaeda for that matter. Particularly the despicable ACLU.

ACLU är alltså American Civil Liberties Union, som arbetat och arbetar för sådana omstörtande saker som yttrande-, press-, religions- och mötesfrihet, likhet inför lagen, rätten till en rättvis rättegång och rätt till ett privatliv. Ni vet, sådana centrala västerländska värden som vi försvarar genom hets mot muslimsk klädsel, demonstrationsförbud vid antikapitalistiska och antirasistiska manifestationer, kidnappningar och deportationer i CIA-flyg till nätverk av ”svarta fängelser”, vattentortyr och inspärrning på stängda militärbaser, Patriot Act, passagerarregister och signalspaning i kabel.

Och så lite statliga propagandakampanjer om kommunismen, förstås.

Larsson och Sabuni om Rosengård

Kalle Larsson (V) skriver på SVT Opinion om regeringens ovetenskapliga beställningsverk om Rosengård, om försöken att omdefiniera sociala problem som bristande "svenska värderingar" och om vad man kan göra för och med människor som bor i Rosengård och andra förorter istället för att stigmatisera dem.

Nyamko Sabuni (FP) svarar att Kalle Larsson är kommunist.

Brotten i antikommunismens namn

Torbjörn Tännsjö skriver väldigt intressant i Aftonbladet, om brotten i antikommunismens namn. I arbetet med sin nyutgivna bok om Nackas vänster (Medan revolutionen dröjde, Karneval förlag) har han fått titta i en del arkivmaterial från säkerhetspolisen. Han bryter det avtal som han ingått om att inte avslöja fakta om nu levande människor – och lyfter några verkliga öden. Det behöver påminnas i dessa tider, om att kommunister i Sverige stod i spetsen och arbetade aktivt för varenda reform som utvidgat och fördjupat den svenska demokratin i både formell och reell bemärkelse. Det är inte trots detta faktum som de utsatts för förföljelser och övergrepp, det är på grund av det.

Tännsjös avslutning klingar kvar:

Det har skett få brott i kommunismens namn i Sverige. Jag har bara kunnat dokumentera två – i den yttersta periferin till min studie över vänstern i Nacka: Signe Eriksson bröt mot lagen då hon genom illegala radiosändningar under kriget hjälpte den norska motståndsrörelsen. Solveig Hansson bröt mot lagen då hon under kriget hjälpte den tyske flyktingen Herbert Wehner i hans arbete mot nazismen. Det är emellertid brott som hedrar förövarna, och som drar vanära över de domstolar som utmätte straffen.

Däremot har jag kunnat dokumentera många och allvarliga brott utförda i namn av antikommunism bara i en enda av Sveriges kommuner. Om dem har jag valt att berätta. Trots att det är förbjudet.

Efter efterkrigstiden

Min krönika i Flamman i torsdags. (ligger inte på nätet)


Den norska högertankesmedjan Civita släppte i förra veckan, efter inspiration från sina svenska kampbröder, en oroad rapport om norska ungdomars bristande historiekunskaper om ”kommunismen och nazismen”. Det förefaller aktningsvärt vid en första anblick. Vem kan väl vara motståndare till att fler känner igen ordet bolsjevik?

Men det är varken omtanken om tonåringarnas sällskapsspelskompetens eller en önskan om djupgående historiedebatt som förklarar utspelet. Detta är en indikation på större rörelser i tiden.

Andra världskrigets slut medförde knappast en lugn och vacker tid. Auktoritära enpartistater. Vågor av repression. Kallt krig. Men ett strukturellt skifte likaväl. I Västeuropa tryckte arbetarrörelsen fram sina positioner. Deltagande i den demokratiska processen breddades, den offentliga ekonomin växte, välfärdssystem byggdes ut, klyftorna minskade, eliterna fick lite mindre fria händer. Från mitten av sjuttiotalet syns en vändning. Kapitalet tar till motoffensiv. Arbetstagarna sätts under press, skattesatserna planar ut eller sänks, inkomst- och förmögenhetsklyftorna vidgas, den offentliga sektorn får dras med kronisk brist.

När Thatchers och Reagans nyliberalism ställt till med sitt elände och tappat glans, kan vi överallt se hur de krafter som politiskt uttrycker kapitalets intressen skiftar nyans. Förgrovas. Vi får krigsglada neocons och skrupelfria högerpopulister. Efter en analys av nyliberalismens ekonomiska misslyckande och ansamlingen av stora förmögenheter i händerna på ett smalt skikt, levererar de franska ekonomerna Duménil och Lévy en central karaktäristik av vår tid: ”De härskande klasserna kämpar för att återupprätta den ordning som rådde före trettiotalets depression och andra världskriget.” Så kan kortslutningen av kommunism och nazism begripliggöras: ”liberalerna” vill ut ur efterkrigstidens skugga – bort från folkstyrets irritationsmoment. Det är hoten mot den allt skevare egendomsfördelningen som sysselsätter tankesmederna.

