Jan Björklund klargör

Efter att, med blandat resultat, ha använt den svenska Afghanistan-truppens eventuella möjligheter att råka snubbla över Usama bin Ladin som ”argument” för såväl ökad polisövervakning som massavlyssning av svenska folket i FRA:s regi, övergår Jan Björklund nu till att hylla den olagliga, kränkande och ur utrikessäkerhetssynpunkt fullständigt värdelösa massövervakningen av människor som kunde tänkas tillhöra svensk vänster.

Den svenska underrättelsetjänsten har skyddat oss mot kommunismen. Nu vill Mona Sahlin ge den svenska kommunistledaren vetorätt mot FRA-lagen. Jag undrar vad Tage Erlander hade sagt, det är sorgligt att se, sade Björklund.

Ja du, Jan. Jag vet inte vad Tage Erlander hade sagt om massavlyssning i kabel som alternativ till att använda informanter i facket för att spionera på folk åt IB. Men det är i alla fall betryggande att veta att ledaren för folkpartiet liberaaalerna, inte kan släppa den småtrevliga tanken på en underrättelsetjänst om ska användas mot inhemska politiska motståndare. Jag undrar vad Joseph McCarthy hade sagt. "Great stuff, this trafikstråk thing", kanske? Should teach them commies for sure.


På samma tema: Röd Press

Vad skyddar oss mot Jan Björklund?

Ser att folkpartiets Jan Björklund skrider till försvar för FRA:s massavlyssning av svenskar, med det oslagbara argumentet att det skyddar oss mot bin Ladin.

Argumentet bygger på en slags semierotisk fantasi som Jan Björklund tycks ha utvecklat, om att den svenska truppen, som hänger runt i Afghanistan som juniorpartner till USA:s ockupation av landet, slumpmässigt ska snubbla över och gripa Usama bin Ladin. Skulle så ske, är det tydligen bra att FRA har avlyssnat svenskarnas e-posttrafik på bred front innan dess. Det ökar vår säkerhet.

Förutom att argumentationens logik torde vara svårsåld till de allra flesta äldre än 5-6 år, (exklusive den skara bombliberaler som själva redan befinner sig i en inre värld av strukturerade vanföreställningar kring skäggiga män som ofta figurerar på nyhetssändningar) bör vi kanske också påminna oss om att Björklund här ägnar sig åt politiskt klimatsmart återvinning.

Jag ser att jag bloggade den 20 juli 2005 om en tv-debatt där Björklund deltog. Han argumenterade då för ökade övervakningsbefogenheter för polisen, med exakt samma, sagolika resonemang om den försvunne Usama och de letande svenskarna i Afghanistan. Detta var för övrigt i samma veva som folkpartiet i Stockholm – företrädd av Jan Björklund – föreslog att lärare skulle engageras som angivare till Säpo.

Vi minns att en annan folkpartist, Allan Widman, argumenterade för FRA-lagen med terrorangrepp ju föregås av ”någon form av kommunikation”. Denna typ av breda preemptiva anslag seglar alltså upp som en folkpartistisk specialitet. På samma sätt som Widmans argumentation öppnar upp för en hyfsat omfattande verksamhet – det är rätt mycket här i världen som föregås av ”någon form av kommunikation” – så är Jan Björklunds Usama-letning förbluffande flexibel.

Vi kan alltså se framför oss att så länge Usama bin Ladin är borta – ett tillstånd som likt goda viner blir bättre med åren – kan hans frånvaro användas som argumentation för att motivera behovet av att övervaka kommunikation, skärpa kontroller, bygga upp vapenarsenaler, konfiskera skolbarns mobiltelefoner (”någon form av kommunikation”, remember), och kanske också sänka skatterna.

Och så kan vi ju skicka fler soldater till Afghanistan, så att de kan leta (passivt) i ännu högre utsträckning.

Men vad om Usama inte är Afghanistan? Också här måste vi berömma Jan Björklund, som redan 2002 var så förutseende, att han ville skicka svensk trupp till Irak. Om vi hade lyssnat på Björklund då, hade svenskarna kunnat öva sig i konsten att leta efter försvunna objekt – som massförstörelsevapen – och samtidigt hade Sverige kunnat vara med och ta åt sig lite av äran för den formidabla säkerhetsmässiga, humanitära och demokratiska succé som utvecklade sig de efterföljande åren i Irak.

