Överklassnära frågeställningar och verklighetsnära undersökningar

Den tunga mediemakten utövas inte genom censur eller ens i första hand genom politiskt vinklade artiklar. Det är i det medvetna eller (klass)omedvetna valet av utgångspunkter, frågeställningar och normalitetsmåttstockar som de verkligt maktreproducerande finns.

I valrörelsen märks detta extra tydligt, när särskilt frågeställningar som rör villkoren i arbetslivet trängs tillbaka än mer än vanligt, till förmån för sådant som utgör vardagsproblem för ett smalt gäng i samhällets topp, och för dem som hör till de uppåtsträvande journalism- och kommentariatskikten, företrädesvis bosatta i Stockholms innerstad.

UPPDATERING: Jovars, se här.

Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida tar upp detta i en viktig artikel, apropå hur tv-utfrågningen av Mona Sahlin förlöpte:

Undersökningarna visar att väljarna tycker att jobb, skola och vård är de allra viktigaste valfrågorna. Men i gårdagens utfrågning av Mona Sahlin tog man i stället upp ämnen som:
* Rut-avdraget som används av 1,3 procent av befolkningen.
* Fastighetsskatten som berör en procent av befolkningen.
* Förmögenhetsskatten som antagligen kommer att beröra några promillen när de rödgröna väl förhandlat den med näringslivet.

Lite trött blir man på en valrörelse som handlar så mycket om överklassens vedermödor. När kommer de verkliga frågorna upp i debatten?

Också Flammans Aron Etzler kommenterar: ”Hur har vi hamnat i denna dalta-med-gubbar-i-Bromma-och skit i en ungdomsgeneration-stämning?”

Apropå media och Sahlin-utfrågningen. Aftonbladet har faktiskt genomfört en riktig undersökning för ovanlighets skull. Och den visar att ”Tittarna ger Mona tummen upp”. Bara 15 % tyckte att Sahlin var dålig eller mycket dålig, medan 44 % tyckte att hon var bra eller mycket bra. 29 % gav betyget godkänt.

Detta ska kontrasteras mot de ständiga webundersökningar som konsekvent ger 65-75 % övervikt till högern och motsvarande diss av socialdemokratin och vänstern. Betänk då även att exempelvis Expressen vid ett flertal tillfällen har fört effekterna av det skeva urvalet till högre nivåer, genom att basera ”journalistik” på resultatet av websvaren. Jag har skrivit om det, här, här och här.

Man skulle önska att det fanns någon sorts självsanering eller överenskommelse om att undvika den typen av flagrant vinklade skriverier. Men det är nog för mycket begärt, i dagens medielandskap.

Fair and balanced

Det visar sig att nyhetsrapporteringen om Mona Sahlin är mer negativ än den om Fredrik Reinfeldt. Man ba’: No shit! Den svenska pressen har en extrem borgerlig övervikt på öppet opinionsbildande plats, samtidigt som den svenska högern har varit en av de mest framgångsrika i Västvärlden när det gäller långsiktigt dagordningssättande. Det påverkar förstås även nyhetsrapporteringen. Det är bra att detta faktum kan belysas ibland så att hyckleriet om politiskt neutral rapportering blir lite, lite svårare att marknadsföra.

Men jag tycker ändå att det mest intressanta med siffrorna är jämförelsen mellan statsminister Reinfeldt och statsminister Persson halvåret innan valet. (Man se dem om man klickar på bilden i artikeln). För Göran Persson, i en tid med stigande sysselsättning och goda ekonomiska makrotal i övrigt: 56% negativa omnämnanden. För Fredrik Reinfeldt, när välfärdssystemen kollapsar och socialbidragsbehovet skjuter i höjden, 19% negativa omnämnanden. Jag tror att man är rätt naiv om man tror att det är oviktigt.

