Inför talmansvalet

Högeralliansen har inför talmansvalet nominerat Per Westerberg till omval. Westerberg öppnade redan den 20 september, dagen efter de allmänna valen, upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, på samma sätt som högerregeringen 1991-1994 samarbetade och förhandlade med Ny Demokrati.

Mot Per Westerberg ställer socialdemokraterna upp Kent Härstedt. De rödgröna partierna har uttryck sin vilja att rösta på honom. De rödgröna partierna vill och tänker inte samarbeta eller förhandla med Sverigedemokraterna.

Alla riksdagsledamöterna är alltså fria att antingen rösta på en talman som ser parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna som naturligt, eller en som inte gör det.

Det moderata spinnet på detta – det är att man ger SD inflytande om man röstar på den sistnämnde kandidaten. Det är helt i linje med hur moderaterna i allmänhet hanterar förhållandet mellan verkligheten och den egna politiken.

Det "intressanta" är att i princip all medierapportering nu utgår från detta bisarra moderata spin. Det är ett bredare, viktigare samhällsproblem än vem som blir talman i riksdagen.

Hur verkligheten beskrivs är en del av verkligheten

Idag har jag en text publicerad hos Medievärlden, med några reflexioner kring valbevakningen och den diskussion som jag menar är nödvändig att föra om politisk dagordningsmakt över medierna. En diskussion som jag knappast tror kommer att vara särskilt enkel att föra i just mainstreammedierna.

Då måste man gå bortom konstaterandet att det blir negativa uppslag. Undersökningar av hur journalister röstar räcker heller inte långt (även om man kan notera att de journalister som täcker politik och ekonomi tydligt lutar mer höger i sina partival).

En meningsfull analys av medias roll i politisk rapportering måste snarare handla om sådant som hur den politiska processen beskrivs, hur urvalet av frågor sker, vad som stämplas som politiskt respektive ”expertutlåtande”.

Läs gärna.

Apropå mediekritik har statsvetaren Björn Johnson skrivit utmärkta inlägg här och här. Det utlovas en fortsättning i ett ytterligare blogginlägg.

Och idag ser jag glädjande nog att LO-distriktets ordförande i Stockholm skriver om "en borgerlig totaldominans vad gäller ledarsidor, tankesmedjor, forskningsinstitut och ekonomiska resurser" och om att något verkligen måste göras.

Överklassnära frågeställningar och verklighetsnära undersökningar

Den tunga mediemakten utövas inte genom censur eller ens i första hand genom politiskt vinklade artiklar. Det är i det medvetna eller (klass)omedvetna valet av utgångspunkter, frågeställningar och normalitetsmåttstockar som de verkligt maktreproducerande finns.

I valrörelsen märks detta extra tydligt, när särskilt frågeställningar som rör villkoren i arbetslivet trängs tillbaka än mer än vanligt, till förmån för sådant som utgör vardagsproblem för ett smalt gäng i samhällets topp, och för dem som hör till de uppåtsträvande journalism- och kommentariatskikten, företrädesvis bosatta i Stockholms innerstad.

UPPDATERING: Jovars, se här.

Eva Franchell på Aftonbladets ledarsida tar upp detta i en viktig artikel, apropå hur tv-utfrågningen av Mona Sahlin förlöpte:

Undersökningarna visar att väljarna tycker att jobb, skola och vård är de allra viktigaste valfrågorna. Men i gårdagens utfrågning av Mona Sahlin tog man i stället upp ämnen som:
* Rut-avdraget som används av 1,3 procent av befolkningen.
* Fastighetsskatten som berör en procent av befolkningen.
* Förmögenhetsskatten som antagligen kommer att beröra några promillen när de rödgröna väl förhandlat den med näringslivet.

Lite trött blir man på en valrörelse som handlar så mycket om överklassens vedermödor. När kommer de verkliga frågorna upp i debatten?

Också Flammans Aron Etzler kommenterar: ”Hur har vi hamnat i denna dalta-med-gubbar-i-Bromma-och skit i en ungdomsgeneration-stämning?”

