Islamisk reformationsfilosofi på liv och död

I tidningen Klassekampen har jag idag skrivit en text med utgångspunkt i boken «Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran – Abdolkarim Soroush, Religious Politics and Democratic Reform» av Behrooz Ghamari-Tabrizi, Författaren är doktor i sociologi och för närvarande Associate Professor vid Department of history, University of Illinois. Där är den publicerad på norska, i översättning av Lars Nygaard. Här lägger jag upp den svenska texten. Detta är en längre, redigerad version av en text som först stått på tryck i tidskriften Sociologisk forskning, 1/2010.

* * *
Mellan 1981 och 1985 sitter Behrooz Ghamari-Tabrizi i fängelse i Iran. Som tusentals andra vänsteraktivister har han kämpat mot Shahens USA-stödda diktatur, i en revolutionär process som 1979 rensade bort monarkin. Nu befinner han sig i underjordiska lokaler som det ”Revolutionära gardet” i den nya islamiska republiken ärvt av den förra regimens fruktade hemliga polis, SAVAK. Det är i fängelset som han först på allvar kommer i kontakt med islamisk litteratur, skriver han i inledningen till sin bok Islam and Dissent in Postrevolutionary Iran. Här doseras den som ”ideologisk träning” tillsammans med brutalt våld.

Till skillnad från majoriteten av sina fängelsekamrater överlever Ghamari-Tabrizi fångenskapen. Han kommer till USA och blir så småningom docent i sociologi. När han återvänder till den islamiska litteraturen är det frivilligt, i akademiskt studiesyfte. Nu betraktar han revolutionen med både inre insikt och analytisk skärpa.

”The Iranian revolution was one of the first world historical events which directly challenged the foundational binaries of modernity, often constructed on mutually exclusive conceptions of the modern versus the traditional”, skriver Ghamari-Tabrizi. I boken försöker han förstå den postrevolutionära iranska statens förhållande till moderniteten på dess egna premisser.


Den röda tråden i Islam and Dissent… är Abdolkarim Soroush, en framstående religionsfilosof och vetenskapsteoretiker. Soroush var viktig i byggandet av ideologisk profil för islamisterna som tog över snart efter revolutionen 1979 – särskilt i idékampen mot verkliga och påstådda marxistiska strömningar. Han hade också en omstridd roll i den så kallade kulturrevolution som utlystes av revolutionsledaren Ayatollah Khomeini sommaren 1980 och som kom att innebära omfattande ändringar i universitetens inriktning, ideologiska utrensningar från akademiska poster och flera blodiga konfrontationer mellan studentgrupper.

Vid det laget hade Soroush, som Ghamari-Tabrizi uttrycker det, gått från att vara en okänd, briljant lekmannateolog och -filosof till att bli ”hovfilosof”, tack vare ”revolutionens segrande jakobiner”. Snart kom Soroush dock själv att falla i onåd hos hårdföra krafter. Han har därefter successivt blivit mer kritisk till det teokratiska etablissemanget, fundamentalistiska grupper har ofta stört hans föreläsningar, och han undervisar sedan 2000 utomlands. Tillsammans med andra prominenta figurer med bakgrund i den religiösa regimapparaten, undertecknade han nyligen ett manifest som kräver nyval, pressfrihet, samt förbud mot inblandning från säkerhetsstyrkor av olika slag i det politiska och ekonomiska livet.

Denna förändringsprocess har ägt rum i en större politisk och intellektuell kontext. Islam and Dissent… ger ett bidrag till förståelsen av denna kontext – det spänningsfyllda förhållandet mellan stat och religion i Iran.


Boken inleds med ett kapitel om modernitetens islamiska rötter och islamismens moderna rötter. Det är en kondenserad men effektiv historieskrivning, där det blir tydligt att synen på statsmakten och på vilka strategier de rättrogna ska använda för att omvandla samhället, varierat kraftigt i olika historiska kontexter i den muslimska världen. Det gäller också förhållningssättet till antikoloniala strävanden. Den iranska revolutionen plöjde en egen väg i det avseendet. ”Perhaps the most important feature of the Iranian revolution was that it nationalized an Islamist movement that had been characterized by an anti-nationalist ideology. What made the Iranian revolution distinct was the dialectic between tis transnational rhetoric (Muslim ummah) and its nationalist manifestation”, konstaterar Ghamari-Tabrizi.

