Inför talmansvalet

Högeralliansen har inför talmansvalet nominerat Per Westerberg till omval. Westerberg öppnade redan den 20 september, dagen efter de allmänna valen, upp för ett samarbete med Sverigedemokraterna, på samma sätt som högerregeringen 1991-1994 samarbetade och förhandlade med Ny Demokrati.

Mot Per Westerberg ställer socialdemokraterna upp Kent Härstedt. De rödgröna partierna har uttryck sin vilja att rösta på honom. De rödgröna partierna vill och tänker inte samarbeta eller förhandla med Sverigedemokraterna.

Alla riksdagsledamöterna är alltså fria att antingen rösta på en talman som ser parlamentariskt samarbete med Sverigedemokraterna som naturligt, eller en som inte gör det.

Det moderata spinnet på detta – det är att man ger SD inflytande om man röstar på den sistnämnde kandidaten. Det är helt i linje med hur moderaterna i allmänhet hanterar förhållandet mellan verkligheten och den egna politiken.

Det "intressanta" är att i princip all medierapportering nu utgår från detta bisarra moderata spin. Det är ett bredare, viktigare samhällsproblem än vem som blir talman i riksdagen.

Vem piskar vem?

Jesper Nilsson från tankesmedjan Konflikt har skrivit en artikel på SVT Opinion om ”partipiskan” som garant för demokratisk trygghet. Det är ett perspektiv som oftast saknas i diskussionerna om partier och parlament. Han skriver bland annat:

När jag under valrörelsen lägger ned min tid och mitt engagemang för att välja ett parti vars politik i högsta möjliga grad överensstämmer med mina egna åsikter - då lägger jag också min fulla tillförlit till att de som väljs som partiets riksdagsrepresentanter också kommer följa denna politik.

I dag har vi endast sex riksdagspolitiker som valts från icke valbar plats genom så kallade personval. Om ett gäng avdankade kändisar med drag under galoscherna skulle slängas in som jokrar i riksdagspolitiken skulle jag överväga att över huvud taget orka mig iväg till vallokalen nästa år.

Och om riksdagspolitiska kappvändare tilläts svika det uppdrag som de fått av sina partimedlemmar, de som vi möter i valstugor, på torgmöten och våra arbetsplatser, genom att härja fritt i plenisalen skulle jag uppleva det som att vårt land drabbats av en demokratisk devalvering.

Såväl konstitutionella bestämmelser som praxis är naturligtvis starkt politiskt laddade. Den i Sverige långt gångna parlamentarismen har utvecklats under tryck från arbetarrörelsen och vänstern. Den ger stort utrymme åt riksdagens ledamöter, vilka alla är valda på basis av partisystem. De senaste decennierna har riksdagens makt institutionellt beskurits från flera håll. Inte minst genom en ändrad budgetprocess har regeringens makt stärkts. Men så har vi också den större rörelsen mot att den demokratiska sfärens makt över huvudtaget har rullats tillbaka, till förmån för lobbyism och näringsintressen.

Allt detta har en politisk slagsida. Det är en del av en allmän högervridning av politikens ramverk sedan mitten av 1980-talet. Resonemangen om behovet av personval – och de forcerade inslagen av dem – är en del av samma politiska utveckling.

Det betyder inte att den enskilde riksdagsledamoten alltid ska vara bunden av partidisciplin. Det kan finnas tillfällen då det är rimligt att rösta mot ett gruppbeslut. Det kan till exempel gälla en fråga där man uppfattar att principer som man själv – och det egna partiet – ser som avgörande, står på spel. Så kunde man tycka att det var med FRA-frågan – där sådana som Fredrick Federley likafullt röstade med regeringen. Vill man att riksdagen ska ha mer makt - och det vore bra - så bör man snarare komma bort från att regeringen, oavsett färg, automatiskt kan räkna med stöd från de egna partigrupperna; att utskottsbehandlingen som det är idag allt mer blivit en regeringsdriven formsak och inte en institution för fördjupning, dragkamp och kompromiss. Det är regeringspiskan som man borde ta en närmare titt på.

Men det är alltså något helt annat än att mer personval skulle göra riksdagen starkare och mer politiskt relevant. I själva verket förhåller det sig tvärtom – och det vet också de som så envist propagerar för mer personval.

Jag skrev om detta i Flamman förra året:

Vad skulle då ha hänt om vi hade haft ännu mer av personval? Jo, vi skulle haft än fler politiska estradörer som gjorde än fler av i bästa fall meningslöst melodramatiska, i värsta fall beräknande bedrägliga utspel. Och sammantaget ett politiskt landskap där ansvarsutkrävandet blir så fragmenterat och slumpmässigt, att det i praktiken blir lättare för starka, dagordningssättande krafter att få igenom det de vill.