Apropå media och Sahlin-utfrågningen. Aftonbladet har faktiskt genomfört en riktig undersökning för ovanlighets skull. Och den visar att ”Tittarna ger Mona tummen upp”. Bara 15 % tyckte att Sahlin var dålig eller mycket dålig, medan 44 % tyckte att hon var bra eller mycket bra. 29 % gav betyget godkänt.

Detta ska kontrasteras mot de ständiga webundersökningar som konsekvent ger 65-75 % övervikt till högern och motsvarande diss av socialdemokratin och vänstern. Betänk då även att exempelvis Expressen vid ett flertal tillfällen har fört effekterna av det skeva urvalet till högre nivåer, genom att basera ”journalistik” på resultatet av websvaren. Jag har skrivit om det, här, här och här.

Man skulle önska att det fanns någon sorts självsanering eller överenskommelse om att undvika den typen av flagrant vinklade skriverier. Men det är nog för mycket begärt, i dagens medielandskap.

Fair and balanced

Det visar sig att nyhetsrapporteringen om Mona Sahlin är mer negativ än den om Fredrik Reinfeldt. Man ba’: No shit! Den svenska pressen har en extrem borgerlig övervikt på öppet opinionsbildande plats, samtidigt som den svenska högern har varit en av de mest framgångsrika i Västvärlden när det gäller långsiktigt dagordningssättande. Det påverkar förstås även nyhetsrapporteringen. Det är bra att detta faktum kan belysas ibland så att hyckleriet om politiskt neutral rapportering blir lite, lite svårare att marknadsföra.

Men jag tycker ändå att det mest intressanta med siffrorna är jämförelsen mellan statsminister Reinfeldt och statsminister Persson halvåret innan valet. (Man se dem om man klickar på bilden i artikeln). För Göran Persson, i en tid med stigande sysselsättning och goda ekonomiska makrotal i övrigt: 56% negativa omnämnanden. För Fredrik Reinfeldt, när välfärdssystemen kollapsar och socialbidragsbehovet skjuter i höjden, 19% negativa omnämnanden. Jag tror att man är rätt naiv om man tror att det är oviktigt.

Enfaldsexpressen

Bonnierssfären har länge försökt undergräva det svenska presstödssystemet, bland annat med ljusskyggt EU-stöd, för att stärka sitt redan mycket starka grepp om tidningsmarknaden. Nu skriver Expressen en ledare i samma syfte, med beslutet att ge Nationaldemokraternas tidning presstöd som ny ad hoc-förevändning.

Argumentationen är bedrövlig. Man drar in ökningen i bloggande och twittrande som exempel på ett föränderligt medielandskap. Jaha? Så vi ska avskaffa de sista resterna av mångfald på tidningsmarknaden så att Bonniers kan bli en motvikt mot twitter? Eller ska man ge presstöd till twittrare så att de bättre kan ifrågasätta den enfaldiga borgarpropaganda som sprids, inte bara från ledarredaktioner, i dominerande tidningsmedier?

Det mest anmärkningsvärda i artikeln är dock att Expressen väljer att smutskasta tidningen ETC med hjälp av lögner och insinuationer. Det ska bli intressant att se om man tar in någon ursäkt eller rättelse. Jag skulle inte hålla andan.

LO satsar

LO ska satsa 4,5 miljoner på att utveckla Dagens Arena. Det är bra, och gänget runt Dagens Arena är att gratulera. Dagens Arena har – i viss kontrast till tidskriften Arena – spelat en vitaliserande roll för vänsterns närvaro i det dagliga offentliga samtalet. En daglig ledarsida på nätet är en bra idé och har här också förverkligats på ett bra sätt. Men friska pengar och gott hantverk kan Dagens Arena bli mer av en nätportal.

Samtidigt kan man inte låta bli att undra hur fortsättningen blir. Att ta strid om problemformuleringsinitiativet och ändra medielandskapet kräver mycket mer tid och pengar än en nätsatsning. Och att förlora kostar – som vi alla kunnat bevittna de senaste decennierna – arbetarrörelsen väsentligt mer än några hundra miljoner.

Inom den fackliga rörelsen tycks det fortfarande finnas en panisk rädsla för att ges sig in i finansiering av papperstidningsprojekt. Det är synd. För visst är det så att papperstidningen tappar terräng – men det betyder varken att dess roll är helt ersatt av andra medier, eller att det för alltid är kört för sådana projekt.