Joint venture

Det blev en nyhet av att Mona Sahlin utropat ett kommunslogankäckt ”S We Can!” på socialdemokraternas framtidsdagar i Västerås. Tanken med den svengelska ordvitsen, hjälper oss DN att förstå, ”var att väcka associationer till Obama”. Istället blev det en ”blunder” – för om man skriver ned bokstäverna utan mellanslag och sen kör dem genom google, kan man komma till en sajt som propagerar för legalisering av cannabis. Även moderaten Kent Persson bekräftar att detta är ett ”rejält misstag”, framför allt för att folk som han själv frestas att blogga om saken.

Den här typen av granskande journalistik är demokratins styrka. Mona Sahlins pressekreterare kommer snabbt in i matchen och konstaterar att TT kan stå för Tamilska Tigrarna om man är ute och svänger på Internet – och det förklarar ju ett och annat. Mindre känt är, att om man sätter ihop Henrik Brors’ texter från valet och framåt, och läser dem baklänges med tysk brytning, blir det misstänkt likt förordet till Trotskijs ”Den permanenta revolutionen”.

En sak som kom bort i jakten på Mona Sahlins stora ”blunder” är de svar hon gav i Aftonbladets chat samma dag. Notera det som handlar om pensionerna.

Linda säger: Hej Mona! Vad har du för åsikter om PPM? Ska vår pension styras av hur börsen går upp och ner? Måste man vara intresserad av aktier för att få en bra pension?

Mona Sahlin säger: Om arbetslösheten är hög blir det svårare att klara pensionerna. Därför är det så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen. Du skall inte behöva vara aktieexpert!

Mona Sahlins svar på den här frågan är ganska märkligt. Frågeställaren undrar vad Sahlin tycker om den del av det nya pensionssystemet – det system som borgarna och socialdemokraterna kom överens om, trots enormt och berättighat motstånd bland de socialdemokratiska gräsrötterna – som tvingar folk att pumpa in en del av sitt pensionssparande på börsen, till glädje för mäklare och spekulanter.

Sahlin säger att det blir ”svårare att klara pensionerna” om arbetslösheten är hög. Det är ju i och för sig sant, men har inget att göra med frågan. Sen säger Sahlin att det är ”så viktigt för alla i Sverige att investera Sverige ur krisen”. Eh, jo. Men nu är det ju så att sparandet i premiepensionsfonder inte innebär att det blir investerat i Sverige. Man kan välja bland hundratals fonder och ta en Chinese Equity Fond, Equity Asia Pac Dual Strategies, eller varför inte SKAGEN Kon-Tiki. Själva poängen med premiepensionsmodellen är – precis som frågeställaren oroligt antyder – att pengarna ska ut på olika fonder som spelar på börsen. Det står i skarp kontrast till att ”investera Sverige ur krisen”, som ju annars är en jättebra idé.

I själva verket är också resten av pensionssystemet – det som inte är premiepensioner – starkt beroende av börsen. Det som är särskilt intressant är att de allmänna pensionsfonderna som förvaltar merparten av pensionspengarna har uttryckliga restriktioner mot att köpa aktier i svenska företag på ett sådant sätt att pengarna kan användas till att påverka besluten i dessa företag.

Däremot är det ju riktigt det som Sahlin säger: ”Du ska inte behöva vara aktieexpert!”. Börsen kan gå upp och ner, och det enda som är säkert är att börsmäklarna tjänar goda pengar oavsett.

PS. Värdet av premiepensionerna minskade 2008 i genomsnitt med en tredjedel.

PPS. KABOBfest: Israel -- the only place where even the stoner party is racist!

Rådslag?

En ny fas

Socialdemokraterna och miljöpartiet lanserar i dag ett ”fördjupat” samarbete. Eftersom den politiska rapporteringen i princip är oförmögen att fästa fokus på något annat än det yttre parlamentariska spelet, har den mediala diskussionen kretsat kring regeringspusslande, och kring vänsterpartiets utanförskap.