Denna dialektik är en av många problemställningar som efter Shahens fall behövde hanteras i skapandet av en ny republikansk grundlag för Iran. Ghamari-Tabrizi har gått till primärkällorna, framför allt noggrant nedtecknade diskussionsprotokoll från den församling (”expertråd”) som tillsattes sommaren 1979 för att bearbeta ett utkast till grundlag, men också korrespondens från revolutionens frontfigur Ayatollah Khomeini. Resultatet är fascinerande, upplysande och många gånger överraskande läsning.


Att Khomeini önskade sig någon form av islamisk stat är uppenbart. Men, som framgår av dokumenten, var den konkreta roll som prästerskapet, ruhaniyat, skulle spela, en öppen fråga, föremål för dragkamp och debatt, på såväl teoretisk som praktisk grund. Och inte minst: Khomeini själv var djupt skeptisk. Att Khomeini menade att de skriftlärda lagmännens styre, velayat-e faqih, var ett slags idealtillstånd betyder inte att han såg detta som varken möjligt eller önskvärt att realisera omedelbart efter revolutionen. Ghamari-Tabrizi visar att den djupt pragmatiske Khomeini varken ansåg samhället eller prästerskapet vara redo att inträda i dessa roller. Khomeini var därför inledningsvis positivt inställd till en lätt modifierad variant av ett konstitutionsutkast som på hans uppdrag tagits fram av civila jurister, och som vilade tungt mot den franska femte republikens konstitution.

I processen kom dock grundlagen att fastställa en säregen hybrid av republikanska och teokratiska institutioner, med gummiparagrafer som möjliggör de senares överhöghet över de förra. Det är ironiskt att en av dem som hårdast drev på för velayat-e faqih som bärande princip i konstitutionen, var Ayatollah Ali Montazeri. Montazeri menade att omfamning av de republikanska maktdelningsprinciperna hade sin rot i dålig självkänsla inför västerländska tankeströmningar, och att det religiösa styret skulle vara den riktiga uttrycksmekanismen för folkviljan. Senare var Montazeri den tänkte efterträdaren till Khomeini, men hamnade på kollisionskurs, särskilt i samband med massavrättningen av politiska fångar 1988, för vilka Khomeini hade ett helt konkret ansvar. Montazeris kritiska hållning till regimen – fortfarande på starkt religiös grund – har spelat en viktig roll för reformrörelsen, och hans begravning i december 2009 triggade igång nya gatuprotester.


Den nya grundlagens dubbelhet drevs fram av politiska realiteter och blev framforcerad i en tid då den färska regimen mötte livshotande utmaningar som den mötte hårdhänt. De inre motsättningarna i det islamistiska lägret, som konsoliderade sin makt under det tidiga 80-talet, lever vidare i konstitutionen. Efter den obestridde, karismatiske ledarfiguren Khomeinis död 1989, har dessa motsättningar kunnat artikuleras tydligare i praktisk politik och diskussion.


Det är också främst efter 1989 som Soroush utvecklar sin principiella kritik av systemet – och därmed också ger viktiga bidrag till islamisk politisk filosofi. I grunden är det frågan om en reformationsfilosofi som ifrågasätter den teokratiska statens ideologiska anspråk på att vara en ensam, världslig bärare av religionens budskap.

Soroush gör en distinktion mellan ideologi och religion. Där ideologin uttrycker säkerhet och dogmatik, står religionen för det gåtfulla och mystiska. Islams ”slutgiltighet”, argumenterar Soroush, uttrycks inte i en yttersta rigiditet, men tvärtom i att dess uppenbarelse ständigt upplevs av nya generationer. Detta är en religionsfilosofisk distinktion som transformerar ”the shari’ah from a preconceived dogma into a continuously renewed and contested text”.

