Video killed the radio star?

Vi tar det en gång till:

People who illegally download music from the internet also spend more money on music than anyone else, according to a new study. The survey, published today, found that those who admit illegally downloading music spent an average of £77 a year on music – £33 more than those who claim that they never download music dishonestly.

The findings suggest that plans by the Secretary of State for Business, Peter Mandelson, to crack down on illegal downloaders by threatening to cut their internet connections with a "three strikes and you're out" rule could harm the music industry by punishing its core customers.

Från The independent. Läs hela!

Efter seger kommer storm

Jag var inte i Norge när Alexander Rybak dundrade fram till segern i Eurovision, och missade följaktligen den norska sändningen, som tycks ha varit en händelse i sig. Omedelbart efter programmet dök det upp ett stort antal Facebook-grupper som fördömer programledaren Synnøve Svabø för att ha pratat sönder showen och varit allmänt klandervärd. Ansvar utkrävs, ännu in i denna vecka. Dagbladets nöjeskommentator (som för övrigt skriver att ”som alltid, det viktigste med MGP [Melodi Grand Prix] er å slå Sverige. Og det gjorde vi til gagns. […] De ba om det: å sende en operabastard er å be om juling”) anklagar programledaren för ”munndiaré”. Norska Public service-bolaget NRK har mottagit ett rekordstort antal klagomål – närmare 1700 på två dygn, att jämföra med cirka 65 som kan räknas som positiva.

Svabø satte enligt uppgift in den norska segern i ett historiskt sammanhang:

«Skulle Alexander Rybak klare å vinne i Moskva i kveld, klarer han det Napoleon ikke klarte i 1812 og Hitler i 1941»

Hon uttryckte även glädje över att Tyskland gav Norge 10 poäng, genom frågan «Wollen sie bumsen, Helga?» (”Vill du knulla, Helga?”)

Idag är Svabø ångerfull och beklagar om det skulle vara så att hon ”förstört finalsändningen för hela det norska folket”


[Ap][Ap][Dbl][Dbl][Dbl][VG][VG]

Kalle Lind briljerar

Från Deleted Scene: Courtny Love.

Men faktum kvarstår: Kurt och Courtney sysslade med ungefär samma saker.

Och visst, man kan anse att det är ett felaktigt sätt att försörja sej nu när verkstadsindustrin har så himla svårt att få vettig personal, men rimligen bör Kurt och Courtney ses som ungefär samma skrot och korn.

Det gör de inte. Kurt var nämligen ett geni och då har man rätt att vara en usel pappa. Courtney Love är en usel mamma och då har man ingen rätt att vara ett geni.

Levande historia (We Shall Overcome!)

Röda Raketer rapporterar att skolstyrelsen i San Diego har framfört en ursäkt till folk- och protestsångaren Pete Seeger. Ursäkten rör att Seeger för 49 år sedan avkrävdes en antikommunistisk ”lojalitetsförklaring” inför ett uppträdande på Hoover High School. Seeger vägrade. Röda Raketer ger läsvärd bakgrundsinformation.

Seeger själv säger att han accepterar ursäkten som ett positivt tecken på att ”vår rätt till yttrandefrihet har stärkts”. Den första kommentaren på nyhetsartikeln om ursäkten påminner dock om det sammanhang där detta sker. Signaturen Don Lindsay skriver:

Seeger, Springsteen, ACLU and their traitorous ilk have proven to be a far greater danger to the United States than communism ever was, or even al Qaeda for that matter. Particularly the despicable ACLU.

ACLU är alltså American Civil Liberties Union, som arbetat och arbetar för sådana omstörtande saker som yttrande-, press-, religions- och mötesfrihet, likhet inför lagen, rätten till en rättvis rättegång och rätt till ett privatliv. Ni vet, sådana centrala västerländska värden som vi försvarar genom hets mot muslimsk klädsel, demonstrationsförbud vid antikapitalistiska och antirasistiska manifestationer, kidnappningar och deportationer i CIA-flyg till nätverk av ”svarta fängelser”, vattentortyr och inspärrning på stängda militärbaser, Patriot Act, passagerarregister och signalspaning i kabel.

Och så lite statliga propagandakampanjer om kommunismen, förstås.

Men soundtracket var bra

Röda Raketer skriver om Pete Seeger, Bruce Springsteen och några hoppfulla verser som letade sig fram på konserten för president Obama.

Å-hå

En begåvad dedekonstruktion av en norsk nationalklenod. För övrigt förknippar jag den här videon starkt med de första månaderna i Sverige. Videon är ju från 1985, men 1986 gick den fan i mig för fullt på statstelevisionen också. Som jag minns det i alla fall.

Trägen vinner

Pierre Gilly skriver om att den fantastiske protestsångaren och folkmusikern Pete Seeger förärats en helkväll på den amerikanska kanalen PBS. Seeger har, som Gilly påpekar, under lång tid varit svartlistad från att uppträda i TV, eftersom han var kommunist. Han är nu 88 och still going strong.

Kolla in några You Tube-klipp via Gillys blogg. I det sista, låten "Emipre Falls" från filmprojektet The American Ruling Class, ses Seeger precis i början. Folkbildning och barnkultur när det är som bäst.