Utan tvekan kommer detta att få stor betydelse för vänsterpartiet. Vad, beror i ganska stor utsträckning på hur partiet själv lyckas handskas med det uppkomna läget – förmågan till intern omorganisering och politikproduktion. Det kommer säkert att finnas anledning att återkomma till detta.

Men den stora dramatik som är förbunden med dagens utspel rör inte vänsterpartiet. Den rör socialdemokratin.

”Det är en ny fas i svensk politik” sade Mona Sahlin tydligen vid presskonferensen idag. Det är troligen det mest analytiskt riktiga uttalande hon har producerat på länge. Genom utspelet aviseras nämligen ett strukturerat projekt att göra om det socialdemokratiska partiet från ett arbetarrörelseparti till ett renodlat socialliberalt ”värderingsparti”.

Många på vänsterkanten (och inom socialdemokratin, för all del) menar säkert att det där redan har skett för länge sedan. Och naturligtvis har såväl kanslihushögerns härjningar som blairismens locktoner påverkat det socialdemokratiska partiet i Sverige. Men rötterna har funnits där – och det har spelat en konkret roll. De svenska socialdemokraterna har inte självstympat sig på samma sätt som många andra europeiska socialdemokratiska partier.

En helt avgörande nyckelfaktor är förhållningssättet till fackföreningsrörelsen. Göran Persson må ha varit en buffel med kamrersmentalitet. Men han förhöll sig till det som rörde sig i fackföreningsrörelsens (och partiets) led. Det gällde att övertyga, manövrera och kanske bryta ned. Men inte ignorera. Mona Sahlin representerar en annan strömning. Det är en skillnad.

Miljöpartiet är ett borgerligt parti. Inte ett högerparti, men ett rakt igenom borgerligt parti. Detta ger utslag i att partiet kan förefalla progressivt och tjohoigt i många frågor. Men när det kommer till de avgörande frågorna om arbetsmarknad, socialförsäkringar och fördelningspolitik – det som är den framgångsrika svenska välfärdsmodellen; den som inte hade sett likadan ut utan arbetarrörelsens tunga inflytande – befinner sig miljöpartiet på en annan planhalva. Klassintressen trumfar utspelsbedömningar. Detta är ett planerat strukturellt skifte. Ett som betyder mest för socialdemokratin.

Det viktigaste arv som Tony Blair lämnade efter sig för Labour var inte några catchy slogans och glada bilder med Anthony Giddens. Det var kapade band med fackföreningsrörelsen. Och därmed ett i grunden nytt politiskt landskap i Storbritannien.

Mona Sahlin kommer inte att vidkännas några sådana planer. Och LO-ledningen kommer att vissla partilojalt. Men för de socialdemokrater som valt parti utifrån ett ärligt önskemål om att reformera dagens samhälle till något annorlunda och bättre – och de är många – betyder dagens utspel mycket.

”En framtida regering som jag leder kan aldrig kompromissa i de ekonomiska frågorna”

Säger Mona Sahlin. En kompromisslös borgerlig politik alltså. På en annan planhalva än fackets.

Ja, då är det en ny fas i svensk politik.



(Lars Ohlys kommentar)

Att ligga lågt och somna in

Missa inte veckans Flamman, det sista numret för året, där det bland annat finns mycket om Vaxholmsdomen i EG-domstolen. Hanna Löfqvist har bett ett antal politiska och fackliga profiler om en kommentar. Det är starka ord, också från dem som brukar vara försiktiga i orden. Hans Karlsson, tidigare avtalssekreterare på LO och arbetsmarknadsminister (s):

Jag är besviken och oroad över domen. Domen går mot de intressen jag företrätt och försvarat under hela mitt liv.

Jan G. Andersson skriver en ledarkommentar i tidningen Östran, med rubriken Mona viker ner sig. Han skriver där om uppgifter från socialdemokraternas gruppmöte i riksdagen i tisdags, att Mona Sahlin förklarat att partiet ska ligga lågt i frågan. Det är inte så svårt att tro på uppgifternas sanningshalt om man ser på reaktionerna från socialdemokratiskt ledningshåll efter domen. Men det är fruktansvärt beklämmande.