När den svenska undersökning som Civita tagit efter presenterades, varnade initiativtagarna förfärat för att ”56 procent av grundskoleeleverna svarar ’Vet ej’ på frågan om de anser att samhällen baserade på västerländsk marknadsekonomi är demokratiska”. Man kan tycka att det är allvarligt, att inte fler med självklarhet svarar nej på en sådan fråga, som dels antyder att ”västerländsk markandsekonomi” skulle vara ett styrelseskick, dels att det skulle finnas något inneboende ”demokratiskt” i att köpa och sälja människors arbetskraft och samhällets gemensamma resurser på en marknad. Men det är just detta som Civitas undersökning siktar på att etablera som sanning.

I det Sverige dit Civita kastar nyfikna blickar har utvecklingen gått snabbt. Öppen hets mot facket hör till vardagen. Svenska Dagbladet kallar på ledarplats stridsåtgärder mot en restaurang som inte betalat ut lön till en anställd, för ”ociviliserat spektakel”. Samma dag som Civita presenterade sin undersökning i Norge skriver Marie Söderqvist en krönika i Expressen, med den talande rubriken ”Alla borde inte ha rösträtt”. Ty ”stora delar av svenska folket beter sig som en sturig tonårsdotter”, noterar hon. Överhetens socialt tondöva förakt triumferar – här för den pöbel som inte förstår riktigheten i skattesänkningar för Marie Söderqvist.

För den som vill studera historien är parallellerna till förkrigstidens glidningar hos högern uppenbara, skrämmande och alltför lite diskuterade. Håll inte andan i väntan på ett frukostseminarium om detta hos Timbro och Civita.

Da Lukács Code

Det här är ett sjukt roligt navelpill manus:

EGENTLIGEN så skulle Marx ha gett över skrifterna till världsproletariatet men istället så lägger positivisten Engels (Petrus) beslag på materialet och förstör vad han tror är de enda upplagorna av nyckeltexter som Grundrisse och De Ekonomisk-filosofiska manuskripten.

Det blir bara bättre sen. Fortsättning utlovas.

Lördagsläsning – 3 tips

1.
Josefin Brink och Ulla Andersson skriver i LO-tidningen om en politik som rullar jämställdheten tillbaka – och om hur regeringen anpassar sitt sätt att räkna till det:

Regeringen räknar med att standarden ska öka ungefär lika mycket för kvinnor och män (2,2 procent mot 2,3 procent). Men i en liten fotnot kan man läsa följande: ”Inom hushållen antas en solidarisk fördelning, det vill säga kvinnor, män och barn i ett och samma hushåll antas alla ha samma standard”. Denna byråkratiska fotnot är i själva verket en sensationell ny(gammal)ordning i synen på privatekonomi och ett oerhört kliv tillbaka för decennier av jämställdhetssträvanden. […] En logisk konsekvens av detta resonemang blir rimligen att lönediskriminering, deltidsarbetslöshet och sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen bara är problem för ensamstående och lesbiska kvinnor. Gifta, heterosexuella kvinnor bör däremot nöja sig med de villkor som erbjuds och glädjas åt mannens höjda inkomster.

Läs hela artikeln!

2.
Joseph Stiglitz gör grundligt bokslut över Bush-åren i en oundgänglig artikel i Vanity Fair. Stiglitz påpekar att det elände som Bush-administrationen åsamkat det amerikanska folket sträcker sig bortom det katastrofala Irakkriget, den skamliga legaliseringen av tortyr och övergrepp, och attackerna på medborgerliga fri- och rättigheter. Sammanhängande med detta har det förts en ekonomisk politik som varit katastrofal för folkflertalet på kort och lång sikt, men till glädje för ett svinrikt toppskikt. Det är upplysande läsning i sig, men också för att det i flera centrala avseenden beskriver samma sorts politik som vår nuvarande regering här hemma har sjösatt.

The first major economic initiative pursued by the president was a massive tax cut for the rich, enacted in June of 2001. Those with incomes over a million got a tax cut of $18,000—more than 30 times larger than the cut received by the average American. The inequities were compounded by a second tax cut, in 2003, this one skewed even more heavily toward the rich. Together these tax cuts, when fully implemented and if made permanent, mean that in 2012 the average reduction for an American in the bottom 20 percent will be a scant $45, while those with incomes of more than $1 million will see their tax bills reduced by an average of $162,000. [...] A rising tide lifted all yachts. Inequality is now widening in America, and at a rate not seen in three-quarters of a century. A young male in his 30s today has an income, adjusted for inflation, that is 12 percent less than what his father was making 30 years ago. Some 5.3 million more Americans are living in poverty now than were living in poverty when Bush became president. America’s class structure may not have arrived there yet, but it’s heading in the direction of Brazil’s and Mexico’s.