I Ghamari-Tabrizis bok får vi även en redogörelse för den distinktion som Soroush gör mellan två religiösa kategorier; ’arazi, det kontingenta eller slumpmässiga, respektive zati, det substantiella eller essentiella. Det senare kan inte härledas från det förra, menar Soroush. Koranens språkdräkt och profetens konkreta politiska och sociala beslut var till exempel kontingenta, historiskt beroende utfall. En ideologiserad, i betydelsen politiskt sanktionerad tolkning av islam blir därmed ogiltig, ja, blasfemisk. Implikationerna för en statsbildning där ett religiöst ledarskap gör anspråk på politisk makt som de facto ska stå över civil lag och demokratiska valprocedurer, är uppenbara.


Sammantaget ger boken en fördjupad förståelse av islamisk reformationsdebatt i allmänhet och iransk politisk historia i synnerhet. Den riktar också en kritisk udd mot alla som avfärdat och avfärdar de iranska islamisterna: ”[T]he ’mullahs’, as a commonplace narrative of the Iranian revolution has it, did not steal the revolution from progressive, secular, and democratic actors. […] Islam offered a cultural context within which a great majority of Iranians could identify with a call for justice and liberty and with the abolition of the ancien régime. But the Islam that won the revolution was distinct from the Islam that was institutionalized in the constitution”.

Det säger något viktigt om de motsättningar som Den islamiska republiken levt med i drygt 30 år. Samtidigt är det en antydan om vilken stor betydelse som radikala förändringar i det systemet, än en gång, skulle kunna ha för utvecklingen av islam som politisk kraft i Mellanöstern och bortom.

Efter Popvänstern

På skärtorsdagen deltog jag som aviserat på arrangemanget ”Popvänstern”, Uje Brandelius schyssta och lyckade idé om att köra vänstersnack på klubb, under mer eller mindre avslappnade former. Denna gång avhandlades ämnet ”Vänstern och muslimerna” i Pet Sounds överfulla källare.

Själv tycker jag att det blev både bra och dåligt. I den första delen av diskussionen, där vi svarade på spetsade frågor från Uje hann det sägas en del som fördjupade förståelsen av den breda problemställningen. Vi diskuterade (utan att nödvändigtvis vara eniga) skillnader i vänsterns och arbetarrörelsens förhållningssätt till olika typer av religiösa uppfattningar och organisationer genom historien. Andreas Malm hade en intressant utläggning om parallellerna mellan dagens islamofobiska uttryck och mellankrigstidens antisemitism. Och så diskuterade vi skillnaden mellan att vara ateist (vilket alla tre som deltog i panelen är) och att utnämna missionerande ateism till ett viktigt politiskt projekt.

Om tonläget var skarpt från början blev det hela senare snarare lite urspårat under den senare delen, inte minst tack vare den närmast upphovsrättsskyddade kombinationen av insinuanta och obegripliga inlägg från Dilsa Demirbag-Sten, som närvarade i sällskap med en klick opinionsbildare på högerkanten. Även envisa frågor från en för mig okänd ung man som envisades med att utkräva svar från Andreas Malm om varför han inte skrivit en bok om Siewert Öholm istället för om hatet mot muslimer, bidrog i och för sig.

Jag är i grunden positivt inställd till hårda ord och dålig stämning i samband med politiska debatter med reella motsättningar. Men nu var det synd att det var Dilsa Demirbag-Sten som fick som hon ville – jag och Andreas Malm tappade väl humöret och hon kunde teatraliskt lämna mötet. (Malm, som i övrigt bidrog med rader av briljanta analyser, gjorde nog också fel i att gå händelserna i förväg och apostrofera Demirbag-Sten före frågerundan). Det dåliga med utfallet var att vi därmed inte lyckades diskutera flera intressanta frågeställningar som vi borde ha kunnat gå in i. En av mina egna huvudpoänger var att fokus på religion över huvudtaget är en relativt oviktig del i diskussionen om islamofobi – nu fastnade vi rätt mycket i religionsdiskussion likafullt.

Nåväl. Egentligen ville jag bara kommentera det som Expressens nya kulturredaktör Karin Olsson skrivit om mötet. Det är ganska imponerande att hon kunnat få in så mycket tokigheter i en så kort text.