En av de få åsikter som Mona Sahlin tydligt gett uttryck för, är att socialdemokratin måste ”gå vidare” från uppdelning i ja-sida och nej-sida när det gäller EU. Vaxholmsdomen visar hur märklig själva den problembeskrivningen är. Just eftersom EU är en realitet är det ju viktigt att ta ställning. Inte i ja och nej som abstraktioner, utan till det konkreta system som på ett helt fundamentalt sätt påverkar den svenska politiken, påverkar möjligheterna att föra politik över huvudtaget. Här dyker den viktigaste politiska frågan på decennier upp i svensk debatt; en fråga om själva essensen i konflikten mellan höger- och vänstersidan i svensk politik – och då ska det socialdemokratiska partiet, som har rekordstöd i opinionen just för att folk avskyr den borgerliga politikens resultat, ligga lågt!

EU för systematiskt bort makten från de demokratiska arenorna, urholkar det gemensamma ägandet och upphöjer på område efter område marknadsliberalismen till lag – lag som står över svenska grundlagar. Vaxholmsdomen gör det särskilt tydligt, men mycket har hänt innan och mer kommer att hända senare. Ska socialdemokraterna ligga lågt i snudd på varje viktig politisk fråga utom huruvida regeringen Reinfeldt är snäll eller dum? Och samtidigt gå ut och presentera sig som ”alternativ” till dagens politik?



[Läs också]:
- Flammans huvudledare
- Peter Gustavssons kommentarer till domen och den socialdemokratiska EU-debatten.

Diaboliad

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg i syfte att uppmärksamma en krönika jag skrivit, samt dyrka satan. Rubriken på det korta inlägget var Djävulen sitter i detaljerna. Någon kanske fick för sig att detta är ett vanligt ordstäv, som metaforiskt pekar på behovet av att ge akt på sådant som i förstone framstår som småsaker. Men det är förstås viktigt att alltid tolka olika yttranden ordagrant och särkopplat från sammanhanget. (Här är några andra satanister som påpekat att djävulen som person uppträder i skilda skepnader, till exempel EU, USA och staket)

Under partiledardebatten idag sällade sig Mona Sahlin till det satanistiska lägret! Detta fruktansvärda tilltag går dock inte osett förbi inkvisitionen den kritiskt granskande journalistiken. Med(s)atanisten Johan Sjölander har, lite förstrött, konstaterat att Mona Sahlins uttalande väckt uppståndelse bland borgare i hela världen. Han skriver:

Undrar hur lång tid det kommer att ta innan borgerliga spinndoktorer försöker få detta till att socialdemokratin jämför regeringen med hin hål? Nåväl, så obildade är inte svenska folket att de går på en sådan bluff.

Må så vara, men då måste förstås medier och ideologiproducenter ta sitt ansvar för landet och språket. Vi kan konstatera att en reslig korsfarare demokratikämpe som Fredrick Federley, inte bara tagit upp frågan, utan också rättrådigt ”hoppade till”

Inför framtiden vill jag föreslå informativa tidnings- och bloggrubriker, om Mona Sahllin eller någon annan okristlig icke-borgare skulle försöka sig på "ordspråk" eller "metaforer":


Som man bäddar får man ligga
Mona Sahlin vill införa förbud mot att somna på soffan

Ingen rök utan eld
Mona Sahlin kallade regeringen för pyromaner

Man ska inte måla fan på väggen
Mona Sahlin menade att Reinfeldt vandaliserat människors hem med satanistiskt klotter

Kasta ett getöga
Mona Sahlin lovade att stympa djur och kleta ned regeringens proposition med deras blod

Det gäller att mota Olle i grind
Mona Sahlin medgav att hon planerar att misshandla en kille

