Fighters & Lovers - Sverige

I Danmark startade gruppen Fighters & Lovers i januari 2006 försäljning av T-shirts. En del av pengarna utlovades gå till dels en radiostation drivan av colombianska Farc-gerillan, dels ett tryckeri drivet av palestinska PFLP. Det var en medveten och principiell protest och undergrävelseaktion riktad mot EU:s bisarra terrorlagstiftning, där man illegaliserar kontakt med organisationer på en politiskt bestämd lista (som fastställs och justeras i hemliga processer) istället för eventuella konkreta terrorhandlingar.

Den blåbruna danska högern agerade snabbt, liksom Colombias regering. F&L blev anmälda och utsatta för bland annat en razzia. Efter en lång process blev man till sist fällda i Danmarks Högsta Domstol i enlighet med terrorlagarna – för att ha sålt tröjor.

Man kan tycka olika saker om Farc och PFLP (personligen tycker jag det är en stor och snabbt växande skillnad mellan dem som organisationer – PFLP:s folkrättsligt legitima kamp mot ockupation finner inte en motsvarighet i Colombia) men det är likafullt orimligt att använda en separat terrorlagstiftning för att i praktiken bekämpa politiskt stöd till dem, och för att i (den korta) förlängningen skaffa sig möjligheten att med stort godtycke kriminalisera motståndskamp och radikal politisk opposition över huvudtaget.

Därför är det glädjande att F&L har fått en stödavläggare i Sverige:

På vår hemsida möjliggör vi för vilken svensk som helst att bli terrorist genom några enkla musklick. Och i det långa loppet bidra till att rasera terroristlagstiftningens legitimitet.

Köp av T-Shirts där renderar också ett stöd till advokater som arbetar för politiska fångar.


PS. Gudmundson har också besökt sajten.
PPS. Vet inte om Fredrik Malm hunnit snappa upp nyheten än, men här är en påminnelse i förebyggande syfte.

På Farc-fars med Fredrik utan c

Bombliberala debattartiklar upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars.

Efter att ha röstat för massavlyssning av svenska folket har Fredrik Malm satt sig ned och gjort en somrig rewrite på en debattartikel han skrev för ett och ett halvt år sedan i GP, och fått den förbi någon stackars sommarvikarie på UNT. Vi var några som svarade på Malms artikel i februari 2006.

I kort sammanfattning kan man säga att Fredrik Malm skaffat sig en blockering mot att läsa och förstå texter som handlar om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter – många skulle tidigare envisats med att kalla dem liberala, men det tenderar numera innebära en risk för att man uppfattas som ironisk.

I ett demokratiskt samhälle är det till exempel viktigt att inte införa förbud mot organisering baserad på politiska åsikter, att man inte ska utsättas för övervakning och förföljelse när det inte finns konkret brottsmisstanke, och att man bara ska kunna dömas för konkreta brott som man begår, inte bli kollektivt ansvarig på grund av löst stipulerade ”kopplingar”. Det parti Fredrik Malm tillhör, liksom Fredrik Malm själv, har på senare tid visat frapperande ointresse för att försvara dessa fundamentala värden, eller entusiastiskt angripit dem.

I december 2005 togs på ovan nämnda principiella grunder ett demokratiinitiativ för att uppmärksamma och utmana den illavarslande utvecklingen med särskilda ”terrorlagar” som åsidosätter normal rättspraxis och öppnar för politiskt godtycke och övergrepp. En utlösande faktor var ett tillslag mot politiska aktivister i Danmark.

Uppropstexten från 2005 går att läsa här.

I uppropet nämns den svenska terrorlagstiftningen från 2002. Jag är stolt över att Ung Vänster, som jag vid det tillfället var ordförande för, var en av de första som kraftfullt tog avstånd från lagen och påpekade de allvarliga principiella riskerna med den. Det är alltså en typ av lag som är extremt diffus och som lyfter bort stora delar av en öppen juridisk process till stängda politiska processer: Dels kan man dömas utan att själv ha begått något konkret brott, dels blir det en politisk bedömning som avgör om samma handling ska lagföras enligt normala lagar eller betecknas som terror, dels är lagen bara en ”ram” vars faktiska innehåll bestäms av EU-kommissionen, utan insyn – man får inte veta varför en person eller organisation terrorstämplas eller slutar vara terrorstämplad.

Om Fredrik Malm hade förstått att den här typen av lagstiftning leder till ett demokratiskt moras och en förångning av de liberala värden han brukar parfymera sig med i överflöd, hade han kanske också förstått varför till exempel FRA-lagen är en så dramatiskt dålig lag. Det gör han nu inte. Hans sommarfars till debattartikel är ännu en nyttig påminnelse om att han och hans meningsfränder som utgör ett konkret hot mot demokrati och rättssäkerhet i det här landet.

Stöd

Kan inte låta bli att bjuda på en länk till Jacob Lundberg, Muf:are i Skellefteå, som kommenterar Chiquitas/United Fruits hundraåriga historia av marinkårsunderstött union-bashing och mördande och det jag skrev om det häromdagen.

Jag funderade lite på det är de nya eller de gamla moderaterna, men konstaterar lättad att skillnaden nu officiellt förklarats upphävd.

Maffiametoder

Tillväxtfrämjande entreprenörer har fortsatt att på nygamla sätt, med hjälp av den mer eller mindre osynliga handen, skapa ett fördelaktigt företagsklimat och värja sig mot fackets maffiametoder.