Vi sjunger en sång som sprids över världen

Många har försökt förstå och förklara varför Black Metal blev så stort i just Norge. Jag ska inte redogöra för teorierna här, utan vill bara tipsa om att VG idag berättar om en kommande dokumentär om det bisarra och legendariska norska Black Metal-bandet Mayhem. Bandet väckte stor uppmärksamhet i början av 1990-talet då man bland annat hysteriskt diskuterade ett antal kyrkobränder och deras eventuella kopplingar till Mayhems musik. En av bandets frontfigurer, Øysten Aarseth, mördades av den tidigare basisten i bandet Varg Vikernes – också känd som ”greven”. Vikernes, som själv faktiskt brände ned ett antal kyrkor, var nazist. Om det var därför han mördade Aarseth är oklart. Men VG berättar i alla fall om Aarseths medlemskap i AKP(m-l):

Mangefasettert
[…] Aarseth var en stor beundrer av Stalin, og var ifølge dokumentaren medlem av AKP (m-l). Han skal ha meldt seg ut da Pål Steigan tok avstand fra Pol Pot og folkemordet i Kambodsja. Penger fra Mayhem-utgivelsene skal ha gått til partiet og Aarseth sendte Mayhem-plater gratis til Kina og Albania.

Hela artikeln.

Vysotskij på svenska!

Efter att jag ryckt in i lumpen 1998 fick jag av en kär vän ett vackert prytt kassettband, med några låtar på svenska och på ryska. Ingen av oss kunde vid tillfället någon ryska. De ryska låttitlarna var avritade från de kyrilliska tryckbokstäverna, ännu obegripliga som hieroglyfer. Men intensiteten och den kantiga skönheten i sången gick rakt in i alla sinnen, där jag satt och ångeststruken gnuggade mina ögon och de ryska glosorna, på S1 i Enköping.

Det var mitt första möte med Vladimir Vysotskij. Och med Fria Proteaterns makalösa svenska tolkningar av hans sånger. Senare har jag mött många som vittnar om liknande upplevelser: att man inte cirklar runt Vysotskij – man drabbas. Fria Proteaterns tolkningar hjälper med bravur till att förmedla känslan. När jag så småningom lärde mig ryska, växte min beundran för Carsten och Ola Palmaers arbete. Det har gjort något av stort kulturhistoriskt värde, när de på ett så underbart sätt introducerat Vysotskij på svenska.

Vysotskij var alltså poet, trubadur och skådespelare. Ett geni som brände sitt ljus i båda ändar. Hans produktion är ofattbart omfattande. Han har efterlämnat över 600 sånger. Dem skrev han och turnerade med samtidigt som han frenetiskt uppträdde som skådespelare på teatern – hans tolkningar av Hamlet har fått kultstatus – i TV-serier och i mängder av långfilmer. Sångerna utmärks av såväl lyriskt djup som folklig, burlesk humor – inte sällan kombinerade. Vysotskij skrev och sjöng otvunget om sådant som ”inte fanns” i det officiella Sovjetunionen – prostitution, alkoholism, korruption. Men också om vardagsgnabb grannar emellan, krig och fred, längtan och död. De sovjetiska myndigheterna lät inte hans låtar ges ut öppet. De spreds på kassettband från hand till hand, och fanns i de flesta ryska hem.

Hemma har jag en bok med urval av Vysotskijs poesi. En annan stor rysk poet och trubadur, Bulat Okudzjava har skrivit förordet (min övers.):

Det var en gång en talangfull människa, som alla kände till. Hans sånger trängde in i våra öron, in i våra själar, men att tala och sjunga om honom var förbjudet. Man tryckte inte hans sånger, gav inte ut hans skivor. Den skarpa sociala tendensen i hans sånger skrämde någon, hans popularitet oroade någon. Det är svårt att säga, vad en människa går igenom, som vet sitt värde men inte har möjligheten att se sina sånger publicerade. Döden legaliserade honom. Döden och nya förhållanden i våra liv…

Det maniskt skapande och turnerande livet, och alkoholen, mot slutet troligen också andra droger, tog kål på Vysotskij 1980, bara 42 år gammal. De olympiska spelen pågick då i Moskva. Människor lämnade arenorna för att samlas till ett jättelikt begravningståg som staten inte sanktionerat, men knappast kunde stoppa. Vissa uppgifter talar om en miljon sörjande.

Som Okudzjava skriver var det först efter döden som Vysotskijs litterära och musikaliska arv kunde systematiseras och analyseras.

Och nu! Nu gör Karneval förlag något alldeles storartat genom att ge ut Vargjakten – med 48 sånger, varav fjorton aldrig tidigare utgivits i Sverige. Med boken följer – för första gången på CD – Fria Proteaterns album Sånger av Vysotskij med fyra aldrig tidigare utgivna sånger.

Samtidigt kommer Fria Proteatern att ge sex stycken releasekonserter på Scala-teatern i Stockholm, mellan 22 april och 1 maj.

När titellåten, Vargjakten, framfördes för första gången 1968, var det som en del av ett program på Taganka med dikter av Andrej Voznesnskij. Den fick enligt uppgift lyftas ut, eftersom den var för stark och förryckte rytmen i hela tillställningen. Det är en talande bild av Vysotskijs livsverk.


[Här kan man läsa tolkningar av Vargjakten på olika språk, och det finns också länkar till mp3-spår och en Youtube-video. Det är lite märkligt att Vargjakten betecknas ”fredssång” på sajten. Den beskriver visserligen konkret hur traditionell vargjakt går till – men handlar rätt uppenbart metaforiskt om förföljelsen av dissidenter]