Man ska inte ropa hej innan man kommit över ån
Mona Sahlin vill ha inskränkningar i yttrandefriheten i samband med transporter på Öresundsbron

Bättre en fågel i handen än tio i skogen
Mona Sahlin berättade att hon helst vill döda alla fritt flygande fåglar

Man ska inte köpa grisen i säcken
Mona Sahlin anklagade Fredrik Reinfeldt för att vara ett svin

Ulv i fårakläder
S-ledningen spred varulvsbild på Reinfelt





[Jag har snott skärmdumpen från en blogg någon gång, men tyvärr minns jag inte var]
[Fräscha upp minnet: När ulvarna ylar]

Nej, det här duger inte

Inte bra. Detta var inte en bra debatt. Inte bra. Visserligen hade SVT gjort ett rätt märkligt urval av tittarfrågor – någon skrev i kommentarerna att de kunde ha valts ut av Per Schlingmann – men det kommer att fortsätta vara så där, och Sahlin hade lätt kunnat slå sig ur det läget. Om hon hade haft någon att säga. Det saknades nerv. Det saknades bildspråk. Saknades hopp, visioner, konfrontation. Det går inte vinna ett val med detta defensiva politikerjidder. Tja, kanske går det att få fler röster än de nuvarande regeringspartierna, även om det också känns jävligt osäkert. Men det går inte att vinna politiskt. Här har vi en regering som kraftfullt och målmedvetet förstör den svenska modellen, förändrar utgångspunkterna för debatten, fyller det politiska språket med timbroitiskt innehåll. Och möter motstånd i befolkningen. Då kan inte någon som kallar sig oppositionsledare i praktiken förfäkta budskapet att det inte blir så stora skillnader vid ett maktskifte. Om Mona Sahlin själv eller någon annan tänkt ut idén att socialdemokraterna ska försöka vinna valet på ungefär samma sätt som högeralliansen gjorde det, och det är så här det kommer att låta i några år till, då är det, milt uttryckt, inte bra.

Insatserna har höjts. Åtta år med den här högerregeringen innebär att mycket lite blir kvar av den svenska välfärdsmodellen. Men ett regeringsskifte som innebär en fortsättning på samma sorts politik är också extremt kostsamt; det stympar ännu en bit av medborgarnas tilltro till politisk förändring i sig. En debatt innan dess, som göder tristess och apati kostar också på. Jag är övertygad om att många socialdemokrater förstår detta. Låt oss hoppas att det också kan börja höras igenom Mona Sahlin i framtiden.

Postpolitik dödar (rörelser)

Katrine Kielos har dundrat tillbaka in i bloggosfären med några briljanta betraktelser. Det senaste inlägget om den annalkande sahlinismen hårdsparkar. Här är den överhängande risken för att socialdemokratin tar livet av sig och kallar det förnyelse,belyst med strålkastare. För arbetarrörelsens skull önskar jag att tillräckligt många tittar, lär sig något, och väjer innan det är för sent.

Mera heder

Idag publicerades i SvD en bra replik av Kalle Larsson och Karin Rågsjö (v), på Ulf Kristerssons obehagliga utspel häromdagen. Några minns förresten kanske att liknande utspel körts som testballonger av en nu rätt aktuell person – Mona Sahlin. Jag hittade i datorn en debattartikel av mig och America Vera-Zavala, från 2001 eller 2002. Tyvärr minns jag inte om artikeln blev publicerad när det begav sig. Jag tror inte det. Jag tycker att den är intressant att läsa nu. Man får hoppas att Sahlin är klokare idag.
- - - - - - - - -

Högerpopulism och nyfascism är på stark frammarsch i Europa. Vi har starka främlingsfientliga partier i nästan alla europeiska länder. Italien är det senaste exemplet. Där ingår nu nyfascister och högerextremister i regeringen. Men betydligt närmare, i Danmark och Norge, finns Dansk Folkeparti och Fremskrittspartiet. Det är starka partier med ett människofientligt budskap.