Olsson ”citerar” mig bland annat så här: ”Religionskritiken är den form i vilken västerländsk rasism fortsätter i dag”. Nu var det naturligtvis inte alls det jag sade. Jag förklarade att islamofobi, diskriminering av och hets mot muslimer, eller i själva verket alla som kan uppfattas som muslimer, är den mest framträdande formen för västerländsk rasism i dag.

Karin Olsson har antingen inte förstått någonting av den diskussion hon närvarade vid, eller så menar hon att exempelvis diskrimineringen av bostadssökande som heter Mohammed, skymf och våld mot folk från muslimska länder, eller den avhumanisering som omgärdar väpnad USA-ledd ”demokratispridning”, är att betrakta som ”religionskritik”.

Hur som helst är det ett ”liberalt” bruk av citattecken vi bevittnar här.

Vidare skriver Olsson: ”Men debattörerna klarade inte att skilja på islam och muslimer. De kollektiviserade dessutom friskt, genom att tala om ’muslimerna’ som en grupp av offer”. Detta är en slags slutstation för möjligheten att föra varje form av meningsfull diskussion. För i själva verket var det förstås exakt tvärtom. Det är just uppfattningen av muslimer som bärare av kollektiva, oföränderliga karaktäristika som är en bärande del av islamofobin – det som understryker att islamofobin är en rasism; det som rasifierar massvis med människor. Islamofobi drabbar, som jag explicit underströk, inte bara en viss grupp troende muslimer, eller ens “bara” religiöst troende muslimer (eller faktiskt ens bara folk som har etniska band från muslimer länder).

Jag är, det ska erkännas, också i det här fallet osäker på om Karin Olsson helt enkelt inte klarade av att förstå det hon hörde, eller om hon medvetet ohederligt vänder upp och ned på argumentationen.

Möjligen är det en kombination som väl sammanfattar det dominerande “liberala” förhållningssättet till den bruna häst som allt större del av borgerligheten satsar sina blåa drömmar på.


- - -

• Åsa Linderborg har också skrivit om kvällen
• Mattias Svensson har annorlunda åsikter om mycket, men hittar sympatiskt nog inte på citat när han skriver (Uppdatering: Och här en uppföljning)
  
• Nima Dervish var inte där men skriver lite grejer utifrån Karin Olssons påhitt. Om han hade varit där hade han dock kunnat höra Andreas Malm sätta in det misshandlade Marx-citatet om “religion som folkets opium” i ett historiskt sammanhang. Annars hjälper det också, om man nu vill hänga upp sig på Marx, att läsa de två meningar som kommer omedelbart före citatet: “Religious suffering is, at one and the same time, the expression of real suffering and a protest against real suffering. Religion is the sigh of the oppressed creature, the heart of a heartless world, and the soul of soulless conditions”.
• Johan Ingerö var inte heller där, men fantiserar fritt från sin solida blåbruna plattform. Jag gillar avsnittet om hur vi som deltog “stöder politisk islam, eller islamism”. Kommentarerna efteråt kryddar som vanligt läsupplevelsen.
• UPPDATERING: Även bombmatteentusiasten Johanne Hildebrandt, baserar nu den förvirrade slutklämmen i sin krönika, som på något sätt binder samma Maria Magdalena med Dilsa Demirbag-Sten, på det lögnaktiga referatet från mötet. (Aftonbladet önskade inte ta in någon replik på krönikan).
  

Skyttekungen

Göran Skytte är inte med i den ironiska generationen:

En gemensam valallians skulle leda till borgerlig väckelse. Landet skulle fyllas av ivriga borgerliga förkunnare och kolportörer, massorna skulle komma för att hänförda suga i sig det glada budskapet. Alla vet det.

Amen.

In the midnight hour, I can feel your power

Guide till gudomligt förspel:

Couples are being encouraged to pray together before sex in a new book published by prominent church group Catholic Truth Society.

Läs mer.

PS. Lyrics.

Žižek om Iran: Tillbaka till revolutionen

Det var ju som fan, att en av de bättre artiklarna om Iran skulle skrivas av Slavoj Žižek.