Läs gärna hela.

[Här ett kortare inlägg på samma tema]

Socialdemokratins paradgren 2008: Att avskaffa alternativen

Gårdagens beslut i riksdagen, om att köra över folkopinionen, trampa på den svenska grundlagen och fuska med EU:s initialt uppsatta regelverk för sin egen konstition, för att hasta igenom en grundlag som cementerar överstatlighet och marknadsfundamentalism, är en svart dag för den parlamentariska demokratin som politskt system och socialdemokratin som politisk rörelse. LO-ledningen kör över kongressbeslut och den socialdemokratiska partiledningen har förhandsomvandlat sin egen retorik om arbetsrätt och social dumpning till ljugeri.

Aron Etzler skriver en viktig ledare på temat:

En representativ demokrati förutsätter offentlig debatt. Det förutsätter också att befolkningens åsikter återspeglas hos sina valda representanter. Och regler som ser till att beslut som fattas av befolkningsmajoriteter respekteras. Inget av detta återfinns i det EU som vi idag är medlemmar av från och med idag.

Läs den.

Här i Norge har det också varit en central EU-debatt. För samtidigt med den korridoristiska Lissabonprocessen i Sverige, har de norska socialdemokraterna kört över sina regeringskollegor i SV och Senterpartiet, de egna kritikerna, samt den fackliga opinionen, och sagt ja till EU:s tjänstedirektiv. Direktivet får nämligen en påverkan på Norge som EES-medlem, och det har varit starka krav på att Norge skulle säga nej och använda sin vetorätt i EES-samarbetet. Parallelliteten är intressant – och säger väldigt mycket om såväl norsk som svensk socialdemokrati av idag. I de helt centrala frågorna om EU:s antifackliga direktiv och traktat, som med juridiska trycker tillbaka arbetarrörelsen, har partiledningarna i dessa partier ingen förmåga att utgöra ett politiskt alternativ.

I dagens Klassekampen skriver utrikesredaltören Eline Lønnå om ratificeringsbeslutet i Sverige, i en ledarkrönika som jag har fått tillåtelse att publicera. Rekommenderas:

Lisboa-traktaten sementerer et 15 år gammelt svik.
Garantert unntatt

Tirsdag kveld samlet en liten skare svenske fagforeningsfolk seg utenfor Riksdagen. De protesterte mot regjeringens arbeidsmarkedspolitikk. LOs leder Wanja Lundby-Wedin sparte som vanlig ikke på konfekten i sitt oppgjør med «borgerne», og krevde at statsminister Fredrik Reinfeldt må stå opp for den svenske modellen også innen EU og forsvare svenske tariffavtaler. Reinfeldt må jobbe for at lover endres slik at svenske kollektive avtaler gjelder, og at faglige rettigheter forsvares, uttalte Lundby-Wedin.

Men da Riksdagen i går behandlet, og med svært stor sannsynlighet gikk god for, den nye EU-grunnloven, var det ingen Lundby-Wedin å se utenfor Riksdagen. I tospann med det sosialdemokratiske partiets leder Mona Sahlin har nemlig LO-sjefen valgt den gamle metoden: Vi kjører på! Slik norsk LOs leder Roar Flåthen ga blaffen i medlemsdemokratiet og blankofullmakt til tjenestedirektivet over bordet, velger også svensk LO å se bort fra kongressens krav fra juni i år om at Sverige ikke bør ta stilling til Lisboa-traktaten før den offentlige utredningen om konsekvensene for arbeidsretten foreligger. Den foreligger om tre uker.

Men å vente på den, det vil ikke LO-lederen ta sjansen på – for det kan sette hele traktaten på spill, som det heter.

Vänstern og Miljöpartiet har gjort hva de kunne for å få Lisboa stemt ned og i nødsfall utsatt – men Mona Sahlin har svingt pisken og brukt alt hun hadde av autoritet for å tvinge opposisjonelle sosialdemokrater inn i folden. Tilbake står et sosialdemokrati og en LO-ledelse uten politisk troverdighet. Til det har folk for god hukommelse.

Da Sverige gikk inn i EU i 1994, ble det lagt fram som en storartet mulighet for sosialdemokratiet til å ta opp kampen mot turbokapitalismen – sammen med allierte progressive fra resten av Europa. Det ble gitt høytidelige garantier om at den svenske arbeidsretten aldri ville bli rørt av Brussel. At det ikke gikk slik, at garantien var verdiløs, er det i dag ingen som bestrider. Men, som kommentatoren Åsa Linderborg skriver i Aftonbladet om Lisboa-ratifiseringen: «Man sviker hellre sina väljare än tar strid mot kapitalet».