Läs hela artikeln!

3.
Röda Raketer har tittat på den antikommunistiska propagandan från 1955 och funnit Leland Stowes varningar för att ”Obegränsad sexuell 'frihet' är det lockbete som dagens kommunistregimer främst använder för att demoralisera ungdomen i de underkuvade länderna och kedja dem vid Moskvas syften”. Det är en skrämmande bild av socialismens fasor som tecknas:

”Kommunisterna utnyttjar varje tillfälle att fösa ihop män och kvinnor och ge dem möjlighet att träffas vid alla tider på dygnet. Tonåringar drivs in i de röda ungdomsorganisationerna under hot om att annars bli impopulära och isolerade. Där finns mycket som lockar dem: ideliga idrottsevenemang, nattutflykter, partiarrangerade danstillställningar, ungdomsläger och ’hem’ av alla de slag. Överallt lämnas dörren på vid gavel för sexuella äventyr. Sovrummen ligger omedelbart intill samlingslokalerna, och alla kontrollanter försvinner diskret före stängningsdags. Det är bara att låta naturen ha sin gång.”

Läs vidare och begrunda!

Lite historia

På bilden muraren Lars Werner, sedermera partiledare i VPK 1975-1993. Från en valfilm för tv, gjord av Sveriges Kommunistiska Parti 1958. Bloggen Röda Raketer refererar innehållet via en broschyr om filmen: Därför kommunist.

CPUSA

Röda Raketer fortsätter folkbilda. Ett intressant inlägg om USA:s kommunistiska parti, med bilder och vardagskommentarer. Det går att botanisera vidare genom länkar till tidigare inlägg om kommunisterna i USA förr och nu. Och den som har lite tid över rekommenderas att ta en titt på ordföranden Sam Webbs linjedokument, som raketerna också länkar till.

Jag skrev för några månader sedan här på bloggen om en fascinerande dykning i partiets historia och dess roll i de bredare progressiva rörelserna i USA.

Linderborg om brännmärkning

Den nya arbetarregeringen har som bekant gett en statlig historieskrivningsmyndighet i uppdrag att bedriva skolkampanj med syfte att vaccinera ungdomen mot villfarelser om att strävan mot en rättvis fördelning av ägandet och makten i samhället är möjlig, genom att uppifrån slå fast att sådant med nödvändighet måste leda till ogreppbar och utomhistorisk ondska, skattehöjningar samt massmord.

Två bibliotekarier i Brännkyrka vågade göra det som varenda demokratiskt sinnad medborgare borde, men färre lär mäkta med: de sade ifrån mot detta statspropagandistiska historiekampanjande. De ville inte osett beställa kampanjböcker under falsk flagg till skolbiblioteket. I den allt mörkare tid vi lever i, har de för detta angripits och brännmärkts av självtillräckligt bullrande reaktionärer.

Åsa Linderborg skriver knivskarpt och avklädande om det som sker. Läs det!

Notera särskilt det hon påpekar om att idén till kampanjen väcktes av Lars Leijonborg 1999, som en reaktion på vänsterpartiets valframgångar, särskilt bland ungdomar, i valet 1998. I valet 2002 gick vänsterpartiet tillbaka, men bland ungdomarna var ställningen mycket stark. Fredrik Reinfeldt kommenterade detta i en intervju 2003 i Norrköpings Tidningar: ”Bland förstagångsväljarna är vänsterpartiet med mycket liten marginal nästan Sveriges största parti, med ett stöd på 20,6%. Förutom att väcka frågor kring vad som lärs ut på svenska skolor finns anledning att fråga sig vad det stödet ska tolkas som ett stöd för”, sade Reinfeldt, som för övrigt också lovade att ”under det första kvartalet 2004 besöka ett stort antal orter runt om i Sverige för att inleda en dialog med unga väljare. Jag vill berätta om det vi står för, och som är motsatsen till kommunism”.

Linderborg skriver också om hur pajasreaktionärer som UOK bereds utrymme att jämställa Röda armén med nazisterna och därmed omtolka hela andra världskriget:

När detta blivit den gängse borgerliga ståndpunkten måste liberalernas hållning under kriget omprövas. En enhetsfront med nazismen, mot kommunismen, framstår ju då som en tänkbar möjlighet. Vad säger den judiska opinionen om det? Vad har dagens borgerlighet att säga om förintelsen: Är det bara lögn och kommunistpropaganda att Röda armén befriade Auschwitz – och hela Västeuropa?

Jag har skrivit om detta tidigare. Till exempel: Inte bara statyer som förflyttas; Två snabba år och slutet på efterkrigstiden.