Jag tycker att det finns en del problem i hans framställning. Uppdelningen i de fyra olika tillnärmningarna är analytiskt givande. Men, att vara skeptisk mot påståenden om valfusk medför naturligtvis inte alls per automatik ståndpunkten att ”Ahmadinejad är den president Iran förtjänar”. Och även om jag tycker att de Žižeks positionering i motsättning till alla dessa fyra renodlade ståndpunkter är riktig, och mycket gott begrundad, betyder det inte att de var för sig bär med sig drag av sanning och inte minst insikter om den sociala verkligheten i Iran. Motstridiga fakta kan vara giltiga samtidigt.

Žižek gör också några girar som är lite väl snäva; beskrivningen av Ahmadinejads populism är lite för simplistisk, styrkan i hans position i statsapparaten är nog överdriven, det blir märkligt att utelämna Rafsanjani när man talar om resultaten av regimens korruption, krigshoten mot Iran är reella - mot Berlusconis Italien icke.

Men ändå. Det är en i flera avseenden briljant analys, som också pekar på varför en riktig läsning av situationen i Iran är relevant för fler än dem som har varit ute på gatorna där:

Framtiden är osäker – med all sannolikhet kommer makthavarna att hejda den folkliga explosionen, och katten kommer inte att falla ner i avgrunden, utan återvinna fotfästet. Likväl kommer det inte längre att vara samma regim, utan bara ett korrumperat, auktoritärt styre bland andra.

Oavsett utgången är det livsviktigt att komma ihåg att vi just nu bevittnar en storslagen emancipatorisk händelse som inte passar in i ramen för striden mellan provästliga liberaler och antivästliga fundamentalister. Om vår cyniska pragmatism får oss att tappa förmågan att känna igen denna emancipatoriska dimension, går vi i väst i själva verket in i en postdemokratisk era, där vi gör oss redo för våra egna Ahmadinejad.

Läs!


[DN][DN][DN][DN][SvD][AB][AB]

Om längtan efter paranormala fenomen

Via Johan Norberg hittar jag en opinionsundersökning från USA, som visar att 53% av amerikanerna anser att kapitalism är bättre än socialism. 20% säger att socialism är att föredra, medan 27% är osäkra. Bland dem som är under 30, är det 33% som föredrar socialism, mot 37% som föredrar kapitalism.

Både Norberg och undersökningsmakarna gläder sig i brist på annat åt att fler – 70% - tror på den ”fria marknaden”, enligt en tidigare undersökning.

Samma institut finner att 75% av amerikanerna tror på Jesu uppståndelse.

Vi sjunger en sång som sprids över världen

Många har försökt förstå och förklara varför Black Metal blev så stort i just Norge. Jag ska inte redogöra för teorierna här, utan vill bara tipsa om att VG idag berättar om en kommande dokumentär om det bisarra och legendariska norska Black Metal-bandet Mayhem. Bandet väckte stor uppmärksamhet i början av 1990-talet då man bland annat hysteriskt diskuterade ett antal kyrkobränder och deras eventuella kopplingar till Mayhems musik. En av bandets frontfigurer, Øysten Aarseth, mördades av den tidigare basisten i bandet Varg Vikernes – också känd som ”greven”. Vikernes, som själv faktiskt brände ned ett antal kyrkor, var nazist. Om det var därför han mördade Aarseth är oklart. Men VG berättar i alla fall om Aarseths medlemskap i AKP(m-l):

Mangefasettert
[…] Aarseth var en stor beundrer av Stalin, og var ifølge dokumentaren medlem av AKP (m-l). Han skal ha meldt seg ut da Pål Steigan tok avstand fra Pol Pot og folkemordet i Kambodsja. Penger fra Mayhem-utgivelsene skal ha gått til partiet og Aarseth sendte Mayhem-plater gratis til Kina og Albania.

Hela artikeln.

God gave Rock n’ Roll to you

Noterat, via Hanna Löfqvist:

Angela Merkel kommenterar EU-konstitutionens återuppståndelse, efter möte med påven:

“We spoke about the role of Europe and I emphasised the need for a constitution and that it should refer to our Christian values [...] I believe this treaty should be linked to Christianity and God because Christianity was decisive in the formation of Europe.”