Jan Björklund varnade i sitt tal för den ragnarökliknande situation som skulle kunna uppstå efter nästa val, om vänsterpartiet fick ”vetorätt … om utformningen av svensk underrättelsetjänst”. Det är bara att hålla med. Det verkar oerhört viktigt att det istället är Jan Björklund som får möjlighet att utforma svensk underrättelseinhämtning och säkerhetspolitik. Det gör oss alla så mycket tryggare, att vi knappt kan fatta det själva.

FRA och det personliga valet

Skriver idag i Flamman, om FRA-beslutet och den vidhängande debatten om personval.

Den transatlantiska axeln

Fredrik Reinfeldt behöver inte vara ledsen för att så många i Sverige ogillar FRA-lagen, eller börja tvivla på det fina med massavlyssning av befolkningen.

Nu har de kört igenom samma grej i USA - dessutom med samma tågordning: först ge hemligt ok för grundlagsvidriga handlingar, för att därefter legalisera hela skiten. I Uu Ess Aaa liksom. Hallå! Då kan det knappast vara fel.

Däremot måste regeringskansliet snart komma fram till en bra översättning på termen "enemy combatants", så att man kan börja kalla dem som missförstår FRA-lagen för något som är både koncist och tankeväckande.

På Farc-fars med Fredrik utan c

Bombliberala debattartiklar upprepar sig, första gången som tragedi, andra gången som fars.

Efter att ha röstat för massavlyssning av svenska folket har Fredrik Malm satt sig ned och gjort en somrig rewrite på en debattartikel han skrev för ett och ett halvt år sedan i GP, och fått den förbi någon stackars sommarvikarie på UNT. Vi var några som svarade på Malms artikel i februari 2006.

I kort sammanfattning kan man säga att Fredrik Malm skaffat sig en blockering mot att läsa och förstå texter som handlar om grundläggande demokratiska fri- och rättigheter – många skulle tidigare envisats med att kalla dem liberala, men det tenderar numera innebära en risk för att man uppfattas som ironisk.

I ett demokratiskt samhälle är det till exempel viktigt att inte införa förbud mot organisering baserad på politiska åsikter, att man inte ska utsättas för övervakning och förföljelse när det inte finns konkret brottsmisstanke, och att man bara ska kunna dömas för konkreta brott som man begår, inte bli kollektivt ansvarig på grund av löst stipulerade ”kopplingar”. Det parti Fredrik Malm tillhör, liksom Fredrik Malm själv, har på senare tid visat frapperande ointresse för att försvara dessa fundamentala värden, eller entusiastiskt angripit dem.

I december 2005 togs på ovan nämnda principiella grunder ett demokratiinitiativ för att uppmärksamma och utmana den illavarslande utvecklingen med särskilda ”terrorlagar” som åsidosätter normal rättspraxis och öppnar för politiskt godtycke och övergrepp. En utlösande faktor var ett tillslag mot politiska aktivister i Danmark.

Uppropstexten från 2005 går att läsa här.

I uppropet nämns den svenska terrorlagstiftningen från 2002. Jag är stolt över att Ung Vänster, som jag vid det tillfället var ordförande för, var en av de första som kraftfullt tog avstånd från lagen och påpekade de allvarliga principiella riskerna med den. Det är alltså en typ av lag som är extremt diffus och som lyfter bort stora delar av en öppen juridisk process till stängda politiska processer: Dels kan man dömas utan att själv ha begått något konkret brott, dels blir det en politisk bedömning som avgör om samma handling ska lagföras enligt normala lagar eller betecknas som terror, dels är lagen bara en ”ram” vars faktiska innehåll bestäms av EU-kommissionen, utan insyn – man får inte veta varför en person eller organisation terrorstämplas eller slutar vara terrorstämplad.

Om Fredrik Malm hade förstått att den här typen av lagstiftning leder till ett demokratiskt moras och en förångning av de liberala värden han brukar parfymera sig med i överflöd, hade han kanske också förstått varför till exempel FRA-lagen är en så dramatiskt dålig lag. Det gör han nu inte. Hans sommarfars till debattartikel är ännu en nyttig påminnelse om att han och hans meningsfränder som utgör ett konkret hot mot demokrati och rättssäkerhet i det här landet.