Dermed blir det et spørsmål om troverdighet når ja- og nei-sida debatterer om faglige rettigheter vil underordnes EUs prinsipper om fri flyt eller ikke i den nye traktaten. Kan folk tro at det er sant – denne gangen?

Mona Sahlin og Lundby-Wedin mener nemlig at de problemene streikeretten og kollektivavtalene har støtt på vil bli løst med Lisboa, som skriver inn streikeretten som en «grunnleggende rettighet». Motstanderne mener det motsatte – at Lisboa sementerer faglige rettigheters underordning. Fagbladet Kommunalarbetaren har i den anledning intervjuet den svenske dommeren i EF-domstolen. Nei, det blir ingen styrking av streikeretten, sier hun. Men det tar de ikke så tungt i LO-borgen i Stockholm: Hun kan jo gjerne få mene det, men vi er av en annen oppfatning – streikeretten styrkes.

Derfor har ikke LO eller sosialdemokratene sett poenget med å støtte de som har jobbet for at Sveriges skaffer seg bindende unntak fra Lisboa på det faglige området. I stedet satser man på at ved neste EU-utvidelse blir lagt en sosial protokoll til traktaten, som også er kravet fra Den europeiske samorganisasjonen Etuc i Brussel – for tiden ledet av samme Wanja Lundby-Wedin.

Å forlange protokoller og garantier blir altså framstilt som den radikale posisjonen i absurdteateret Sahlin og Lundby-Wedin har spilt fram mot gårsdagens Riksdagsdebatt. Garantiene framstilles som om EU var en statisk framfor en dynamisk politisk orden, en statisk orden der medlemsstatene var sikret mot at stadig nye politisk bestemte regler og avgjørelser kom ovenfra.

Eline Lønnå

Läs ockå kommentarer från vänsterpartiet och Ung Vänster.

Det demokratiska undertrycket

Ekot: "Villrådigheten är stor om vad EU ska göra nu och huvudlinjen verkar vara att ligga lågt".


In case of loss of referendum or election, talking points will drop down from the EU commission. Put your own head in the sand, before assisting others. The exit doors are located in the media hegemony. You will be guided by journalists and “experts” from the upper middle classes.

Två tips om fack och arbetsmarknad

Josefin Brink skriver en viktig artikel i senaste LO-tidningen, om Vaxholmsfallet och det nya EU-fördraget:

[M]an ska inte, som Transportarbetareförbundets Peter Lövkvist uttryckte det, behöva ha en jurist i byxfickan för att våga utnyttja sin grundlagsfästa strejkrätt.

Men det finns ett sätt att hålla EG-juristerna borta från strejkrätten och de svenska kollektivavtalen, och läget för att göra det kunde inte vara bättre. Lissabonfördraget har ännu inte godkänts av Sveriges riksdag. Om riksdagen vägrar att godkänna fördraget så kan det inte träda i kraft. Det vore ett magnifikt nederlag för EU:s stats- och regeringschefer som fick underkänt på sitt förra fördrag genom folkomröstningarna i Frankrike och Holland.

Det ger Sverige ett starkt förhandlingsläge gentemot EU. Vi kan kräva ett juridiskt bindande undantag i det nya EU-fördraget för kollektivavtal och strejkrätt. Med tanke på vilken oro och upprördhet Vaxholmsmålet rönt i Europas fackföreningsrörelse är det inte heller otänkbart att liknande krav kommer att ställas från fler länder – och då kan en omförhandling av hela fördraget bli aktuell.

Läs hela!

Och apropå juridik och strejkrätt, så skriver Petter en läsvärd redogörelse för turerna kring Lilla Karachi, restaurangen som inte betalat ut lön till en av sina mest utsatta anställda och därmed hjälteförklarats av en allt mer hämningslös blåbrun höger.

Som jag återkommit till flera gånger, är det en grundläggande karakteristik hos den borgerliga sociala reaktionsform som kallas fascismen, att vara plastisk och ombytlig när det gäller enskilda ställningstaganden – men tydlig i sin inneboende samhälleliga funktion. Det repressivt antifackliga förhållningssättet är därför ett nyckelelement i förståelsen av vartåt det barkar. Vackert är det inte.

Början på slutet - och/eller dags för nystart

Det kommer säkerligen att behöva sägas mycket mer om detta, men grundfrågan är enkel: EU är ett marknadsfundamentalistiskt statsbygge, och det faller sig därför naturligt att EG-domstolens perukgubbar nu har dömt bort den svenska arbetsmarknads- och välfärdsmodellen i det så kallade Laval-målet. Och katastrofalt, förstås, för alla som tycker att principen om lika lön för lika arbete är viktigt, och som söker verksamma vägar att tillgodose värdiga arbetsvillkor för människor.