För att vara ett demokratiskt land med yttrande- och pressfrihet har Sverige en extremt ensidigt medielandskap. Dagordningssättandet ankommer på ett mycket litet antal borgerliga potentater. Klimatomslag kan därmed, om inte motkrafterna ser vad som är på väg och anstränger sig att sätta emot, gå mycket snabbt, bli obehagligt hämningslösa. Brännmärkningen av bibliotekarierna i Brännkyrka är en indikation av många på det erbarmliga tillståndet i ett land där ”liberalerna” gått och blivit lika föraktliga som under tiden mellan tjugotalskrisen och Stalingrad.


[Påminner också om Erik Bergs lustmord på UOK:s ”opinionsundersökning” om svenska ungdomars historiekunskaper]

Guilty as charged

Statsminister Fredrik Reinfeldt angående vänsterpartiet, i ett av flera sakliga inlägg under dagens partiledardebatt:

Det är testuggarna, kommunisterna, de som varit på skolor och lärt sig hur renodlad marxism ska se ut som styr och bestämmer.

För egen del - jag är ju sedan tidigare utnämnd till en av dem som tycks styra och bestämma - är jag bara konfunderad om Fredrik Reinfeldt i första hand avser Tensta Gymnaisum, Danderyds Gymnasium eller Handelshögskolan.

Folkbildning

Röda Raketer skriver om Per Götrek, mest känd för att ha gett ut en översättning av Kommunistiska manifestet på svenska redan 1848, då med titeln Kommunismens röst.

Niemeyer

Missa inte intervjun med den fantastiske brasilianske arkitekten Oscar Niemeyer. En imponerande man, levnadsglad på ett som nästan bara är revolutionärer förunnat – han fyller 100 i år och arbetar sex dagar i veckan.

–Jag hatar kapitalismen, säger han. Vi måste förändra kapitalismen, denna regim av våld, makt och krig, jag avskyr det. Jag kommer från en traditionell katolsk familj med påvens porträtt på väggen. Men när jag kom ut i världen och såg hur orättvis den var, blev jag en ung kommunist.

Och läs också gärna en tidigare bloggpost: Allt jag tänker på när jag ser Niemeyer.

1900

Med start på okristliga tider, inatt (00.55) och imorgon natt (00.00) visar SVT i två delar en av världens bästa filmer; Bernardo Bertoluccis episka verk 1900. Missa den inte för allt i världen! På mig gjorde filmen ett djupt intryck redan när jag såg den första gången (inte bara för att nakenscenerna var pinsamma och kittlande - jag var tio år). Om man för några år sedan kunde se filmen som en lysande berättelse om 1900-talets historia (1900-1945) – en historia som blir meningslös att försöka beskriva rensad från klasskamp – så är den idag, mitt i en ny våg av fascistisering, än mer av en kuslig och lärorik påminnelse. Intressant förresten, att SVT:s beskrivning av filmen lyckas undvika ord som socialistisk och kommunistisk: ”Olmo blir indragen i politiska aktiviteter gentemot fascismen”. Jovars. Som sagt, missa inte att åtminstone spela in.


Bilden nedan: Giuseppe Pellizza di Volpedos målning Il quarto stato (1901), som förekommer i filmens öppning.

Rekommenderad läsning: Communist Party People

Jag måste verkligen tipsa om denna mycket fascinerande artikel i tidningen Independent. Universitets-biblioteket Tamiment Library i New York tar över ett stycke amerikansk nutidshistoria – kommunistpartiets arkiv. Michael Nash, chef på Tamiment Library, säger att detta är det mest värdefulla material han har fått ta emot under sina trettio år i arbetet. I arkivmaterialet finns urkunder från partiets bildande, Joe Hills testamente liksom hans berömda meddelande ”sörj inte – organisera”, och den handskrivna texten till partimedlemmen Pete Seegers låt ”Turn, Turn, Turn”, som bland andra Dolly Parton gjort cover på.

De absurda premisser som USA:s kommunistiska parti arbetade under gör det lätt att förstå hur det länge ideologiskt hörde till Västvärldens allra mest doktrinära och fyrkantiga kommunistpartier. Samtidigt har partiet – liksom kommunistpartier överallt i den kapitalistiska världen – bidragit på avgörande sätt i kampen för social rättvisa och för fördjupade och utvidgade demokratiska rättigheter:

”It's clear that the Communist Party played a central role in the pre-history of civil rights battle especially in the Thirties up until the Second World War,” he [Michael Nash] på said. “If I could say one thing it is how much influence they had in creating the pre-conditions of what happened in the Sixties. Clearly, they were helping to put up legal defences in the lynching cases and for blacks who were accused of rape.” Documents also reveal how in later years, even after the culling of their numbers by McCarthy, the party contributed to varying degrees to the anti-Vietnam War effort, the battle against apartheid in South Africa, the women's movement and, more recently, the campaign for gay and lesbian rights.

[Några tidigare, delvis relaterade bloggposter här, här och här]