Missförstånd kring missförstånd

När de borgerliga politikerna har motiverat massavlyssning av svenska folket, har argumentationen mycket ofta handlat om svenska soldater i utlandet. Allan Widman (fp) tog upp angreppet mot svenska soldater i Afghanistan 2005 och slog fast att ”sådana angrepp föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Else-Marie Lindgren sade i riksdagsdebatten: ”Genom att säga nej till förslaget i betänkandet riskerar vi, menar jag, livet för våra söner och döttrar som faktiskt står upp för demokrati och mänskliga rättigheter exempelvis i Afghanistan”. Folkpartisten Nina Larsson skrev om vikten av att kunna värja soldater i Afghanistan och ”i områden i Afrika”.

FRA:s generaldirektör tyckte senare att argumentet om att skydda svenska soldater i Afghanistan – som också användes av försvarsminister Sten Tolgfors (m) – var missvisande:

Det är inget bra argument för lagen. Kommunikationerna där sker mest i etern, säger Ingvar Åkesson.

Nu kliver överbefälhavaren Håkan Syrén in på banan. Som andra försvarare av FRA-lagen menar han att alla som har läst och analyserat lagen och därför förskräckts av och tagit ställning mot innehållet, har missförstått frågan.

Implicit verkar det också som att FRA:s generaldirektör i Afghanistan-fallet har missförstått missförstånden. Överbefälhavaren – vars intervjusvar antyder framtida framgångar inom postmaterialistisk poesi och/eller astrologi – säger såhär:

- I detta ögonblick flyger svenska Herculesflygplan i Afghanistan och för att våga uppträda där måste jag veta vad som kan förekomma där i form av missiler och dylikt, säger han.
- Den kunskapen bygger ofta på resultat av signalspaning. Jag är helt beroende av de kunskaperna. Man behöver dem för att ha uppfattningen om att något är på gång, så att man kan höja beredskapen.

ÖB får alltså kunskaper om vad som kan förekomma ”i form av missiler och dylikt”, genom sökordsbaserad kabelavlyssning av all kommunikation i Sverige.

Försvarsberedningen konstaterade för en tid sedan att ”centralt i detta nya koncept [för försvaret] måste vara skyddet av vårt samhälles grundläggande värden och funktioner”, varpå ÖB underströk att detta skulle betyda ” fortsatta behov av militära insatser i Irak, Afghanistan och på en rad platser i Afrika”

Skönt då, att vi nu får en lag som gör att Håkan Syrén kan ”våga uppträda” som understöd och underhållning åt USA med Herculesplan i Afghanistan, så att viktiga värden som personlig integritet och rätten att slippa kontrolleras utan konkret brottsmisstanke, kan försvaras här hemma.

“Fri med FRA”

Det här skrev jag i Klassekampen igår. Lägger upp den svenska texten här.
- - - - -

”Jag anser att det är orimligt att en protest till en riksdagsledamot riskerar att passera FRA och kräver att lagen ska stoppas,” har de borgerliga riksdagsledamöterna i Sverige kunnat läsa tusentals gånger på sina datorer de senaste dagarna. De röstade den 18:e juni igenom den lag som ger FRA, Försvarets radioanstalt, laglig rätt till avlyssning av kommunikation som passerar Sverige, utan konkret brottsmisstanke. Protesterna har varit stora, och fortsatt efter beslutet. Bara tidningen Expressens formulär, som innehåller meningen i inledningen, har resulterat i över en halv miljon e-post till riksdagen. Att utrikesminister Carl Bildt, till synes utan ironiska intentioner, bloggat under rubriken ”Fri med FRA”, har inte satt stopp för debatten.

Lagen, som Klassekampen tidigare rapporterat om, har också fått ut norska kommentatorer på banan. I lördags skrev till exempel Internasjonal leder i Unge Venstre, Boye Bjerkholt, i ett inlägg i Dagbladet, att den norska regeringen ”må snarest mulig gå i gang og kartlegge omfanget av den svenske FRA-lagen, og hvordan den vil gripe inn i nordmenns internetthverdag”.