Idag kom upplagetalen för norska tidningar 2009. Tidningen Klassekampen, som utkommer sex dagar i veckan är den dagstidning som ökar mest av alla dagstidningar. Tidningen har nu ökat sin upplaga tio år i rad. Klassekampen är en gammal partitidning för maoistiska AKP(ml). Men idag är den partipolitiskt oberoende och fungerar som en bred vänstertidning – som läses av fler än dem som anser sig tillhöra vänstersidan. Avgörande för tidningens utveckling har, förutom denna självständighet, varit att bland annat Fagforbundet – motsvarigheten till svenska Kommunal – har gått in som ägare.

Det är naturligtvis svårare att starta en tidning än att förändra den. Men Klassekampen visar att det går att driva en tidning med politiska ambitioner och hemvist till vänster.

Jag säger inte att LO till sist måste landa på en sådan lösning. Men det vore illa om gamla låsningar inte bröts upp nu när man så småningom – bättre sent än aldrig – börjar första att kampen om medierna är en exceptionellt viktig del av positioneringsstriden i den ständigt pågående klasskampen.


Relaterat:
- Samtal på Socialistiskt forum 2009 om arbetarrörelsen, medierna och makten över tanken
- Ledare av Aron Etzler om Arena-fejden

Arena.

Jag har egentligen velat, men inte hunnit ge mig in i diskussionen om tidskriften Arena, som sattes igång med ett lite kantigt med icke desto mindre intressant inlägg av Daniel Suhonen och Dan Josefsson, och som fortsatt med bland annat två artiklar på Aftonbladets kultursida. Och tur var väl det, för idag har Flammans Aron Etzler skrivit en helt lysande text som bara måste läsas och begrundas. Titeln sammanfattar saken gott: Arena duger inte för 2010-talet.

Det beror inte på att Arena haft fel då och då – det går ju inte att undgå om man är politiskt aktiv. Problemet med Arena är att de i princip aldrig haft rätt. Arena har sällan fattat grejen, oavsett vad grejen är. Grunden ligger i tidskriftens reflex att oavsett vilket hot som dykt upp i verkligheten hitta grundfelet hos vänstern, och då framförallt socialdemokratin själv.

Läs hela!

Media, arbetarrörelsen och makten över tanken

Dagens Konflikt har lagt upp video från Socialistikt Forum. Åsa Linderborg, Daniel Suhonen och undertecknad i samtal. Arrangerade gjorde Centrum för marxistiska samhällsstudier.

Klassekampen växer

Inte bara den rödgröna valsegern är glädjande. Igår kom också nya tal för tidningsläsandet i Norge. Tidningen Klassekampen växer mest av alla tidningar - med 25%, från 55.000 till 69.000 på ett år.

Sedan år 2000 har läsarsiffrorna tredubblats.

- Vi er kjempefornøyde med fremgangen, som viser at nå er Klassekampen på vei til å bli den brede avisen for arbeiderbevegelsen og det radikale og kulturradikale Norge vi har ambisjoner om, sier ansvarlig redaktør Bjørgulv Braanen i en kommentar.

Perspektiv på Venezuela

Erik Svensson skriver på Second Opinion om mediepolitik i Venezuela – och hur den återspeglas i svenska medier. Läsvärt!

Man kan också läsa Venezuela-kännaren Mark Weisbrot, som visserligen är starkt kritisk mot flera inslag i de diskuterade medielagarna, men som påpekar att ”after 10 years of media misrepresentation with no significant countervailing force, anyone can say anything about Venezuela and Chávez and it will not be challenged” och avlivar en del massmedierade myter.

På Venezuela Analysis kan man läsa om mediediskussionerna och försöken att bygga upp "Community Media" som motvikt mot de stora privatägda och högerinriktade mediekanaler som dominerar medielandskapet i Venezuela, exempelvis här, här och här.

Anyone for Tennis?

Man skulle kunna tänka sig att Per Svenssons anmälan av senaste numret av tidskriften Tvärdrag är en slags avancerad självrefererande iscensättelse av den borgerliga tanke- och mediehegemonin. Men det förefaller osannolikt.