En viktig effekt av att sådana rörelser dyker upp på den politiska arenan är att själva ramen för vad som är möjligt att tycka, för vad man har att förhålla sig till, förskjuts. I Danmark är det nu socialdemokraterna som talar om muslimer som farliga och invandrare som brottslingar vilka måste tuktas.

Det finns en allmän uppfattning om att Sverige på något sätt skulle ha klarat sig från de problem som finns i resten av Europa. Det är en farlig missuppfattning. Ny Demokratis gästspel på scenen utlöste en rad varningar och fördömanden. Men i praktiken har den flyktingpolitik partiet förordade idag genomförts – huvudsakligen för socialdemokratisk hand. På samma sätt verkar strömningarna i Europa och extremhögerns arbete i Sverige börja ge utslag i den officiella retoriken. Ett flagrant exempel ges av Mona Sahlins uttalanden i DN 8/6.

DN:s artikelserie heter ”Ta seden dit man kommer?” Fokus har varit invandrartjejers situation och kulturkrockar. I den sista delen framträder Sahlin. Hon är, enligt artikeln ”glasklar”. Bland annat har debatten om ”hedersmord […] tvingat integrationsministern att ta ställning”. Sedan följer ett antal uttalanden som visar minst tre saker: 1) Mona Sahlin förstår inte hur integration fungerar. 2) Hon har köpt en ytterst farlig problemformulering kring begrepp som kultur och värderingar, samt 3) Hon saknar grundläggande förståelse för könsmaktsordningen i samhället.

1) Mona Sahlin tycks tro att integration sker genom information eller ännu värre genom undervisning. Hon talar om att ”förmedla värderingar” och om ”en mycket tydligare undervisning i vad som gäller i Sverige”. Hur tror Mona Sahlin att människor som blivit och blir förnedrade i det svenska samhället, människor som ställs utanför arbetsmarknaden, som placeras i segregerade bostadsområden, som behandlas som andra klassens medborgare, kommer att reagera när de blir utsatta för statliga informationskampanjer? Det grundläggande integrationsproblemet är maktlöshet. Människor som inte har makten över sina egna liv kommer att stå – och ställa sig – utanför samhället. En integrationspolitik som inte utgår från detta kommer att misslyckas.

2) Det allvarligaste är att Sahlin blir delaktig i extremhögerns ideologiska projekt. Efter rasistiskt och kolonialt mönster tillskrivs både svenskar och invandrare vissa ”värderingar”. ”I Sverige gäller ett knippe värderingar som det bara är att ställa upp på”, säger ministern. Dessa värderingar är bland annat ”I Sverige har flickor och pojkar lika rättigheter” och ”Alla har rätt till preventivmedel”. Detta är naturligtvis nonsens. Det är frågan om lagstiftning och om resultat av konkret arbete för rättigheter och möjligheter. Men knappast ”värderingar”. Och framför allt är det inte dessa ”värderingar” som avgränsar svensk kultur från alla andra kulturer. Sahlins argumentation baseras på obehagliga och direkt felaktiga antaganden kring kulturbegreppet. Här återfinns en harmonisk svensk kultur som inbegriper ”gratis och fri abort” som en självklar del. Utanför står ”dom”, som alltså har det gemensamt att de inte är svenskar och därmed inte har alla fina saker som Sahlin talar om i sin kultur.

