Rasistiska mord i Ryssland

Skrämmande läsning på bloggen Rysk Mosaik:

Förra året var ryska rasister inblandade i 109 mord och 475 fall av misshandel. Fram till mitten av oktober i år hade det skett 49 mord med rasistiska kännetäcken eller med koppling till extremhögern, enligt statistik från den respekterade antirasistiska organisationen Sova-Center.

Här.

Rational Expectations

I vår serie Marknaden Förbättrar Den Rationella Resursallokeringen i Nya Länder – i folkmun kallad ”Hejdå Östeuropa” – kan vi idag berätta att privatiseringarna i samband med övergången till rå marknadsfundamentalism ökade dödligheten, med miljontals för tidigt döda som följd, i de forna kommandoekonomierna, samt att analfabetismen nu rapporteras öka i Rumänien och Bulgarien när skolor läggs för att föredömligt spara pengar.

På Östfronten intet nytt

Sveriges vördade utrikesminister, som ju har tidiga och för honom personligen viktiga erfarenheter av att överentusiastiskt gå amerikanska ärenden utan hänsyn till svenska intressen av fred och säkerhet, har nu tydligen blivit, typ, portad i Ryssland. Just nu befinner sig Bildt i Ukraina där han – förvisso i skydd av Hans Majestäts skarpa intellekt – bidrar till ytterligare gemyt i regionen genom en förstärkning av den dagordning som USA:s neocon-desperados har etablerat för länderna i Rysslands närområde.

Gott så. Nåt ska ju karln syssla med när han lämnat över den dagliga hanteringen av sina optioner till något ljushuvud i den firade finansiella sfären.

Så hårt har förresten Carl Bildt kört in sin själ i den transatlantiska axeln, att han till och med använder sig av engelsk transkribering av de ryska/ukrainska namn. Det blir Yushchenko istället för Jusjtjenko och Yulia Tymoshenko istället för Julia Tymosjenko. Sådant är ämnat att ge respekt i internationella fora.

Likaväl lämnar jag utrikesminsiterns blogg, där han skriver om hur han ”speciellt ser fram mot besöket på flygplanfabriken Antonov”, med svåra minnen av onda män som passerat revy.

Vysotskij på svenska!

Efter att jag ryckt in i lumpen 1998 fick jag av en kär vän ett vackert prytt kassettband, med några låtar på svenska och på ryska. Ingen av oss kunde vid tillfället någon ryska. De ryska låttitlarna var avritade från de kyrilliska tryckbokstäverna, ännu obegripliga som hieroglyfer. Men intensiteten och den kantiga skönheten i sången gick rakt in i alla sinnen, där jag satt och ångeststruken gnuggade mina ögon och de ryska glosorna, på S1 i Enköping.

Det var mitt första möte med Vladimir Vysotskij. Och med Fria Proteaterns makalösa svenska tolkningar av hans sånger. Senare har jag mött många som vittnar om liknande upplevelser: att man inte cirklar runt Vysotskij – man drabbas. Fria Proteaterns tolkningar hjälper med bravur till att förmedla känslan. När jag så småningom lärde mig ryska, växte min beundran för Carsten och Ola Palmaers arbete. Det har gjort något av stort kulturhistoriskt värde, när de på ett så underbart sätt introducerat Vysotskij på svenska.

Vysotskij var alltså poet, trubadur och skådespelare. Ett geni som brände sitt ljus i båda ändar. Hans produktion är ofattbart omfattande. Han har efterlämnat över 600 sånger. Dem skrev han och turnerade med samtidigt som han frenetiskt uppträdde som skådespelare på teatern – hans tolkningar av Hamlet har fått kultstatus – i TV-serier och i mängder av långfilmer. Sångerna utmärks av såväl lyriskt djup som folklig, burlesk humor – inte sällan kombinerade. Vysotskij skrev och sjöng otvunget om sådant som ”inte fanns” i det officiella Sovjetunionen – prostitution, alkoholism, korruption. Men också om vardagsgnabb grannar emellan, krig och fred, längtan och död. De sovjetiska myndigheterna lät inte hans låtar ges ut öppet. De spreds på kassettband från hand till hand, och fanns i de flesta ryska hem.

