Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.
”Rapporteringen” om de nya lagar som Venezuelas folkvalda parlament har stiftat för att i vissa situationer stärka den likaledes folkvalde presidentens befogenheter, har lämnat varje ambition till saklighet bakom sig.
Gregory Wilpert levererar nu en ordentlig genomgång och analys av lagarnas utformning och syfte.
Det är nödvändig läsning! (Erik Andersson på
Venezuelanyheter tipsar om samma artikel och lyfter fram huvuddragen på svenska. Ett generellt tips när det gäller nyheter och analyser från Venezuela är också
Biology and Politics).
Wilpert tar i slutet av artikeln själv upp några farhågor – andra än struntpratet från den antidemokratiska högern och dess allierade i Väst. Det är intressanta invändningar att fundera över, och givetvis är det den revolutionära ledningens grannlaga uppgift att i varje moment konkret väga riskerna för olika handlingsalternativ. Det som lätt kommer bort är dock just det starka och berättigade kravet från breda folklager som bär upp Chávez, att den revolutionära processen visar upp faktiska resultat när det gäller såväl egendomsförhållandena som statsapparatens utformning. Och ännu lättare att glömma, är att varje progressiv rörelse med verkliga sociala ambitioner måste våga ägna tid, energi och beslut åt att vid sidan av ifrågasättande och omdanande, också konsolidera, institutionalisera, socialisera i betydelsen fostra dem som ska fortsätta att både bära och utmana systemet. Motsatsen är slappt, ansvarslöst och dömt att misslyckas.
Och apropå Latinamerika och demokrati, kan det vara av värde att titta på det sydamerikanska land som fortsatt ståndaktigt står emot den våg av mångfacetterade vänsterframgångar i val, som sveper över kontinenten: Colombia. Här snackar vi en stabil demokrati. I SvD kan vi idag läsa (hittar inte på nätet) en notis med rubriken ”Bush satsar långsiktigt på Colombia”: 28 miljarder kronor ska anslås till ett sjuårigt stöd. Det är en fortsättning på ”Plan Colombia” där USA satsat enorma summor ända sedan år 2000 för att direkt och genom ombud bygga upp sin militära potential i Latinamerika. ”Avsikten är att
bygga vidare på det som uppnåtts genom Plan Colombia för att minska fattigdomen och våldet i Colombia”, säger Condoleezza Rice.
Till ”det som uppnåtts” måste räknas ett allvarligt korrupt politiskt system där de ledande partierna växlar om vid makten för syns skull, medan folkliga krafter undertrycks: ett recept för demokrati i Latinamerika, som varje gång det utmanats lett till rop om ”hot mot demokratin” och slutligen USA-understödda militärkupper. En annan viktig del av ”det som uppnåtts” är ett pågående utrotningskrig mot fattiga organisatörer i allmänhet och fackliga aktivister i synnerhet.
Flamman skriver om den upprullade skandal som visar täta band mellan de demokratiska förkämparna i statsapparaten och paramilitärerna – en koppling som varit uppenbar för de flesta ganska länge.
Det är så tryggt att Västvärldens ledare och deras ”liberala” hejarklack har så bra koll på det här med demokrati och diktatur.