Nu är tid för omvärdering och reorganisering på sina håll. Så här skrev den socialdemokratiske trotjänaren Arne Kjörnsberg, fram till valet ordförande i riksdagens finansutskott, på sin blogg i lördags:

Om EG-domstolen går emot Byggnads tycker jag att det är skäl för att vi skall lämna EU.

Det är ett rättframt ställningstagande som nu måste upp till seriös debatt i fackföreningsrörelsen. Det blir logiskt ohållbart att omfamna en politisk organisation och process, som principiellt och praktiskt underminerar själva grunden för fackens verksamhet.

Till att börja med måste man konstatera att dessa marknadsfundamentalistiska principer får en fastare form i den nya konstitutionen. Steg 1A är att vi ska få folkomrösta om denna konstitution. Här skulle facken kunna inträda i en avgörande folkbildningsroll.

Fredrick Federley konstaterar att dagen ”blev mer spännande” än han ”vågat hoppas på”. Och mannen som kallas ”Lavals juridiska ombud” – alltså Svenskt Näringslivs politiska bulvan för att vid sidan av folkstyret och den demokratiska debatten rasera den svenska modellen – kallar domen för ”en bra pusselbit i de diskussioner som arbetsmarknadens parter har”.

Det är dags att börja spela ett helt annat spel nu.


[DN][DN2][SvD][SvD Ledarbloggen][Aftonbladet]

OBS: Hanna Löfqvist (som skriver kort om domen här) samlade för ett tag sedan länkar till en rad texter om Vaxholmsfallet. Värdefullt. Läs på!

Överheten konstituerar sig

Europas politiska eliter kunde i natt skåla i champagne för att hylla sin egen pyramidala oförskämdhet. De presterar nu, efter en meningslös ”tankepaus” ovanför folkens huvuden, en i allt väsentlig identisk konstitution för Europas förenta stater, som den av Frankrikes och Hollands folk avvisade.

Det är inte direkt överraskande att de europeiska regeringarna kan komma överens. De – socialdemokrater och konservativa – delar en gemensam marknadsliberal världsbild och ett gemensamt intresse av en politisk sfär dit organiserade medborgarintressen har litet eller inget tillträde. Så blir det, bland annat, när arbetarrörelsen varit på reträtt och de folkligt grundade europeiska politiska partierna i Europa löst upp banden med den och med sina medlemmar.

Det nya konstitutionsförslaget (kallat ”reformfördrag”) traskar vidare i EU-maskineriets färdriktning. Det innebär i korthet fortsatt

- institutionalisering av marknadsfundamentalismen
- centralisering av makt till överstatliga organ med bristande demokratisk legitimitet
- militarisering av den europeiska unionen, för att den bättre ska kunna agera hjälpreda åt USA

Nu krävs ett arbete för att få till stånd folkomröstningar om konstitutionen. Det är ett självklart krav, som stöds av en överväldigande majoritet av det svenska folket, liksom folken i andra länder. Folkomröstningar är inget som ska okynnesanvändas. Antagandet av en samlad europeisk grundlag som överordnas nationella grundlagarna och befäster ett nytt statsbygge ovanifrån, torde dock utgöra ett skolboksexempel på fråga som just skall hanteras med en folkomröstning.


Läs mer:

- Vänsterpartiet har låtit riksdagens utredningstjänst gå igenom de områden där beslutsmakt försvinner till EU. Rapporten här. Vänsterpartiets folkomröstningsmotion kan du läsa här.
- Jonas Sjöstedt går igenom det nya konstitutionsförslag.
- Från bloggen: Statsbygge från takterass.
- Från bloggen: Ska Sveriges ekonomiska politik avgöras i EU?

- - - - - - - - - -
UPPDATERING: Ett antal goda inlägg i ämnet

* Aron Etzler: Lyckad nedfrysning av folkviljan
* Josefin Brink: Antidemokratins triumf
* Jinge: EUs nya konstitutionsfiasko
* Anders Svensson: Föraktet för demokrati
* Peter Gustavsson: Reinfeldt – ge oss en folkomröstning!
* Foto-Lasse: Fegisar vill inte höra folkets röst


Kolla också gårdagens artikel av Jens Holm och Eva-Britt Svensson i SvD.

God gave Rock n’ Roll to you

Noterat, via Hanna Löfqvist:

Angela Merkel kommenterar EU-konstitutionens återuppståndelse, efter möte med påven:

“We spoke about the role of Europe and I emphasised the need for a constitution and that it should refer to our Christian values [...] I believe this treaty should be linked to Christianity and God because Christianity was decisive in the formation of Europe.”