3) En ledande företrädare för ett parti som nu ska börja kalla sig feministiskt tror att kvinnors underordning och våldet mot kvinnor är något i huvudsak onormalt och importerat. För bara några veckor sedan presenterades resultaten från Brottsoffermyndighetens undersökning Slagen dam. Några av dessa är som följer. Nästan hälften av kvinnorna, 46 procent, har utsatts för våld av en man någon gång efter sin 15-årsdag. Våld och/eller sexuella trakasserier är något som nästan sju av tio svenska kvinnor, 67 procent, har erfarenhet av. Var tredje kvinna som separerat eller skilt sig från en man rapporterar att hon har utsatts för våld av en tidigare make eller sambo. Våldet utövas av män inom alla samhällsklasser och av män med olika etniska bakgrunder. Dessutom vet vi att kvinnor fortfarande bara tjänar cirka 70% av vad män får i lön. Vi vet att arbetsgivare systematiskt missgynnar kvinnor. Och mycket mer. Frågan är om allt detta på något mystiskt sätt står helt utanför den svenska kulturen. Hur förhåller sig det faktum att så många arbetsgivare anser kvinnors arbete vara mindre värt till det ”knippe värderingar” Sahlin talar om? Är de svenska män som slår kvinnor eller trakasserar sexuellt inte tillräckligt välinformerade? Har de varit utomlands för ofta?

Begrepp som integration och kultur är komplexa. De måste problematiseras och diskuteras. Och svenska myndigheter måste naturligtvis med alla till buds stående medel se till att svensk lagstiftning följs. Mord, våld, misshandel, frihetsberövande – allt detta måste vara oacceptabelt i Sverige, liksom det är på de flesta andra ställen. Knappast någon ifrågasätter detta och det kan därför inte vara en god utgångspunkt för debatten. Det intressanta är vilka antaganden som finns bakom Mona Sahlins uttalanden och därmed vilka åtgärder som är att vänta.

Det som behövs är ett konkret arbete för att människor ska ingå som en naturlig del av samhället, bli medborgare. Det handlar om diskrimineringslagstiftning, om arbetsmarknadspolitik, om en social bostadspolitik inställd på att bryta segregationen. Människor måste finnas inne i samhället om en samhällelig utveckling ska påverka dem. Det handlar också om att unga tjejer ska ta större plats, höja sina röster, slå tillbaka vid behov. Det är ett arbete som måste föras på många nivåer – i skolan, på fritidsgårdarna, på arbetsplatser. Och det handlar om att polis och sociala myndigheter tar kvinnofridsbrott på yttersta allvar.

Mycket måste göras. Problemet är att åtminstone den ansvarige ministern inte verkar förstå själva frågeställningen. Det är illa.

Kielos gästanalyserar

Katrine Kielos är nästan alltid lysande när hon diskuterar klass och kön. Det gör hon här, apropå Mona Sahlins installationstal och frågan om identitetspolitik som (djupt problematisk) motpol till klassanalys. En välformulerad, populariserad utgångspunkt för en mycket viktig debatt. Som förstås gäller både socialdemokratin och andra på vänsterkanten. Läs!

PS. Jag noterar att Kielos bevärdigats ett pris från Socialdemokratiska studentförbundet, för ”radikal, kritisk och välformulerad idédebatt i Ola S Svenssons anda”. Välförtjänt. Gratulerar.

Konstaterande

Jag saknar redan Göran P lite grann. Tycker nog att den tröttsamma mediedramaturgi om buffel-Persson som har mage att lägga sig i partiets politik i sitt avslutningstal säger rätt mycket om hur det har varit och hur det kan bli. Och apropå a-kassefrågan – där Persson gjorde en markering i sitt tal, som tydligen inte uppskattades av Sahlin – skrev Josefin Brink bra häromdagen:

Jag utgår från att LO kommer att kräva att en vänsterregering för att förtjäna stöd faktiskt har en politik som till sitt innehåll skiljer sig från den nuvarande. Och om medlemmarna i LO-facken är mer än boskap för den socialdemokratiska eliten utgår jag ifrån att en återupprättad solidarisk a-kassa kommer att stå högt på sossarnas dagordning inför 2010. Om inte, har faktiskt majoriteten av svenska folket all anledning att fråga sig vad det är för mening med att alls bry sig om vem som sitter i regeringen.

Den som lever får se. Men visst lämnar Persson åtminstone som politisk personlighet ett stort tomrum efter sig. Kolla på den här kommentaren om hur man hittar till Stureplan, till exempel.