[Frasse har ofta bra information om Colombia på sin blogg]
[Den här längre artikeln ger en ordentlig bakgrund. Nedan inklippt ett stycke]

Chiquita’s history in Colombia is more than a century old. Its roots grow out of the United Fruit Company, notorious in Latin America as a U.S. Army backed opponent to agrarian reform and agricultural workers’ unions. Though later known as United Brands in 1970, and then Chiquita in 1989, business in Latin America has continued in similar veins. In 1928, several thousand workers of Colombia’s banana plantations began a strike demanding written contracts, eight-hour days, six-day weeks and the elimination of food coupons. According to the United Fruit Historical Society, the strike turned into "the largest labor movement ever witnessed in the country."[12] The strike continued in 1929, and received national attention and support from opposition political parties.

When the army fired on strikers during a demonstration in the city of Cienaga, killing a disputed number of workers (between 47 and 2,000), it created waves that contributed to the downfall of the Conservative Party and features in the masterworks of two famous Colombian authors.[13] The Santa Marta Massacre, as it came to be known, appears in Álvaro Cepeda Samudio’s novel "La Casa Grande" (1962), and Gabriel García Márquez’s epic novel "One Hundred Years of Solitude" (1966). Nobel-awarded Chilean writer Pablo Neruda also recognized the influence of the United Fruit Company with a chapter of the same name in his epic work "Canto General" about the history of Latin America.

Through out the 20th century, the company was infamous for using a combination of its financial clout, congressional influence and violent refusal to negotiate with striking workers to establish and maintain a colony of "banana republics" in Latin America. Often the CIA and the US Marines provided the company’s muscle, as in the case of the overthrow of the populist Guatemalan president Jacobo Arbenz in 1953.[14] Currently, Chiquita employs most of its 45,000 workers in Honduras and Guatemala.

Latinamerika, demokrati och diktatur

Den omfattande och genomgripande demokratiseringsprocessen i Venezuela har naturligtvis mött motstånd från dag 1. Ju mer den revolutionära omdaningen av landet påverkar de långsiktiga egendomsförhållandena, desto kraftigare propagandalögnerna som bär upp motståndet.

”Rapporteringen” om de nya lagar som Venezuelas folkvalda parlament har stiftat för att i vissa situationer stärka den likaledes folkvalde presidentens befogenheter, har lämnat varje ambition till saklighet bakom sig.

Gregory Wilpert levererar nu en ordentlig genomgång och analys av lagarnas utformning och syfte. Det är nödvändig läsning! (Erik Andersson på Venezuelanyheter tipsar om samma artikel och lyfter fram huvuddragen på svenska. Ett generellt tips när det gäller nyheter och analyser från Venezuela är också Biology and Politics).

Wilpert tar i slutet av artikeln själv upp några farhågor – andra än struntpratet från den antidemokratiska högern och dess allierade i Väst. Det är intressanta invändningar att fundera över, och givetvis är det den revolutionära ledningens grannlaga uppgift att i varje moment konkret väga riskerna för olika handlingsalternativ. Det som lätt kommer bort är dock just det starka och berättigade kravet från breda folklager som bär upp Chávez, att den revolutionära processen visar upp faktiska resultat när det gäller såväl egendomsförhållandena som statsapparatens utformning. Och ännu lättare att glömma, är att varje progressiv rörelse med verkliga sociala ambitioner måste våga ägna tid, energi och beslut åt att vid sidan av ifrågasättande och omdanande, också konsolidera, institutionalisera, socialisera i betydelsen fostra dem som ska fortsätta att både bära och utmana systemet. Motsatsen är slappt, ansvarslöst och dömt att misslyckas.

Och apropå Latinamerika och demokrati, kan det vara av värde att titta på det sydamerikanska land som fortsatt ståndaktigt står emot den våg av mångfacetterade vänsterframgångar i val, som sveper över kontinenten: Colombia. Här snackar vi en stabil demokrati. I SvD kan vi idag läsa (hittar inte på nätet) en notis med rubriken ”Bush satsar långsiktigt på Colombia”: 28 miljarder kronor ska anslås till ett sjuårigt stöd. Det är en fortsättning på ”Plan Colombia” där USA satsat enorma summor ända sedan år 2000 för att direkt och genom ombud bygga upp sin militära potential i Latinamerika. ”Avsikten är att bygga vidare på det som uppnåtts genom Plan Colombia för att minska fattigdomen och våldet i Colombia”, säger Condoleezza Rice.

Till ”det som uppnåtts” måste räknas ett allvarligt korrupt politiskt system där de ledande partierna växlar om vid makten för syns skull, medan folkliga krafter undertrycks: ett recept för demokrati i Latinamerika, som varje gång det utmanats lett till rop om ”hot mot demokratin” och slutligen USA-understödda militärkupper. En annan viktig del av ”det som uppnåtts” är ett pågående utrotningskrig mot fattiga organisatörer i allmänhet och fackliga aktivister i synnerhet. Flamman skriver om den upprullade skandal som visar täta band mellan de demokratiska förkämparna i statsapparaten och paramilitärerna – en koppling som varit uppenbar för de flesta ganska länge.

Det är så tryggt att Västvärldens ledare och deras ”liberala” hejarklack har så bra koll på det här med demokrati och diktatur.