Nedtrampandet av grundläggande fri- och rättigheter är visserligen ingen plötslig svensk uppfinning. Det har pågått som en bred process i hela Västvärlden. Och gång på gång har självproklamerade liberaler varit bland de ivrigaste att sälja ut liberala principer. Men med FRA-lagen har uppenbarligen den allmänna utvecklingen kommit obehagligt nära för vissa. Det är glädjande.

Under FRA-rabaldret flimrade samtidigt en annan nyhet förbi i svenska medier. I Göteborg har en man fått sparken efter att hans arbetsgivare upptäckt att han använt datorn till chat med en kollega. Arbetsgivaren hade i hemlighet skickat ett spionprogram till mannen, som arbetade hemifrån. På så sätt kunde hans dator i hemmet kontrolleras. En åklagare vid den internationella åklagarkammaren i Stockholm menar att arbetsgivaren inte brutit mot lagen, för ”så länge du äger datorn har du rätt att installera spionprogram som registrerar allt från banktransaktioner till webbkameran”.

Risken att övervakas och få sin personliga integritet kränkt av en arbetsgivare, är mer konkret och överhängande än statens nätfiske. Det finns redan idag företag som tjänar stora pengar på att sälja övervakningsutrustning till arbetsgivare. Här tvingas de flesta liberala principryttare vackla i sadeln. Äganderättens helighet är outhärdligt svår att problematisera.

Men lätt att dra i strid för. Västerländskt liberala dygder som yttrandefrihet – och marknadsekonomi! – är så viktiga att man kan, om inte dö för dem, så åtminstone döda andra, i alla fall långt borta. I Sverige argumenterade Folkpartiet liberalerna för behovet av massavlyssning med direkt referens till det militära deltagandet i Afghanistan. Partiets försvarspolitiske talesman fastslog att attentat av den typ som dödade två svenska soldater 2005, ”föregås med största säkerhet av någon form av kommunikation”. Uppgiften som juniorpartner och städpersonal i det oljedrivna korståget för demokrati och frihet kräver att friheten inskränks och folkviljan negligeras.

I Norge kräver alltså Unge Venstre – ungdomsförbund till folkpartiets systerparti – ”tiltak for å beskytte nordmenns integritet og private kommunikasjon mot den svenske politistaten”. Lovvärt. Förhoppningsvis kan liberaler som ser detta ”trussel fra Sverige”, också orka sig fram till en förståelse för hur den renodlade idén om frihet så framgångsrikt kunnat utnyttjas mot friheten. När Dag Solstad närmade sig just denna fråga i sin omtalade essay i Samtiden, ställde sig kommentatorer i kö för att under högstämda rop missförstå Solstad. Det är synd. I en tid när George W. Bush definierar de västerländska värdena och Jyllands-Posten blir deras profet, är behovet av breda allianser för försvaret av de liberala principernas innehåll större än på mycket länge.

Uppsnappad överskottsinformation

Hej Bullen,

Ibland känner jag att mina argument inte räcker till och då blir jag ledsen. Men på sistone har jag också känt att hela min identitet är i gungning. Jag har lärt mig att det inte är fult att vara liberal och samtidigt vilja inskränka andras frihet, om de bor långt bort, eller har skägg, eller vill höja skatten, så det är lugnt. Men när det blir de som jag alltid har tyckt illa om som tycker och gör de grejer som jag har sagt till folk att man säga och göra när man är liberal, då blir jag inte bara ledsen, utan också arg.

Då känner jag ibland ett starkt behov av att skapa rykten och kanske ge upphov till en konspirationsteori som kan skada dem, eller egentligen helst få dem registrerade och kanske förföljda av någon myndighet.

Är jag normal?

/Lillebror liberal


Kära LL,

Du behöver inte oroa dig. Du är helt normal. Liberaler kan se ut och låta på jättemånga olika sätt. Det är upp till dig själv att bestämma på vilket sätt du vill liberal. Det du beskriver är inte bara vanligt, utan också allt vanligare.

Jag föreslår att du slappnar av och går på fest. Du kan träffa många som är jätteduktiga på precis det du grubblar över.

Sen skulle du kunna ta ett sommarjobb på en tidnings ledarredaktion och se till att få skriva fantasifulla och bisarra grejer bara för att se vad som händer.