Mer troligt är att Per Svensson som aktiv grindvakt i och utövare av samma hegemoni, inte förmår se fundamentala drag hos den, men med starka instinkter reagerar när den utpekas och analyseras.

Det som är intressant med det imponerande fullmatade numret av Tvärdrag, är att den ordentligt och från flera olika vinklar tar tag i nyliberalismen som sammanhängande materiellt och ideologiskt fenomen. Det handlar med andra ord om den (sen)moderna kapitalismen som konkret verklighet, till skillnad från det Per Svensson gärna hade velat läsa – någon slags fåtöljfilosofisk kritik mot liberalismen som ädel idé, värd att pennfajtas för.

Och så står han där, lite nervöst överlägsen, i en slags parallell verklighet där ordet liberal är ”ett av politikens och kulturdebattens mest omtyckta och gemenskapsframkallande skällsord”, och undrar varför inte de unga socialisterna vill vara med och leka. Well, om man är på en stängd stadion samt utövar en annan sport, kan det hända att man tror det är frågan om ”Walk Over”.

Tvärdrag kan man prenumerera på här. En av artiklarna från senaste numret kan läsas fritt här.

Äg media!

Läs Erik Bergs ledare i Flamman!

Regeringsmakten vinns inte genom pressmeddelanden, partierna måste bäras fram som skummet ovanpå en våg av rörelser, elektrifierade med den optimism som kommer ur upplevelsen av att ha rätt och röra sig framåt, få sin verklighetsbild bekräftad. En dagstidning med en pluralistisk rödgrön ledarsida som reflekterar mångfalden i alternativet till alliansens PR-bygge kunde utgöra en viktig motor i den processen. Just nu saknas en sådan motor.

Hela!

"5 sätt att knäcka högerns makt över medierna"

Standigt denne Suhonen! Det han skriver i Aftonbladet ar konkret, realistiskt och livsviktigt.

Makt och medier

Ann Charlott Altstadts ledare i senaste Flamman (som kom i torsdags) är en sådan text som bör klippas ut och sättas upp på kylskåpsdörren:

Vi vet alla vad som sedan hände efter att Persson misslyckats. Han startade exempelvis en tsunami och i Anna Sjödins gestalt försökte han slå ner en krogvakt för att visa att han var korrupt och enväldig. Mediekampanjen mot Persson berodde inte enbart på hans person och partiets politik, utan på borgfreden, alltså medierna i allians med borgarna mot fördelningspolitik som i 200 år hotat den privata äganderätten. Det är ingen konspiration där någon behöver klubba igenom ett beslut. Det är ett knippe samlade politiska ryggmärgsreflexer som utlöser kedjereaktioner hos en journalistflock som varje dag skapar och omskapar vad som är mainstream.

Läs hela!

Lite självmålsgnäll

Det är mycket chockrapporter nuförtiden. Nyligen fick vi veta att det förekommer rasism i rasistpartiet Sverigedemokraterna. Och nu får vi veta att Socialdemokraterna blir hårdare åtgångna än borgarna i det kompakt borgerliga svenska medielandskapet.

Nåväl. Det kan säkert vara nyttigt att påminnas om självklarheter ibland. Och ingen behöver ändå oroa sig för att det ska leda till några meningsfulla politiska reflexioner inom ramen för det som fortfarande brukar kallas det offentliga samtalet.

Medieforskaren Kent Asp konstaterar förstrött att orsaken ”i huvudsak” är ”deras egna tillkortakommanden och nästan självmål”, utan att nudda vid det faktum att vad som räknas som ett tillkortakommande eller framställs som ett självmål i huvudsak bestäms av en medial dynamik.

Idag är det till exempel i huvudsak inte ett tillkortakommande för den borgerliga regeringen att man tokkör svensk ekonomi i botten, medan det för den socialdemokratiska regeringen före valet blev ett tillkortakommande att världen drabbades av en gigantisk naturkatastrof som för svenska mediekonsumenter stundtals föreföll ha varit personligen skapad av godsherren Göran Persson. Likaledes har det varit ett självmål när till exempel medlemmar i socialdemokratiska partiet haft synpunkter på socialdemokratiska partiets politik och allianser, medan den borgerliga oppositionen kunde ”utlova mer enighet” och därmed få sitt arbete rapporterat på mysfrekvens.