Hemma har jag en bok med urval av Vysotskijs poesi. En annan stor rysk poet och trubadur, Bulat Okudzjava har skrivit förordet (min övers.):

Det var en gång en talangfull människa, som alla kände till. Hans sånger trängde in i våra öron, in i våra själar, men att tala och sjunga om honom var förbjudet. Man tryckte inte hans sånger, gav inte ut hans skivor. Den skarpa sociala tendensen i hans sånger skrämde någon, hans popularitet oroade någon. Det är svårt att säga, vad en människa går igenom, som vet sitt värde men inte har möjligheten att se sina sånger publicerade. Döden legaliserade honom. Döden och nya förhållanden i våra liv…

Det maniskt skapande och turnerande livet, och alkoholen, mot slutet troligen också andra droger, tog kål på Vysotskij 1980, bara 42 år gammal. De olympiska spelen pågick då i Moskva. Människor lämnade arenorna för att samlas till ett jättelikt begravningståg som staten inte sanktionerat, men knappast kunde stoppa. Vissa uppgifter talar om en miljon sörjande.

Som Okudzjava skriver var det först efter döden som Vysotskijs litterära och musikaliska arv kunde systematiseras och analyseras.

Och nu! Nu gör Karneval förlag något alldeles storartat genom att ge ut Vargjakten – med 48 sånger, varav fjorton aldrig tidigare utgivits i Sverige. Med boken följer – för första gången på CD – Fria Proteaterns album Sånger av Vysotskij med fyra aldrig tidigare utgivna sånger.

Samtidigt kommer Fria Proteatern att ge sex stycken releasekonserter på Scala-teatern i Stockholm, mellan 22 april och 1 maj.

När titellåten, Vargjakten, framfördes för första gången 1968, var det som en del av ett program på Taganka med dikter av Andrej Voznesnskij. Den fick enligt uppgift lyftas ut, eftersom den var för stark och förryckte rytmen i hela tillställningen. Det är en talande bild av Vysotskijs livsverk.


[Här kan man läsa tolkningar av Vargjakten på olika språk, och det finns också länkar till mp3-spår och en Youtube-video. Det är lite märkligt att Vargjakten betecknas ”fredssång” på sajten. Den beskriver visserligen konkret hur traditionell vargjakt går till – men handlar rätt uppenbart metaforiskt om förföljelsen av dissidenter]

Apropå hot

Ett första steg mot ett internationellt förbud mot klusterbomber har tagits, i och med en konferens i Oslo, där 46 länder undertecknat en deklaration, rapporterar Ekot. Det är glädjande. (Och logiskt att konferensen äger rum i Norge – den rödgröna regeringen har drivit frågan på ett hedrande sätt). Klustervapen är vedervärdiga, och drabbar civila, inte minst barn, långt efter avslutad konflikt.

Ekot säger i sin korta kommentar att Storbritannien – som i närtid använt klustervapen i Irak – undertecknat avtalet. Gott så. Det nämns vidare att nyckelländerna USA, Ryssland och Kina inte undertecknat avtalet. Israel är inte omnämnt.

Det är förstås både typiskt och beklämmande när stormakter på så sätt ger sig själva fria händer att skapa humanitärt lidande. Det bör i sammanhanget noteras att Kina (ännu) inte operativt har använt några klustervapen. Det har däremot USA, Ryssland, och – det icke omnämnda – Israel. Ryssland i Tjetjenien, USA i Irak, och Israel bland annat mot befolkningen i Libanon.

Extra anmärkningsvärt är att Israel i sitt senaste anfallskrig mot Libanon använde klusterbomber i kalkylerat terrorsyfte. FN-sändebudet Jan Egeland kunde konstatera att nittio procent av klusterbombsanfallen ägde rum under krigets 72 sista timmar, när alla förberedde sig för eldupphör. Så mördades många civila, och man garanterade – förutom en kostsam och farlig upprensning – skräck och död långt in i framtiden. En vämjelseväckande revanschism, som Egeland kallade ”chockerande och fullständigt omoraliskt”.

Ekot levererar alltså en kortfattad och bristfällig notis. Huvudparten av utrikesrapporteringen har annat fokus. En kommentar på Meanwhile in Palestine and Iraq säger det mesta:

State Department spokesman Sean McCormack said, “We ... take the position that these munitions do have a place and a use in military inventories, given the right technology as well as the proper rules of engagement.”

But of course, they will continue to use them in Iraq. And Israel will continue to use them in Lebanon and Palestine. But I am supposed to be alarmed by a nuclear Iran?

Whatever.

Äldre kommentar: Om inte detta är terrorism…