Lycka till!

/Storebror

FRA-Debatt

Jag måste erkänna att jag haft en del problem med att sköta mitt jobb på ett tillfredsställande sätt efter lunch idag, eftersom jag suttit och parallellyssnat på FRA-debatten.

Det har varit en på många sätt chockerande debatt, där de borgerliga ledamöterna sprider häpnadsväckande okunniga och lömskt sliriga ting omkring sig. Jag har inte tid och ork att gå in på detaljer, men läs till exempel Rick Falkvinges livebloggande. Det kommer säkert att komma initierade analyser på annat håll också.

Och så blir jag väldigt stolt över att tillhöra samma parti som Alice Åström, som dels har en gedigen sakkunskap och har följt ärendet noga från start – hon är för övrigt den som ska ha den allra största personliga äran för att det blev en minoritetsbordläggning förra året – men som också ständigt återkommer till frågans principiella kärnområden. Detta är inte bara en fråga om ett tekniskt och juridiskt långtgående förslag; det är också en fråga om förhållandet mellan medborgarna och statsmakten, och om synen på frihet som som sådan. Åström påpekade till exempel i debatten, att det faktum att medborgarna vet att deras privata samtal kan bli avlyssnade, i sig är en kränkning som påverkar samhällsklimat. Det är ett centralt påpekande och ett sociologiskt relevant grundskott mot hela ”rent-mjöl-i-påsen”-jiddret.

Vidare lyfter Alice Åström fram en annan principiell aspekt, som vänsterpartiet framhållit under hela processen: den här typen av lagar kan aldrig stiftas med presumtionen att statsmakten och myndigheterna kommer att tolka den välvilligt. Tvärtom! Integritetsskydd handlar just om att värna medborgarnas rätt att slippa vara beroende av myndigheternas välvilja och allmänna klokskap.

I en debatt som haft ett lite besynnerligt fokus på några enskilda borgares iscensättelse av sig själva som potentiella dissidenter, kan det vara värt att konstatera att det faktiskt finns en grundläggande politiskt konflikt kring dessa frågor, som sträcker sig betydligt längre än till detta lagförslag – även om det givetvis är oerhört glädjande att det nu blivit ett brett folkligt tryck kring integritetsfrågorna, tack vare mobiliseringen i detta fall. Det kan förhoppningsvis vara smittsamt.

Vänsterpartiets ståndpunkt har som sagt varit tydlig hela vägen – och inte bara i denna specifika fråga. Sedan senaste kongressen har partiet också tydliga skrivningar i partiprogrammet. Jag lägger upp hela avsnittet, eftersom frågorna däri hänger nära samman (vilket också förtjänstfull lyfts upp i Ung Vänsters pressmeddelande: Vill ni ha det som i Sovjet?)

Försvara grundläggande fri- och rättigheter!

Särskild terroristlagstiftning skall avvisas – våldsbrott skall lagföras inom ordinarie rättsramar. Principen om att människor skall anses oskyldiga tills motsatsen är bevisad måste lyftas fram som avgörande för ett fungerande rättsväsende. Politiskt motiverade organisationsförbud avvisas bestämt. Tortyrförbudet skall vara absolut och Sverige under inga omständigheter medverka till att människor riskerar att avvisas till tortyr eller annan omänsklig behandling. Alla människor har rätt till en bred privat sfär som skyddas på praktisk och principiell grund. Växande övervakning och registrering skall motverkas. Utgångspunkten vid krav på nya register eller övervakningsmöjligheter måste vara att informationen riskerar att användas på ett felaktigt sätt. Onödiga eller föråldrade register bör upplösas och de registrerade underrättas. Det ska finnas ett effektivt, oberoende system för att kontrollera polis och militär, det vill säga de yrkesgrupper som har rätt att utöva våld.

För övrigt vill jag tipsa om några obetalbara kommentarer:
- Ida Gabrielsson sätter in en kontaktannons.
- Röd Press passar på att FRA-anpassa bloggen.
- Bloggaren banal sätter in polsk riksdag i ett sammanhang.
- Badlands Hyena skriver om hur regeringen ökar vår trygghet obegränsat + gör en irländsk koppling.