Som det många gånger har påpekats här, beror inte det på någon mediekonspiration hos medierna, utan på relativt enkelt observerbara sociala processer. Det finns ett starkt flockbeteende hos medierna, som förstärks av att mångfalden är liten – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – och att journalistiken ”rationaliseras” – också det ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter. När det är så, får den som sätter och håller dagordningen ett mycket stort inflytande på hur nyheter sållas och tolkas. Då spelar till exempel ledarsidorna, vilka nästan alla är borgerliga – ett naturligt utfall av verkande marknadskrafter – en viktig roll, i samspel med de politiska journalisternas klasspositioner och yrkesmässiga socialisering.

Ibrahim Baylan gör förstås en riktig bedömning när ha säger att han inte gärna vill sätta betyg på medierna och att det ”under rådande omständigheter skulle […] mest ses som gnäll”. Att i medierna försöka initiera en diskussion om mediernas roll – som dessutom antyder att de tongivande nyhetsförmedlarnas självbild är ideologisk och falsk – blir så att säga ett självmål. Baylan har gjort sin läxa och säger att ”när det gäller hur medierna väljer och inte väljer att göra i en demokrati så är det en diskussion som medierna själva måste ta”. Det är rätt svarat, och garanterar som sig bör att någon sådan diskussion inte tas.

Därmed kan den situation där medierapporteringen i tilltagande grad lever ett liv som är självständigt från verkligheten, men som i likaledes tilltagande grad påverkar verkligheten, fortgå enligt sin egen logik.

Samtidigt är det viktigt att understryka att socialdemokraterna och hela arbetarrörelsen har ett avgörande eget ansvar. Dels ökar utrymmet för en snuttifierad och personfokuserad politisk debatt och journalistik, när man drar ned på ambitionsnivån i samhällsförändrandet; något som gynnar borgerligheten. Dels har frågorna om borgerlig ägarhegemoni i medierna och om egen opinionsbildning i praktiken stått långt ned på dagordningen. Det straffar sig.


[SR][SvD][DN][AB][Dagen]

En annan tidningsvärld

Den norska tidningsmarknaden är jämfört med den i Sverige exceptionellt mångfaldig. Aftenposten (den traditionella borgerliga högertidningen), Dagsavisen (socialdemokratisk, tidigare Arbeiderbladet), Dagens Næringsliv (höger på ledarplats), Dagbladet (kvällstidning, traditionellt en säregen frisinnad, vänsterliberal position), VG (den stora kvällstidningen, någonting mellan Expressen och The Sun, fast närmare Expressen), Vårt land (kristet, lite vänsterlutande), DagenMagazinet (kristet, inte vänsterlutande), Nationen (bonderörelsen och centern), Finansavisen, och Klassekampen (startad som partitidning för AKP-ml, men idag fristående vänstertidning, med bland andra Fagforbundet, den norska motsvarigheten till Kommunal, som ägare) kommer ut i hela landet sex eller sju dagar i veckan. Dessutom finns det ett ganska stort antal veckotidningar. Och så finns det till skillnad från i Sverige på många ställen fortfarande fler än en lokal/regional tidning. Detta breddar offentligheten och skapar en debatt mellan olika tidningsröster, som saknats i Sverige i decennier. Det gör skillnad.

Idag presenterades tidningarnas upplagesiffror för 2008. Som väntat är det i allmänhet en besvärlig tid för tryckta medier. Mest tappar de stora kvällstidningarna VG och Dagbladet. De som går mot strömmen är tidningar med en mer tydlig profil och linje. Den stora upplagekometen är Morgenbladet som kommer ut på fredagar. Bland dagstidningarna är det Dagens Næringsliv som ökar upplagan mest, följt av Klassekampen. Procentuellt är det faktiskt Klassekampen som ökar mest bland de rikstäckande dagstidningarna. Vardagsupplagan har nu passerat 12.000 och på lördagar kommer den upp i hela 18.000. Det är sjunde året i rad Klassekampens upplaga har ökat.